Folk- och skolbibliotek, SOU 1949:28

Regeringen tillsatte 1946 års Folkbibliotekssakkunniga med uppgiften att utreda och komma med förslag rörande grunderna för statsunderstöd till folkbib lioteks-

verksamheten. Utredningen bestod av en bibliotekskonsulent, en överlärare samt som ordförande stadsbibliotekarie/riksdagsledamot Gustaf Valdemar Nilsson. Ett antal sakkunniga, de flesta bibliotekarier, knöts till utredningen. 1949 lämnade utredningen slutbetänkandet Folk- och skolbibliotek: Betänkande och förslag angivet av

folkbibliotekssakkunniga. (SOU 1949:28, s.3f)

Synen på folkbibliotekets uppgifter präglas i utredningen av spridandet av kunskap till medborgarna. Utredarna ställer upp två möjliga synsätt på folkbibliotekets verksamhet:

15

Utredningen SOU 1949:28 uppfattas som grundläggande i följande offentliga utredningar: SOU 1972:61, s.14, SOU 1972:66, s.281, SOU 1974:5, s.222 och SOU 1984:23, s.11)

45

Ett utifrån användarnas perspektiv och ett annat utifrån statens och samhällets perspektiv. Ur användarnas perspektiv framträder följande synsätt:

/…/ folkbiblioteksväsendet har till uppgift att göra det möjligt för en låntagare att utan dröjsmål och utan alltför betungande formaliteter som lån erhålla den litteratur, han kan behöva för sin enskilda utbildning, sitt arbete och sin förströelse. (SOU 1949:28, s.41-42)

Ur statens perspektiv framträder följande synsätt:

/…/ folkbiblioteksväsendets uppgift är att medverka till skapandet av kunniga och dugliga medborgare. Det är en angelägenhet för demokratien, att den enskilde medborgaren fritt kan bilda sig en mening angående de olika förhållanden, som han möter. Det är en angelägenhet för de statsmakter, som uppdragit riktlinjer för skolans fostrande arbete, att medborgaren även efter skoltidens slut kan på egen hand fullfölja sitt kunskapsinhämtande och sin yrkesutbildning med hjälp av bibliotekets böcker. Det är en angelägenhet för samma statsmakter, att den vetenskapliga forskningens resultat skall nå fram till var och en, som har möjlighet att nyttiggöra dem i ena eller andra avseendet. (SOU 1949:28, s.42)

Utredarna anser att folkbibliotekets bokbestånd ska vara allsidigt och så långt som är möjligt tillgodose de intressen som finns på den aktuella orten. De menar att det ska förekomma en ”lämplig fördelning mellan facklitteratur och skönlitteratur”. (SOU 1949:28, s.158) Utredarna menar att folkbiblioteken med hjälp av sitt bokbestånd särskilt bör främja folkutbildningen som bedrivs i kommunerna. (SOU 1949:28, s.158) Facklitteraturen ansågs alltså vara av lika stor vikt som skönlitteraturen, kanske till och med viktigare. Även om det nämns att också litteratur för förströelse ska tillhandahållas, så är det ur ett av utredarna förmodat användarperspektiv.

Utredarna redovisar också sin syn på vad de vill ha ut av folkbiblioteksverksamheten eller i vart fall den syn som staten i officiella sammanhang av olika skäl vill sprida. Kärnan i betänkandet är att kunniga medborgare och fri tillgång till information är viktigt för åsiktsbildning och i förlängningen för demokratin i stort.

I språket som beskriver verksamheten förekommer följande ordval och terminologi: kunskapsinhämtning, yrkesutbildning, folkbildning samt vikten av att kunna ta del av vetenskaplig forskning. Det står klart att utredarna uppfattade folkbiblioteks-

verksamheten som ett organ som ska verka för såväl yrkesutbildning, folkbildning samt kunskapsinhämtning genom att ta del av vetenskaplig forskning i allmänhet.

Synen på de olika mediernas ställning som framträder i betänkandet är enligt vår uppfattning jämställd. Utredarna särskiljer inte medierna åt och beskriver inte något medium som mer förträffligt än något annat, utan koncentrerar sig snarare på innehållet i olika medier.

Folkbiblioteket skall fylla sin uppgift genom att till medborgarnas

förfogande kostnadsfritt ställa böcker och annat material för förmedling av tankar och idéer: tidsskrifter, tidningar, kartor, bilder, film,

46

Utredarna menar att de olika medierna ska tillhandahållas av folkbiblioteket så att de motsvarar användarnas behov, ”självfallet inom de gränser, som hänsynen till

elementära kons tnärliga krav uppdrager”. (SOU 1949:28, s.43) Utredarna menar vidare att folkbiblioteket ”ska samarbeta med alla andra organisationer, som har kulturell verksamhet på sitt program” (SOU 1949:28, s.43), och stå i centrum för

bildningsarbetet. (SOU 1949:28, s.43)

Värt att observera är att utredarna redan 1949 ansåg att biblioteken borde tillhandahålla film. Det finns inslag av att utredarna betraktade bibliotekets uppdrag mer som att vara ett kulturellt eller snarare kunskapscentrum där olika medier ska ställas till förfogande för medborgarnas utveckling. Utredarna uppfattade inte biblioteket enbart som ett bokförvaringsrum.

Utredarna betraktade också boken som ett medium som i vissa fall kan ha farliga och skadliga inverkningar på unga och omogna personer.

Bibliotekets styrelse skall tillse, att litteratur som är av beskaffenhet att kunna inverka skadligt, om den sättes i händerna på unga och omogna läsare, icke genom utlåning eller på annat sätt hålles tillgänglig för personer, som ej kunna anses besitta erforderlig mognad. (SOU 1949:28, s.159)

Andra mediers eventuella skadeverkningar nämns inte. Det kan vara så att den gamla diskursen om romanens fördärv har dröjt sig kvar hos utredarna (se ovan kapitel 5 Mediehistorisk bakgrund). Det här är sista gången de eventuella skadeverkningar av bokläsning nämns i den statlig offentlighetsutredningshistorien; ämnet berörs aldrig mer i efterföljande utredningar.

Den bild som avtecknar sig är att utredarna uppfattar folkbiblioteket som en instans i samhället som verkar för utbildning, folkbildning och yrkesutbildning först och främst, men även som en verksamhet som ska befrämja kultur med hjälp av en rad olika samarbeten och medier. Det går även att finna fragment av uppfattningen att

folkbibliotek har ett informationsuppdrag. Betänkandet präglas av svaga formuleringar, ett exempel är att när utredarna ska beskriva målet med folkbiblioteksverksamheten väljer de att presentera två olika möjliga perspektiv att betrakta det hela på. Synen på vilka medier som biblioteket bör tillhandahålla avspeglar inte direkt den syn på målsättningen (utbildande/folkbildande) som utredarna redovisar, utan alla medier är jämställda. Fokus ligger snarare på innehållet i medierna och ett vagt formulerat krav på kvalitet. Den nekande utestängande formuleringen som finns i utredningen är att man inte ska tillhandahålla skadlig litteratur. Utöver det finns inga utestängande

formuleringar. Det finns inte några utskrivna prioriteringsordningar vare sig vad det gäller målen för verksamheten eller de olika medierna. Texterna präglas inte heller av ett auktoritativt eller tvingande språkbruk, därför tolkar vi det som att den här

utredningen faller inom vad vi i kapitel 4.1 definierar som idealiseringsfasen, dvs. det stadium som tidsmässigt föregår ett diskursivt stadium och handlar om formulerandet av möjliga ideal, präglat av försiktigare och icke auktoritativa/tvingande språkbruk.

47