Resultat och analys nedan presenteras i två delar. Den första delen handlar om olika verktyg som personalen menar är framgångsfaktorer i arbetet med barn som har språkstörning. Den andra delen handlar om hur framgång kan kopplas ihop med det relationella perspektivet.
Visuellt stöd
Informanterna menar att vissa pedagoger och avdelningar använder TAKK mer medan på andra avdelningar inte används särskilt mycket. Behovet styrs av hur stort behovet är på vissa avdelningar och då används det mer. Gemensamt för alla informanter är att de ger uttryck för att alla behöver bli bättre på TAKK och bildstödet GAKK.
30
För 10 år sedan var det i princip ingen som använde TAKK, det har exploderat de senaste åren och det är så att alla känner till det nu. Kunskapen om vad det är känner jag finns där. Användningen dock, det behövs mycket träning för att tecknandet ska komma naturligt. Personalen behöver utbildning i det. Man har ju sett att det gör en stor skillnad för barn med språkstörning, men det är faktiskt bra för alla barn. De yngsta tycker det är väldigt roligt med tecken. (Informant E)
TAKK hjälper till att skapa en mer tillgänglig lärmiljö för alla barn. Flera informanter lyfter svårigheter och utmaningar med att använda TAKK. Det är mycket det personliga ansvaret som spelar roll för hur bra det blir, alla behöver ta ansvarar för att implementera TAKK och sedan också för att hålla det vid liv.
Just nu har vi tre i personalen som tecknar jättemycket medan alla andra tecknar i princip inte alls. Frågan är då hur bra blir det när det är så splittrat, och vad gör det för tillgängligheten. De som tecknar upplever jag är intresserade av att använda TAKK medan andra antigen inte har fått någon utbildning så de kan inga tecken, eller så är de rätt så ointresserade. (Informant B)
En av svårigheterna med TAKK menar en förskollärare är att det försvinner lite när man har tecknat klart, då behöver man komplettera med bilder eller konkreta föremål för det visuella stödet finns kvar på ett annat sätt.
Man måste tänkta på hur man använder kunskaperna i praktiken och i mötet med barnet. Du kan vara jätteduktig på TAKK men barnet kanske tycker det är svårt med ljud som försvinner i luften, tecknen gör det likaså. Då måste man ha bilder snabbt tillgängliga för att barnet ska få en visuell bild av vad som förväntas av barnet. Ibland fungerar det bättre med konkreta föremål. Speciellt viktigt blir det vid övergångar då många barn med språkstörning har det extra tufft. (Informant A)
Genom att utgå ifrån leken anser en förskollärare att det är ett bra verktyg i arbetet med barn med språkstörning. Förskolläraren förklarar hur leken har blivit en central utgångspunkt i det språkutvecklande arbetet:
31
Vi har en avdelning på förskolan som ingår i ett projekt med speciella lekgrupper. Två gånger i veckan, samma tid varje vecka, har man denna lekgrupp med en mindre grupp barn och det är samma barn som ingår i lekgruppen. Ett av barnen har stora språkliga svårigheter och svårt att samspela med andra. Projektet ska pågå i ett år och det är två pedagoger som håller i det. Pedagogerna får handledning av specialpedagogen kopplad till förskolan. Det ska dokumenteras och reflekteras direkt efter, ofta spelar de in lektillfällen så vi andra också får ta del av dessa filmer. Det kan jag säga är att det har spridit sig till oss andra också, och hur viktig leken är för språkutvecklingen. (Informant C)
En förskollärare reflekterade kring hur långa meningar hennes arbetslag använder ibland i kommunikation med barn med språkliga svårigheter och menar att det är alldeles för långa instruktioner som gör att barnet får det svårare att hantera vardagen. Informanten beskriver att för mycket verbal information som riktar sig till barnet är onödigt och kallar det för ”målat tal”. Vidare reflekterar samma informant om lekens betydelse i barns språkutveckling:
Målat tal funkar inte, så är det ju. Inga långa meningar med massa ord i. Det ska vara kort och tydligt. Sen måste barnet tycka det är roligt att vara med, och det kan inte vara för svårt. Jag tycker det är bra att utgå från frågorna vad, var och hur länge något ska pågå. Sen så klart leken, den är väldigt viktig i språkutvecklingen. I början är barnet kanske alltid hunden i rolleken, för det är vad barnet klarar av. Med rätt stöd kan barnet så småningom inta andra roller, det är utvecklande för identiteten och gör att barnet växer. (Informant B)
Det relationella
Flera av informanterna menade att den vuxna behöver vara nyfiken och intresserad av barnet. För att kunna bemöta rätt krävs en kunskap kring barnets förmågor, hur barnet fungerar när han eller hon är arg och ledsen och vad det är som fångar barnets intresse. En fungerande relation är en förutsättning för att kunna bemöta barnet. En förskollärare menar att relationer måste underhållas och vårdas men att man i slutänden har stor nytta av att engagera sig i barnet för det skapar en djupare förståelse för svårigheterna och hur barnet agerar när det hamnar i affekt. Två informanter beskriver relationernas betydelse så här:
32
Barnen förlitar sig på en vuxen, att en vuxen är där för att hjälpa dem med allt. Det känns väldigt viktigt att vara där för de här barnen. (Informant C)
Det blir lite frustrerande, det blir inte så lätt att samspela om man inte förstår barnet, och innan man förstår barnet och innan man lärt känna barnet så blir det svårt med samspelet. Ju mer man lär känna dem desto mer vet man hur man ska möta dem. (Informant B)
Det handlar också om att ha goda relationer så att det går att förstå och tolka barnen. En förskollärare reflekterar kring den vuxnas förmåga att avläsa barnet:
Man har sett att samma barn agerar annorlunda beroende på vilken vuxen som möter barnet och om barnet blir förstådd. Om inte barnet blir förstådd är det stor risk att barnet inte når upp till de vuxnas krav och då inte heller göra det som förväntas av en. Tolkar man barnet rätt från början kan man underlätta mycket för barn med språkstörning. (Informant E)
Delanalys
Studien visar att visuellt stöd, som TAKK och bildstöd, används för att tydliggöra innehållet. Det som sägs förstärks med tecken och med bilder. Studien pekar på att förskollärarna känner en viss otillräcklighet gällande de visuella verktygen. Det tar tid att producera bildstöd och det upplevs vara svårt att komma igång och veta vad som ska prioriteras. För att en miljö ska bli så bra som möjligt krävs det, enligt SPSMs tillgänglighetsmodell (2019), samverkan mellan fysisk-, pedagogisk- och social miljö. Det visuella stödet som informanterna menar är ett sätt att förtydliga och underlätta vardagen för barn och en del av den pedagogiska miljön.
Förutom de visuella verktygen visar studien på att det relationella förhållningssättet också kan räknas till framgångsfaktorerna i arbetet med barn med språkstörning. Studien pekar på att det är viktigt med goda relationer och intresse för barnet, detta för att kunna tolka barnet rätt. Nilholm (2007) menar att det relationella perspektivet utgår från att se att problemen som barn hamnar i är kopplade till omgivningen, och inte till barnet själv. Nislin m.fl. (2016) menar att kärnan i det pedagogiska arbetet är interaktioner mellan vuxna och barn, där personalens kompetenser är avgörande för vilken pedagogik som förmedlas. Som exempel pekar Nislin m.fl. (2016) på att det krävs kompetens, skicklighet och en ett reflekterande förhållningssätt. Även Brandlistuen m.fl. (2015) lyfter goda relationer, personalens kompetens och förmågan att möta barn i behov av särskilt stöd som nödvändiga för barns språkliga utveckling. Det relationella i sammanhanget kan tolkas som en förutsättning, och en avgörande faktor, för en framgångsrik tid
33
på förskolan. En god relation och interaktion mellan den vuxna och barnet kan främja språkinlärningen. Olika faktorer som påverkar språkinlärningen positivt kan kopplas till det relationella. Det kan handla om att barn behöver känna trygghet och närhet men också bli positivt bemötta och ha vuxna som förebilder. Språkinlärningen påverkas positivt också om barnet får ta det av en lugn miljö med möjligheter till variation och upprepningar finns, vilket är i linje med vad Hallin (2019) skriver. Barnets behov av att bli förstådd har en koppling till barnets självkänsla som också påverkar språkinlärningen.
34
Diskussion
Resultatdiskussion
Det finns en gemensam bild hos förskollärarna att språket är viktigt och att många barn är i behov av språklig träning. Resultatet visar att barn med språkstörning bakas ihop i en stor grupp med alla andra barn som inte har språkstörning. Den här gruppen av barn blir då väldigt stor. Dock verkar inte förskolepersonalen vara medvetna om hur pass många barn som faktiskt har, samt vad det innebär att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Hallin (2019) menar att språkstörning innebär bland annat påverkan på inlärningen, tillägnandet av språket, koncentrationsproblem, problem med kort arbetsminne, sociala svårigheter, språkliga svårigheter som är både expressiva och impressiva, behov av många upprepningar, låg självkänsla, dåligt självförtroende, framtida avvikande läs- och skrivutveckling etcetera. Vissa av dessa svårigheter har lyfts i studien. Exempelvis ges uttryck för inlärningsproblem samt impressiv och expressiv språkstörning. Alla människor kan hamna i språkliga svårigheter men språkstörning föds man med och den följer en hela livet.
Studien visade att det verkar vara vanligt att koppla flerspråkighet med att barn är sena i sin språkutveckling. Barnet som möter flera språk kommer ha möjlighet till att, utan några större svårigheter, kunna tillägna sig de olika språken beroende på hur mycket stimulans som barnet får i varje språk. Att förlägga problemet till barnet, på grund av barnens språk, indikerar ett kategoriskt perspektiv (Nilholm, 2007) hos förskollärarna. Flerspråkighet är inte en orsak till språkstörning (Andersson m.fl, 2018; Hallin, 2019). Att kategorisera barn på detta sätt kan bidra till att sprida en felaktig bild av vad språkstörning är och inte är. Görs den här indelningen i en större utsträckning kan bilden av flerspråkiga barn som kopplas ihop med språkstörning bli permanent i förskolan och det kategoriska synsättet väldigt tydlig när det är barnet som beskrivs ha problem.
Resultatet visade också att begreppet språkförsening användes, vilket enligt Hallin (2019) kan vara vanligt när ett barn hör dåligt. Åtgärdas problemet med hörseln kan språkinlärningen ta fart och barnet hinner ikapp. Att språkstörning är ett livslångt tillstånd är det ingen i studien som lyfte, snarare visar resultatet att det råder en mer ”det löser sig med tiden” inställning hos förskollärarna. Även barn med språkstörning utvecklas med tiden, men bara för att ett barn börjat
35
tala mer verbalt innebär det inte att barnet är fri från svårigheter. Andersson m.fl (2018) skriver att en del barn med språkstörning blir diagnosticerade först i senare delen av grundskolan. När kraven i skolan ökar fångas dessa barn upp vilket betyder att de har gått igenom hela förskolan och första delen av grundskolan utan att deras svårigheter har uppmärksammats och utretts eller att de har fått riktat stöd och hjälp. Studiens resultat visar att det är svårt att ”se” språkstörningen när barnen är små, vilket möjligtvis kan förklaras till en del förvirringen kring hur de olika språkliga problemen förklaras av förskolepersonalen. Med tanke på de många begrepp som användes av informanterna, samt kopplingar mellan svårigheter och flerspråkighet, verkar det vara att en djupare förståelse för vad diagnosen egentligen innebär saknas.
Studien pekar på att utåtagerande beteendet kopplas ihop med barn som inte har det verbala språket. Det utåtagerande beteende kan kopplas till bristande känsla av sammanhang, KASAM. Antonovsky (2005) menar att en individs hälsa ökar med ett ökat KASAM. En hög KASAM krävs för att kunna hantera påfrestningar. Ett sätt att öka ett barns KASAM är att se över att strukturen som barnet möter dagligen är begriplig. För att kunna begripa omvärlden, och sig själv, behöver barnet möta en mer förutsägbar och strukturerad miljö. Antonovsky (2005) menar att en hög känsla av begriplighet innebär att det som människan tar del av i sin vardag är förutsägbart, strukturerat och sammanhängande. Vidare menar Antonovsky (2005) att en hög begriplighet förutsätter också att förståelse finns för att kunna möta de krav som ställs. Ett barns känsla av hanterbarhet kan öka genom att inte ställa för höga krav på barnet. De kraven som ställs ska vara anpassade till barnets förutsättningar vilket kan leda till färre affektutbrott. Resurser behöver också finnas tillgängliga för att barnet ska klara kraven. Den tredje delen i KASAM, meningsfullheten, anser Antonovsky (2005) är väldigt viktig, då en hög begriplighet och en hög hanterbarhet inte per automatik innebär en hög KASAM: är det inte meningsfullt blir inte effekten av begripligheten och hanterbarheten särskilt långvariga. KASAM kan öka genom att öka barnets delaktighet i verksamheten och på så vis motivera barnet att ta del av undervisningen. Barnets inflytande och om barnet blir lyssnad på kan påverka om hen upplever vardagen som meningsfull eller inte.
Språket är ett verktyg för kommunikation och när det saknas kan barn kommunicera via sitt beteende istället. Ett sätt att få en förståelse för det som vi inte kan se med blotta ögat är att använda sig av isbergmodellen (Edfelt m.fl., 2019). Om en liknelse dras mellan det avvikande, det som vi faktiskt ser och hör, och toppen på ett isberg så skulle utåtagerande beteende kunna
36
representeras av isbergstoppen. Isbergstoppen går att se, går att mäta och går att förstå på ett annat sätt. Toppen av isberget sitter ihop med resten av ismassan som finns under ytan som vi inte kan se med våra ögon. Utåtagerande beteende är ett sätt att förmedla att något är svårt och kämpigt under ytan. Det som finns under ytan innehåller mycket information kring varför barnet hamnar i affekt och vilka krav som barnet klarar av. Där finns bland annat barnets känslor, tankar, förmågor, behov, information kring barnets stresskänslighet och barnets utveckling. För att närma oss den informationen måste vi dels ha kunskap om individen, dels om språkstörning.
Resultatet visade att mer kunskap efterfrågas av förskollärarna. De beskrev också att kunskap och kompetenser inte var tillräckliga, vilket också Andersson m.fl. (2018) kom fram till i sin kartläggning. Det är först när personalen har kunskaper och kompetenser i ämnet som de bästa förutsättningar för barns språkliga utveckling kan skapas. Tillgängligheten i förskolan för barn är en central del av denna uppsats. SPSMs tillgänglighetsmodell kan användas som verktyg för att kartlägga den sociala, fysiska och pedagogiska miljön. En tillgänglig lärmiljö är en miljö som är hanterbar, begriplig och meningsfull. Informanterna använde inte tillgänglighet som begrepp men lyfte olika visuella verktyg som användes i förtydligande syfte i kommunikationen. Framför allt handlade det om olika metoder som TAKK och bildstöd men även det relationella beskrevs som väldigt viktig. Ahlberg (2015) menar att i det relationella perspektivet är relationer och interaktioner mellan barnet och omgivningen i fokus. Det är i mötet mellan barnet och omgivningen som förklaringar till olika problem kan hittas. Resultatet visar att åtgärderna som sätts in handlar till en del om de vuxnas bemötande och fokus på anpassningar av lärmiljön och arbetssätt. Det kategoriska perspektivet framträder dock i förskollärarnas beskrivningar när barnet beskrivs utifrån vad barnet gör och hur barnet är. Det är tydligt i studien att det kategoriska, traditionella perspektivet är närvarande i en stor utsträckning och används för att sätta ord på problemen. Förskollärarna verkar också inta ett mer kategoriskt perspektiv när de beskriver svårigheter i mötet med barn som hamnar i affekt eller är i behov av mer riktad språklig träning. Samtidigt behövs ett relationellt perspektiv i arbetet med barn som har funktionsnedsättningar som indikerar ett dilemmaperspektiv. Närmare bestämt är det grundläggande dilemmat i förskolan att de individuella förutsättningarna ska tas hänsyn till samtidigt som alla barn ändå ska kunna det de bör kunna för sin ålder. Studien pekar på att förskolepersonalen beskriver dilemman gällande hur verksamheten ska utformas för barn med språkliga problem. Bland annat beskrivs olika svårigheter med att anpassa lärmiljön utifrån alla barns individuella förutsättningar. Studien
37
visar på att det finns olika hindrande faktorer, som brist på tid och kunskap hos personalen, som direkt påverkar vilken slags lärmiljö barnet får möta. Nilholm (2007) menar att dilemmaperspektivet inte tar ställning till om det är barnet som har problem eller om det är lärmiljön som måste anpassas. Istället försöker man genom dilemmaperspektivet se på situationen från olika synvinklar och lösningar väljs utifrån situationen och den specifika miljön som situationen utspelar sig i.
Metoddiskussion
I denna studie var det viktigt att få syn på förskollärarnas uppfattningar kring språkstörning och därför användes kvalitativ intervju. Enligt Kvale och Brinkmann (2014) är den kvalitativa forskningsintervjun lämplig för att skapa en djupare förståelse för deltagarnas uppfattningar. Fenomenologisk ansats som använts i studien har gett mig verktyg för att komma åt kärnan i informanternas upplevelser och erfarenheter. Informanterna har arbetat olika länge som förskollärare vilket gav en bred och mer varierad bild i det insamlade materialet. Några informanter hade arbetat många år och har en äldre förskollärarutbildning i grunden. Dessa informanter har sett förskolan genomgå flera stora förändringar, bland annat när förskolan fick en läroplan. En av informanterna var relativt nyexaminerad och gått en utbildning som innehåller en kurs i specialpedagogik. Informanternas upplevelser kan skilja sig åt både på grund av deras utbildningar och på grund av deras olika långa erfarenheter. Att det var fem förskollärare som intervjuades begränsar resultatet till deras egna uppfattningar. Alla informanter är på något sätt kända för mig och finns i min bekantskapskrets så min närvaro som forskare kan ha påverkat informanternas svar. Det finns en risk att de har berättat om sina upplevelser utifrån vad de trodde forskaren ville höra eller utifrån det som informanten bedömer vara rätt svar. Det kan tolkas som att viktig information kan gå förlorad. Till exempel kan det vara så att svar som TAKK och bildstöd kommer per automatik eftersom det är vanligt förekommande metoder som används i språkutvecklande syfte.
Att använda mixed methods, att exempelvis komplettera undersökningen med en enkätstudie, skulle kunna ha gett ett bredare underlag där resultatet till viss del hade gått att generalisera. Om enkäter också hade använts hade eventuellt en mer varierad bild kunnat framträda av informanternas uppfattningar. Tanken var att testa intervjuguiden i en pilotundersökning, dock genomfördes inte det på grund av deltagarens återbud. En
38
pilotundersökning av intervjufrågorna hade varit bra att göra för att uppmärksamma eventuella frågor som kanske behövde omformuleras.
ZOOM möten spelades in vilket gjorde att dessa kunde pausas och spolas tillbaka. Genom att kunna lyssna flera gånger ökade möjligheten att bearbeta materialet på ett djupare plan. Den naturliga interaktionen som uppstår i ett samtal mellan människor kan dock försvinna till viss del i ZOOM intervjuer. Den digitala intervjun kan ha bidragit till en nervositet hos informanterna och därmed påverkat deras svar.