Hur lärarna har sett på sin roll som en profession har skilt sig åt mellan respondenterna och inget enhetligt svar har framkommit. Fast den övervägande delen verkar mera som att de tycker att yrket är en profession och att de vill ha det på det sättet. När jag har frågat om de vill vara friare i sin roll som tjänstemän eller om de vill vara mera styrda som tjänstemän har respondenterna lyft olika svar och resonerat över att de ser fördelarna med båda alternativ. Respondent 1 som var märkbart frustrerad över att elever som hade inte några kunskaper alls i finskan fokuserade mest på detta och försökte söka en lösning på detta genom att han skulle varit mer styrd och haft minimikrav för vad eleven skall kunna:
Jag kan bedöma om eleven kan faktiskt. Att jag kan bedöma om eleven kan fortsätta undervisningen och om det finns någon vits med det. Det skulle kunna vara problematiskt med det att någon bestämmer hejvilt.
Även Respondent 7 är inne på att båda spåren:
Jag är väldigt styrd som person själv. så det skulle vara skönt om det var lite mer styrt, men just nu känner jag att jag får bestämma själv. Men det går ganska bra nu när jag får bestämma väldigt mycket själv men får lite hjälp av kollegor och lite av läroplanen.
Respondent 4 misstänker att det kan finnas problem med att det är så otydligt hur undervisningen sker och säger ‘’Jag skulle vilja att den skulle vara tydligare för nu tror jag att det kan vara väldigt olika.’’ Sedan finns det de som är inne på att läraren är en profession och det är så de vill ha det. Respondent 5 säger när hon svarar på frågan ‘’får du några riktlinjer av kommunen eller rektorerna?’’ ‘’Nä det ska jag ju inte få. Lärarna har ju den friheten jag har målen i läroplanen och att jag kan forma min undervisning att eleverna när de målen.’’ Hon visade även under hela intervjun att hon var mycket nöjd med att det var på detta sätt. Ännu längre går Respondent 3 i sitt uttalande om styrningen när hon skall förklara hur hon ser på sig som en profession:
Det är nog allra bäst att undervisa det här i Sverige för man är ju helt fri. Ingen vet ens vem vad jag gör i princip. Jag får göra vad jag vill och vad jag tycker är vettigt. Det är ju inte som att jag är styrd och jag vill inte vara styrd heller. Samtidigt kan jag förstå att om det skulle vara mer i kursplanen att det skulle vara mera stöd om man är ny och sådär och kanske man kan hamna i någon osäkerhet. Men det känns som att man har den här konstnärliga friheten som att man skapar ämnet själv mycket. Jag tycker om det.
Något annat som man kan ana av respondenterna är att flera av dom har ett misstroende mot staten när det gäller deras roll i dels undervisningen men framförallt i deras roll i finska
undervisningen. Respondent 3 är en av de som har störst misstroende mot staten då hon känner att finska ämnet och hennes skola blir orättvist behandlade:
Det känns ju lite som att det finns på något sätt en sån här. Inte hot, men det är som att det är oförståeligt på något sätt. Någon typ av vilja alltså inte i alla fall satsa på oss, utan man håller väldigt mycket koll på oss. Vi har hela tiden skolinspektionen på oss. Nästan varje år. det är alltid någonting man vill kontrollera. Trots att vi har bra resultat.
Hon tar även upp att en av sakerna som skolinspektionen tycker är viktigt är undervisningen får max ske på 50% finska ‘’det kravet har man inte till engelska skolor. Okej! vad är skillnaden? det vet jag inte’’. Respondent 3,5 och 6 tar alla även upp det jag diskuterar i inledningen att europeiska rådet kritiserat Sverige för undervisningen i minoritetsspråken. Respondent 5 säger:
Det är som jag önskar nu när man har tampats så mycket med minoritetslag att vi får en stark lagstiftning nu i början av året och att vi får en betydelse på individnivå. Det har EU-rådet kritiserat Sverige så otroligt länge. Sverige är ett land där alla styrdokument är jätteambitiösa och fina, men de har inte alltid så mycket med verkligheten och livet.
Respondent 6 instämmer med de andra och säger:
Nu sist när regeringen hade möte med olika partier om att förstärka minoriteternas ställning i Sverige. Jarmo Lainio som är professor i finska vid SU. Han har skrivit en utredning som är 600s om möjligheter för elever i Sverige och allt emot de här. Inget parti vill ha någon förändring inget förslag har kommit.
Något annat som hon kritiserar staten för är att ‘’det är inte demokratiskt att modersmålslärare inte behöver en utbildning! För man skall kunna få en professionell utbildning i skolan. Då måste lärarna också var professionella och utbildade!’’
7. Analys
Som det har redogjorts ovan så kan man se att samtliga av respondenterna använder sig av läroplanen, men det som även framkommit är att det inte är det som ligger i fokus när lärarna planerar sin undervisning. Orsaken till det är inte att de tycker att det är svårt att tolka kursplanen. Utan snarare att verkligheten ställer prov på andra behov än vad som dikteras i läroplanen. I kapitlet den tidigare forskningen kan vi läsa om att den svenska skolan är en organisation som präglas av att skolan är styrd uppifrån och ner. Det här skulle man dock kunna tolka som att det snarare handlar om att skolan eller i alla fall finska lärarna inte stämmer in på. I det här fallet verkar det snarare som att de styr sin egen verksamhet och att det istället är en form av nerifrån och upp styrning. Detta skulle kunna tolkas som ett demokratiskt underskott som jag har diskuterat tidigare i kapitlet om implementeringen. Då byråkraterna har förvrängt den ursprungliga tanken som politikerna hade och ett implementerings glapp har uppstått och ansvarsutkrävandet har försvårats.
Något annat som indikerar på att lärarna verkar mera som att det är de som styr verksamheten är att flera av lärarna (och i större utsträckning de lärarna som har varit verksamma länge som lärare) jobbar och vill jobba som att yrket är en profession. Att lärarna är missnöjda med hur skolpolitiken förs kan också tolkas som en del av professionen. För som jag skrivit i kapitlet om lärarprofessionen är tanken med professionsyrken att staten ger upp makt till en yrkeskår då de anser att de har en expertis på området och i detta fall verkar professionen anse att staten inte håller sig till sin del av ‘’avtalet’’ att låta yrkeskåren jobba ensamma. Detta verkar även vara vad den tidigare forskningen på andra lärare vid implementeringen av lgr11 verkar säga att det fanns (i alla fall då) en frustration över att deras expertis i formandet av den nya läroplanen.
Vad är det i verkligheten är som gjort att lärarna har tvingats att ändra på implementeringen om vad de anser att är viktigt? Är det samma faktorer som Lipsky (2010) listade redan på 1980-talet för gräsrotsbyråkrater som gäller även för finskalärare i Sverige 2019? I mångt och mycket kan man konstatera att det är många av faktorerna som är de samma. Lipsky listar relationen mellan byråkraten och klienten som en av de största faktorerna för att gräsrotsbyråkrater fattar olika beslut i stunden och samma samtliga respondenter har svarat är det eleven som är det viktigaste i undervisningen. Dock för lärarna innebär detta att det handlar om att väcka intresse, nivåanpassa undervisningen och mycket mer. Lipsky listar även materiella saker som orsaker
till att byråkraten får andra förutsättningar än vad som är ultimat för en perfekt implementering så är även fallet med lärarna där avsaknaden av sverigefinskt material samt bristfälliga lokaler som försvårar undervisningen för lärarna på sina håll. Det som lärarna är den största orsaken till att implementeringen blir lidande och också vad Lipsky ser som en faktor som påverkar implementeringen är tiden som respondent 6 uttrycker sig ‘’det är helt åt skogen med antal timmar och målsättning’’.