akademikernas intresse. Parallellt med att huliganismen spred sig runt om i Europa började engelska forskare att analysera fotbolls- publiken med utgångspunkt i sociologiska, antropologiska och psykologiska förklaringsmodeller. I fokus stod supportrarnas beteende och i några fall även media. I fråga om social kontroll och polisiära insatser betraktades fotbollsvåldet som ett allmänt ord-
ningsproblem och inte något som skulle behandlas i särskilt ord- ning (Tsoukala, 2009, s. 14).
3.1.1 Psykologiska studier
Från mitten av 1970-talet till början av 1980-talet stod Peter Marsh och hans forskarteam för flera undersökningar utifrån social- psykologiska teorier och metoder. En av deras huvudpoänger var att man skulle uppfatta våldet som rituellt snarare än faktiskt. Marsh myntade begreppet aggro för att beskriva hur unga fotbolls- supportrar använde läktarna för att visa upp virilitet och till- hörighet till sin subkultur. Att man ändå gick över den rituella våldsgränsen, och utövade faktiskt våld, förklarade Marsch med att vissa individer alltid går över de gränser som gruppen har kommit överens om samt att ordningsmakten hade provocerat fram våldet. Vidare pekade forskargruppen på att det fanns en särskild ”läktar- hierarki” där social identitet konstruerades. Bakom det som kunde uppfattas som kaotiskt var det en tydlig struktur, där en identitet mellan grupplojalitet och aggressivitet balanserades och utveck- lades. Genom fältstudier visade forskarna att det var en rationalitet i supportrarnas beteende och deras förklaring till ”the social order of the terraces” blev deras viktigaste forskningsbidrag (Marsh, 1978; Marsh & Campell, 1982).
Marsh fick kritik för att hans forskargrupp både underskattade och underrapporterade det faktiska våld som förekom. Gruppen fick vidare kritik för att sakna historisk kontextualisering och bortse från socioekonomiska samt politiska förklaringsfaktorer (Tsoukala, 2009; Joern, 2010).
3.1.2 Antropologiska studier
De antropologiska studierna har flera paralleller till de psyko- logiska studierna genom att anknyta till våldets symboliska karaktär. Antropologen Desmond Morris såg fotbollsmatchen som ett viktigt socialt event som byggde på symboler huvudsakligen koncentrerade kring ”jagande”, ”krig”, religiösa ritualer och kollektiv representation (Morris, 1981; Tsoukala, 2009). Han jäm- förde även fotbollspubliken med en traditionell stambefolkning där alla var en viktig del av den symboliska (fotbolls-) ritualen. Genom
sina studier visade Morris på fotbollsvåldets komplexitet, men också här kom det faktiska våldet i skymundan, då huvudfokus låg på att förklara det symboliska och rituella våldet. Kritik väcktes också mot den begränsade empiris som användes i hans under- sökningar (Dunning et al., 1991).
3.1.3 Sociologiska studier
De sociologiska studier som presenterades under denna tidsperiod hade en stor bredd av teoretiska inriktningar och förklarings- modeller från politiska- och subkulturella perspektiv till studier i skärningspunkten mellan sociologi och kriminologi.
En av de tongivande forskarna inom politisk sociologi med intresse för fotbollsvåld var Ian Taylor. Han menade att för- klaringen till våldet måste sökas i fotbollens förändrade förut- sättningar. Från att supportrarna hade varit en, enligt Taylor, demokratisk och deltagande aktör i skapandet av fotbollskulturen hade marknadslogiken tagit över allt mer och separerade support- rarna från klubben och spelarna. Supportrarnas inflytande hade följaktligen minskat i takt med kommersialiseringens frammarsch. Detta förborgerligande av fotbollen möttes med förakt av delar av supporterkulturen som ville vara aktiva aktörer och inte passiva konsumenter. Hans förklaring blev därmed att fotbolls- huliganismen bottnade i ett motstånd från arbetarklassen som upplevde att deras favoritsport blev fråntagen dem. Detta resone- mang lever kvar i dagens fotbollsdiskussion, där Ultrasgrupperna ofta företräder ståndpunkten om fotbollens autenticitet och demo- kratiska potential mot kommersialiseringen och varufieringen av fotbollskulturen.
Taylor fick emellertid hård kritik för att han gav en allt för romantiserad bild av fotbollskulturens historia, och särskilt tesen att en enad arbetarklass en gång i tiden hade samlats kring den ”demokratiska fotbollen” (Tsoukala, 2009).
När det kommer till subkulturella studier fokuserade också dessa på att fotbollsvåldet var en reaktion från arbetarklassens unga män mot det som beskrivs som det ”dubbla förtrycket”, dels från klassamhället, dels från vuxensamhället. De unga arbetarklass- killarna skapade en motkultur, där fotbollsvåldet blev en naturlig del för att hävda sig själva och skapa en egen subkultur med egna normer och värderingar i opposition mot det växande konsum-
tionssamhället (som de inte hade tillgång till) med dess fokus på långsiktiga mål, personligt ansvar och medelklasskodifierade upp- trädelsesnormer. John Clarke var en av de ledande forskarna inom denna inriktning. Han konstaterande att de supportrar som bråkade var genuint intresserade av fotbollen och inte bara ”allmänna bråkstakar”, en diskussion som fortfarande pågår (Clarke, 1978). Teorin om en åldersrelaterad subkultur med bas i arbetarklassen kan möjligen förklara en del av fenomenets spridning i England, men knappast i andra länder där fotbollen inte huvudsakligen kan förstås och förklaras genom kopplingen till arbetarklassen (Tsoukala, 2009, s. 19).
Tittar man på studier i skärningspunkten sociologi/kriminologi så intresserade sig forskare inom denna riktning tidigt för begreppet ”moralisk panik” – något som de menade skapades genom medias beskrivning av fotbollsvåldet. Genom att media överdrev våldet skapades en ”våldsmediespiral” där allmänhetens oro tvingade polisen att sätta in insatser utifrån mediebilden, vilket resulterade i att samhällets insatser för att stävja våldet inte stod i proportion till den faktiska problembilden. Stanley Cohen var en av de första som lyfte fram den av media skapade ”moraliska paniken” (Cohen, 1972). Genom medias uppförstorade hotbild av problemens karaktär och omfattning skapades en oro hos befolk- ningen och inte minst hos den brittiska medel- och överklassen. Flera forskare har följt upp Cohens forskning och både då och nu kan man konstatera att det finns en tydlig koppling mellan media och huliganism, på så sätt att media hela tiden medverkar till att forma allmänhetens bild av våldet och vilka samhällsinsatser som måste till för att lösa problematiken (Hall, 1978). En fördjupad diskussion kring medias roll diskuteras under kapitel sex.
Intresset för fotbollsvåldet var större bland akademiker än bland de som arbetade med lagar och förordningar runt om i Europa under denna tidsperiod. Mellan 1965–85 sågs huliganismen huvud- sakligen som ett allmänt socialt ordningsproblem och inget som krävde särskild lagstiftning. Polisens sätt att arbeta kring problema- tiken speglade de olika ländernas demokratiska historia och skilde sig därför mycket åt. I länder med stark parlamentarism och likhet inför lagen, som t.ex. England och Holland, arbetade polisen både med dialog och på preventiva åtgärder medan i länder som hade präglats av en våldsam politisk (mötes-) kultur, som t.ex. Italien och Grekland, och där allmänhetens förtroende för ordnings-
makten var mycket låg, slog polisen hårt till mot fotbollsorolig- heter (Tsoukala, 2009, s. 22–30).
3.2 Forskning om huliganism under perioden 1985–1997