Bertil Wennerholms bok Fjärde flygvapnet i världen? behandlar doktrinutvecklingen 1942- 1958, främst utifrån försvarsbeslut och materielanskaffning. Tidsmässigt följer denna uppsats alltså efter Wennerholms, även om där finns ett visst överlapp hos båda. Resultaten är dock på grund av detta svåra att jämföra, men i allt väsentligt råder samsyn där så går att jämföra. Mest notabelt är kanske överensstämmelsen och tidsfaktorn som åskådliggörs av att min uppsats kan sägas beskriva 1960-talets operativa realiserande av det Wennerholm beskriver utifrån 1950-talets försvarsbeslut och materielanskaffning.
Christer Erixons uppsats ”Flygvapnets doktrin och krigsplanläggning 1945-1960” slutar som sagt slutar även den i praktiken undersökningen 1958, men är genom sitt materialval
angående krigsplanläggning kanske mer jämförbar med föreliggande uppsats. Erixon rör sig emellertid på något högre nivå och krigsplanläggning berörs främst på gemensam krigsmaktsnivå. Erixon kommer utifrån sin snävare syn på doktrinbegreppet fram till att det är svårt att identifiera en flygvapendoktrin och i så fall dra en gräns mot en försvarsdoktrin. En prioritering av jaktflyg och centraliserad ledning, i syfte att kunna kraftsamla i tid och rum, konstateras dock. Flygvapnets uppgifter utifrån krigsplanläggningen redovisas och befinns vara relativt statiska under denna period. Vidare studerar Erixon flygstabens och vissa personers roll för utvecklingen. Inget direkt motsägelsefullt kan konstateras.
Ett verk som behandlar samma tidsperiod som denna uppsats är Bengt Wallerfelts Si vis
pacem – para bellum. Wallerfelt behandlar dock hela perioden 1945 till 1975, och utifrån
främst ett krigsmaktsgemensamt perspektiv. Doktrinbegreppet står inte i fokus, utan en beskrivning av periodens krigsplanläggning. Flygvapnets planläggning behandlas inte särskilt utförligt, men boken går i vissa avseenden ändå att jämföra med min uppsats. I huvudsak stämmer resultaten bra överens, men några skillnader kan identifieras. Wallerfelt kommer fram till att den så kallade marginaldoktrinen innehöll logiska svagheter. Skulle väl Sovjet ha angripit Sverige hade man skapat den styrka man bedömde behövas genom kraftsamling och överraskning.172 Jag håller med Wallerfelt, men kan också konstatera att flygstaben under perioden ofta räknade in Sovjets samlade flygresurser i hotbilden och påtalade att flygstrids- krafter var annorlunda och kunde användas i olika operationsriktningar med korta intervall. Betoningen av isolerade kuppanfall ligger i linje med detta, och den luftoperativa planeringen 1958-66 tog alltså inte till sig marginaldoktrinen i samma utsträckning.
I sina avslutande kommentarer finner vidare Wallerfelt att det förelåg ett systemfel avseende vald strategi jämfört med de politiska och ekonomiska realiteterna. Bidragande till detta anser han vara tre övergripande doktriner: neutralitetspolitikdoktrinen, den allmänna värnplikts- doktrinen och flygplansomsättningsdoktrinen. Bland annat påstås den sistnämnda ha inneburit att fullt användbara flygplan kasserades i förtid för att ge plats för nästa generation.173 Dels har jag inte funnit några belägg för att så har skett under perioden, dels anser jag att som övergripande doktrin bör det beskrivas i termer av en självförsörjningsstrategi avseende krigsmateriel, inklusive flygplan, enligt ovan. Kostnader var otvivelaktigt förknippade med detta men Wallerfelt förenklar bilden, och belägger vidare inte att flygplan avvecklades i förtid eller att import av motsvarande flygvapen varit billigare.174 Utan dessa faktorer belagda blir det mest en fråga om avvägningen mellan försvarsgrenarna, vilket är en helt annan fråga. Dock kan, vilket diskuterats ovan, kanske ett organisatoriskt synsätt ge en mer utvecklad bild av denna avvägning. I övrigt, och i den mån de går att jämföra, kommer som sagt denna uppsats i huvudsak fram till samma resultat som Si vis pacem – para bellum.
Vidare bör också Peter Wretmans uppsats ”Luftvärnsrobot 68” kommenteras. Den behandlar som titeln antyder bara en begränsad del av föreliggande uppsats, men är likväl intressant då ett av Wretmans syften är att klarlägga vilken luftförsvarsdoktrin som låg till grund för anskaffning av rb 68 till flygvapnet. Han kommer fram till att en sådan doktrin saknas i ÖB57, vilket skulle ha inneburit att underlag fattades för att bedöma behovet av luftvärnsrobotar. Först med luftförsvarsutredningen 1967 anser Wretman att en sådan är formulerad. Detta resultat är till synes motstridigt, men det härrör från en snävare definition av doktrinbegreppet. I övrigt är det inget av Wretmans resultat som motsäger denna uppsats. Han betonar också periodens fokus på snabba höghöjdsmål, vilket för övrigt framstår som
172
Wallerfelt, B (1999) Si vis pacem – para bellum, s 122ff.
173
Wallerfelt, B (1999) Si vis pacem – para bellum, s 190ff.
174
Tvärtom kan Wennerholm anses ha visat på motsatsen avseende sin studieperiod i Wennerholm, B (2006) Fjärde flygvapnet i världen?, kap 2, s 44 och s 132ff. (Förf anm.)
särskilt intressant med tanke på att Wretman finner en ominriktning redan några få år senare i luftförsvarsutredning 67 som presenterades 1970. Där föreslogs t ex att mål över 20 km höjd inte skulle vara dimensionerande i framtiden och att rb 68 borde börja avvecklas snarast.175 Till sist bör kanske också mitt resultat angående värdet av de båda perspektiven relateras till tidigare forskning. Ingen av ovanstående undersökningar som behandlar liknande sakfrågor anlägger motsvarande perspektiv, men däremot flera andra verk enligt inledningen. Närmast till hands ligger kanske Agrells Alliansfrihet och atombomber. En jämförelse är dock inte oproblematisk då Agrell utgår från uttalade doktrintexter på högre nivåer när han studerar förklaringsvärdet ur rationalistiskt och organisatoriskt perspektiv. Agrell kommer dock fram till att det inte är meningsfullt att betrakta en doktrin ur vare sig ett strikt rationalistiskt eller organisatoriskt perspektiv utan att båda perspektiven behövs. Doktrinen är både ett tankesystem som påverkar sin omgivning och samtidigt en produkt av denna omgivning.176 Mitt resultat ligger väl i linje med Agrells synsätt. Däremot inte sagt att det inte kan finnas motstridiga undersökningar. Användandet av olika perspektivmodeller är spritt inom den statsvetenskapliga forskningen och då denna prövning inte varit uppsatsens huvudsakliga syfte har inte detta forskningsläge studerats lika ingående.