Tidigare forskning om nya partier kan till stor utsträckning inordnas i antingen det sociologiska eller det institutionella perspektivet. Ett aktörscentrerat perspektiv har däremot använts endast undantagsvis. Framförallt har det sällan lagts fokus på det nya partiet. Detta är naturligtvis teoretiskt olyckligt. Samtidigt är det metodologiskt problematiskt. Då vetenskapliga studier i stor utsträckning bygger på tidigare forskning och i den bemärkelsen är kumulativ, bör nya insatser ta avstamp i forsknings-lägets framkant (Sjöblom 1977; Esaiasson m.fl. 2003: 18). Det aktörs-centrerade perspektivet av studiet av nya partier saknar mycket av den vägledning som ett sociologiskt eller institutionellt perspektiv kan stödja sig på. Det är alltså inte på förhand lika tydligt vilka faktorer som ska undersökas och därmed också osäkert vilka data som behöver samlas in. I avsaknad av en utvecklad teori blir studiens förklarande del således explorativ och målet är hypotesgenererande snarare än teoritestande.
Fallstudiemetoden är väl lämpad just under sådana omständigheter.32
Avhandlingens empiriska del syftar till att lägga grunden för att besvara forskningsfrågorna som formulerades i inledningskapitlet. För det första besvaras den deskriptiva forskningsfrågan som består i att kartlägga de aktuella partiernas strategier i syfte att nå det nationella parlamentet. För det andra besvaras den första förklarande forskningsfrågan genom att försöka fastställa i vilken utsträckning de nya partiernas strategier faktiskt har haft betydelse för deras inträde i parlamentet. Avslutningsvis ska, för det tredje, generaliserbarheten av förklaringarna prövas genom en jämförande analys.
I detta kapitel presenteras hur dessa tre forskningsfrågor praktiskt ska besvaras. Kapitlet börjar således med att presentera den deskriptiva analysens tillvägagångssätt. Här motiveras användandet av fallstudier samt valen av fall innan det analytiska ramverket som väglett den deskriptiva analysen och det material som legat till grund för denna presenteras. I kapitlets andra del diskuteras den förklarande analysen. Fokus här ligger på vilka orsakssamband som kan förväntas och hur dessa kan beläggas. Dessutom presenteras också det material som används för att undersöka
32 Begreppet fallstudie definieras på skiftande sätt inom metodlitteraturen. Denna avhandling ansluter sig till Gerring (2004: 342; 2007: 20) som menar att en fallstudie ska förstås som en intensiv studie av ett enskilt fall i syfte att belysa en större grupp av fall.
eventuella orsakssamband. I kapitlets sista del avhandlas tillvägagångssättet för den jämförande analysen. Syftet med denna är att utröna om förklaring-arna för de enskilda fallen är av en mer generell karaktär och även är giltiga
för en större population.33 Eftersom fallen som valts är så kallade positiva
fall, på grund av skäl som anges nedan, finns en viss begränsning vad gäller den jämförande analysens förklaringskraft. Av denna anledning ska den jämförande analysen ses som sekundär i förhållande till den förklarande analysen av de enskilda fallstudierna.
Deskriptiv analys
Att studera nya partiers möjligheter till att nå parlamentarisk representation från ett aktörscentrerat perspektiv innebär att det nya partiet ställs i fokus. I centrum för avhandlingen står det nya partiet och dess resurser, sakpolitik och relationer med andra partier. I den deskriptiva delen av avhandlingen är syftet således att kartlägga de studerade partiernas strategier.
Varför fallstudier?
I den teoretiska diskussionen har fokus legat på att identifiera potentiellt relevanta områden där det är rimligt att nya partier formar strategier för att lyckas i valen. I ett antal fall har även förväntningar av hur ett framgångsrikt nytt parti troligen har format sina strategier formulerats. I andra fall har det lämnats öppet för den empiriska delen att vägleda studien. Mot bakgrund av detta bör denna studie ses som explorativ och hypotesgenererande. Då lite är känt om ett fenomen och, som i denna studie, ett nytt perspektiv används, är fallstudien en lämplig strategi (Lijphart 1971: 692; Esaiasson m.fl. 2003: 122-23; Gerring 2007: 39-43). Bristen på tidigare forskning som pekar på vilka orsakssamband som kan förväntas gälla gör att en koncentrerad studie av ett fåtal fall är att föredra framför många fall med mindre djup analys.
Även om den teoretiska grunden för det aktörscentrerade perspektivet på grund av dess styvmoderliga behandling i tidigare forskning är relativt outvecklad är inte denna studie helt induktiv. I den teoretiska genomgången i det föregående kapitlet identifierades ett antal olika faktorer, det nya partiets olika strategier, som kommer att undersökas i den empiriska delen. Syftet med fallstudierna är att kartlägga det nya partiets strategier och undersöka om det är möjligt att koppla dessa till partiets inträde i riksdagen.
33 För läsaren kan det vara värt att förtydliga att denna jämförande analys ska särskiljas från den statistiska analysen om görs i kapitel 4. Den statistiska analysen av institutionella och sociologiska faktorer som görs i det kapitlet bör ses som ett sekundärt empiriskt bidrag. Av detta skäl diskuteras även de metodologiska överväganden som ligger till grund för den analysen i det kapitlet.
Val av fall
De enskilda fallen väljs på grund av deras möjligheter att utgöra bra enskilda fall för den deskriptiva och för den förklarande analysen. Den jämförande analysen i sin tur ”ärver” dessa fall. Det är utifrån dessa förutsättningar som den jämförande analysens bidrag ska ses.
I denna studie görs fyra stycken fallstudier av nya partier som lyckats bli invalda i det nationella parlamentet. De fyra partierna är samtliga nya partier som lyckats ta sig in i den svenska riksdagen under efterkrigstiden – Miljöpartiet de Gröna, Kristdemokratiska Samhällspartiet, Ny Demokrati och Sverigedemokraterna.
Att specifikt dessa fyra partier valts beror på två faktorer. För det första baseras valet av endast positiva fall på det faktum att nya partier som lyckas bli invalda i det nationella parlamentet är något ovanligt och avvikande. Detta gäller Västeuropa generellt och Sverige specifikt (se vidare i kapitel
4).34 Många fler nya partier misslyckas än lyckas ta sig in i det nationella
parlamentet. Genom att studera avvikande fall, det vill säga partier som faktiskt lyckats, kan man finna tentativa förklaringar som negligerats av tidigare forskning. Att studera avvikande fall är därför lämpligt när studien är explorativ (Gerring 2007: 105-8). Logiken skulle kunna formuleras så här: givet att nya partiers inträde i de nationella parlamenten till någon del beror på dem själva samt att inträden är ovanliga; vad har de partier som ändå har lyckats faktiskt gjort?
Ett andra skäl till valet av dessa fall är att de fyra partierna utgör representanter för olika partifamiljer. Eftersom avhandlingen, till skillnad från mycket av den tidigare forskningen om nya partier, avser att undersöka nya partier som ett generellt fenomen är det önskvärt att de studerade fallens karaktär är olikartade. Om endast partier av en särskild partifamilj studerats skulle utsikterna för att uttala sig om nya partier generellt vara små. Att de studerande partierna i denna avhandling även skiljer sig åt på
34 Det är svårt att uppskatta hur många partier som faktiskt försökt men inte lyckats att ta sig in i de nationella parlamenten. De uppskattningar som gjorts är oftast påverkad av en käll-bias. De är med andra ord ett resultat av användandet av lättillgängliga källor, där vanligtvis bara partier över en viss röstgräns redovisas. Som ett exempel kan nämnas att Harmel och Robertson (1985) i sin pionjärstudie av nya partiers framgång i västvärlden mellan 1960 och 1980 kom fram till att cirka två tredjedelar av alla nya partier aldrig ens nått en procent av rösterna. I studien visas även att andelen nya partier under denna period som någon gång erhållit platser i det nationella parlamentet är mindre än 24 procent. Till saken hör att dessa beräkningar baserar sig på de partier som de lyckats identifiera genom studiet av sekundära källor. Då det i många fall är svårt att finna siffror för de minsta partierna torde de exakta siffrorna visa på ännu lägre grad av framgång för nya partier. På liknande vis har Mair (1999) konstaterat att 176 nya partier ställde upp i val i ett urval av Västeuropeiska länder 1960-1998 medan Hug (2001) menar att 233 nya partier ställde upp i västliga demokratier under perioden 1945-1991. Meguid (2008: 3), i sin tur, hävdar att fler än 250 nya partier har framträtt sedan 1960 i Västeuropa. Att dessa siffror måste betraktas med skepsis framkommer inte minst av att studera valstatistiken från det senaste riksdagsvalet i Sverige, 2010. Av denna statistik framgår att av de partier som beställt valsedlar (och som således kan betraktas som någorlunda seriösa) var det 29 partier som erhöll röster utan att nå riksdagsrepresentation. Utöver dessa fick även 824 partier röster genom handskrivna beteckningar på tomma valsedlar (Valmyndigheten 2010b).
flera andra relevanta sätt är uppenbart. De varierar vad gäller ideologisk
hemvist, organisationsstruktur och ålder vid dess genombrott.35
När denna studie inleddes var Sverigedemokraterna fortfarande ett relativt litet parti. Efter deras riksdagsinträde 2010 aktualiserades dock möjligheten att inkludera dem i denna studie. På grund av tidsmässiga skäl har det inte funnits möjlighet att studera dem på samma sätt som de övriga partierna. Dock har det inte heller varit eftersträvansvärt att helt utelämna det från studien. Av denna anledning har Sverigedemokraterna inkluderats som ett fjärde fall. På grund av att det inte funnits tillgång till samma typ av källmaterial måste dock denna fallstudie betraktas som sekundär i jämförelse med de övriga tre fallstudierna. Dels har det inte funnits tillgång till något internt partimaterial och dels har inte några intervjuer med företrädare för partiet gjorts.
Fallstudiernas deskriptiva del
Fallstudierna syftar till att dels kartlägga de nya partiernas strategier och dels att utvärdera om dessa har påverkat deras framgång. Varje enskilt fall studeras från tiden från dess bildande till dess att de valdes in i riksdagen och kan således klassificeras som historiska fallstudier.
Den deskriptiva delen bygger på den diskussion som fördes i det teoretiska kapitlet. De områden som identifierades såsom potentiellt viktiga för ett nytt parti i denna del är de faktorer som studeras närmare här. Med andra ord kartläggs det nya partiets strategier i syfte att nå riksdagen.
I det föregående kapitlet identifierades tre olika strategiområden: resurser, sakpolitik och relationer med andra partier. Inom varje sådant område diskuterades även ett antal olika strategier. På grund av den tidigare forskningens begränsade vägledning har det varken varit möjligt eller eftersträvansvärt att på förhand skapa tydliga definitioner av varje enskild strategi. Istället har några centrala element inom de respektive strategierna lyfts fram. Genom en kartläggning av vad ett antal nya partier har gjort i syfte att nå parlamentariskt inträde är meningen att mer precist exemplifiera hur strategierna kan utformas.
I enlighet med hur begreppet strategi definierades i det föregående kapitlet är det således partiernas planer för att nå riksdagen som ska identifieras i den empiriska analysen. Att identifiera ett partis strategier är dock inte helt utan problem. Även om partier ofta formulerar explicita strategier i skriftlig form är det långt ifrån säkert att ett partis samtliga
35 Taggart (1996) menar, till exempel, att Miljöpartiet och Ny Demokrati i mycket är varandras motsatser. Även företrädare för dessa partier menar att de skiljer sig åt på väsentliga sätt. Miljöpartiets initiativtagare, Per Gahrton (2001: 28), hävdar till exempel att Miljöpartiet är ”högerpopulismens konträra motpol – såväl programmatiskt som organisatoriskt” medan Wachtmeister i den intervju som gjorts med honom inom ramen för denna avhandling påtalade att författaren ”inte kommer att hitta många likheter mellan Ny Demokrati och Kristdemokraterna eller Miljöpartiet”.
strategier dels finns nedtecknade och dels finns tillgängliga för en forskare. För att inte helt bli utelämnad åt sådana begränsningar kommer strategier inte bara påvisas genom upptäckten av explicit formulerade planer utan även genom att observera ett partis beteende. Sålunda kan det anses vara rimligt att ett partis agerande är ett utfall av dess strategier.
Det ges med andra ord två möjligheter att identifiera ett partis strategier. För det första kan utsagor om hur partiet ska agera i syfte att nå ett mål indikera en strategi. För det andra kan även en observation av ett partis handlande ligga till grund för ett påvisande av en strategi.
Det praktiska tillvägagångssättet för att kartlägga strategierna på detta vis har vägletts av att det för varje enskild strategi har ställts frågor till det empiriska materialet dels gällande vilken betydelse det studerade partiet lägger vid den aktuella strategin och dels vad partiet faktiskt gjort. Dessa frågor utgör tillsammans det analytiska ramverket för avhandlingens deskriptiva analys och sammanfattas i Tabell 1.
För att kartlägga partiernas respektive strategier har flera olika datakällor använts. Den huvudsakliga källan är skriftligt partimaterial i form av mötesprotokoll och interna partiskrivelser. För att komplettera dessa data har även ett antal intervjuer gjorts. Slutligen har även dagstidningsmaterial samt sekundärkällor i form av tidigare forskningsinsatser såväl som material av mer journalistisk och biografisk karaktär använts. Datamaterialet presen-teras och diskupresen-teras mer utförligt nedan.
En viktig princip för vetenskaplig forskning är andra forskares möjlighet att replikera en studie i syfte att kunna belägga att de slutsatser som dras är välgrundade (King 1995). Att belägga slutsatser dragna från stora mängder skriftligt material kan dock vara svårt när kvalitativ textanalys anammas. Medan den kvantitativa textanalysen tillhandahåller mätbara indikatorer bygger dess kvalitativa kusin på tolkning av materialet. Istället för att bara räkna förekomsten av specifik information måste även andra faktorer tas med i beräkningen.
Specifikt för denna avhandling måste framförallt avsändare och samman-hang beaktas för att kunna avgöra relevansen av informationen (jfr George och Bennett 2005: 99-100). När det gäller avsändare har tolkningsföreträde getts åt högre rankade partiföreträdare framför lägre. Således har uttalanden och texter av partiledare ansetts vara mer representativt för ett parti än enskilda medlemmars. Detta motiveras med att uttalanden och texter av partiledaren, även om det inte finns beslut härom inom partiet, i stor utsträckning kan betraktas som officiell partilinje eller åtminstone får betydelse som sådan. Sammanhanget å sin sida avgör hur tillförlitlig en information kan anses vara. Då interna partidokument endast är avsedda för internt bruk kan dessa anses vara mer uppriktiga än dokument och utsagor som producerats för offentligheten.
Tabell 1: Analytiskt ramverk
Strategi Frågor till empiri
Ledarskapsstrategi Vilken betydelse ges ledarens roll för partiet?
Vilka egenskaper eftersöks hos ledare?
Medlemsstrategi Vilken betydelse ges uppbyggnad av
medlemsorganisationen? Vad gör partiet för att bygga ut medlemsorganisationen?
Pengastrategi Vilken betydelse ges ekonomiska resurser?
Vad gör partiet för att erhålla ekonomiska resurser?
Mediestrategi Vilken betydelse ges medial publicitet?
Vad gör partiet för att nå medial publicitet?
Positioneringsstrategi Vilken betydelse ges avvikande
policypositionering?
I vilka frågor avviker partiet från de etablerade partierna?
Är avvikelsen moderat eller radikal?
Sakfrågeägarskapsstrategi Vilken betydelse ges sakfrågeägarskap?
Vad gör partiet för att betraktas som sakfrågeägare?
Hur hanterar partiet de frågor som ägs?
Strategi för programbredd Vilken betydelse ger partiet ett brett
program?
Vad gör partiet för att lyfta fram partiets programbredd?
Samarbetsstrategi Vilken betydelse ges samarbete med andra
partier?
Vad gör partiet för att skapa samarbete med andra partier?
Anti-etablissemangsstrategi Vilken betydelse ges avståndstagande från
andra partier?
Vad gör partiet för att påvisa avståndstagande från andra partier?
Trots etablerandet av dessa principer kan det inte alltid anses vara oproble-matiskt att avgöra hur motstridiga uppgifter bland källorna ska tolkas. Det går dock retrospektivt konstatera att överraskande stor samstämmighet råder och att de faktiska fall av diskrepans som uppstått är få.
Nämnda principer till trots är det inte helt enkelt att till fullo ge belägg för samtliga slutsatser som dras i den deskriptiva analysen. Det går inte att bortse från att det förutom mer precisa principer också är bedömningar utifrån författarens inläsning av stora mängder material som avgör hur tolkningen i slutändan preciseras. Den absoluta ambitionen är dock att en annan forskare, efter att ha gått igenom samma material, ska komma till motsvarande slutsatser. En viktig del i att göra det möjligt att värdera tillförlitligheten av tolkningarna är presentationen av fallstudierna. Dessa presenteras i form av sammanfattade referat av källor, direkta citat och egen analys (jfr Esaiasson m.fl. 2003: 248-249). Såväl refererat som citat av källor är naturligtvis inkluderade för att de illustrerar någon sorts poäng. Det finns visserligen en risk att enskilda citat kan anses vara tagna ur sitt samman-hang. Framställningen har dock vägletts av en ambition att endast använda citat som kan hävdas är representativa för materialet i sin helhet. Om så inte är fallet framgår det av texten. I texten har även en så detaljerad referens-hantering som möjligt använts. Sålunda har referensuppgifter ner på enskild dokumentnivå angivits. Baksidan av detta är att texten stundtals kan tyngas av många referenser. Bedömningen är dock att detta är av underordnad betydelse i det här sammanhanget.
När väl de studerade partiernas strategier har kartlagts är nästa steg i analysen att utröna huruvida dessa har bidragit till det parlamentariska inträdet, det vill säga om det finns ett orsakssamband mellan partiernas strategier och deras inträde i riksdagen. Innan utgångspunkterna för hur den förklarande analysen genomförts presenteras görs först en genomgång av det material som legat till grund för den deskriptiva analysen.
Material för den deskriptiva analysen
Kärnan i en empirisk undersökning är det datamaterial som ska ligga till grund för analysen. Att välja relevant material är således en viktig uppgift. Eftersom det inte alltid går att förlita sig på att en enskild källa tillhandahåller dels all relevant information och dels korrekt information är en strategi där flera källor används ofta en effektiv lösning. Denna strategi, som ofta går under benämningen triangulering, bygger på tanken att likstämmiga uppgifter från flera oberoende källor ger forskaren ett förstärkt
stöd för att dragna slutsatser är valida (jfr King m.fl. 1995: 192).36 Detta
36 Utöver att handla om användandet av flera källor så brukar begreppet triangulering även användas som beteckning på en forskningsstrategi där flera metoder används för att besvara en forskningsfråga (se t.ex. Tarrow 2004: 178-179)
gäller inte minst studerandet av partistrategier som ofta är svåra att fånga med hjälp av endast en typ av källa (Sjöblom 1980: 159-160). Av detta skäl har den empiriska analysen byggt på flera datakällor. Även om det, allt annat lika, måste anses vara bättre med mycket material framför litet material finns det praktiska begränsningar som sätter ramar för hur mycket material som i slutändan låter sig insamlas och analyseras (Esaiasson m.fl. 2003: 315).
Nedan görs en genomgång av den deskriptiva analysens material. I denna presentation fästs även uppmärksamhet på avgränsningar som gjorts och källornas tillförlitlighet. Det empiriska materialet för fallstudierna utgörs av flera olika källor. För de empiriska framställningarna av Miljöpartiet, KDS och Ny Demokrati används två olika primärkällor, arkiverat partimaterial samt intervjuer. Utöver dessa källor används även ett antal olika sekundärkällor som inte nedan görs någon genomgång av. Dessa inkluderar tidigare forskning, dagstidningspress och biografier. För fallstudien av Sverigedemokraterna används främst sekundärkällorna.
Arkivmaterial
Den huvudsakliga datakällan för de deskriptiva delarna av fallstudierna är insamlat arkivmaterial från de studerade politiska partierna. Sökandet av material i arkiven är en tidsödande form av datainsamling. Dock är det ovärderligt när man söker primärkällor. Arkivmaterialet är en samtida nedteckning. Med andra ord är risken mindre att relevant information glömts eller förvanskats (Esaiasson m.fl. 2003: 310-311). På grund av att materialet främst är internt och inte producerat i syfte att offentliggöras undviks även att man måste ta hänsyn till en eventuell tendens i materialet. Det interna partimaterialet kan antas vara icke ”avsiktligt tillrättalagda berättelser” (Esaiasson m.fl. 2003: 311) om partiernas inre liv som kan ses som tillförlitliga om man vill återskapa partiernas diskussioner och besluts-processer.
När det gäller Miljöpartiets och KDS (numera Kristdemokraternas) arkiverade dokument befinner sig dessa vid Riksarkivets depå i Marieberg, Stockholm. Miljöpartiets arkiv rymmer sammanlagt 200 volymer material
som tillsammans utgör 15,5 hyllmeter.37 Materialets omfång har gjort det
nödvändigt att göra en selektering. En första begränsning har gjorts vid att