Flygvapnets krigsorganisation 1959 bestod ledningsmässigt av den centrala ledningen, de fyra eskaderstaberna och elva sektorledningar, vars mobiliseringstid varierade mellan 12 och 72 timmar. Jaktflottiljerna satte upp tre divisioner vardera, liksom attackflottiljerna, vilket alltså totalt utgjorde 33 jaktdivisioner och 12 attackdivisioner. F 11 satte upp fem spanings- divisioner och F 21 en, medan sju flottiljer satte upp varsin enklare spaningsgrupp med propellerflygplan. Just detta år fanns endast sex operativa spaningsdivisioner i krig mot det normala antalet tio, med största sannolikhet på grund av ombeväpningen från S 18 till S 32.102 Flottiljerna satte också upp totalt 18 basbataljoner av varierande storlek, omfattande 40 baskompanier. Dessutom 16 självständiga baskompanier, 33 flygfältsarbetskompanier och ett depåförband per flottilj (motsvarande två-fyra kompanier vardera) som i krig skulle kvar- stanna där. Alla flyg- och basförband hade 72 timmars mobiliseringstid. Strilorganisationen mobiliserade under 24-72 timmar 64 luftbevakningskompanier och tre förband för att bemanna reserv-lfc. Dessutom radartroppar för att bemanna tre PS-08, sju PJ-21/F, sexton PJ-21/R och elva äldre radarstationer.103
Denna krigsorganisation ändrades något år för år, både organisatoriskt, personellt och materiellt, vilket inte avses redovisas här. Undersökningens sista år däremot, 1966 med planläggningen för 1967, bestod krigsorganisationen av den centrala ledningen, nio materiel- undersökningsgrupper, fyra eskaderledningar (som alltså kvarstod i krigsorganisationen 1967), nio sektorledningar samt två spaningsstaber. Förutom sektorledningarna, som i huvudsak hade 12 timmars mobiliseringstid, var dessas 72 timmar. De flesta jaktflottiljerna satte fortfarande upp vars tre jaktdivisioner. F 12 dock endast två, F 21 numera en och F 16 fyra divisioner, varav den fjärde divisionen egentligen sattes upp av skolförbandet F 20 med J 29F (från F 8). Totalt 28 jaktdivisioner då F 8 och F 14 inte längre hade några flygförband och F 15 ombeväpnats till attackflottilj. Attackdivisionerna var fortsatt tolv, tre per flottilj, medan spaningskrigsdivisionerna sedan flera år ökat till det normala antalet av tio, åtta ur F 11 och två ur F 21. Fortfarande sattes också sju spaningsgrupper upp med äldre skolflygplan. (Vidare krigsorganiserades tre transportdivisioner och sex -grupper, två sambandsflyg- divisioner och fyra -grupper, samt tio helikoptergrupper.) Fem, under 1967 ökande till sex, luftvärnsrobotkompanier rb 68 kunde också krigsorganiseras. Basorganisationen hade växt betydligt från 1958 och bestod nu i huvudsak av 53 allmänna basbataljoner, kompletterat av 141 mindre tilläggsdelar beroende på vilka flygsystem basen skulle betjäna, som O-bas eller
99
KrA: FS Centralexp, avg H skr 558, nov 1961, BI:vol 55.
100
KrA: FS Centralexp, avg H skr 534, 26/10-1960, BI:vol 49.
101
Annerfalk, A (1994) Flygvapnet – en historisk översikt, s 156f.
102
Systemen överlappade ej varandra enligt Wennerholm, B (2006) Fjärde flygvapnet i världen?, s 159. Som synes i tabell 2 fanns vidare endast fem spaningsdivisioner omedelbart tillgängliga i januari 1959. (Förf anm.)
103
T-bas. Vidare fanns 15 underrättelseplutoner för att stödja spaningsflyget och tio drivmedels- transportplutoner för transporter mellan centrala förråd och baserna. Samtliga flyg- och basförband hade 72 timmars mobiliseringstid, medan luftvärnskompanierna hade 24 timmar. Strilorganisationen däremot skulle mobilisera huvuddelen av sina förband på mellan 12 och 24 timmar. Denna hade också växt, och totalt fanns 1967 13 strilbataljoner, 63 luft- bevakningskompanier, samt ett 50-tal radartroppar för att betjäna i huvudsak fyra PS-08, sex PS-65, sju PJ-21/F, sjutton PJ-21/R, en PS-47 samt tolv PS-41/T.104 Vidare fanns vissa radarsystem i reserv. PS-41/T hade exempelvis anskaffats i 20 exemplar för att från början nyttja 13 operativt. De andra var teknisk och taktisk reserv.105
Utgångsgrupperingen för dessa förband är svårare att fastställa då skrivelser med sammanställningar av denna typ av uppgifter under hela tiden var kvalificerat hemliga. Utifrån annat hemligt material kan dock flygförbandens utgångsgruppering rekonstrueras ändå. Siffrorna ovan gällde vid allmän mobilisering, men redan vid beredskapshöjning skulle fast anställd personal och inneliggande värnpliktsomgång spridas på krigsbaser så snabbt som möjligt (vilket var betydligt kortare än 72 timmar). För 1959 gällde en planering enligt tabell 2, som avseende basering i huvudsak även stämde som utgångsgruppering efter allmän mobilisering. Divisionerna var uppdelade i beredskapsförband, som beräknades vara omedelbart krigsdugliga, och skoldivisioner som inte var det förrän efter mobilisering.
Tabell 2: Flygvapnets beredskapsförband och utgångsgruppering januari 1959.106
Eskader Beredskapsförband Basering Skoldivisioner Basering E 1 1 adiv ur F 6 Karlsborg 1 adiv ur F 6 Karlsborg
2 adiv ur F 7 Såtenäs 1 adiv ur F 6 Fält 8/Bällefors 1 adiv ur F 14 Fält 8/Bällefors 1 adiv ur F 7 Såtenäs
1 adiv ur F 14 Fält 20/Råda 1 adiv ur F 14 Fält 20/Råda 2 adiv ur F 17 Fält 6/Hasslösa 1 adiv ur F 17 Fält 6/Hasslösa E 2 1 jdiv ur F 3 Ljungbyhed 1 jdiv ur F 3 Hagshult
1 jdiv ur F 9 Säve 1 jdiv ur F 9 Säve 1 jdiv ur F 10 Ängelholm 1 jdiv ur F 9 Halmstad 1 jdiv ur F 10 Fält 4/Everöd 1 jdiv ur F 10 Fält 1/Sjöbo 1 jdiv ur F 12 Kalmar 1 jdiv ur F 12 Kalmar
-- -- 1 jdiv ur F 12 Hultsfred
E 3 1½ njdiv ur F 1 Hässlö 1½ njdiv ur F 1 Hässlö 1 jdiv ur F 3 Malmen 1 jdiv ur F 8 Barkaby 1 jdiv ur F 8 Barkaby 1 jdiv ur F 8 Arlanda 2 jdiv ur F 13 Bråvalla 1 jdiv ur F 13 Kungsängen 2 jdiv ur F 16 Uppsala 1 jdiv ur F 16 Fält 14/Tierp 1 jdiv ur F 18 Tullinge 1 jdiv ur F 18 Tullinge
-- -- 1 jdiv ur F 18 Arboga
E 4 1 jdiv ur F 4 Frösön 1 jdiv ur F 4 Frösön
1 jdiv ur F 15 Söderhamn 1 jdiv ur F 4 Fält 28/Gunnarn 1 jdiv ur F 15 Fält 40/Fällfors 1 jdiv ur F 15 Söderhamn 1 sdiv ur F 11 Nyköping 1 sdiv ur F 11 Nyköping 1 sdiv ur F 11 Ljungbyhed 1 sdiv ur F 11 Torslanda
1 sdiv ur F 21 Kallax -- --
104
KrA: FS Centralexp, avg H skr 3028 (1822), 11/7-1966, ”Mob-tabell FV, serie G”, FI:vol 61.
105
KrA: FS Centralexp, avg H skr 589, 21/11-1960, ”Rrstn PS-41/T krigsanvändning”, BI:vol 49.
106
Från 1964 utgångsgrupperade till exempel attackeskaderns tolv A 32-divisioner i huvudsak fortfarande på de sex Västgötabaserna samt avseende F 17:s tre divisioner på Fält 85/Byholma, Fält 87/Kosta och Hagshult i E 2 eskaderområde. I söder fanns dessutom T- baseringsmöjligheter, inklusive vapenförråd, för attacken på Uråsa, Hultsfred och Halmstad. Vad gäller E 3 och E 4 eskaderområde är uppgifterna något mer motstridiga. Klart är emellertid att baseringsmöjligheter, inklusive attackvapenförråd, fanns på Hässlö, Eskilstuna, Malmen, Arlanda, Fält 14/Tierp och Söderhamn. Givetvis också på flera av baserna i Övre Norrland.107 Vad gäller jaktens utgångsgruppering kan E 2 få tjäna som exempel. 1964 hade antalet jaktdivisioner i E 2 minskat med en jämfört med 1959, och var nu totalt elva. J 35 stod i krig på Ängelholm och Fält 84/Knislinge, J 34 på Säve, Ronneby, Everöd och Fält 1/Sjöbo, J 32 på Uråsa och Kalmar, samt J 29 på Ljungbyhed, Hultsfred och Fält 83/Ålem.108 Dessutom fanns vissa klargöringsmöjligheter och vapen för jaktflyg i detta eskaderområde på ytterligare fyra platser: Lidköping, Halmstad, Bulltofta och Fält 87/Kosta.109 Inget tydligt mönster avseende var de olika jaktsystemen grupperade inbördes framstår, vilket även gäller E 3 (med 13 jaktdiv) och E 4 (med 4 jaktdiv). Spaningsflyget utgångsgrupperades över hela landet, med viss tyngdpunkt mot Östersjön mellan Mälardalen och Skåne. Allteftersom bassystemet utvecklades och utgångsgrupperingen förändrades fick detta även konsekvenser för armén, främst luftvärnet, som i regel alltid grupperade några förband vid baserna.110 Hotet från ett kuppanfall upplevdes allt starkare under perioden, och diverse beredskapsplaner utvecklades. 1966 var som sagt mobiliseringstiden fortfarande 72 timmar för flyg- och basförband, men liksom tidigare skulle anställda och värnpliktiga snarast spridas till krigsbaser vid en beredskapshöjning. Det fanns vid denna tid två beredskapsgrader innan mobilisering, beredskapsalternativ mindre och större. Redan vid det mindre alternativet skulle strilorganisationen bemannas, alla flygförband utgångsgrupperas och 45 basförband, i praktiken alla O-baser, organiseras, om än bara till ca 30 % av full styrka. Totalt omfattade flygvapnet då 12500 man, varav 7300 behövde inkallas. Alternativ större var för flygvapnets del nästan detsamma som allmän mobilisering. Tanken med dessa beredskapsgrader var att flygvapnet (och vissa andra delar av krigsmakten) skulle försättas på krigsfot i tid, helst redan innan stridigheter utbrutit, och därigenom kunna försvara landet medan de stora armévolymerna mobiliserade.111
Det fanns också ytterligare lägre beredskapsgrader, som inte innebar inkallelse av någon personal. Från grundberedskapen som alltid hölls kunde man först höja till ”Lystring”. För flygvapnets flesta förband innebar det att efter order skulle en fjärdedel kunna starta inom två timmar, spridning till krigsbas skulle kunna ske efter sex timmar och förbanden skulle kunna vara fulltaliga efter 12 timmar. Nästa beredskapssteg kallades ”Givakt”. För flygvapnet innebar detta för de flesta förband spridning till krigsbas och att en fjärdedel av flygförbanden där skulle stå i högsta startberedskap, resten i en timmes. Dock endast bemannat av stamanställd personal och inneliggande värnpliktsomgång.112
Krigsflygplanens beredskapsläge kontrollerades av flygstaben månadsvis 1965. Kraven var att varje division alltid skulle ha åtta flygplan tillgängliga inom två timmar för kuppberedskap och tolv inom ett dygn för mobilisering. Till CFV uttryckta belåtenhet uppnådde nästan alla flottiljer detta krav hela året, dock med vissa problem för de nya Drakenförbanden.113
107
KrA: FS Centralexp, avg H skr 310 (816), 9/12-1963, ”Underlag för revidering av krigsamplan”, FI:vol 9.
108
KrA: FS Centralexp, ink H skr 601 (439), 21/2-1963, fr CE 2, FI:vol 14.
109
KrA: FS Centralexp, ink H skr 3100-1 (2569), 11/11-1963, ”E2 Klarg-kapacitet från 1/10 1964”, FI:vol 9.
110
KrA: FS Centralexp, bl a avg H skr 227, 28/4-1960, ”Krigsplanläggning II SN”, BI:vol 47.
111
KrA: FS Centralexp, avg H skr 3050-2 (2714), 19/10-1966, ”Beredskapsalternativ”, FI:vol 62.
112
KrA: FS Centralexp, ink H skr 3050-3 (1784), 6/6-1966, fr ÖB, ”ÖB Kuppförsvarsorder”, FI:vol 62.
113
Krigsplanläggningen omfattade också, förutom utgångsgruppering och beredskapsgrader enligt ovan, förbandens uppgifter och operativa nyttjande i stort. Även i detta fall är det ett problem för uppsatsen att mycket av detta material är kvalificerat hemligt enligt ovan, men en viss rekonstruktion låter sig likväl göras.
Flygvapnets uppgift i krig formulerades som att i samverkan med övriga stridskrafter hindra eller försvåra invasion av landet. Detta löstes genom:
- att luftbevaka landet och kringliggande områden,
- att med jakt, och efterhand luftvärnsrobotar (rb 68), luftförsvara landet mot fiendens anfallsflyg och lufttransporter, med kraftsamling till de för krigsuthålligheten mest betydelsefulla delarna av landet,
- att genom attack bekämpa invasionsföretag över havet eller landgränsen, så långt utanför våra gränser som möjligt. I andra hand och särskilt i anslutning till egen kust insattes även jaktflyg i attackroll,
- att genom attack mot flygbaser och stridsledning, samt jaktsvep, försvåra fiendens flygverksamhet i framskjutna områden,
- att utföra havsövervakning av kringliggande havsområden, - att flygspana i övrigt mot fienden,
- att utföra sambands- och transportflygningar, samt bedriva flygräddningstjänst.
Uppgifterna skulle normalt lösas på sätt som gav minsta möjliga förluster. I krigsavgörande lägen kunde dock insatser utan hänsyn till förluster krävas.114 Vidare betonades ofta betydelsen av civilförsvarsåtgärder och telemotmedel i luftfösvarssammanhang.
Bakgrunden till krigsplanläggningen var de angreppsmetoder som i ovan nämnda SSP bedömdes som mest sannolika, det vill säga Krigsfall 2, men även mindre sannolika fall som till exempel terroranfall eller avspärrning. Jakt och spaning utgångsgrupperades över hela landet, om än kraftsamlat till södra halvan enligt ovan. Attackens basering motiverades främst med att den skulle undandra sig inledande bekämpning samtidigt som den snabbt skulle kunna ingripa mot invasionsföretag i de primärt sannolika riktningarna, det vill säga Mellan- och Sydsverige. Basernas närhet till flottiljerna, i syfte att kunna spridas fort och möta ett kuppanfall, prioriterades också. Tillsammans med att en gränsinvasion i norr bedömdes ge mer tid för förberedelser, motiverade detta CFV i ställningstagandet att utgångsgruppera minimalt eller ingen attack i Övre Norrland. Ofta i polemik med ÖB och försvarsstaben.115 Attacken skulle vidare utnyttjas betydligt mer kraftsamlat än jakten. I synnerhet gällde det krigsavgörande lägen, med vilket särskilt menades en kustinvasion. CE 1 formulerade det 1963 enligt följande: ”Vi måste därför sätta in E 1 hänsynslöst, vi måste slå hårt och vi måste slå snabbt så att vi hinner upprepa slagen. Vi måste sätta in största möjliga kraft från början. Icke spara för att ha kvar fpl och robotar senare. Då kan det vara för sent.”116 Man var alltså under denna fas beredd att ta stora risker, vilket även åskådliggörs av följande CE 1-citat (som även bör ses som ett inlägg i militärledningens då pågående debatt angående den regionala ledningsreformen): ”Förbanden måste härvid vara beredda på stora förluster. Detta kräver god anda och hög stridsmoral. En förutsättning härför är att besättningarna i våra flygplan har förtroende för den chef eller aledare som sänder ut dem för att dö.”117
Möjligheterna att hindra invasionen bedömdes som bäst under själva överskeppningen, då hela attackeskadern skulle kraftsamlas mot denna i vågor om 3-4 divisioner. De primära målen var transport- och landstigningsfartyg, men man såg sannolika behov av att initialt
114
KrA: FS Centralexp, avg H skr 310 (641), 21/10-1965, ”FUK–FV uppgifter och krigsorg”, kap 3, FI:vol 47.
115
KrA: FS Centralexp, avg H skr 218, 10/4-1962, ”Yttrande över utkast till ÖB order för…”, BI:vol 57.
116
KrA: FS Centralexp, ink H skr 311 (150), 23/1-1963, fr CE 1, ”Principer för E1 insättande mot fi kustinvasion”, s 5, FI:vol 10. (Originalets understrykning, även i nästa citat. Förf anm.)
117
anfalla skyddande örlogsfartyg med rb 04C i syfte att hjälpa fram annat flyg med bomber och raketer, eller marinen, till verkan. Under denna kritiska fas ansåg man sig kunna öka företagsfrekvensen från de normala 3-5 per dygn och flygförare till 4-7, åtminstone under ett par dagar. Dock med reservationen att basförbanden inte skulle klara av detta förrän efter mobilisering. Redan första mobiliseringsdygnet bedömdes dock en O-bas attack kunna klargöra 3-4 divisionsföretag.118
Efter överskeppningsskedet bedömdes stora delar av attackflyget vara utslaget, och kvarvarande delar skulle inriktas mot fientliga underhålls- och förstärkningstransporter. Landsatta styrkor skulle endast anfallas av attackflyg vid gynnsamma omständigheter eller om krigsläget så krävde. Innan den förväntade överskeppningen fick inte attackeskadern äventyras. Det innebar att fasta mål som hamnar och flygbaser endast skulle anfallas inom närliggande territorium där fienden ännu inte hunnit ordna ett starkt luftförsvar.119 Med detta menades särskilt av Sovjet och dess allierade ockuperade områden i västra Finland samt Danmark.120
Apropå dessa mål utomlands har inget vidare underlag återfunnits i arkiven. I E 1 hemliga arkiv finns däremot underlag för anfallsmål inom landet, t ex broar över Norrlandsälvarna, arkiverat under namnet Målpärm Sverige.121
Med hänsyn till de förväntade kärnvapen-, och i viss mån även kemiska angreppen, utvecklade man också sin förmåga att skydda personal som inte skulle verka från bergrum. Radioaktivt nedfall skulle försöka prognostiseras av meteorologer och radarstationer, dosimetrar anskaffades liksom tiotusentals skyddsmasker. På grund av att krigsorganisationen växte fanns det dock sällan tillräckligt och 1961 saknade man ca 20 000 masker totalt i flygvapnet. Flygplanen hade inga luftfilter, men flygförarna bedömdes klara sig i luften genom att andas ren syrgas. 1962 togs riktvärden fram för chefer på olika nivåer för hur höga strålningsnivåer de hade mandat att utsätta förband för. Som exempel kan nämnas att divisions- och kompanichefer i krig hade mandat att utsätta personalen för 50 rem/dag, dock högst 80 rem/vecka. Sektor- och eskaderchefer hade i princip obegränsade mandat, men man räknade med att förbanden var förbrukade efter en dos av 150 rem/dag eller 300 rem/vecka. Som jämförelse var den dåtida fredsmässiga maxdosen i flygvapnet 0,1 rem/vecka i enlighet med strålskyddsmyndighetens rekommendationer.122
I anslutning till flygvapnets krigsplanläggning och operativa nyttjande bör kanske den på senare tid ofta diskuterade frågan om samverkan med västmakterna kort behandlas. Tidigare forskning har bland annat visat på vissa operativa förberedelser. I samband med Hjalmarsonaffären 1959 föredrogs för regeringen det befintliga samarbetet med Danmark och Norge. Avseende Danmark fanns två planer för eventuell samverkan i krig, dels rörande signal- och kryptotjänst, dels luftbevakning. Med Norge fanns liknande planer samt ytterligare två rörande väderlekstjänst och sjöfartsskydd. I anslutning till Wennerströmaffären 1963 redovisade försvarsstaben för regeringen vad spionen kunde ha avslöjat avseende västsamarbete. Förutom bilaterala underrättelseutbyten nämndes då bland annat flygsäkerhetssamarbetet SveNorDa med Norge och Danmark, att en larmförbindelse var upprättad med det amerikanska flygvapnets Europahögkvarter i Wiesbaden, att Sverige i förväg delgavs färdplaner för amerikanska och brittiska signalspaningsflygningar i Östersjön,
118
KrA: FS Centralexp, ink H skr 311(150), 23/1-1963, fr CE 1, ”Principer för E1 insättande…”, FI:vol 10.
119
KrA: FS Centralexp, ink H skr 311 (872), 18/4-1963, fr CE 1, ”Underlag för E1 operativa…”, FI:vol 9.
120
KrA: FS Centralexp, avg H skr 358, 10/7-1961, BI:vol 53. (Med hänvisn till avg KH 100/1960.)
121
Namnet skulle kunna antyda att även andra pärmar funnits men förkommit, men låter sig ej bevisas. (Förf.)
122
KrA: FS Centralexp, avg H skr 223, 27/4-1959; 547, 4/12-1959; 435, 8/9-1961; 371, 6/7-1962; BI:vol 42, 44, 54, 58. (Rem är ett äldre strålningsmått. 1 rem = 0,01 Sivert. Förf anm.)
samt att samverkansgrupper fanns för att snabbt kunna sändas till Washington, London, Paris, Bonn, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. Listor över materiel, kartor och dokument Sverige skulle behöva för mer fördjupat samarbete lagrades förseglat utomlands. På ambassaden i London förvarades dessutom en karta över alla svenska flygbaser, vilket britternas högsta ledning kände till.123 Vidare gjordes exempelvis försök med det amerikanska igenkännings- systemet Mark X under 1961. Flygstaben uttryckte då att som operativt krav på ett svenskt system var bland annat att kunna särskilja både vän, fiende och allierad, då det var sannolikt att luftrummet i krig skulle genomflygas av allierade flygplan. Ett mindre antal banor på östkusten byggdes också något större än svenska behov kunde motivera, vilket Neutralitets- politikkommissionen tolkat som teknisk förberedelse för att kunna motta allierade större flygplan. Kring 1960 övergick flygvapnet också till trycktankning och bränsle av NATO-typ, vilket motiverades av nationella behov, även om det skulle ha underlättat samarbete.124 Denna uppsats studier av flygstabens hemliga arkiv 1958-1966 har inte funnit något väsentligt nytt eller annorlunda avseende västsamarbetet. Dock kan nämnas att det åtminstone till 1964 planerades flera växeltjänstgöringar med brittiska flygvapnet, och bland annat översattes av detta skäl den hemliga speciella förarinstruktionen (SFI) för A 32 Lansen 1958 till engelska.125 Arkiven visar också att man relativt regelbundet träffade representanter för USA och Storbritannien, oftast dock med anledning av import av diverse materielsystem. Avseende SveNorDa-samarbetet ovan refereras 1958 till detta i en hemlig föredragning för försvarsattachéerna som då varande ett samarbete med Norge där man gav varandra tillgång till data för respektive lands flygfyrar. Detta dels i syfte att kunna leda till bas för landning, men även för att förbättra navigeringsnogrannheten över Kattegatt/Skagerack och den norra fjällterrängen med hjälp av krysspejling. De senare övningslandningarna på varandras flottiljer nämns inte.126 Intressant kan också vara att notera krigsflygledernas sträckning under 1959. Dessa leder var hemliga och avsedda att i möjligaste mån nyttjas av allt annat flyg i krig än flygvapnets krigsflygplan, främst transporter, i syfte att underlätta luftbevakning och stridsledning. Från söder till norr gick en led från Ljungbyhed via Hagshult, Motala, Hallsberg, Rommehed, Frösön och Gunnarn där den delade upp sig till Kiruna respektive Heden. Vidare gick en led mellan Stockholm och Göteborg via Hallsberg. Dessa leder förefaller naturliga med hänsyn till samtida mobiliseringsplaner. Övriga två leder ledde däremot till och från Norge, dels mellan Hallsberg och Oslo, via Karlstad, dels mellan Frösön och Vaernes.127