Kulturutredningens slutbetänkande, SOU 1995:84

1993 tillsatte regeringen Kulturutredningen med uppgiften att utvärdera 1974 års kulturpolitik samt lämna förslag om mål och åtgärder för den framtida utvecklingen. Kulturutredningens ledamöter bestod av sju riksdagsledamöter, ett kommunalråd, en kanslichef samt som ordförande generaldirektör Ingemar Mundebo, efter halva tiden ersatt av statsrådet Margot Wallström. Som sakkunniga förordnades tre

departementsråd, en enhetschef på landstingsförbundet samt en sektionschef på svenska kommunförbundet. Som experter anlitades förbundssekreterare på

folkbildningsförbundet, direktör för och departementssekreterare på Kulturrådet, en rättschef samt en kammarrättsassessor. (SOU 1995:84, s.3f) 1995 lämnade

Kulturutredningen sitt slutbetänkande Kulturpolitikens inriktning.

Synen på folkbibliotekets uppgift framträder i den indelning utredarna har gjort under den avdelning som heter Kulturpolitiken på olika konst- och verksamhetsområden. I betänkandet har utredarna slagit ihop Litteratur och bibliotek (SOU 1995:84, s.461) under samma kapitel, medan andra kapitel är t.ex. Film, Dans, Musik, Teater eller Arkitektur och samhällsplanering. Utredarna har alltså valt att slå ihop litteratur och bibliotek, medan t.ex. film utreds i ett eget kapitel.

Den diskurs som etablerades med SOU 1984:23 om vad folkbibliotek är och vilken verksamhet de ska syssla med ligger kvar och är stark:

Litteratur och bibliotek

Språket är utomordentligt viktigt som identitets- och kulturbärare. Det är avgörande för den enskildes möjligheter att förstå vad som händer i tillvaron och för utbyte av tankar och idéer. Ett rikt och levande språk förutsätter förankring i det språkliga arvet och en kontinuerlig och varsam förnyelse. (SOU 1995:84, s.30)

Folkbibliotek blir i texten en läsfrämjande institution som slår ett slag för den hotade boken:

Trots sin unika ställning anses boken ibland vara hotad. Den tekniska utvecklingen ger alternativ för förmedling av kunskap och upplevelse som kan förefalla överlägsna. Krav på lönsamhet lockar till massproduktion av en internationellt standardiserad utgivning. Den kvalitativt värdefulla boken, den krävande och inte så kända boken, får svårare att hävda sig. Trots dessa hot har boken behållit sin centrala ställning. (SOU 1995:84, s.461)

Folkbiblioteken med rötter i folkbildningen utgör en viktig resurs i samhället för bildning och upplysning. /…/ De stimulerar läsande, erbjuder fri tillgång till information, fungerar som mötesplats för alla och spelar en viktig roll för utbildning på alla nivåer. Härigenom bidrar landets knappt 2 000

folkbibliotek till att garantera yttrandefrihet och yttrandemöjligheter, fri åsiktsbildning och kunskapsförmedling. Från de fasta enheterna bedrivs uppsökande och läsfrämjande verksamheter till arbetsplatser, barnomsorg, vårdinstitutioner, organisationer och grupper av olika slag. (SOU 1995:84, s.467)

Eftersom utredningen är så starkt influerad av SOU 1984:23 är problembilden densamma i denna utredning.

58

När utredningen inte behandlar folkbibliotekets verksamhetsmål förbyts plötsligt synen på olika medier; nu är de inte längre bara ett hot som under kapitlet ovan, utan något som utredarna menar bör uppmärksammas och stödjas.

Fonogram, böcker, tidskrifter och film gör det möjligt att sprida kultur till många. Via radio och television får även musik, dans och teater, också sådan som framförs för publik från en scen, stor spridning. På det sättet ökar

tillgängligheten till kulturen. (SOU 1995:84, s.275)

Värt att notera är att utredarna inte längre anser att det bara är filmens fält som lyder under ekonomiska strukturer, och de påpekar att "De ekonomiska strukturerna på medieområdet leder ofta till likriktning, förflackning, satsning på innehåll som vädjar till primitiva instinkter m.m. /…/”. (SOU 1995:84, s.91)

Utredarna anser att den snabba tekniska utvecklingen på de olika medieområdena och utvecklingen inom den internationella underhållningsindustrin leder till en strid ström av nya apparaturer och medieaktiviteter. En viktig uppgift för kulturpolitiken är därför att ”medverka till att data- och medieutvecklingens möjligheter till kunskapsspridning, idéutbyte och konstnärliga uttryck tas till vara och görs allmänt tillgängliga”. (SOU 1995:84, s.91) Utredarna skildrar till och med massmedierna som något positivt:

Vi ser massmedierna som en del i kulturpolitiken - inte underordnade eller avskilda utan som en del i ett kulturellt system. Massmedierna är viktiga för en fri opinionsbildning och nyhetsförmedling. De speglar konst och kultur i hela dess bredd och är i sig själva viktiga kulturyttringar. (SOU 1995:84, s.275)

9.1.8 Sammanfattning

Två av utredningarna som behandlar folkbibliotekens verksamhet utgör monument under perioden 1949-2003; 1949 års betänkande och 1984 års betänkande. Övriga utredningar styrs av och hänvisar till dessa båda betänkanden.

Under perioden har synen på målsättningen med verksamheten förskjutits från att vara utbildande, till att vara kulturfrämjande och slutligen till att vara läsfrämjande.

1949 års betänkande definierar målsättningen med folkbibliotekets verksamhet som i första hand utbildande, i andra hand kulturbefrämjande och i tredje hand att uppfylla ett informationsuppdrag. Olika medier betraktas som jämställda, en syn som håller i sig fram till 1984 års betänkande. Utredarna anser att folkbiblioteken bör tillhandahålla film, vilket även detta präglar utredningar fram till 1984 års betänkande. Diskursen från 1700- och 1800-talen om romanens fördärv finns vagt formulerat kvar i betänkandet. Det är den enda utestängande formuleringen, i övrigt finns inget auktoritativt eller tvingande språkbruk. Texten befinner sig därför i idealiseringsfasen.

De nästkommande statliga utredningarna om folkbibliotekets verksamhet utkom i början av 1970-talet. Målsättningen med folkbibliotekets verksamhet har förskjutits och nu definieras målsättningen med folkbibliotekets verksamhet i första hand som

59

informationsuppdrag. En förstärkning av synen på folkbibliotekets allmänkulturella uppdrag framträder i en svag diskursivering och ett vagt auktoritativt språkbruk. 1984 års betänkande medförde ett starkt skifte i synen på målsättningen med

folkbibliotekets verksamhet. Nu är målsättningen med folkbibliotekets verksamhet att vara läsfrämjande och språkutvecklande. I betänkandet används starka diskursiva formuleringar, ex. att man ska föra en kamp för boken och läsandet. Som stöd använder utredarna sig av läroplanen i svenska, som prioriterar skönlitteratur i argumentation kring språkutveckling. Utredningen grund ar sig inte på någon forskning kring språkutveckling, i vart fall redovisar utredarna inte någon sådan. Utredarna anser att boken är det klart överlägsna mediet och de formulerar en total utestängning mot mediet film. De skriver, i samma betänkande, både att filmen är för kommersiell och att det redan finns ett gott utbud av kvalitetsfilm på marknaden som argument för att biblioteken inte ska tillhandahålla film, en formulering som innebär en total

utestängning av mediet film på folkbibliotek. Utredningen präglas också av en rädsla hos bibliotekariekåren för nya medier, som upplevs som hot mot boken. Analyserat utifrån Bourdieus teori om produktion av tro kan utredarna ha investerat sitt symboliska kapital i det litterära fältet och driver en strid emot det fält som innehåller film och video, genom att underkänna det fältets värden.

1995 års betänkande följer diskursen från 1980-talet. Utredarna har fört samman

Litteratur och bibliotek i en gemensam avdelning i betänkandet och där används samma diskursiva språkbruk som 1984, med huvudargument kring språkutveckling för att förespråka läsfrämjande arbete. I denna avdelning framstår boken som klart överlägsen andra medier. I andra avdelningar är istället synen på olika medier mer jämställd och utredarna menar att alla medier lyder under kommersiella ekonomiska strukturer, men också att utvecklingen kan vara positiv och behöver statens stöd. Dessa delar är alltså inte diskursiva på det sätt som avdelningen som behandlar litteratur och bibliotek är.

60