Under 80-talet klarar vi 4-procentspärren och kommer in i riksdagen (Per Gahrton i Dagens Nyheter 1980).
I riksdagsvalet i september 2010 erövrade Miljöpartiet drygt 7,3 procent av rösterna, partiets bästa resultat någonsin. Stödet i opinionen verkar dock inte ha nått sin topp. I flera opinionsundersökningar efter valet har partiet legat väl över valresultatets nivå. I den största av dem alla, Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning hade stödet ökat till 11,7 procent av rösterna i slutet av 2011 (SCB 2011d). Partiet blev därmed, med god marginal, landets tredje största parti. Den ambition som en gång fanns, att bli en tredje kraft, vid sidan av de två etablerade blocken i svensk politik, är därmed närmare att bli verklighet än någonsin. Det är kanske också först nu som någon utanför den genuint gröna rörelsen inte helt utesluter att ett sådant scenario faktiskt är en möjlighet. Annat var det i början av 1980-talet då den gröna rörelsen för första gången samlades i ett nationellt parti i Sverige.
Detta kapitel handlar om hur Miljöpartiet tog sina första steg mot att bli en relevant aktör i den svenska politiken. Fokus i kapitlet ligger på partiets strategier i syfte att nå riksdagen, vilket de gjorde första gången 1988. Men innan vi hamnar där så ägnas några ord åt partiets bildande.
Miljöpartiets bildande
Den 7 juni 1980 publicerade Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter, en debattartikel författad av den före detta folkpartistiske riksdagsledamoten Per Gahrton. Artikeln, Dags för ett nytt politiskt parti! (1980a), tillsammans med hans bok Det behövs ett framtidsparti (1980b) kom sedermera att utgöra grunden för bildandet av Miljöpartiet (Schlaug 2001). I debattartikeln kritiserade Gahrton såväl det politiska systemet som de etablerade partierna. Både partiernas fokus på materiell tillväxt som överordnat mål och de former för vilken de bedrev politik ansåg han vara föråldrade och i behov av reformering. För att uppnå detta var det läge att bilda ett nytt parti som på ett flertal sätt skulle skilja sig från de dåvarande fem riksdagspartierna. Bland annat skulle detta parti bygga på en decentraliserad rörelse där riksorganisationen skulle fungera som en ”serviceinrättning i stället för likriktare”. Partiet skulle ha en gemensam politisk grund att stå på, men de
enskilda partimedlemmarna skulle utöver denna arbeta efter ”egen övertygelse och saklig debatt”. Partiet skulle också sträva efter att reformera arbetssätten i de andra partierna och de etablerade beslutsprocesserna. Dessutom anförde Gahrton att partiet skulle vara fristående från båda de etablerade politiska blocken.
Gahrtons upprop skedde i ett politiskt klimat där miljöfrågorna allt mer
tagit plats på den politiska agendan.74 Statsvetaren Evert Vedung har i flera
artiklar återgivit orsakerna bakom Miljöpartiets bildande (1988; 1989; 1991b; 1991a). Enligt honom var det två samverkande faktorer som gjorde att partiet bildades. Dels svepte det under 1960- och 70-talen en miljövåg över den industrialiserade världen och dels misslyckades de etablerade partierna att kanalisera detta i samband med att kärnkraftsfrågan lyftes upp på den svenska politiska agendan.
I många industrialiserade länder började det redan under början av 1970-talet växa fram gröna partier. Det första nationella gröna partiet grundades i Nya Zeeland då Values Party bildades 1972. Året därpå bildades i Storbritannien PEOPLE, det första nationella gröna partiet i Europa
(Carlström och Lundström 1988: 120; Vedung 1991b: 175).75 I Sverige växte
flera lokala gröna partier fram. Redan 1972 bildades Partiet för miljöskydd och medbestämmande i Ängelholm och efterföljdes av lokala miljöpartier runt om i landet. Det mest kända torde vara Stockholmspartiet (Wörlund 2005: 242). Att det inte bildades något grönt parti på nationell nivå i Sverige i motsats till många andra länder berodde, enligt Vedung, på att de etablerade partierna inledningsvis lyckades kanalisera den framväxande miljödimensionen i svensk politik (se även Jahn 1993: 181). Detta tog sig
bland annat uttryck i att Statens naturvårdsnämnd bildades 1963,76
införan-det av miljöskyddslagen 1969 och att Stockholm fick stå som värd för FN:s första världsomspännande miljökonferens 1972 (Vedung 1991a: 264-65; Bennulf 1994: 57). Partipolitiskt var det framför allt Centerpartiet, och i viss mån Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), som kom att framstå som de partier som starkast propagerade för miljöfrågorna. För Centerpartiet var detta en del i partiets breddning från ett parti som huvudsakligen riktade sig mot jordbrukare och glesbygdsbefolkning till att bli ett parti som vände sig till bredare väljargrupper (Christensen 1997: 397; Bäck och Möller 2003: 79-80).
74 För en genomgång av miljöopinionens bakgrund och utveckling internationellt och i Sverige, se Bennulf (1994: 47-65)
75 Partiet ändrade 1975 namn till Ecology Party och 1985 till Green Party (Vedung 1991b: 176). Partiet delades 1990 i två delar: Green Party of England and Wales och Scottish Green Party. Så småningom etablerades även ett Green Party of Northern Ireland, ett parti som efter en sammanslagning idag är en regional gruppering av sin irländska motsvarighet Comhaontas Glas (Rüdig 2008).
76 Statens naturvårdsnämnd ombildades 1967 till Statens naturvårdsverk. Från och med den 1 januari 1999 heter myndigheten Naturvårdsverket.
Under 1970-talets mitt kom kärnkraften att bli en allt mer brännande fråga. I valrörelsen 1976 hade Centerpartiets ledare Torbjörn Fälldin lovat att om partiet skulle hamna i regeringsställning så skulle inga fler
kärnkrafts-reaktorer varken byggas eller laddas (Vedung 1979: 18).77 Detta löfte bidrog
till att partiet gjorde ett starkt val och att det tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet så småningom kunde bilda en koalitionsregering. Detta var första gången som de tre borgerliga partierna tillsammans innehade regeringsmakten och första gången sedan 1936 som Socialdemokraterna inte
var en del av regeringsunderlaget.78 Trots att Centerpartiet med 24 procent
av rösterna var det största partiet i regeringen lyckades de inte uppfylla sitt vallöfte om ett stopp för kärnkraften. Både Moderaterna och Folkpartiet var positivt inställda till kärnkraft och motsatte sig eftergifter i frågan. Center-partiets misslyckande fick som följd att dess partiledare Torbjörn Fälldin avgick som statsminister och en ny minoritetsregering bildades bestående av endast Folkpartiet. Mer bestående resulterade det även i att Centerpartiet som ditintills setts som det mest miljövänliga riksdagspartiet tappade en del av sin trovärdighet i miljöfrågor i allmänhet och kärnkraftsfrågan i synnerhet (Vedung 1991b: 177).
Under våren 1979 blossade kärnkraftsfrågan upp igen. Kärnkraftsolyckan vid Three Mile Island i Harrisburg i USA den 28 mars resulterade i att de svenska partierna kom överens om att den svenska kärnkraftens framtid skulle bli föremål för en folkomröstning. Detta var något som både Centerpartiet och VPK redan tidigare hade propagerat för (Bennulf 1994: 59). I omröstningen som hölls den 23 mars 1980 ställdes väljarna inför tre olika linjer. Såväl linje 1 som linje 2 uppfattades som positiva till kärnkraft. Båda argumenterade för att de sex reaktorerna som då var i drift skulle kompletteras genom driftsättning av fyra redan färdigställda samt två ytterligare reaktorer som var under konstruktion. Dock skulle inte någon utbyggnad utöver detta göras och kärnkraften skulle så småningom fasas ut i takt med att reaktorernas livslängd nåtts. De två positiva linjerna skilde sig åt endast på det tillägg som gjordes för linje 2 som klargjorde att kärnkraftsanläggningar borde ägas av stat eller kommun. Linje 1 stöddes av Moderaterna medan Socialdemokraterna och Folkpartiet stod bakom linje 2. Linje 3, stöddes av Centerpartiet, VPK och KDS och innebar ett nej till fortsatt utbyggnad av kärnkraften samt ett avvecklande av befintliga
77 Något han med emfas gav uttryck för i en riksdagsdebatt den 28 april 1976 med de sedermera berömda orden: ”Får jag för att inget missförstånd skall råda säga: Ingen stadsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse” (prot. 1975/76:111).
78 Från den 19 juni till den 28 september 1936 var Axel Pehrsson (i Bramstorp) statsminister för en regering bestående av ledamöter för Bondeförbundet (dåvarande Centerpartiet). Bondeförbundsregeringen som mer eller mindre endast satt under sommaren och därmed har kommit att kallas semesterregeringen föregicks dock av en socialdemokratisk regering under Per Albin Hansson som tillsattes den 24 september 1932 (se t.ex. Gröning 2010).
reaktorer inom tio år. I omröstningen fick linje 2 flest röster.79 Då folk-omröstningen endast var konsultativ beslutade riksdagen om ett slutdatum för svenska kärnkraftverk till 2010 (NU 1979/80:70; rskr. 1979/80:410).
Vedung menar att det var Centerpartiets misslyckande med att genomdriva avvecklingen av kärnkraften i regeringsställning tillsammans med det faktum att kärnkraftsmotståndarna tvingades att kämpa mot två kärnkraftspositiva alternativ i folkomröstningen som gjorde att frustration uppstod som slutligen ledde till bildandet av Miljöpartiet. Att alla partier, inklusive motståndarna, ställde sig bakom folkomröstningsresultatet gjorde att kärnkraftsmotståndarna inte längre ansåg sig ha ett alternativ bland de etablerade partierna. En faktor som underlättade bildandet av Miljöpartiet var att folkomröstningen hade tvingat fram en kampanjorganisation som sträckte sig över såväl partigränser som utanför partiväsendet. Insikten om att det gick att samarbeta inom miljörörelsen var alltså även det en katalysator (Vedung 1991b: 185-8).
Folkomröstningsresultatet och det faktum att en stor andel av de som i folkomröstningen valt linje 3 tidigare hade röstat på kärnkraftsvänliga partier i riksdagsvalet gjorde att Gahrton insåg att det fanns potentiella väljare för ett grönt parti (Carlström och Lundström 1988: 22-23; Bennulf och Holmberg 1990: 167). Ett möjlighetsfönster hade öppnats för att slå in den ”kil i maktapparaten”, som Gahrton sedan en tid tillbaka gått och funderat på (Gahrton 2011: 26). Själva partibildningen ägde rum i Örebro den 19 september 1981 efter att Gahrton ett knappt år tidigare initierat och varit med och bildat Stiftelsen Aktionsgruppen för ett Framtids- och Miljöparti. Majoriteten av personerna i denna grupp saknade helt erfarenhet av partipolitik och var samtidigt kritiska emot idén att bilda ett nytt parti (Gahrton 2001: 26). Trots detta bildades partiet, på dagen, ett år före 1982 års val.
De gröna partiernas inledande framgångar varierade över Europa. Redan 1979 valdes en ledamot för det gröna partiet i Schweiz (Grüne Partei der Schweiz) in i landets nationella parlament (Selb och Pituctin 2010: 148). Störst framgång hade dock det västtyska Die Grünen som 1983 fick 5,6 procent av rösterna vid val till Förbundsdagen och därmed fick sina första mandat. Trots att den gröna vågen svepte över Europa lyckades inte Miljöpartiet att bli invalt i riksdagen förrän i sitt tredje försök. Efter att ha misslyckats både 1982 (1,7 procent) och 1985 (1,5 procent) fick partiet slutligen 1988 med 5,5 procent av rösterna sina 20 första mandat i den svenska riksdagen.
Samtidigt som Miljöpartiet misslyckades i sina två första riksdagsval erhöll partiet vissa regionala och lokala framgångar. Dessutom visade sig
79 Linje 1 fick 18,9 procent, linje 2 39,1 procent och linje 3 38,7 procent av rösterna. Valdeltagandet var 75,6 procent av de röstberättigade vilket var lägre än valdeltagandet till riksdagsvalen 1979 (90,7 procent) och 1982 (91,4 procent) (SCB 2007).
partiet ha relativt starkt stöd även på nationell nivå i flera av de opinions-undersökningar som utfördes under perioden 1982-1985. Även om Sifo inte särredovisade Miljöpartietröster förrän 1987 går det att utifrån andelen sympatier på Övrigt-kategorin se att partiet framförallt inför valet 1982 låg relativt nära fyraprocentsspärren (se Figur 12).
Figur 12: Miljöpartiets stöd i Sifo:s väljarbarometer 1981-1988 (procent)
Källa: Oscarsson (1998)
Anm.: Eftersom Sifo inte särredovisade Miljöpartiets stöd förrän 1987 kan deras stöd för tiden dessförinnan endast uppskattas. I figuren ges således för perioden från januari 1981 till och med november 1986 stödet för övriga partier vilket till en mycket stor majoritet var KDS och Miljöpartiet. Eftersom Sifo särredovisade KDS stöd från september 1984 kan övriga partier från detta datum fram till och med november 1986 likställas med stödet för Miljöpartiet. I figuren har också partiets valresultat till riksdagen inkluderats markerade med svarta punkter.
Det andra, då dominerande, opinionsinstitutet IMU, visade på ännu bättre siffror för Miljöpartiet. Redan under 1981 nådde man i dessa mätningar upp till fyraprocentspärren för att i april 1982 nå så högt som sju procent (Dagens Nyheter 1981b; Vedung 1991b: 190). Trots detta misslyckades alltså partiet att nå riksdagen i såväl 1982 års som 1985 års val.
Vad kan då förklara att Miljöpartiet 1988 till slut lyckades ta sig in i riksdagen? För att få en första inblick i detta görs i det följande en genom-gång av vad den tidigare forskningen lyft fram för förklaringsfaktorer.
Forskning om Miljöpartiets inträde i riksdagen
Utifrån iakttagelsen att Miljöpartiet trots ökande lokala och regionala framgångar inte lyckades slå igenom på nationell nivå myntade Vedung begreppet ”Miljöpartiets mystiska belägenhet”. Anledningen till partiets något sämre valresultat på nationell nivå menade han främst var att partiet saknade en ”kamrat fyra procent”. Till skillnad från det minsta partiet i riksdagen, VPK, hade inte Miljöpartiet någon etablerad blocktillhörighet från vilket tänkbara röster kunde bärgas utifall partiet låg nära fyraprocents-spärren. Tvärtom var Miljöpartiet mycket noga med att man stod vid sidan av de etablerade blocken. Miljöpartiets osäkra röstpotential gjorde att väljare av rädsla för att få sin röst bortkastad valde att rösta på ett annat parti även om partiet egentligen var deras första preferens. VPK å andra sidan fick röster som egentligen skulle ha lagts på Socialdemokraterna. Av rädsla för att VPK skulle hamna utanför riksdagen, och på så sätt undergräva Socialdemokraternas majoritetsunderlag, stödröstade alltså socialdemokrat-iska anhängare på VPK (Holmberg 1984: 45; Vedung 1989: 151-152; 1991b: 192-194).
Förklaringskraften av ”kamrat fyra procent" är svår att bestämma. Det faktum att Miljöpartiet blev invalt 1988 ger i alla fall anledning att ställa sig frågan vad som hänt i förhållande till de tidigare valen. Vedung ger inget slutgiltigt svar i frågan men menar att det faktum att Miljöpartiet efter valet 1985 i flera kommuner hamnat i vågmästarställning och valt att samarbeta med den borgerliga sidan gjort att borgerliga väljare i mindre utsträckning än tidigare avskräckts från att rösta grönt (Vedung 1991b: 198). Miljöpartiets stegrande framgångar på regional och lokal nivå gav partiet en politisk trovärdighet som så småningom spillde över även på den nationella nivån (Burchell 2002: 71).
Den huvudsakliga förklaringen som lyfts fram i litteraturen till att Miljöpartiet till sist 1988 lyckades ta sig in i riksdagen är att miljöfrågorna stod högt upp på såväl den politiska som den mediala agendan (Bennulf 1990; Bennulf och Holmberg 1990; Vedung 1991b). Valrörelsen präglades av
frågor såsom säldöd80, giftalgsblomning, skogsförsurning, dioxin i mjölken
och hål i ozonlagret och har därför blivit kallat ”Miljövalet”. Då de etablerade partierna tappat lite av sin trovärdighet i miljöfrågorna blev Miljöpartiet mångas val. Miljöfrågornas betydelse blev än större av att det ekonomiska läget i landet betraktades som gott. Frågor som brukar hänföras till den traditionella höger-vänsterskalan, som vanligtvis dominerar svensk politik,
80 Birger Schlaug (2001) hävdar dock att just säldöden snarare försvårade än bidrog till Miljöpartiets framgång. Säldöden gjorde att samtliga partier, med undantag för Moderaterna, intresserade sig för miljöfrågor. Detta gjorde i sin tur att Miljöpartiet tappade röster till de etablerade partierna (se även Ljunggren 2010: 182). Samtidigt hävdas motsatt ståndpunkt från en annan miljöpartist som Taggart refererar till i sin studie av Miljöpartiet. Denne, icke namngivna riksdagsledamoten hävdar att ”sälarna vann valet” (Taggart 1996: 6).
gavs mindre vikt i valrörelsen än vad brukligt är. Utöver miljöfrågans betydelse har även ett visst mått av proteströstning i väljarkåren lyfts fram som fördelaktigt för Miljöpartiet. Vid sidan av miljöfrågorna dominerades valrörelsen av en rad politiska affärer som kan ha bidragit till ökat missnöje med de etablerade partierna. Framförallt gavs den så kallade Ebbe
Carlsson-affären mycket utrymme i media.81 Valundersökningar visar att de gröna
väljarna uppvisade större misstro mot politiker än den genomsnittlige väljaren. Proteströstningen var dock av klart mindre betydelse än miljö-frågorna (Bennulf 1990: 156-157).
Sammanfattningsvis finns alltså de etablerade förklaringarna för Miljö-partiets inträde i riksdagen att finna främst hos externa faktorer. Lite eller ingen förklaringskraft har därmed tillskrivits interna faktorer, såsom Miljöpartiets agerande och organisation. Såvida vi inte tror att det nya partiet helt och hållet är utlämnat åt sitt öde utan antar att det sätt på vilket det agerar och organiserar sig kan vara av betydelse finns alltså fortfarande obesvarade frågor. Kapitlet fortsätter därför med att se närmare på vilka strategiska val som Miljöpartiet gjorde i syfte att nå riksdagen. I det följande kartläggs Miljöpartiets väg från nyligen bildat parti till dess att de slutligen, 1988, lyckades ta klivet in i riksdagen. Framställningen följer den uppdel-ning som gjordes i den teoretiska diskussionen med tre olika strategi-områden: det nya partiets resurser, sakpolitik samt relationer med andra partier. Det praktiska tillvägagångssättet för att kartlägga strategierna har vägletts av det analytiska ramverket som formulerades i kapitel 3. Den deskriptiva analysen har således genomförts genom att det för varje enskild strategi har ställt frågor till det empiriska materialet dels gällande vilken betydelse partiet lägger vid den aktuella strategin och dels vad partiet faktiskt gjort.
Miljöpartiet som röstmaximerare
Analysen utgår från ett antagande att de nya partier som blir invalda i de nationella parlamenten också har detta som målsättning. Detta antagande är något det har gått att finna ett starkt empiriskt stöd för i fallet Miljöpartiet.
Redan vid Miljöpartiets bildande var riksdagsinträde en viktig målsätt-ning (Dagens Nyheter 1981; Svenska Dagbladet 1981). Målsättmålsätt-ningens prioritet tycks dessutom ha höjts i takt med att partiet misslyckades med att klara fyraprocentsspärren. Följande uttalanden, från några ledande miljö-partister i interna promemorior författade under mellanvalsperioden 1985-1988, visar på vikten av att nå riksdagen.
81 Ebbe Carlsson-affären uppdagades då Expressen den 1 juni 1988 avslöjade att förlagsdirektören Ebbe Carlsson hade genomfört en privat utredning av mordet på statsminister Olof Palme med stöd av ett icke diariefört rekommendationsbrev av den sittande socialdemokratiske justitieministern Anna-Greta Leijon (Gilljam 1990b; Isaksson 2007).
Påståenden som […] ”det är inte så viktigt om vi kommer in i riksdagen, det viktiga är att vi påverkar de andra” måste bannlysas som medveten eller omedveten ”femtekolonn-verksamhet” […]. (Dahlström 1986a)
Vår uppgift som en parlamentariskt inriktad organisation måste självfallet vara att fortast möjligt ta oss in i parlamentet för att där bedriva politik. […] Skulle vi nöja oss med [att bedriva utomparlamentariskt arbete] fanns självfallet ingen anledning att bilda ett parti. (Schlaug 1987b)
Vi måste förutsätta att vi nu uppfattar riksdagsinträde som tillfälligt överordnat eftersom vi är övertygade om att gröna riksdagsplatser kraftigt kommer att förbättra våra möjligheter att just väcka opinion och lösa sakfrågor. (Gahrton 1987b)
Av Schlaugs och, i ännu högre grad, Gahrtons uttalanden framgår att riks-dagsinträde var nödvändigt ifall partiet skulle kunna påverka politiken. Även om riksdagsinträdet främst betraktas som ett instrumentellt mål råder det dock knappast något tvivel om att partiet också prioriterade röstmaximering.
Miljöpartiets resurser
I denna del avhandlas Miljöpartiets organisation och hur partiet arbetade med ett antal viktiga resurser. De resurser som diskuteras är ledarskap, medlemmar, ekonomi och media. Av särskilt intresse här är hur man inom partiet diskuterade betydelsen av de olika resurserna och på vilket sätt man försökte använda dessa resurser i syfte att göra partiet synligt och attraktivt för väljarna. Då den formella organiseringen är av särskild betydelse för hur man inom partiet resonerade kring ledarskap diskuteras detta härnäst. Sedan behandlas partiets arbete med att mobilisera medlemmar och ekonomiska resurser innan avsnittet avslutas med partiets mediala strategier.
Miljöpartiets formella organisation
Miljöpartiets partiorganisation var vid dess bildande en främmande fågel i det svenska partisystemet. Istället för att anamma den, bland de etablerade partierna, vedertagna partimodellen organiserades partiet på ett helt nytt sätt. En grundläggande tanke vid bildandet av partiet var att maktkoncentra-tion skulle undvikas (Gaiter 1991; Vedung 1991b: 199). Detta sågs så centralt att det i partiets stadgar stod inskrivet att partiet skulle ”motverka mångsyssleri och pampvälde, såväl inom partiet som inom politiken”. Denna skrivning överlevde flera revideringar av stadgarna innan den försvann i samband med partiets kongress 1992 (Miljöpartiet 1981; 1982j; 1986b; 1988c; 1992).
Som högsta beslutande organ inrättades, på liknande sätt som inom de etablerade partierna, partikongressen. Till skillnad från flera av de
etablerade partierna hölls dock redan från starten kongress varje år. I ett
antal av de andra partierna sammanträder det högsta organet mer sällan.82