Historisk bakgrund

Som den svenske historikern Torbjörn Andersson har visat i sin avhandling Kung Fotboll. Den svenska fotbollens kulturhistoria från

1800-talets slut till 1950 har våldet och fotbollen följts åt under den

svenska fotbollshistorien. Andersson har gjort en kvantitativ och kvalitativ analys av huliganismens historia i Sverige (Andersson, 2002, s. 43). Han påvisar den historiska kontinuitet som publik- bråken har haft i Sverige och gemensamma nämnare för dessa oroligheter:

Tydligt är alltså att vi har att göra med en mycket lång historia där kopplingen mellan fotboll, våld, unga män och även alkohol är absolut central (Andersson, 2010, s. 12).

Andersson använder begreppet ”publikuppträde” som samlings- namn för ordningsstörningarna i samband med fotbollskulturen och han söker svar på frågorna: Hur såg det typiska publikuppträdet

egentligen ut? Vad dolde sig bakom de olika bråken? Vad gjordes för att stävja dem?(Andersson, 2002, s. 243).

År 1906 uppmärksammades det första publikbråket i Sverige men redan före denna händelse kom det ut en officiell svensk skrift

där det stod att domaren ska skyddas mot spelarens och publikens ogillande samt att det borde finnas en avspärrad väg mellan omklädningsrummet och spelplanen (Andersson, 2010). Mellan 1906 och 1950 förekom det 156 publikbråk, vilket ger ett genom- snitt på 3,5 per år. Två tidsperioder, 1912–1919 och 1926–1936, framstår som mer bråkiga än övriga år. Tiotalet publikbråk var allvarliga och tre av åtta idrottsplatsavstängningar kom under detta årtionde (Andersson, 2010, s. 14).

Av publikbråken under perioden fram till 1950 var tre av fyra riktade mot domare och spelare och bara ett fåtal incidenter handlade om oroligheter mellan åskådare (Andersson, 2002, s. 569– 570). De som bråkade verkar ha varit samma supportrar som bråkar i dag: unga män påverkade av alkohol. Epiteten på dessa unga män känner man också igen: ”ligapojkar”, ”ligistyngel” och ”slynglar.” Med tanke på dagens diskussion kring de så kallade babyfirmorna verkar det ha funnits många yngre bråkstakar även under fotbollens tidiga år i Sverige. Att det kan ha varit på det viset framgår av en artikel i tidningen Ny tid där man kunde läsa följande år 1927:

Förr i världen var det ligaelement, slynglar i 20-års åldern som levde bus på fotbollsmatcherna. Nu är det småpojkar på 10 à 12 år (Ny Tid 1927 ur Andersson, 2002, s. 571).

Så tidigt som 1927 förfasades man alltså över ”fotbollsligisterna” i Sverige och att problemen verkade gå långt ner i åldrarna.

Huvudanledningen till två tredjedelar av uppträdena härleder Andersson till lokalpatriotism. Denna trend verkar också vara stark i dagens fotbollsbråk, men en markant skillnad mot i dag är att de flesta av bråken inträffade i de lägre serierna och inte kring elit- fotbollen. 1933 var det till exempel endast ett av 15 bråk som berörde Allsvenskan. En annan viktig skillnad mot dagens situation verkar vara att det var händelserna på planen som gjorde att det blev publikbråk. Andersson skriver att

en lokalpatriotiskt sinnad publik upprördes plötsligt över en händelse på planen /.../ vi har kort och gott att göra med en sorts oplanerade känsloutbrott (Andersson, 2010, s. 21).

Anderssons forskning synliggör också att dagens fråga kring vem som ska betala för säkerheten och hur denna bäst ska tillhanda- hållas kring fotbollen har en lång historisk tradition. I en match 1927 mellan IFK Göteborg och Helsingborgs IF var fler än 100 poliser på plats för att säkerställa tryggheten. Bevakningen vid

landskamper betalade klubbarna eller Fotbollförbundet. AIK fick till exempel betala polisbevakningen utanför Råsunda (Andersson, 2010, s. 21).

Dagens diskussion om tillträdesförbud har också historiska kopplingar, då det inte var ovanligt att man blev portförbjuden från fotbollsarenan om man hade misskött sig. Avstängningar på upp till två år förekom. Lokalpressen kunde redovisa listor på vilka som var portförbjudna och flera personer fick dryga bötessummor (Andersson, 2002, s. 574). Under efterkrigstiden fram till 1970 var det för det mesta lugnt på de svenska läktarna trots höga publik- siffror, med Allsvenskans publikrekord 13 369 åskådare per match från 1959 som toppnotering. Andersson förklarar detta med att dessa år var det svenska folkhemmets guldålder med växande ekonomi, framtidstro och en positiv samhällsutveckling.

1965 dök ordet ”huligan” upp för första gången i Idrottsbladet, i samband med matcher i Liverpool och Manchester. Fyra år senare, 1969, började man sända engelsk fotboll ”live” i svensk TV och 1970 uppträder både ”huliganism” och ”klacksupportrar” på de svenska läktarna. Det blev starten både för den moderna supporter- kulturen och den moderna huliganismen. Inom forskningen finns det till och med försök att precisera tidpunkten för den moderna huliganismens födelse i Sverige närmare än så. Historikern Lennart K Persson hävdar att den moderna huliganismen kom till Sverige i samband med IFK Göteborgs bortamatcher mot Jönköpings Södra under hösten 1969 och Örebro SK året efter (Persson, 1993).

I Jönköping behövde IFK Norrköping vinna för att säkra det allsvenska guldet och varje gång som laget gjorde mål i 3-0 segern invaderade glada fans planen. Invasionerna resulterade i några slags- mål mellan polis och supportrar. Till slut användes polishundar för att rensa planen. Flera av spelarna tyckte situationen var farlig vilket underströks av att domaren efter matchen fick poliseskort. Intressant är att hela episoden av pressen fortfarande beskrevs i gamla termer. ”Idrottens svans” och ”det sydländska beteendet” omnämndes. Inga referenser till engelsk huliganism gjordes. Däremot påtalades att IFK-anhängarna varit berusade.

Det bråk som inträffade året efter hade inte samma prägel. Denna gång var IFK Göteborg tvungna att vinna i Örebro för att inte åka ur Allsvenskan. När laget låg under med nio minuter kvar av matchen invaderade dess supportrar planen. Plötsligt befann sig kanske tusen personer inne på gräsmattan och matchen måste avbrytas. Det finns många moment i detta bråk som inte gör det

helt obefogat att tala om den moderna huliganismens födelse. Omfattningen av oroligheterna hör hit. Matchen fick avbrytas i 45 minuter och 20 fans greps av polisen. Även det faktum att slagsmål mellan IFK:arna och Örebrosupporters uppstått pekade mot något nytt. Att invasionen fångats av TV-kamerorna innebar att episoden också fick en större nationell spridning än tidigare. Sammantaget kan man utpeka den 25 oktober 1970 som starten på den moderna huliganismen i Sverige (Andersson & Radmann, 1998, s. 115–116).