Forskningsläget – utmaningar, satsningar och behov

Sammantaget visar nationell och internationell forskning på att vissa polisiära prak- tiker kan upplevas som diskriminering. När (etnisk) profilering upplevs som trakas- serier och diskriminering undergräver det förtroendet för polisen.

Senaste tidens strävan att förbättra relationer mellan etniska minoriteter och polisen genom samverkan och rekrytering har formulerats i relation till olika mång- faldssatsningar (Mulcahy, 2012). Effekten av polisens bemötande och uppfattningar om polisen anses viktiga för att upprätthålla polisens legitimitet och samarbete med olika samhällsgrupper (Bradford, 2014). Förutom att upprätthålla den sociala ord- ningen syftar polisens brottsförebyggande insatser till att upprätthålla och stärka medborgarnas tillit till polisen. Polisen, och även rättssystemet i stort, vilar både på folkets tillit och legitimitet, och utgör en viktig del i ett demokratiskt samhälle (Age- vall & Jenner, 2006; Peterson, 2013). Det förutsätter att medborgare handlar i enlig-

39

het med lagen och ett samarbete med polisen vid brottsutredningar. Men relationer mellan polis och minoriteter har länge ansetts ansträngd, där i synnerhet etniska mi- noriteter uppges särskilt misstänksamma mot poliser (se t.ex. Ben-Porat, 2008; Brad- ford, 2014; Lames, 2007; Mulcahy, 2012; Philips & Bowling, 2007). Den ansträngda relationen mellan polis och vissa sociala grupper, särskilt ungdomar i socialt utsatta områden och med minoritetsbakgrund, påverkar förtroendet och därmed legitimite- ten för polisen (Pettersson, 2013). Av Petterssons (2013) resultat framgår vikten av att poliser synliggör och visar förståelse för etniska minoritetsungdomars upplevelse av utsatthet, vilket accentuerar ett behov av vidare forskning om de goda exemplen.

Forskning om polisens bemötande och särskiljande praktiker har gett såväl re- krytering som utbildning en central roll. För att förbättra relationerna med samhället och som ytterligare exempel på mångfaldssatsningar pekar både nationella och in- ternationella forskare på behovet av utbildning i olika mångfaldsrelaterade frågor (Abell, 2004; Ben-Porat, 2008; Ben-Porat & Yuval, 2012; Ben-Porat, Yuval & Mizrahi, 2012; Gunnmo, 2004; Hyden, 2008; Westin & Nilsson 2009; White & Escobar, 2008). Det kan innebära ökad kulturell kunskap, men också ökat fokus på och utbildning i exempelvis hatbrott (se t.ex. Bunar, 2007). Satsningen på kunskap om hatbrott inom New York-polisen har enligt en amerikansk studie lett till att hat- brott minskat dramatiskt (Levin & Amster, 2007).

Individuella kontra strukturella problem och förklaringar

Tvisterna om särbehandling och diskriminering inom polisen (såväl mellan kollegor som i polisarbete) gäller bland annat om problemen kan förklaras som individuella, institutionella eller strukturella. Argumenten om rasism och diskriminering som ett individuellt problem motiveras ofta med förekomsten av enstaka rötägg, något som kommit att kallas för ’the rotten apple’-teorin (se t.ex. Levander Thorstensson & Ekenvall, 2004; Uhnoo & Peterson, 2011). Exempelvis beskrivs poliserna i Granérs (2004) studie som känsliga för att tillskrivas rasistiska motiv och att poliserna istället hänvisar till enskilda polisers rasistiska uttalanden eller övertygelser. Perspektivet har kritiserats då omoraliskt och korrupt beteende inom polisen snarare anges vara soci- alt betingat och skapat av en tystnadskod än av enskilda individer (Levander Thorstensson & Ekenvall, 2004). I aktuell svensk polisforskning problematiseras likaså en ensidig fokusering på individuella förklaringar till diskriminering av etniska minoriteter inom polisen (Uhnoo & Peterson, 2011). Individuella förklaringar besk- rivs också skymma ledningens ansvar och hantering av sådan problematik (a.a.).

Mot teorin om ’the rotten apple’ står teorin som benämns ’the rotten barrel’, vilken utgör en institutionell förklaring i form av vanor, rutiner eller vedertagna för- hållningssätt inom en institution (Newburn & Reiner, 2007; Reiner, 2000; Solomos, 1999). Dessa normer utgör hinder för underordnade grupper att uppnå samma rät- tigheter som de dominerande grupperna. De korrupta eller diskriminerande indivi- derna anges bli det till följd av organisationens legitimering av sådant beteende ge-

40

nom olika grupprocesser. De institutionella diskriminerande praktikerna hänvisas i flera fall till samhällets övergripande strukturella diskriminering av underordnande grupper (Jefferson, 1988; Reiner, 2000; 2005; Philips & Bowling, 2007).

Oenigheter och utmaningar

Den redovisade forskningen är inte enig om vare sig allvaret i praktiker som besk- rivs diskriminerande eller om praktikerna kan definieras som diskriminerande över huvud taget. Waddington (1999b) skriver att polisarbetets rasialiserande inte är en envägsprocess, och institutionens roll i återskapandet av rasism i ’stopp och sök’- förfarandet får i hans teori en minskad betydelse.30 _{Ett rasistiskt beteende hos vita}

poliser anges inte triggas av fördomar eller rasism, utan beskrivs som en produkt av polisarbetet och statistik kring brottsligheten samt den vardagliga pressen hos poli- ser (Cashmore, 2001; Waddington, 1999b). Som nämnts tidigare finns det de som menar att generaliseringar baserade på ras och etnicitet inte går att undvika (Was- serman, 1996). Andra menar att fördomar inom polisen troligtvis är en reflektion av den rasism och de fördomar som finns i samhället samt utifrån de situationer där poliser möter människor som leder till fördomar (Jefferson 1988; Reiner, 2000). Den misstänksamma blicken mot specifika grupper beskrivs också som en konse- kvens av maktstrukturer i samhället, som reproducerar mönster av implicit diskrimi- nering (Ben-Porat, 2008; Reiner, 2000; Sollund, 2008b). Reiner (2005) beskriver hur den oproportionerliga andelen arresteringar av unga svarta påverkades av en ond cirkel mellan polisens stereotypisering och de ungas sårbarhet i de situationerna, som också var avhängig den generella diskrimineringen i samhället mot dessa grup- per. Samtidigt föreslår andra att fattigdom och klasstrukturer samverkar med rasism och institutionell diskriminering, vilket anges som förklaring till varför vissa grupper blir mer utsatta än andra (Loftus, 2009; Philips och Bowling, 2007). Oavsett anled- ning och förklaring till den höga andelen ’stopp och sök’ inom vissa grupper, påpe- kas det att den bör anses som ett problem (Ben-Porat, 2008; Philips & Bowling, 2007).

Historiken kring social homogenitet och rasism inom polisen bidrar till att en av polisens stora utmaningar utgörs av att uppnå legitimitet och trovärdighet i sam- hället (Gabbidon & Higgins, 2008), i synnerhet hos minoriteter som har en historia av att vara alienerade från polisen (jfr Ben-Porat, 2008). Exempelvis anges polisens relation till romer som särskilt ansträngd (Lames, 2007; Mulcahy, 2012). Flera fors- kare pekar på begränsningarna i mångfaldsreformerna i relation till polisiära insatser som närpolis (’community-oriented policing’) i olika internationella kontexter och i

30

Waddington (1999a, 1999b) framhäver att erkännande om komplexiteten i polisens arbete är nödvändigt för att fullt ut förstå rasifierade relationer inom polisen. Han replikerar mot den forskning som identifierat rasifierade processer inom polisens olika kulturer och som betonar den roll institutionell rasism har i åter- skapandet av diskriminerande processer. Waddington (1999b) beskriver istället problemet som en relat- ionell process mellan polisen och unga svarta och asiatiska personer.

41

relation till olika etniska eller multietniska grupper och områden (Ryan, 2007).31

Mångfaldsreformer riskerar att vara verkningslösa om inte problemen identifieras tydligt och i relation till specifika kontexter (Ben-Porat, Yuval & Mizrahi, 2012).

Framtida behov – framtida möjligheter

De motstridiga resonemangen och olika förklaringar till om och varför särbehand- ling sker i polisiära praktiker ställer forskningen inför utmaningar, men också inför ett fortsatt behov av vidare studier. Några exempel på begränsningar i den tidigare forskningen är en hantering av språk och handling som åtskilda praktiker, där ex- empelvis nedsättande språkbruk legitimeras så länge det hålls inom polisen. Att det väsentliga ligger i att studera hur poliser agerar och inte talar (Waddington, 1999a) problematiseras av föreliggande avhandlings diskursiva och performativt inriktade ansats som erkänner tal som handling (se t.ex. Edley, 2001; Wetherell & Potter, 1992). På så vis utmanar denna studie en diskrepans som skildras i internationell polisforskning om skillnaden mellan vad poliser säger att de gör, och vad de ”fak- tiskt” gör. En annan orsak till motstridigheter inom fältet ser jag som avhängigt det särskilda fokus som läggs vid statistik och korrelationer mellan sociala kategorier som bakgrundsvariabler och beteenden, vilka kan belysas utifrån mer komplexa samband men också problematiseras utifrån dess ontologiska utgångspunkter. Sär- skilt fokus har också legat på polisens bemötande av allmänheten, men där relation- er inom den egna poliskåren också visar på liknande problematik med särbehandling och stigmatisering, vilket får konsekvenser för anställda inom polisen. Andra be- gränsningar med och konsekvenser av såväl mångfaldsdiskursen som begreppet in- stitutionell rasism är att rekrytering om mångfald reduceras till etniska minoriteter (Egge, Ganapathy & Runhovde, 2008) samt en ensidig fokusering på rasism i poli- sers jargong, medan exempelvis sexism och homofobi förblivit oproblematiserade (jfr Souhami, 2014).

Från Holdaways (1997) vädjan på 90-talet att polisforskning inte bara bör om- fatta makroperspektiv i sina analyser utan också bör inrikta sig mot mikroperspektiv med studier av subjektiva erfarenheter inom institutionella kontexter, har fältet breddats. Det empiriska fältet har fått ett uppsving, särskilt i nordisk kontext. Några framtida forskningsbehov som jag identifierat och särskilt vill lyfta fram utgörs av 1) studier av samspel mellan individuella, strukturella och institutionella faktorer om skillnadsskapande inom polisen och i polisarbete,32 _{2) kvalitativa studier med kon-}

31 _{Ryan (2007) pekar på problem med ’community-oriented policing’ (COP) i multietniska områden i Ser-}

bien, medan Lames (2007) och Mulcahy (2012) pekar på problem med den brittiska polisens relationer till romer och resande. Se även Ben-Porat & Yuval (2012) samt Ben-Porat, Yuval & Mizrahi (2012) för relat- ioner mellan israelisk polis och arabiska minoriteter, där minoriteters behov anges som en viktig punkt för att mångfaldsreformerna och förbättrade relationer mellan polis och medborgare ska slå ut väl.

32

Inom polisforskning särskiljs ofta former av individuell och institutionell/strukturell diskriminering, medan jag gör en distinktion mellan individuell, institutionell och strukturell diskriminering. Här utgår jag från Ka- malis (2005, s. 32) beskrivning av olika diskrimineringsformer. Individuell diskriminering avser handlingar som utförs av enskilda individer. Institutionell diskriminering sker genom en institutions ”policy, rutiner,

42

struktionistiska ansatser som studerar reproduktionen av över- och underordning inom polis och i polisarbete, 3) ett intersektionellt fokus på hur sociala kategorier samverkar i reproduktion av över- och underordning inom polis och i polisarbete.

Även om polisforskning sammantaget pekar mot en skiftning i diskurser om diskriminering från ett individuellt till ett kollektivt och strukturellt perspektiv (se t.ex. Holdaway & O’Neill, 2004; 2007a), framhåller aktuell forskning ett fortsatt be- hov av att förstå samspelet mellan strukturella, institutionella och individuella former av diskriminering i polisarbete (Hydén & Lundberg, 2004; Peterson, 2013; Souhami, 2014). Peterson (2013) skriver att det minst intressanta i sammanhanget är individu- ella faktorer som leder till diskriminering, men utgör i andra studier en relevant aspekt för hur organisationen och poliser själva relaterar problemet i en hänvisning till enskilda rötägg, s.k. ’rotten apple’-teorin (se t.ex. Granér, 2004; Levander Thorstens- son & Ekenvall, 2004; Loftus, 2009; Rennstam, 2013; Uhnoo & Peterson, 2011). Det efterfrågas också en kritisk reflektion över diskurser om ras och etnicitet i all- mänhet, men framför allt om de diskurser som också inkluderar processer av krimi- nalisering av olika sociala grupper (Bosworth, Bowling & Lee, 2008). Ett annat un- derforskat område är hur polisanställda hanterar anklagelser om rasism och diskri- minering (se t.ex. Morant & Edwards, 2011; Pettersson, 2013).

Gemensamt för en stor del av tidigare studier är en implicit utgångspunkt i mångfald och olika sociala kategorier. Däremot har få inriktat sig på hur mångfald eller olika sociala kategorier konstrueras och upprätthålls inom polisen eller hur po- lisarbete legitimeras i relation till mångfaldssatsningar och olika sociala kategorier (för undantag se t.ex. Frewin & Tuffin, 1998; Garcia, 2005; Holdaway, 1997; Morant & Edwards, 2011; Österlind & Haake, 2010a). Ett fokus på legitimeringar kan syn- liggöra hur skillnadsskapande reproduceras inom polis och i relation till polisarbete. Uhnoos (2013) studie, som utgör ett exempel på detta, baseras på hur polisanställda med etnisk minoritetsbakgrund talar om polisens kontroll av etniska minoriteter. Uhnoos studie bidrar till att besvara frågan varför en negativ särskiljning baserad på etniska skiljelinjer ”reproduceras inom ett diskursivt klimat där etnisk mångfald offi- ciellt hyllas och rasism fördöms” (s. 70). Föreliggande avhandling avser nyansera frågan om skillnadsskapande ytterligare genom blivande polisers samtal om mång- fald, fördomar, särbehandling och sociala kategorier. Liksom samtida svensk och internationell forskning vill jag visa på vikten av att analysera redogörelser i vardags- samtal och hur konsekvenserna konstituerar såväl polisarbete som polisen som or- ganisation och yrkeskår (se t.ex. Morant & Edwards, 2011; Souhami, 2014; Uhnoo, 2013). Att studera vad som reproduceras i olika sociala diskursiva rum kan synlig- göra hur vissa arbets- och förhållningssätt legitimeras som både bejakar och går i strid mot officiella mångfaldssatsningar.

normer och arbetssätt, samt om de beteenden som utövas av individer som kontrollerar dessa institution- er”. Strukturell diskriminering avser ett samhälles ”institutionella ordning, normer och organisationsformer som indirekt och oftast oavsiktligt diskriminerar” och som baserad på etablerade ideologier och hand- lingsmönster ”legitimerar och normaliserar indirekta former av negativ särbehandling av ’de andra’”.

43