Friluftsliv, svenskhet och segregation

Denna uppsats tar sin utgångspunkt i att barn boende i storstadsmiljöer har särskilt svårt att vistas i naturområden i hemmets närhet. Dock ser bostadsområdena tämligen olika ut inom en storstadsregion. Olika stadsmiljöer förknippas med ett varierat inslag av grönområden, mesta-dels anlagd parkmiljö centralt i staden, trädgårdar i villaområden rester från jordbruks-landskapet runt miljonprogramsområden i storstädernas utkanter. En kartering gjord av Regionplane- och trafikkontoret i Stockholms län visar att barn ofta har god tillgång till rekreationsområden²⁰ i Stockholmsregionen. Slutsatsen är att det bor många barn i områden som byggdes under miljonprogrammet och i villaområden, områden som också har en god tillgång till rekreationsområden. Dock poängteras det att anledningen till att människor bosätter sig i miljonprogramområden med största sannolikhet inte handlar om närhet eller ej till rekreationsområden (Regionplane- och trafikkontoret 2002). Detta avspeglar en föreställning om att människor inte aktivt väljer att bosätta sig i miljonprogramområden, utan att det snarare handlar om bristen på valmöjligheter som gör att man ”hamnar där”. Miljonprogramområdena benämns ofta som segregerade då majoriteten av invånarna har annan hudfärg, religion och kulturell bakgrund än den västerländska. Dessutom är arbetslösheten högre och utbildningsnivåerna generellt sett lägre, varför segregationen ofta förknippas med sociala problem av olika slag. Boendesegregation delas ofta upp i socioekonomisk och etnisk segregation där områden som är minst attraktiva benämns invandrartäta eller ”svenskglesa”. De mest attraktiva områdena domineras av ursprungs-svenskar och är därmed invandrarglesa (Sundlöf 2008).

Här kommer inte någon närmare diskussion att föras kring orsakerna bakom boende-segregationen. Istället är ambitionen att koppla samman diskussionen kring segregation till föreställningen om att svenskar respektive nysvenskar vistas i naturmiljöer i olika grad.

20

Med rekreationsområden i rapporten avses ”grönområden med sociala kvalitéer, d.v.s. naturområden med höga rekreationsvärden för människan – promenadområden och större strövområden – samt allmänt tillgängliga promenadstråk längs vatten”.

Statistik från SCB:s ULF-undersökningar (undersökningar av levnadsförhållanden) pekar på att människor med invandrarbakgrund idkar friluftsliv i något mindre utsträckning än vad ursprungssvenskar gör (SCB 2004). Glimtar ur resultatet från en nationell enkätundersökning visar att deltagarnas uppväxtland inte tycks ha så stor betydelse för vilka aktiviteter som väljs. Dock kommer de flesta svarande med utländsk härkomst från de nordiska länderna och framförallt Finland, vilka antas ha friluftstraditioner som liknar de svenska. Enkätresultatet ger en bild av att friluftslivet överlag har en stark ställning i Sverige. Till exempel är över hälften av de svarande ofta ute i naturen på vardagar och andelen ökar under helger och längre ledigheter. De vanligaste aktiviteterna är nöjes- och motionspromenader, att ströva i skog och mark samt att arbeta i trädgården. Även solbad samt picnic och grillning är vanligt före-kommande aktiviteter (Fredman, Karlsson, Romild & Sandell 2008a). Det går att utläsa skillnader i friluftslivets inriktning och frekvens mellan olika åldersgrupper, vart i landet man bor samt vilken yrkeskategori man tillhör. Detta gör det svårt att enbart förklara skillnaden i friluftsliv utifrån de fyrkantiga kategorierna ”svenskar” och ”invandrare”. Hänsyn bör också tas till vilket land personen kommer ifrån samt ålder, kön, utbildning och bostadsort (Öhlander 2006).

Friluftsliv – att frivilligt vistas i naturmiljöer för rekreation – är att betrakta som ett kulturellt fenomen. ”Vi lär friluftsliv genom en mångsidig socialiseringsprocess” (Bjön Tordsson 2000, s 59). Socialiseringsprocessen är intressant utifrån föreställningen om att det ”klassiska” friluftslivet med skogspromenader, svampplockning och stillhet är intimt förknippat med en nordisk kulturtradition. Följande citat är hämtat från ett anförande av Björn Tordsson år 2007:

(…) föreställningen om en typiskt nordisk friluftslivstradition återspeglar ett samhällsmässigt behov av att definiera den egna kulturella identiteten i kontrast till omvärlden. Närheten till naturen har varit ett sätt för nordbon att vara annorlunda på. 21

Om det nu finns skillnader mellan svenskars och invandrares naturumgänge, bör dessa då utjämnas? I så fall, vilken grupps naturumgänge är den eftersträvansvärda normen? Synen på friluftsliv som en metod för att uppnå olika mål har speglat strömningar i samhällets huvudfåra. I regel har företrädande för friluftslivet sett sig som samhällsbärande (Sandell 2000). Frågorna ovan har ställts mot bakgrund av att friluftslivet som metod knyts till integrationsambitioner.²²

Sedan ett par år har det i Sverige genomförts projekt som syftar till att uppmuntra invandrar-gruppers möte med naturmiljöer. Bland annat genom att organisationer och kommuner arrangerar vandringar eller på andra sätt informerar om den svenska naturen och allemans-rätten. (Se Naturvårdsverkets rapport Med andra ögon – Naturmöten med invandrare, där några av dessa projekt har följts upp (Naturvårdsverket 2008)). Naturvårdsverket är den myndighet som har det övergripande ansvaret för friluftsfrågor. År 2008 fick bland andra Svenska Naturskyddsföreningen ta del av de statsbidrag som tilldelas friluftsorganisationer. Projekt kring barn och undomar samt nya svenskar och tätortsnära natur prioriteras särskilt

21

www.friluftsforskning.se/download/18.7671d7bb110e3dcb1fd800043850/Perspektiv+p%C3%A5+nordisk+fril uftslivstradisjon.pdf (2009-02-19)

22

Synen på idrott och friluftsliv som integrationsskapande samhällskitt är varken ny eller unik för Sverige. Vid förra sekelskiftet betraktades friluftslivet som ungdomsfostrare och som medel för att skapa nationell konsolidering i Sverige. I slutet av 1800-talet uppkom offentliga och bemannade lekplatser i amerikanska städer. Den organiserade lekverksamheten i USA hade som mål att rädda barnen undan de sociala missförhållandena som följde i industrialiseringens och invandringens spår. Tanken var att alla barn skulle inkluderas i den övervakade lekmiljön. Detta för att undvika att leken fördes på gatan. Oron var särskilt stor för pojkar med in-vandrarbakgrund i tättbefolkade områden (Gagen 2000).

detta år.²³ Genom att satsa på barns, ungas och nysvenskars naturumgänge antyds det att dessa gruppers friluftsliv är mest behov av en ”skjuts”. I rapporten Med andra ögon från Naturvårdsverkets anges det att verket utgår ifrån att naturupplevelse och friluftsliv ska vara tillgängligt och möjligt för alla. Detta för att skapa en känsla för och kunskap om naturen och

miljön, men också för att bidra till folkhälsa och livskvalité. Så här beskriver författaren till

rapporten, Yusra Moshtat, bakgrunden till varför det är viktigt att nå ut med kunskap och information om naturen till invandrare:

”I Sverige lever och verkar hundratusentals människor med invandrarbakgrund. Antalet ökar för varje år som går. Det är av flera skäl viktigt att även invandrare kan se den svenska naturen som en viktig resurs för sig själva och för samhället. Att vistas i naturen bedöms ha en positiv effekt för vår fysiska såväl som psykiska hälsa. Ett annat viktigt skäl är den betydelse det kan ha för den framtida naturvården. Vi behöver medvetna och engagerade människor som med sina kunskaper och insikter kan medverka i det fortsatta miljöarbetet”

(Naturvårdsverket 2008, s 19).

Det påpekas att syftet med rapporten inte är att hitta metoder för att förmedla den svenska natursynen som norm. I debatten finns röster som betraktar projekt av denna karaktär som ett slags uppfostrande av ”nyanlända” i majoritetsbefolkningens sätt att umgås i och med naturen. Här väcks frågan återigen hur pass stora skillnaderna är mellan olika grupper när det gäller friluftsliv?

En studie som berör en del av det ”traditionella” nordiska friluftslivet är Sven-Erik Karlssons studie om nysvenskars förhållande till skidåkning. En viktig aspekt att framhålla är invandrar-gruppens heterogenitet. Det gäller att inte att betrakta människor, vars enda gemensamma nämnare är att inte vara födda i Sverige, eller vars föräldrar inte är födda i Sverige, som en homogen grupp. Genom att jämföra inkomstnivåer blir skillnaderna mellan olika invandrar-grupper tydlig. Invandrare från de nordiska länderna tjänar strax under de infödda svenskarna medan invandrare från övriga EU och från Australien, Japan, Kanada, Nya Zeeland och USA tjänar mer än de infödda svenskarna. Grupper som Karlsson intresserat sig för i sin studie, de som lämnat, Iran, Irak, Turkiet och före detta Jugoslavien, hade en inkomstnivå som år 2002 låg på 75 procent av svenskarnas. I studien tittar han på nysvenskar och skidåkning och konstaterar att de klassmässiga skillnaderna, tillsammans med genusaspekter, är de främsta orsakerna till att nysvenskar åker skidor i mindre utsträckning än infödda svenskar. Bland annat är det för dyrt att åka skidor, vilket framförallt gäller utförsåkning. Denna skillnad är inte bara tydlig mellan nysvenskar och svenskar med medel- och överklassbakgrund, utan också mellan den senare gruppen och svensk arbetarklass. Karlsson menar att även synen på naturen hos de grupper han studerat skiljer sig från de infödda svenskarna, som anses vara

”mycket naturorienterade”. Skogspromenader, svampplockning och skidåkning framstår inte

som särskilt attraktiva aktiviteter för att uppleva naturen för de personerna från Jugoslavien, Iran, Irak och Turkiet som Karlsson talat med. Dock påpekas det att inställningen till att vistas i naturmiljöer kan influeras av det som lärs ut i skolan. Att natursynen blir mer ”försvenskad” desto längre tid som en person har bott i Sverige (Karlsson 2006).

Det finns ett par teorier, baserade på amerikanska studier, som syftar till att förklara varför det finns skillnader i rekreationsvanor mellan olika grupper med avseende på etnicitet. Om skillnaderna i rekreationsvanor beror på olika subkulturella värderingar, kan man tala om

etnicitetsteorin. Enligt marginalitetsteorin kan minoritetsgrupper ha ekonomiska nackdelar

till följd av diskriminering. En tredje teori är att minoritetsgrupper upplever personell eller

institutionell diskriminering som hindrar deras deltagande i friluftsaktiviteter. Studier som

23

www.naturvardsverket.se/sv/Arbete-med-naturvard/Arbete-med-friluftsliv/Friluftsradet/Bidrag-till-friluftsorganisationer-/ (2008-10-30)

testat dessa teorier har visat att de alla har relevans, men sambanden mellan friluftsliv och subkulturella faktorer är mycket komplex (Emmelin, Fredman & Sandell 2005).

I Petra Sundlöfs avhandling om segregation och karriärposition hänvisar hon till olika teorier som berör boendesegregation. Teorin om grannskapseffekter är en sådan. Kärnan i före-ställningen om grannskapseffekter är att individer påverkas av den sociala omgivningen i sitt bostadsområde. Endogena grannskapseffekter innebär att en individs beteende direkt påverkar andra individers beteende i bostadsområdet. Det talas om smittomodeller där särskilt kamrat-gruppers inverkan på varandra står i fokus. En variant av denna teori benämns kollektiva

socialisationsmodeller (Wilson 1987 i Sundlöf 2008) och går ut på att medelklass och

välutbildade grannar fungerar som positiva förebilder. Genom att de stärker social kontroll och övervakning hjälper de också unga människor att ta till sig sociala normer. Om man praktiserar teorin om kollektiva socialisationsmodeller på frågan om barns bostadsnära naturumgänge, så skulle man kunna tänka sig att de föräldrar som anser vistelsen i natur-miljöer är viktigt, också ger barnen en ”knuff” ut. Utifrån en sådan föreställning skulle sociala normer kring lek och vistelse i naturmiljöer därmed kunna sprida sig i området. De olika teorierna kring grannskapseffekter är framförallt ämnade att förklara effekter som rör socioekonomiska och maktrelaterade spörsmål. Det bör beaktas då de här sätts in i ett annat sammanhang som rör barns naturumgänge.