I detta kapitel beskrivs ett i huvudsak svenskt forskningsfält. Eftersom av-handlingen dekonstruerar föreställningen brist manliga förebilder inom social-tjänsten och inom ramen för de lagar och den kommunala organisation som återfinns i Sverige, med få motsvarigheter utanför Skandinavien, kommer fältet till övervägande del att begränsas till Sverige. Jag studerar konstruktioner och kommer här därför inte att redogöra för tidigare forskning rörande behand-lingsresultat, organisationsformer eller jämförelser av verksamheter och insat-ser. I mina empiriskt baserade kapitel (4-8) diskuteras mina analyser i förhål-lande till andras studier och där återfinns således fördjupningar inom specifika områden. Inte minst gäller detta forskning om enförälderfamiljen och insatser för ungdomar som diskuteras i kapitel sju. Även i övriga kapitel diskuteras forskning med relevans för avhandlingen.
Inledningsvis vill jag ta min utgångspunkt i tre tämligen omfattande skrifter publicerade mellan 1996 och 2002. Dessa ger en övergripande bild av kun-skapsläget när det gäller den sociala ungdomsvården. Den första, Vård av ung-domar med sociala problem – en forskningsöversikt, beskriver det svenska kunskapslä-get 1996. I inledningen sammanfattas forskningsläkunskapslä-get: De ungdomar som kommer till behandling har ofta en uppväxt präglad av instabilitet och otrygg-het, de är svåra att behandla, särskilt om de har ett gravt missbruk eller grov kriminalitet och ”egentligen vet man inte hur en behandling skall utformas” (Armelius et al., 1996:13). Tecken tyder dock på att behandling där föräldrar medverkar kan ha positiva effekter, likaså kognitivt beteendeinriktade metoder samt när flera metoder kombineras. När det gäller psykodynamiska metoder ”saknas idag stöd från forskningen” (Armelius et al., 1996:14). Vidare urskiljs ”grupper och särskilda problemområden” som är viktiga att skaffa ytterligare kunskap om. Den första av dessa är flickor, den andra utgörs av ungdomar med psykisk problematik och den tredje av ungdomar med invandrarbakgrund. Ungdomar är per definition pojkar (och svenskar) och flickorna blir en grupp eller ett särskilt problemområde.
Nästa översikt (Lagerberg & Sundelin, 2000) behandlar svensk och internationell forskning rörande risker i barns utveckling och prognos om barns framtid. Genomgången spänner över ett mycket brett fält, dock ej socialtjäns-tens insatser, och författarna konstaterar att de insatser som har bäst effekt är breda samhälleliga preventionsprogram såsom mödra- och barnhälsovård, föräldrautbildning samt förskola. När det gäller risker som kan hänföras till
barnet och könsfaktorn konstaterar författarna att ”om pojkarnas kardinal-symtom är utagerande och antisocialt beteende kan flickornas vara skoltrötthet, tidig flyttning från föräldrahemmet, många och tidiga sexuella förbindelser, otillfredsställande partnerrelationer samt graviditeter och aborter …” (Lagerberg & Sundelin, 2000:115). Här konstateras också, när det gäller skilsmässor och separationer, att dessa i sig sannolikt inte påverkar barnens välbefinnande på sikt men att försämrad ekonomi, konflikter, våld, stress etc. kan göra det. Man menar också att det finns forskningsstöd för att barn som efter separation bor tillsammans med föräldern av samma kön är bättre anpas-sade än barn som bor med förälder av motsatt. När det sedan gäller ensamför-älderskap, vilket ju inte är detsamma som skilsmässa, sammanfattar man forsk-ningsläget med att notera att effekterna av ensamförälderskap inte är särskilt stora.32 I stället har faktorer som ekonomisk situation, förälderns utbildning samt nätverk betydelse för utfallet.
I rekommendationen av tidig prevention i form av barnhälsovård, förskola, föräldrautbildning etc. instämmer även Kerstin Söderholm Carpelan och Weddig Runquist (2002) som i Ung med tung social problematik konkluderar den konferens boken är ett resultat av med att ett holistiskt perspektiv behövs för att hjälpa ungdomar med ”beteendeproblem”. Ett sådant holistiskt perspektiv förenar psykologiska, biologiska och miljömässiga förklaringar. Även denna skrift pekar på bristen på systematiserad kunskap. Här är det lagbrott, drog-missbruk och våld som står i fokus och biologiska, psykologiska och sociolo-giska förhållanden ges alla förklaringsvärde. Terje Ogden menar dock i sin sammanfattning att det forskas mycket om de två förstnämnda men mycket lite om miljöförhållanden och social kontext (Ogden, 2002).
De tre översikterna betonar samtliga ett holistiskt perspektiv i behandlingen av unga med social problematik och de uttrycker behovet av att ”kunskapsba-sera” socialtjänstens insatser. De redovisar i första hand kvantitativa studier och fokuserar på utfall, effekt, orsak-verkan o.s.v. Ingen av dem har som am-bition att beskriva vad insatserna innehåller, hur de genomförs eller hur de uppfattas. Inte heller inom vilka diskurser de rör sig.33 Ingen av de två senaste översikterna problematiserar könskonstruktioner och ungdomar får till mycket stor del stå som synonym för pojkar.
Kön och socialt arbete diskuteras dock i ett temanummer av Socialvetenskaplig tidskrift från 2000 (2000:1-2). I detta noterar redaktörerna (Månsson & Hedin) att forskningen om kön och socialt arbete främst rört fem områden; 1. kvinnors fattigdom och socialbidragstagande samt ensamma mödrars försörjningssituation, 2. familj och föräldraskap, 3. kön och sexualitet, 4. utsatta kvinnor samt 5. vad de kallar en begynnande mansforskning. Vissa av områdena är mer
32 En viss effekt när det gäller barnets utbildningsnivå kan dock konstateras.
33 Lagerberg och Sundelin (2000) diskuterar dock ”tidsandans” inverkan på social problematik. En tidsanda som enligt dem sannolikt har större inflytande än allehanda interventionsprogram.
utvecklade än andra34 och artikelförfattarna placeras inom dessa områden. Behovet av en bredare, och fördjupad, könsforskning inom disciplinen socialt arbete är stort menar redaktörerna och pekar ut en önskad inriktning: en kritisk och emancipatorisk. En rapport från Institutionen för socialt arbete i Stockholm (Gunnarsson & Schlytter, 1999) bekräftar bilden ovan och författarna konstaterar att: ”hittills har det endast i sparsam omfattning bedrivits forskning från könsteoretiska utgångspunkter i socialt arbete i Sverige, trots att det är ett kvinnodominerat fält både i utbildningen av socionomer och i det praktiska arbetet” (Gunnarsson & Schlytter, 1999:6). I en omfattande genomgång av forskningslitteratur rörande svensk social barnavård mellan 1993 och 2003 (Ulmanen & Andersson, 2006) skriver författarna: ”Den sociala barnavården framstår som en institution som både återspeglar och återskapar traditionella normer och föreställningar om kön” (s. 64). Man framhåller också risken att förstärka en manlig norm genom att enbart studera flickor ur könsperspektiv. ”Flickorna görs till bärare av könet och pojkarna förblir den outtalade normen som flickorna ska jämföras med” (s. 72). Författarna lyfter, med utgångspunkt i litteraturgenomgången, särskilt fram betydelsen av att även pojkars beteenden och barnavårdens bemötande av pojkar bör studeras ur ett könsperspektiv.
Ensamma mammor och frånvarande pappor
Ensamstående mödrar har uppmärksammats och problematiserats en längre tid både utifrån försörjningsproblem och som en riskfaktor för att barnen skulle bli lösdrivare eller vanartiga (se t.ex. Bergman, 2003, 1993). Göran Lassbo (1991) visar hur enförälderfamiljen historiskt har betraktats som miss-lyckad, ofullständig och en felaktig familjevariant. I forskningen har just ”en-samstående förälder” varit en viktig faktor för att försöka förklara sociala pro-blem. Flera studier (se t.ex. Jonsson, 1967; Jonsson & Kälvesten, 1964) finner en överrepresentation av frånskilda föräldrar i problemgrupperna men pekar även ut andra faktorer, såsom socioekonomisk status, som viktigare.
FAST-projektet35 undersökte på 80-talet bl.a. sambandet mellan tillgången till en far och barnets utveckling. Projektet studerade om barn som inte bor tillsammans med sin far men ändå har kontakt med honom utvecklas bättre än barn som inte alls har kontakt med fadern. Resultaten ger, kortfattat presente-rat, vid handen att pojkar med faderskontakt presterade bättre vad gällde kun-skap än de utan. För flickor fanns ingen skillnad. Ett annat resultat är att lä-rarna gav pojkarna med god faderskontakt (med bortaboende far) högre skatt-ningar vad gäller både skolresultat och personlighet än genomsnittspojken uppvuxen med både mor och far i hemmet. Forskarna menar att de finner
34 Enligt redaktörerna för detta nummer av tidskriften är område 2 samt 3 de mest utvecklade och utfors-kade.
belägg för både äldre uppfattningar om vikten för speciellt pojkar att ha en far och för nyare uppfattningar att skilsmässor i sig inte är något problem för bar-nen om fadern finns kvar för barnet (Sandqvist, 1993). Lassbo anlägger ett utvecklingsekologiskt perspektiv i en studie från 1988 och konstaterar att familjens sammansättning (ensamstående mor eller gifta/sammanboende) har betydligt mindre inflytande på barnens anpassning i skolan än den socioeko-nomiska statusen (i första hand föräldrars utbildningsnivå) (Lassbo, 1988). Ett liknande perspektiv anlägger Maren Bak (2003) som pekar på att de flesta separationer sker på mödrarnas eget initiativ och att det hos mödrarna själva återfinns flera diskurser om, och strategier för, det ensamstående moderskapet. En viktig sådan är den där ”ensam mor”-familjen ses som autonom och själv-bärande och ett uttryck för senmodernitetens förändrade livsformer snarare än en anomali, en bristsituation och ett socialt problem. Vad som däremot försvå-rar för vissa ”ensam mor”-familjer att uppnå likvärdighet med tvåförälderfa-miljen är t.ex. låg utbildning, arbetslöshet och otillräckliga sociala stödformer. Även Thomas Knoll (1995, 2005) anlägger ett sociologiskt perspektiv på ensamstående mammor. Han betonar deras aktörskap och ser familjeformen som en kreativ och på många sätt omvälvande lösning på flera av senmodern-itetens omvandlingar.
Thomas Johansson har skrivit om ”deltidspapporna”, d.v.s. de bortaboende papporna och deras marginalisering från föräldraskapet (Berg & Johansson, 1999; T. Johansson, 1998b). Han pekar på att denna marginalisering i hög grad är betingad av ett ojämlikt samhälle och föräldraskapsdiskurser där fadern ses som ”den andre föräldern” och mindre viktig än modern. Vilka diskurser som dominerar samhället och synen på föräldraskap har alltså betydelse för utform-ningen av föräldraskapet. Liksom Bak och Knoll pekar Johansson på föränd-ringar och rörelser i dessa diskurser.
Ensamma mammor och frånvarande pappor kan alltså betraktas på olika sätt. Ovan har vi sett en betoning av ”pionjärskapet”. Ett annat är att betona det problematiska. En av de samhälleliga institutioner som har som uppgift att motverka och bearbeta sociala problem är socialtjänstens Individ och familje-omsorg. Bo Vinnerljung (1996) visar att barn till ensamstående mödrar är överrepresenterade inom familjehemsvården. Detsamma gäller institutionsvår-den samt både yngre och äldre barn (Lundström, 2000). Av ungdomarna på § 12-hemmen36 kommer t.ex. cirka tre fjärdedelar från enförälderfamiljer (SiS, 2001). Även för insatser som kontaktfamilj och kontaktperson är barn till ensamstående mammor överrepresenterade (Lundström, 2000). Det finns anledning att fråga sig varför. Det är möjligt att se flera och kompletterande förklaringar till att de ensamstående mödrarnas barn är, och länge har varit, överrepresenterade i socialtjänstens barnavård. Den omedelbara är den att det ”de facto” är svårare att vara ensam förälder. Detta motsägs dock av flera
kare (se t.ex. Lagerberg & Sundelin, 2000; Lassbo, 1988). En annan förklaring skulle kunna vara att socialtjänsten uppmärksammar dessa familjer då de i högre grad än tvåföräldrafamiljen är beroende av ekonomiskt bistånd. Med Tommy Lundström och Marie Sallnäs (2003) är det dock rimligt att ställa sig frågan om man inom socialtjänstens barnavård tenderar att överproblematisera de ensamstående mödrarna.
Kön och socialt arbete
Att ur ett könsperspektiv granska och problematisera socialtjänstens arbete med vuxna har kommit att bli ett växande forskningsfält som jag här presente-ras glimtvis. En överblick ges av Christian Kullberg (2002) som presenterar en forskningsgenomgång om behandlingen och bemötandet av kvinnor respektive män inom välfärdsinstitutionerna och speciellt inom socialt arbete. Han kon-staterar att välfärdsinstitutionerna spelar en viktig roll i konstruktionen av kön. Kvinnor och män tillskrivs ansvar för olika områden (hem respektive försörj-ning) och de klienter som avviker från könsstereotyperna anses ha mer allvar-liga problem än de som svarar upp mot könsspecifika förväntningar (Kullberg, 2002).
Maria Bangura Arvidsson (2003) studerar socialsekreterares bilder av ”ifrågasatta fäder”, alltså fäder till barn som utreds av socialtjänsten. Genom tre material (akter samt intervjuer med socialsekreterare respektive fäder) granskas bland annat konstruktioner av faderskap. I akterna finner hon två bilder av fäderna; å ena sidan den närvarande och ansvarstagande och å andra sidan den frånvarande, farlige och oansvarige. Det ”goda faderskapet” kon-strueras i termer av närvaro, ansvar och gränssättning. I intervjuerna med socialsekreterare återfinns liknande konstruktioner av de ifrågasatta fäderna men också en konflikt mellan ett traditionellt och ett modernt faderskap. Det ”goda faderskapet” konstrueras på samma sätt som i akterna men med tillägget ”att vara en manlig förebild”. Fädernas egna beskrivningar innehåller en ambivalens men även de inkluderar funktionen ”manlig förebild” i det goda faderskapet. Bangura Arvidsson finner också en ambivalens hos socialsekreterarna i bedömningen av barnets bästa. Valet står mellan att å ena sidan umgås med en (god) far och å andra sidan behovet av att skyddas från en (farlig) far. Samma ambivalens identifierar Maria Eriksson (2003) i sin avhandling I skuggan av pappa. Pappor och mammor bedöms inom familjerätten enligt olika måttstockar och ett resultat av att fäder inte behövs som fullvärdiga föräldrar är att de inte heller görs ansvariga för sina handlingar. Hon finner att familjerättssekreterarna många gånger blundar för de risker det innebär för barnet att träffa en våldsutövande far.
Mona Franséhn (2004) har analyserat relationen mellan ensamma mammor och deras söner samt kontaktpersoner från socialtjänsten och funnit att även om pappan är fysiskt frånvarande skapas en ”referenspappa” till vilken både mamma och son knyter ambivalenta känslor. Hon finner vidare att ett
traditio-nellt tänkande kring föräldraskap och kön gör sig gällande hos socialsekreterare när en kontaktperson tillsätts i syfte att kompensera fadersfrånvaron och vara en manlig förebild. Detta trots att socialsekreterarna på en retorisk nivå place-rar sig i en diskurs om ett senmodernt reflexivt moderskap.
Ingela Kåhl/Kolfjord (1995) har studerat utredningar för att avtäcka det sociala arbetets diskurser. Hon diskuterar dessa diskurser utifrån socialarbetar-kårens professionalisering och socialtjänstlagens utformning och konstaterar bland annat att en traditionell syn på moder- respektive faderskapet dominerar det sociala behandlingsarbetet. Fadern framställs som en auktoritet och mo-dern som en omsorgsgivare. Kvinnor och flickor beskrivs i moraliska termer och ofta som passiva, medan männen och pojkarna framställs som aktiva handlande subjekt.
Studier med könsperspektiv av det sociala arbetets klienter tenderar att stu-dera kvinnor. Deras situation beskrivs som annorlunda och avvikande i för-hållande till ”normala” kvinnor. Få genusstudier riktas mot män. Män är okö-nade och problematiseras inte i könstermer. Tina Mattsson (2005) studerar dock två behandlingsinstitutioner; en med enbart kvinnor och en med enbart män.37 Hon intervjuar personalen och gör observationer och konstaterar att personalen på institutionerna, trots att de använder en jämställdhetsretorik, i sitt konkreta arbete förstärker en stereotyp könsuppfattning. De gör traditio-nella, komplementära kön och heteronormativitet. Hon visar också hur män-nens missbruk beskrivs som orsakat av otur och att de tillhört ett ungdoms-gäng och att behandlingen därför inriktas på sysselsättning och aktivitet. Kvin-nornas missbruk förklaras å andra sidan av att de traumatiserats genom en svår uppväxt och mäns övergrepp. För dem fokuserar behandlingen på lugn och eftertanke. Leili Laanemets (2002) finner i sin studie av kvinnor på fyra olika behandlingsinstitutioner att kvinnorna tillägnar sig en berättelse om och ett beteende av kvinnlighet som de samtidigt beskriver som kommande inifrån. Genom behandlingen normaliserades och disciplinerades de som kvinnor. Socialtjänstens insatser för unga
Vad händer då samhället skall behandla ungdomar? Att studera socialtjänstens insatser för ungdomar ur ett könsperspektiv är tämligen nytt. Berit Andersson (1997) har studerat omvandlingen av ett § 12-hem som från att ta emot både pojkar och flickor blir en ”flickinstitution”. Hon visar de olika sätt på vilka man talar om flickor och pojkar och pekar på hur flickorna viktimiseras och patologiseras. Yvonne Sjöblom (2002) konstaterar att rymningar och utkast-ningar från hemmet främst drabbar flickor men att medvetenheten om detta stannar vid ett konstaterande från socialsekreterarna sida. Att lagstiftningen tillämpas olika när det gäller pojkar och flickor hävdar Astrid Schlytter i en
studie av tillämningen av LVU38 3§. Hon konstaterar att det finns ett dubbelt normsystem speciellt vad gäller synen på pojkars respektive flickors missbruk och sexualitet. Pojkarna ges ett betydligt större handlingsutrymme och flick-orna görs ansvariga för sexuella handlingar (Schlytter, 1999).
Lundström och Sallnäs (2003) har studerat officiella texter om barnavården under det senaste seklet och identifierar diskurser rörande kön, klass och etni-citet i dessa dokument. De finner bland annat att tre diskurser haft stort infly-tande över problemdefinitionerna inom barnavården; 1. en moralisk diskurs där t.ex. ”sexualflickor” eller ”ligapojkar” pekas ut, 2. en psykologisk/psykiatrisk diskurs (psykopati, DAMP etc.) och 3. en ”identifiering av ’objektivt’ bestämda kate-gorier som ofta identifieras via faktisk eller antagen överrepresentation inom barnavårdspo-pulationen” (Lundström & Sallnäs, 2003:208). Denna överrepresentation förkla-ras inom denna diskurs i termerna av att t.ex. barn till ensamma mammor ut-gör ett problem i sig – inte som ett uttryck för strukturella orättvisor. De finner vidare ”ett könsmässigt delat norm- och åtgärdssystem för ungdomar” samt en strukturell blindhet i barnavårdens diskurser.
Kerstin Hamreby (2004) undersöker i sin avhandling på samma könsmässigt delade norm- och åtgärdssystem inom den sociala barnavården under 1900-talet. Hon visar hur flickor och pojkar systematiskt bedömts och behandlats olika: pojkars problem rör överträdelser av lagen och behandlas med tukt och fostran medan flickor har överskridit sexualmoraliska regler och ansetts vara psykiskt svaga eller med inre brister.
En studie som delvis tangerar min avhandlings område är Mats Hiltes och Ingrid Claezons Flickor och pojkar på institution (2005). De studerar hur kön pre-senteras och reproduceras på två ungdomsinstitutioner. Att behandlingsarbetet styrs av en manlig norm blir tydligt i studien. Likaså att kategoriseringen av ungdomarnas problem och identiteter som ett utslag av behandlarnas makt kan få vittgående konsekvenser. En av de viktigaste slutsatserna är att resultatet blir ett vidmakthållande av traditionella könsroller samt en heteronormativitet.
Min avhandling kan placeras på det forskningsfält jag beskrivit ovan och kallar kön och socialt arbete. Genom att anlägga ett könsperspektiv på konstruk-tioner av i första hand maskuliniteter menar jag att det är angeläget att betrakta maskuliniteter och män/pojkar i könade termer på ett sätt som tidigare ofta varit förbehållet kvinnor/flickor. Jag finner det också angeläget att rikta blicken mot socialtjänstens insatser för ungdomar i ljuset av den normaliseringssträvan som kan ses som central i socialt arbete och som aktualiseras särskilt när det gäller unga människor på väg att bli vuxna.
Avhandlingens disposition
I kapitel ett introducerades läsaren för några kontexter till forskningsobjektet brist på manliga förebilder. Genom en presentation av fyra interrelaterade
ter sattes en scen på vilken de kommande empiriska kapitlen utspelas. I dessa avsnitt kondenserades både en politisk debatt, allmänna diskurser och en histo-risk utveckling fram i relation till en modern/senmodern arbetsdelning, den svenska välfärdsstaten och mera specifikt välfärdsstatens strävan att genom socialtjänsten möta och åtgärda sociala problem bland ungdomar. Kapitlet avslutades med att avhandlingens syfte och frågeställningar presenterades.
Kapitel två, där vi befinner oss nu, placerar avhandlingen på det sociala arbe-tets forskningsfält samt redovisar och diskuterar forskning om/inom socialt arbete med ett könsperspektiv. Många studier av hur kön konstrueras inom socialt arbete behandlar kvinnors och flickors situation vilket gör det angeläget att även studera manlighetskonstruktioner och insatser för pojkar. Det är värt att påpeka att det inte är utfallet, verksamheterna som sådana eller ens perso-nalen, varken i verksamheterna eller inom socialtjänstens ungdomsvård i all-mänhet, som studeras utan i stället beskrivningar/”talet om” socialtjänstens ungdomsvård samt de diskurser detta tal eller dessa texter kan förstås i relation till.
Kapitel tre innehåller inledningsvis en perspektivförklaring. Jag anlägger ett konstruktivistiskt perspektiv på studiet av kön och är intresserad av hur kön görs inom ramen för ”talet om”. Att kön görs samt kritisk diskursanalys är således de teoretiska utgångspunkterna för avhandlingen. Den empiri vari svar på avhandlingens frågor söks består av tre delar; en intervjustudie med 11 in-formanter som arbetar inom öppenvård riktad i första hand till tonårspojkar, en enkätstudie ställd till 98 nyckelpersoner inom kommunernas ungdomsvård samt en studie av ett urval texter ur Socionomen under perioden 1958-2000.