Formalisering

34

barnperspektivet inte tillämpas i tillräcklig utsträckning är den ofantliga graden av

standardisering inom verksamheten. Socialsekreterarna menar att det har funnits en kultur av att nämna barnperspektivet i beslut, men på ett väldigt standardiserat och slentrianmässigt sätt.

”(…) Alltså jag tror att vi nog har gömt oss mycket bakom de här fraserna.” Respondent 1

”Jag tror att många skriver det på ett väldigt standardiserat sätt och att de därmed inte uppfyller det (barnperspektivet). Att man skriver såhär: ”Barnperspektivet har beaktats i den här ansökan, du är förälder och du anses därför ha det största ansvaret för dina barn”. Typ. Det säger ju ingenting. Ja, det vet dem. Men om inte det kan uppfyllas av föräldrarna, vad händer då?” Respondent 2

”Vi nämner barnperspektivet slentrianmässigt, men man skriver samma sak och att man tycker att man tagit hänsyn till barnperspektivet för att kostnaden för den här träningen ingår i normen och att man inte utvecklar det mer. Vad innebär det då att det ingår i normen, räcker det då och hur påverkar det barnet i det långa perspektivet?” Respondent 4

Respondenterna uppger att formaliseringen är något som har försiggått dels utifrån att det har upplevts som enklare att tillämpa istället för att kartlägga olika behov och eventuella

konsekvenser för att därefter fatta unika beslut, dels utifrån att detta har varit något som förmedlats från chefer och socialsekreterare. Respondenterna menar att man har fortsatt på det spåret eftersom ingen har sagt ifrån. Schablonkulturen är något som går att finna på många delar av tidigare forskning samt bakgrundsavsnittet i studien. Flera rapporter visar att bedömningar kring barn och deras behov inte grundar sig på de individuella behoven som familjerna har, utan främst på schabloner (Socialstyrelsen 2003). Trots att vad som är bäst för varje enskilt barn är varierande och således måste bedömas från fall till fall förekommer individuella bedömningar av enskilda barn knappt (Socialstyrelsen 2015). Detta är ett byråkratiskt förhinder som indikerar på att samtidigt som de organisatoriska regleringarna är nödvändiga att tillämpa i en kommunal verksamhet som socialtjänsten, kan de även utgöra hinder för socialsekreterare i sitt handlingsutrymme att anpassa individuella insatser och ta hänsyn till dessa för att tillgodose klientens individuella behov (Johansson, Dellgran och Höjer 2015).

Sammanfattningsvis kan det utläsas att socialsekreterarna främst på grund av tidsbristen, kunskapsbristen, standardiseringen och osäkerheten dels upplever att barnperspektivet inte beaktas, dels inte är säkra på hur ett barnperspektiv ska fattas i praktiken. Informanternas utlåtande kring brist av tid och kunskap kan förklaras utifrån att gräsrotsbyråkraten vars uppgift är att utföra ett arbete på så sätt att både medborgare och organisation blir nöjda görs på bekostnad av gräsrotsbyråkratens ständiga slitande mellan dessa. Då socialsekreterarna i rollen av gräsrotsbyråkrater saknar resurser och tydligt formulerade riktlinjer samt

förväntningar av sin verksamhet medför det ytterligare ansträngning och strävan utöver deras redan fullpackade arbetsschema (Lipsky 1980). Att otydligheter kring riktlinjer försvårar ett beaktande av barnperspektivet inom ekonomiskt bistånd kan även belysas utifrån att en rapport kring genomgång av riktlinjer för handläggning av ekonomiskt bistånd visar att barnperspektivet gemenligen åberopas och omnämns, men att dessa dokument till störst del saknar en utförlig beskrivning av barnperspektivet då det saknas ett tydligt mål med

beaktandet av barnperspektivet samt en enhetlig definition av barnperspektivet som leder till att begreppet kan definieras på olika sätt (Socialstyrelsen 2015).

Socialstyrelsen (2015) uppger att det i arbetet för barn är av stor vikt att socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd har de förutsättningar samt kunskap som krävs för att förverkliga beaktandet av barnperspektivet. Utifrån socialsekreterarnas uttalanden kan det konstateras att utmaningarna genom tidsbristen och otydligheterna kring hur riktlinjer ska tillämpas förvärras med att gräsrotsbyråkraten indirekt tvingas tillämpa en masshantering av sina klienter istället

35

för att göra individuella bedömningar. Detta kan förklara orsaken till den tredje faktorn som respondenterna uppger som försvårande när barnperspektivet behöver beaktas. Socialtjänsten är visserligen en byråkratisk organisation beståendes av en hierarki i form av chefer, rutiner, lagar och regler som främst tillämpas på ett formaliserat sätt (Johansson 2007).

Socialsekreterarnas uttalanden kan stöttas av tidigare forskning där Abramovitz och Selnick (2015) menar att socialarbetare idag blir mer ansvariga för organisationens ekonomiska resultat och ska snarare genomföra sitt arbete genom rutinmässiga metoder och mallar än sin egen bedömningsförmåga. Masshantering som är en följd av formaliseringen och

entydigheten i byråkratiska organisationer innebär och förutsätter för gräsrotsbyråkraten att inte hantera klienter som individer (ibid). Därmed skalas medborgarens egenskaper av såtillvida att det passar det som gräsrotsbyråkraten har att erbjuda, vilket enligt Lipsky kallas för den sociala konstruktionen av en klient (Lipsky 2010). Masshanteringen som utifrån ekonomiskt bistånd kan motsvara socialstyrelsens riktlinjer skapar problem när en del ärenden utifrån villkor och behov kräver enskilda bedömningar och individuella hanteringar av

klienter och främst barn. Då en byråkratisk organisation förbiser komplexa och ovanliga fall samt oliktänkande hos socialsekreterare utgör själva byråkratin och formaliseringen ett komplext hinder vid utförandet av arbetet inom socialtjänsten mot själva socialtjänstlagen (Liljegren och Parding 2010), som förklarar att en individuell bedömning alltid ska tillämpas och att ekonomiskt bistånd alltid ska utgå från den enskildes livssituation och behov

(Socialstyrelsen 2013).

På så sätt blir gräsrotsbyråkraten den som gör det allmänna, statliga och strukturella till individuellt och personligt. Socialsekreterarens roll i form av gräsrotsbyråkrat medför ett inbyggt dilemma att hantera hjälp och kontroll i samma handlingar då denne befinner sig i en position mellan medborgare och organisation. Samtidigt som socialsekreteraren ska föra ett arbete med socialtjänstens intresse som utgångspunkt och tillämpa entydiga regler ska gräsrotsbyråkraten göra individuella bedömningar utifrån varje enskild situation, bland annat genom att beakta ett barnperspektiv trots resursbrister och formalisering som socialtjänsten i form av en byråkratisk organisation omgärdas av. (Lipsky 1980).

5.3 Handlingsutrymmets verkan

Av intervjuerna framkommer att samtliga socialsekreterare uppfattar att de har ett stort handlingsutrymme som samtidigt är begränsat av de lagar och riktlinjer som råder. Samtliga informanter uppger att handlingsutrymmet ger möjlighet att bevilja något särskilt till ett barn eller till en familj där det finns barn, om de anser att det råder individuella förutsättningar som kräver en speciell bedömning. Två av respondenterna menar att handlingsutrymmet påverkas mycket av den yrkesmässiga kunskap man besitter samt den kännedom man har om familjen. Socialsekreterarna menar att ju mer yrkesmässig kunskap och kännedom om familjen och barnet man har, desto mer kan man använda sig av sitt handlingsutrymme för att tillgodose se exempelvis barns behov. Socialsekreterarna är ense om att handlingsutrymmet skapar

möjligheter för de att kunna göra individuella bedömningar, men vad som blir intressant att belysa är huruvida socialsekreterarna tillämpar handlingsutrymmet i syfte till att kunna beakta barnperspektivet, där respondenternas svar skiljer sig åt.

”Och nu, alltså ibland så tänker jag så att ja men vi kan göra vad vi vill. Man kan verkligen göra liksom exakt typ vad som helst. Så länge man kan motivera det och det kan man oftast då. Om man känner något väldigt starkt, då har man oftast sina anledningar och då kan man motivera det.” Respondent 4

När jag frågar om socialsekreteraren har beviljat eller bruka bevilja ansökningar som är utöver normen avseende exempelvis fritidsaktiviteter utifrån barnperspektivet får jag följande svar:

36

”Jag får det sällan, men har aldrig varit med om att det finns särskilda anledningar till någon.” Respondent 3

Vid frågan om man inte behöver dokumentera huruvida barnperspektivet och eventuella konsekvenser i sådana fall har beaktats får jag till svar att:

”Nej. Det behövs inte. Riksnormen är generell och många saker ingår där, inklusive post för lek och fritid som omfattar exempelvis cykel.” Respondent 3

Vidare framför två av respondenterna följande svar till frågan om huruvida barnperspektivet kan påverka en specialbedömning genom det handlingsutrymme som de besitter:

”Det finns absolut faktorer som kan göra att man gör en särskild bedömning o beviljar utöver normen. T.ex. hälsa, ett barn som har redan har en fritidsaktivitet som den gör för att det är så kul, för att den låt säga älskar att spela saxofon och så gör den det. Detta barn vill också göra något för att röra sig på fritiden och t.ex. jättegärna simma. Då har jag i vissa fall gjort särskilda bedömningar. För att då lägger man ju redan från sin fritidsnorm till de här saxofonlektionerna. Då finns det ju inte så mycket av normen kvar.” Respondent 2

”(…) Det är i såna fall som jag t.ex. har beviljat semesterresor och sommaraktiviteter. För där måste man verkligen tänka på: men hur påverkar det hela den här familjen och barnet att de har varit aktuella här i tio år eller kanske under hela barnets liv har de varit aktuella här? De har bara fått liksom riksnormen i varje månad i tio år, de har aldrig kunnat göra någonting, aldrig köpa någonting. Och hur är det då jämfört med andra barn? Då har de ju ett helt annat, liksom mycket sämre liv bara för att deras föräldrar råkar vara aktuella hos oss, vilket barn inte kan påverka på ngt sätt som helst.” Respondent 4

”Handlingsutrymmet är både bra och dåligt. Man har ju väldigt mycket frihet själv. Och där är det jätte olika hur man är som person, hur man har blivit upplärd, hur ens kollegor är, hur det påverkar en, liksom vilken inställning man har. Vissa är jättebra på det och vissa nämner inte ens något om

barnperspektivet. Vissa beviljar bistånd till vissa saker och vissa skulle inte göra det, och det är kanske ett problem att man inom en myndighet inte gör likadant. Vi ska ändå fatta lika beslut, det ska ju inte bli olika bara för att någon råkar få mig som socialsekreterare och någon får en kollega liksom.” Respondent 4

Utifrån socialsekreterarnas svar kan det konstateras att samtliga anser att de har möjlighet att utgå från individuella behov och villkor för att bevilja bistånd över norm, vilket utifrån barnets bästa kan krävas många gånger då dessa barn befinner sig i utsatthet bara genom att vara aktuella på ekonomiskt bistånd under längre tid (Prop. 2002:03:53). Det som kan utläsas av informanternas svar är att de förhåller sig olika till om det överhuvudtaget behöver göras en särskild bedömning utifrån barnets bästa och barnets eventuella särskilda behov. Detta i sin tur stämmer överens med tidigare forskning som visar att handlingsutrymmet till stark grad påverkas av den beslutsfattande socialsekreterarens personlighet, intressen och värderingar (Svensson, Johnsson och Laanemets 2008). Utifrån att de individuella faktorerna som är avsevärda för handlingsutrymmet innebär det att socialsekreterare med olika erfarenheter utnyttjar handlingsutrymmet olika, vilket även framgår av informanternas svar. Samtidigt vore det lämpligt att belysa något som tidigare nämndes i studien, vilket är att

handlingsutrymmet varken är gränslöst eller har sådan inverkan att gräsrotsbyråkraten kan fatta precis vilka beslut som helst utan närmare grunder, då detta utrymme är begränsat och styrt av de lagar, regler och policy som är gällande i organisationen (ibid). Ett tydligt exempel på detta är Respondent 2 som uppgav att denne skulle vilja bevilja alla ansökningar som rör barn men inte kan göra det utifrån att det strider emot de riktlinjer och ramar som

socialsekreteraren är skyldig att följa och arbete utefter. Utifrån ett byråkratiskt perspektiv kan det konstateras att socialsekreteraren befinner sig under någon typ av kontroll som förfogas av de överordnade i den organisatoriska hierarkin som ser till att de anställda genom en delvis

37

handlingsfrihet ska kunna verkställa sina arbeten på ett kvalificerat sätt (Johansson 2007). Samtidigt är denna handlingsfrihet inte av sådan stor art att det ska vara överlägsen

organisationens intressen och reglering (ibid). Sammanfattningsvis kan det konstateras att en socialsekreterares handlingsutrymme kan utgöra en medverkande faktor i att beakta ett barnperspektiv samtidigt som det även kan tolkas utgöra ett hot med tanke på de individuella socialsekreterarnas maktinnehav som innebär att vara den som har tolkningsföreträde som kan tillämpas i enlighet med socialsekreterarens egen tolkning för att exempelvis bevilja bistånd eller göra en särskild bedömning utifrån ett barnperspektiv.

6 Diskussion

I denna studie har jag eftersträvat att undersöka huruvida socialsekreterare beaktar barnperspektivet på ekonomiskt bistånd samt hur socialsekreterare uppfattar att deras

handlingsutrymme påverkar detta beaktande. Den första delen av resultat- och analysavsnittet redovisar och besvarar studiens första frågeställning, bland annat genom hur socialsekreterare tolkar barnperspektivet, vilken betydelse de anser att ett beaktande av barnperspektivet har samt vilka förutsättningar och tillvägagångssätt de upplever att de har för att beakta ett barnperspektiv. Här kan man observera att det finns en medvetenhet och strävan efter att tillämpa barnperspektivet hos majoriteten av respondenterna. På en överskådlig plan kan det konstateras att socialsekreterarnas uppfattning av barnperspektivet är att det är ett vitt begrepp och då det inte finns någon enhetlig definition av vad ett barnperspektiv är, görs det olika tolkningar kring när och hur det behöver tillämpas.

Vidare redovisar den andra delen av resultat- och analysavsnittet de faktorerna som är framträdande i form av att förhindra eller försvåra tillämpandet av ett barnperspektiv i socialsekreterarnas dagliga arbete. Av dessa framkommer att tidsbrist, kunskapsbrist,

osäkerhet kring barns delaktighet samt formalisering av arbetet är de främsta faktorerna som komplicerar och i vissa fall motverkar ett implementerande av barnperspektivet. Här kan det även vara värt att nämna att de olika faktorerna inte anses utgöra ett uteslutande hinder för att tillämpa barnperspektivet hos individuella socialsekreterare, men att de på en övergripande nivå och beroende på socialsekreterares egna intressen och prioriteringar kan utgöra ett hinder.

Den tredje delen av studiens resultat- och analysavsnitt redovisar studiens andra frågeställning genom att belysa huruvida socialsekreterare uppfattar att det handlingsutrymme som de besitter påverkar deras beaktande av ett barnperspektiv samt för att tillgodose barns behov. Här framkommer det att socialarbetare i stor utsträckning upplever att de kan påverka arbetet, men att detta alltid är något som kan användas om det finns särskilda skäl till det samt att det är begränsat av de organisatoriska reglerna och riktlinjerna som råder. Vad som blir

framträdande på en genomgripande plan under resultat- och analysdelen är att samtliga socialsekreterare upplever att barnperspektivet inte tillämpas i den utsträckning som den bör för att kunna tillgodose barns individuella behov och förebygga konsekvenser som kan uppstå. Det framkommer av intervjuerna att socialsekreterarna utifrån handlingsutrymmet gör olika bedömningar kring när och om barnperspektivet är relevant att beakta. Utöver de olika faktorerna som försvårar för socialsekreterare att föra ett arbete där barn är inkluderade och där barns rättigheter faktiskt tillämpas kan en förklaring till varför många olika

undersökningar visar att barnperspektivet inte tillämpas i tillräcklig utsträckning (Socialstyrelsen 2015) vara handlingsutrymmet som möjliggör olika tillämpningar av riktlinjer och därmed även ett beaktande av barnperspektivet (Evans och Harris 2004).

38

För att tolka empirin som framkommer av intervjuerna och tidigare forskningar har jag i analysen utgått från Lipskys gräsrotsbyråkrat (1980) samt byråkratisk organisation som belyser socialsekreterarnas villkor i en organisation som präglas av hierarki och bestämmelser samt socialsekreterarnas ständiga dilemma över att göra rätt och gott både utifrån klienternas perspektiv och utifrån organisationens intressen och regleringar (Johansson 2007). Det som blir påfallande är att socialsekreterare i rollen av gärsrotsbyråkrater ständigt befinner sig i mittlinjen av en avvägning mellan att tillgodose barns behov samt försöka belysa barns villkor och förhålla sig till organisationens riktlinjer och ramar (Lipsky 2010). I strävan efter att kunna föra ett förebyggande arbete för barn som växer upp i familjer med ekonomiskt bistånd, utvecklar socialsekreterare dels egna metoder och tillvägagångssätt, dels pendlar mellan att o ena sidan vara en ”medmänniska” o andra sidan att vara en lojal ”medarbetare”.

6.1 Slutdiskussion

Utifrån resultatet konstateras särskilt ett återkommande tema som avsevärt i

socialsekreterarnas arbete med barn; att socialsekreterarna utifrån sina förutsättningar och sitt delvis begränsade handlingsutrymme kan jobba på ett sätt som präglas av individuella

prioriteringar. Denna studie kan bidra till socialt arbete genom att belysa vilka påfrestningar,

möjligheter och förutsättningar socialsekreterare har i sitt arbete med frågor som rör barn. Resultatet visar också som nämnd ovan att det förekommer individuella skillnader på tillämpningen av barnperspektivet utifrån det handlingsutrymme som socialsekreterarna besitter. Författaren menar att en ökad kunskap kring barnperspektivet, barnets bästa och hur det bör tillämpas i den konkreta handläggningen behövs ute på arbetsplatserna. Då samtliga informanter är utbildade socionomer kan det också konstateras att den utbildning som erhålls genom enbart socionomprogrammet inte är tillräcklig i en verksamhet som ekonomiskt bistånd där vuxenperspektivet i regel alltid har varit dominerande. Då socialtjänstlagen som socialsekreterarna främst arbetar utifrån är en ramlag kan det behövas konkreta och

förtydligade riktlinjer samt stödmaterial kring hur arbetet med barn inom ekonomiskt bistånd behöver genomföras. Socialsekreterare på enhet för ekonomiskt bistånd utgör en viktig roll i att jobba förebyggande för barn som lever i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd och som därmed är utsatta utifrån olika perspektiv. Därmed behöver socialsekreterarna de förutsättningar som krävs för att kunna jobba på det sätt som barnkonventionen och bestämmelserna om barns rättigheter åsyftar. Denna studie baseras på mindre urval av socialsekreterare, men kan ändå fungera som en indikation på socialsekreterares uppfattning av barnperspektivet samt huruvida det tillämpas i praktiken.

En vidare studie hade varit intressant att genomföra efter att barnkonventionen officiellt blir lag i Sverige 2020. Det framgår av studien att barns rättigheter och villkor många gånger hamnat i skuggan och bortprioriterats i ekonomiskt bistånd utifrån att barnkonventionen och de artiklar som framgår av denne har förbisetts med hänvisning till socialtjänstlagens

preferens. Därmed hade det varit intressant att undersöka huruvida socialsekreterare i ekonomiskt bistånd, dels utifrån de riktlinjer som för närvarande är rådande, dels utifrån barnkonventionen som lag skulle besvara frågor som är likartade denna studiens. Det skulle även vara intressant att genomföra en liknande studie med större urval för att kunna jämföra och belysa de förutsättningar som framkommer i denna studie på en högre nivå, som

förhoppningsvis skulle kunna leda till förbättringar av villkoren som råder för

socialsekreterare. Dessa förbättringar skulle kunna vara i form av enhetliga och preciserade definitioner av frågor som rör barn såsom barnperspektivet, mer utrymme att jobba med och för barn samt kompetenshöjande utbildningar av barnperspektivets tillämpning inom

39

7 Referenser

Abramovitz, M, och Zelnick, J. (2015) Privatization in the human services: Implications for

direct practice. Clinical Social Work Journal, 43(3), 283-293.

Ahrne, G och Peter, S. (2011) Handbok i kvalitativa metoder. Malmö: Liber. Boglind, A, Eliaeson, S och Månson, P. (2014) Kapital, rationalitet och social sammanhållning: en introduktion till klassisk samhällsteori. Lund: Studentlitteratur. Bringsrud Fekjear, S. (2016) Att tolka och förstå statistik. Malmö: Gleerups.

Bryman, A. (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.

Bäckman, O och Nilsson, A. (2011) Pathways to Social Exclusion. A Life-Course Study. European Sociological Review, Vol 27(1), 107-123.

Dellgran, P. (2015) Människobehandlande professioner. I Johansson, S, Dellgran, P & Höjer, S. (red.). Människobehandlande organisationer: villkor för ledning, styrning och

professionellt välfärdsarbete. Stockholm: Natur & kultur.

Evans, T och Harris, J. (2004) Street-level bureaucracy, social work and the (exagerrated)

death of discretion. British Journal of Social Work, (34), 871-895.

Fernqvist, S. (2011) Redefining participation? On the positioning of children in Swedish

welfare benefits appeals. Childhood, Vol 18(2), 227–241.

Fejes, A och Thornberg, R. (2019) Handbok i kvalitativ analys (3:e upplagan). Stockholm: Liber.

Grönmo, S. (2006) Metoder i samhällsvetenskap. Malmö: Liber.