Formlöst uppgiftslämnande

En part i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild, får lämna uppgifter muntligen i ett ärende, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång.37 Härmed kan innefattas fall där det är vanligt att SKM mottar uppgifter från parter via telefon eller via personliga besök hos handläggare. Uppgifter som en myndighet får på annat sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i ärendet skall antecknas av myndigheten, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.38 Med detta kan avses bl a att det är vanligt att SKM inhämtar upplysningar via telefon från skattskyldig, uppgiftsskyldig eller annan myndighet och då bör dessa uppgifter tecknas ned av tjänstemannen.

Dessa ovanstående bestämmelser kan sägas ha till syfte att underlätta för skattskyldiga och handläggare att fullgöra sina skyldigheter att lämna uppgifter och att granska uppgifterna för att se till att varje taxeringsärende blir tillräckligt utrett i enlighet med officialprincipen (se närmare avsnitt 4.2.1).

3.3.4 Kommunikationsskyldighet

En huvudregel i förvaltningsärenden är att en part i ett förvaltningsärende har rätt att ta del av materialet, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.39 Det enda undantaget från denna rätt återfinns i Sekretesslagen 4:2 och 14:5, i enlighet med vilka en part kan nekas att få ta del av material i ett förvaltningsärende med hänsyn till den pågående granskning för kontroll som företas och det är av synnerlig vikt att en uppgift inte röjs för denne.

Ett ärende får inte avgöras utan att den som är part i ärendet underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet av någon annan än denne själv.40 Denna kommunikationsregel är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom den har till syfte att säkerställa att någon uppgift som den enskilde inte fått ta del av och inte givits

37 _{Förvaltningslagen 14 §.} 38 _{Förvaltningslagen 15 §.} 39 _{Förvaltningslagen 16 §.} 40 _{Förvaltningslagen 17 §.}

tillfälle att bemöta eller yttra sig över, inte kan läggas till grund för avgörandet av ett ärende.

Undantagsvis får dock ett ärende avgöras utan att det förekommer någon kommunikation;41

- om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar betydelse eller om åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart oskäliga,

- om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet, eller

- om avgörandet inte kan uppskjutas.

Utöver FL: s bestämmelse om kommunikationsskyldighet, återfinns även en regel i TL 3:2 som i viss mån utvidgar kommunikationsskyldigheten. Där föreskrivs att den skattskyldige skall ges tillfälle att yttra sig innan hans ärende avgörs, om det inte är onödigt. I det fallet behöver alltså inte en ny uppgift tillkommit i ärendet för att den skattskyldige skall få tillfälle att yttra sig. Om SKM avser att besluta om ärendet till den skattskyldiges fördel, kan dock kommunikationsskyldigheten, i likhet med undantagen i 17 § FL, åsidosättas eftersom det då kan anses onödigt med ett yttrande från den skattskyldige.

3.3.5 Slutsats

Kommunikationsskyldigheten utgör ett viktigt led i arbetet med att kunna eftersträva likformighet i bedömningar i taxeringsärenden. Den är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt eftersom den säkerställer generellt den enskildes rätt att bemöta eller yttra sig över uppgifter som framkommit i dennes taxeringsärende. Genom denna rättighet läggs de främsta förutsättningarna till grund för att korrekta uppgifter inkommer till SKM och den företar en så korrekt bedömning som möjligt. När det gäller ”leasing-fallet” är det definitivt av vikt att de skattskyldiga ges utrymme att yttra sig särskilt eftersom de båda inkommit med motstridiga uppgifter (i det andra fallet av de två scenarierna). Kommunikationsskyldigheten kan ses som ett bra komplement till den kontroll, granskning och utredning som SKM har att företa i

ett taxeringsärende, för att erhålla så korrekta uppgifter som möjligt till grund för bedömning i ett taxeringsärende. I ”stipendie-fallet” skulle en kombination av kommunikation mellan SKM och skattskyldiga, kontroll och en jämförande granskning av uppgifterna ge bättre förutsättningar för en korrekt och likformig bedömning.

Behovet av samordnade bedömningar olika handläggare emellan som ett led i att eftersträva likformighet i taxeringen och att få en så enhetlig tillämpning av skattereglerna som möjligt, kan beskrivas enligt följande:

En grundläggande förutsättning för att en handläggare skall kunna företa en så korrekt bedömning som möjligt i ett taxeringsärende, är att denne erhållit riktiga uppgifter. Grundtanken är härvid presumtionen om att den skattskyldiges och andras avlämnade uppgifter är korrekta. Dock finns med anledning av att inte alltid så är fallet, olika möjligheter till kontroll av uppgifter från SKM: s sida, för att därigenom försöka säkerställa att uppgifterna som läggs till grund för taxeringsbeslutet är tillförlitliga. Dessa kontroll- och utredningsbefogenheter som står till buds för SKM att ta till, bygger på den s k officialprincipen som innebär att SKM har en skyldighet att se till att alla taxeringsärenden blir tillräckligt utredda. För att ärende skall kunna bli tillräckligt utrett måste kontroll och utredning kunna vidtas i fall där det finns misstanke om att uppgifter inte är tillförlitliga och det kan misstänkas att det kan vara fråga om försök till undandragande av skatt. Genom dessa befogenheter ges SKM en möjlighet att kunna utreda ett ärende så långt som det är möjligt för att på så sätt kunna lägga så korrekta uppgifter som möjligt till grund för en bedömning i ett taxeringsärende. En samsyn är således viktigt olika handläggare emellan redan på stadiet av att erhålla korrekta uppgifter för att sedan när bedömningen skall företas samordna en syn på hur ärendet bör avgöras. Samordning bör alltså kunna förekomma i två stadier i ett taxeringsärende; dels bör olika handläggare samordna sitt arbete i att bistå varandra med material och uppgifter i ett taxeringsärende för att på så sätt erhålla en grund med korrekta uppgifter utifrån vilket de sedan skall företa en bedömning, dels när bedömningen sedan skall genomföras bör de olika handläggarna samordna arbetet i den aspekten att bedömningen leder till ett överensstämmande beslut så att en konsekvent och enhetlig beskattning uppnås. Med det avses bl a att reciprocitet och likformighet skall få råda.

I ”leasing-fallet” kan det beskrivas som att om det bedöms som leasing skall LG erhålla successiv intäktsredovisning och få göra värdeminskningsavdrag medan LT får kostnadsföra successivt eller om det betraktas som ett köp innebär det att köparen erhåller värdeminskningsavdrag och får kostnadsföra hela anskaffningsutgiften på en gång medan säljaren i gengäld måste ta upp hela intäkten på en gång. I ”stipendie- fallet” kan det beskrivas som att de båda likartade fallen skall bedömas likartat och båda skattskyldiga på respektive ort bör medges skattefrihet eller bör båda fallen ses som ersättning för en arbetsprestation – en likformig taxering bör bli resultatet av bedömningen.

4 TAXERINGSFÖRFARANDET - UTREDNING