… barn idag synliggörs, bedöms och beskrivs som individer på ett mer genomgripande sätt än någonsin tidigare. I utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal lär sig varje barn idag att från tidig ålder rikta den ”diagnostiska” blicken mot sig självt och självt bedöma sina starka och svaga sidor. (Nordin-Hultman, 2004, s. 178)
Barnen växer upp och konstruerar sin identitet i ett raster av måttstockar, bedömningar och självvärderingar i förtätade
kommunikations mönster. Av Sveriges 10–12-åringar har majoriteten mobiltelefoner (Barnombudsmannen, 2007:04) och de flesta har
tillgång till Internet som används för kommunikation och doku- mentation i vardagslivet. Margareta Öhman (2009) menar att barn oavbrutet är involverade i en kommunikation där de både ”hissar” och ”dissar” varandra, det vill säga både uppmuntrar och bekräftar varandra likaväl som de sänker och kränker varandra. Det kan vidare handla om att bedöma, kommunicera och köpa sig vänskap, tillhörig- het eller en stund i centrum genom olika elektroniska kanaler eller symbolgåvor som medför placering på rankinglistor, förstärkt eller försvagad position i kamratgruppen och exponering i olika Com- munitys (nät gemenskaper) och biografier.33 Privata och känsliga data
flyter ut på nätet och våra liv blir genomskinliga. Telefonen kan över- vaka dina rörelser (mobil tracking) iPod:en kan registrera din musik- smak (data mining), vännerna lägger ditt liv på nätet och varje klick med musen sätter spår som kan teckna en detaljerad bild av vilka vi är. Samtidigt håller vår syn på vad som är offentligt och privat på att förändras. Kommer våra barn att se anonymitet som något omöjligt eller oförståeligt? (se t.ex. Brin, 2006). Allt detta kan samman taget tyda på en ökad exponering, kate gorisering och reglering av barn och barndom, vilket är ett relativt out forskat område.
Vardagen i förskola och skola har sannolikt alltid varit inbäddad i mer eller mindre medvetna bedömningar av olika slag (se också avsnitt om observation i detta kapitel). Det som kan tolkas vara kän- netecknande för vår samtid tycks snarast vara kombi nationen av att olika typer av dokumentation och bedömning (både formaliserad/ icke-formaliserad och bakåt blickande/framåt blickande) dels växer fram och glider längre ner i åldrarna, dels konstrueras och sprids snabbare i förtätade kommunikations mönster. Med förtätad kom- munikation (jfr Pettersson, 2008) avses att bedömning överförs och sprids av olika aktörer via samtal, samspel och dokumentation i både elektronisk och icke-elektronisk form.
33 Se också bedömningar och dokumentation av barn i olika tv-program och spel i avsnitt om populärkultur, massmedia och informationsteknologi i barndoms- kapitlet (av Angerd Eilard).
Individen som grund enhet (Beck & Beck-Gersheim, 2001; Gid- dens, 1997) i en samhällsordning som i allt högre grad vilar på att individer själva ska ta ansvar (Gerrevall, 2009), leder till fokus på olika typer av individ- och självbedömningar och individrelaterad doku mentation i olika kontexter. Exempelvis kan IUP som en ”jag- i-världen-läroplan” (Vallberg Roth, 2001) tolkas ligga väl i linje med tidens olika ”jagskrifter” och en ökad exponering på Internet i form av biografier i dagboks form på olika bloggar och sajter.
Foucault beskriver bland annat jagskriften som ett sätt ”att leva inför den andres blick utan att ha något att dölja (Foucault, 2008, s. 232). Foucault tar också upp brevskrivande och korrespondens som exempel på jagskrifter. Detta att nätverka, att hävda sin röst, att synas och vara någon, tycks vara en anledning till att i olika former lägga ut bild, ljud och text om sig själv, sin familj, eller andra mer eller mindre närstående på Internet. Denna dokumentation strävar kanske inte alltid efter att vara i samklang med den andres blick. Det tonar delvis fram ett ”idealt jag” som inte alltid har en bestämd mottagare (jfr Granath, 2008 nedan).
De som skriver på dagböcker på nätet kanske gör det för att hävda sin röst i det enorma massmediala brus vi sköljs över numera. Ett annat skäl kan vara att man vill vara ”någon”, att ta sig ur den anonymitetens grå massa? 15 minutes of Fame? Annica Tigers Blog, 6 februari 2006, Dag- bok på nätet. Elektroniskt tillgänglig 2008-12-16:
http://www.tiger.se/blog/archives/2006/02/dagbok_p_naetet.html
Forskning rörande individuella utvecklingsplaner visar en tydlig själv- reglerande och självvärderande tendens (Vallberg Roth & Månsson, 2008a, 2008b). Men till skillnad från jagskriften som Foucault bely- ser (2008) är visionen och en del formuleringar i IUP:n också fram- åtblickande. Foucault kopplar jagskriften till en sinnesinriktning som befriar själen från oron inför den ovissa framtiden och styr den mot begrundanden över det förflutna. På detta område rörande jagskrift, självbedömning och vår tids dokumentation och kommunikation behövs mer forskning.
Carl Martin Allwood och Anna-Carin Jonsson (2001) argumente- rar för att skolan bör ge mer uppmärksamhet åt elevernas självutvär- derande, metakognitiva processer. De menar att forskningen visat att nyttan av realistiska metakognitiva bedömningar i lärandesituationer är stort. Vidare påpekar de att den moderna pedagogiken och läropla- nen förutsätter metakognitiva färdigheter.
Samman fattningsvis kan sägas att metakognition handlar om den kun- skap individen har om sin kunskap och om sig själv och andra som kunskapshanterare samt individens förmåga att tillämpa dessa kunskaper (a.a. s. 79).
Författarna menar att skolan kan uppmärksamma metakognition antingen direkt genom undervisning eller indirekt genom att inklu- dera utvärderings moment som avser metakognitiva värderingar i hem- och skrivuppgifter.
I skriften Vi värderar kvalitet – om självvärdering och lärarnas
utvecklingsarbete (Lärarförbundet/Lärarnas riksförbund, 2005) finns
internationella utblickar som framhåller att självvärdering blivit ett allt viktigare instrument för att utveckla skolan i flera europeiska länder. Efter tio års inspektioner i England och Wales dras slutsatsen att externa inspektörer främst bör utvärdera skolornas självvärderings- arbete, deras beskrivningar av problem och redovisningar av lyckade processer, goda resultat och utvecklingsplaner. Den ökade inspek- tionssatsningen, samt lanseringen och lovorden för själv värdering är intressant att studera. Externa utvärderingar/inspektioner och interna självvärderingar på olika nivåer är ett område som behöver problema- tiseras i vidare forskning.
I en artikel med titeln Självbedöma, bedöma eller döma?: Om elevers
motivation, kompetens och prestationer i skolan vill Joanna Giota
(2006) varna för vad som kan gå fel för undervisningen, rättssäker- heten och eleven som blir bedömd. Hon diskuterar samstämmighe- ten mellan elevernas och lärarnas bedömningar av motivation och kompetens inom olika ämnesområden. Skillnaderna tycks vara extra markanta när det gäller de sociala färdigheterna relaterat till kön. Utifrån ett lärarperspektiv uppfattas pojkar ha starkare behov av att
utmana lärarens auktoritet, medan flickor är mer uppgiftsorienterade, hjälpsamma och samarbetsvilliga. Giota kommenterar betydelsen av transparens och kommunikation när det gäller målformulering och kriterier för bedömning. Hon drar slutsatsen att bedömning alltid sker utifrån ett urval av kunnande i relation till vissa utvalda kriterier, vilket innebär att det finns vissa områden som inte blir föremål för bedömning. Otydliga kriterier lämnar utrymme för personliga intres- sen och värdering av elevernas personlighet. Det är viktigt att kunna föreställa sig vilka konsekvenser bedömningarna får för eleverna i deras liv i skola och samhälle. Det gäller att kritiskt reflektera över syftet med bedömningarna och begränsningarna hos bedömnings- instrumenten, samt att stödja elevernas lärande, så att de får tilltro till sin förmåga och inte döma dem.
Eva Österlind (2005) har i sin forskning riktat särskilt intresse mot skolarbetets organisering relaterat till elevernas sociala bakgrund. Hon diskuterar eget arbete och egen planering ur elevsynpunkt (årskurs 4–6) och konstaterar att det finns olika inställning hos olika barn, allt från positiv (frihetlig) till oreflekterad och motvillig inställning. Inställningen är relaterad till elevernas sociala bakgrund så att barn i resursstarka familjer är positivt inställda till eget arbete och planering, medan barn i resurssvaga familjer är motvilligt inställda. Österlind påpekar att den ökade valfriheten i skolan samtidigt ökar bakgrunds- inflytandet och eleverna agerar då ofta i enlighet med sin medhavda habitus. När individen själv ska välja, väljer den oftast efter inlagrade mönster (jfr Vallberg Roth & Månsson, 2006). En intressant fråga i relation till detta resultat är hur bedömning och självbedömning är relaterad till social bakgrund. Mia Maria Rosenqvist (2005) har stu- derat eget arbete och planering i åldersblandade grupper bestående av barn mellan fyra och nio år. Till eget arbete hörde också barnens dokumentation. Hon konstaterar att de yngstas eget arbete bestod i att följa uppgifter i en planeringsbok och välja vad de ville göra. Ibland kunde och ville barnen inte välja aktivitet. Rosenqvist påpekar att eget arbete inte passar alla barn.
Fenomenet med biografier som utbildningsstyrning (Biography as Education Governance) diskuteras i en artikel av Joakim Lindgren
(2007). Biografi är ett begrepp som kan avse en individs livsberät- telse. Som teknik i skolan uppmuntrar den elever till att fortlöpande utvärdera sig själv, vem eleven är och vad eleven blivit. Det vill säga i mycket en typ av jagskrifter (exempelvis i portfolioform, loggböcker, utvärderingar) och bloggar (elev, lärar-, skolledar-, föräldrabloggar) som är genomsyrade av bedömningar. Lindgren belyser det växande intresset i svenska skolor att konstruera, analysera, utvärdera och kontrollera individuell progression och social integration genom att använda elevbiografiska register. Han argumenterar för att tendensen – att involvera biografier som en form av styrning – “can be seen as a revision of early 20th century biographical research by the Chicago School of Sociology” (s. 1). Författaren konstaterar att denna nya styrning, ofta framställd som progressiv, medför social kontroll, beto- nar individuellt ansvarstagande och inte minst, skapar nya former av social exkludering. I processen att skriva fram och dokumentera elever kan läraren bli involverad i konstruktionen av en ”problem- elev” (jfr Andréasson, 2007).
I avhandlingen Milda makter! undersöker Gunilla Granath (2008) obligatoriska utvecklings samtal och loggböcker som disciplinerande tekniker. Teoretiskt är hon bland annat inspirerad av Foucault. I ett etnografiskt närmande studerar hon tolv utvecklingssamtal från skolår 6 och loggböcker skrivna av femtonåringar från två olika skolor. Granath kommer fram till att både utvecklings samtal och loggböcker formar ”skoljag” på tydligt normerande sätt. I loggboken framträder ett ”idealt jag” medan utvecklings samtalet i större utsträckning utfal- ler i ett ”korrigerat jag”. Inom den milda maktens praktik iscensätts disciplinering via samspel, samtal och förhandling. Studien belyser äldre elever men kan i viss utsträckning tolkas ha bäring och indikera behov av vidare forskning också rörande yngre barn.
Sammantaget belyser detta avsnitt en ökad spridning och tilltro till självbedömning och intern bedömning på olika nivåer i rela- tion till extern utvärdering/inspektion. Behovet av att problematisera ”självbedömnings området” berörs. Ytterst fram träder relationen mellan ”bedömda och doku men terade barn” (barn som objekt) och ”(själv) bedömande och dokumenterande barn” (barn som subjekt och aktörer).