FRUKTAN, tryckt 1926

Jag konstaterar i kapitel 5 att kollokationen injaga fruktan redovisas som

redaktionsexempel i artikeln FRUKTAN. Som framgår av exempel (6:1)

redovisas fler kollokationer av den grammatiska konstruktionstypen verb + substantiv på samma sätt, nämligen känna, hysa och hava fruktan.

(6:1) FRUKTAN 1: rädsla, skräck, bävan. Känna l. hysa, förr äv. hava

fruktan för ngn l. ngt. Injaga fruktan hos ngn. OPETRI 1Post. 31 a

(1528). Så att .. (holländarna) j Öster Syön ingenn frucktann .. haffua skulle för the Lubske. GR 8: 251 (1533). Fruchtan för döden är menni-skian medfödd. NEHRMAN InlJurCr. 222 (1756). Den äldsta religion var fruktan, i hvilken menniskan endast kunde begripa Gud såsom makt och dyrkade honom i naturens krafter. GEIJER I. 5: 410 (1847). En rid-dare utan fruktan och tadel. TOPELIUS Vint. I. 1:260 (1859, 1880). (SAOB F 1605)

Vad gäller kronologin får läsaren egentligen bara veta att betydelsen i moment 1, ’rädsla, skräck, bävan’, är belagd tidigast i Olaus Petris En

nyttog postilla från år 1528. Hur Olaus Petri använder ordet fruktan i

denna källa framgår inte eftersom endast en källhänvisning ges. Av någon anledning saknas belägget dessutom i SAOBArkiv. Då jag går till källan

kan jag dock konstatera att ordet fruktan förekommer tre gånger på sidan 31 a, men ingen gång som bas i en kollokation bestående av verb och substantiv.

Då jag undersöker SAOBArkiv finner jag ett äldre belägg som av nå-gon anledning inte har citerats i artikeln, nämligen ”Hopes oss nest gudz hielp [...] inghen fructan haffua för honom eller androm” från Gustav Vasas registratur 2:74 (1525). Vissa delar av Gustav Vasas registratur citeras av princip inte i SAOB, t.ex. för att textavsnittet anses vara fornsvenska, men för aktuell del och aktuellt årtal finns ingen särskild anteckning i SAOB:s källförteckning. Jag ser heller ingenting konstigt då jag kontrollerar textstället i källan, så det är oklart för mig varför belägget har förbigåtts.

Hava fruktan, som har inskränkt bruklighet, är den enda av

kolloka-tionerna som illustreras med språkprov och därmed får någon form av datering (jfr avsnitt 2.4.2.2). Läsaren får information om att ordförbin-delsen förekom år 1533, men belägget från detta årtal behöver, som nämndes ovan, varken vara det äldsta eller det yngsta som finns (och en undersökning av SAOBArkiv visar som sagt att så inte heller är fallet).

I undermoment 1 a får läsaren ytterligare information om kolloka-tioner:

(6:2) FRUKTAN: (†) i uttr. vara l. stå i fruktan (jfr 2 a), vara rädd, hysa fruktan; taga (sig) fruktan, taga fruktan till sig, bliva rädd, (börja) hysa fruktan. Bedie .. wij ati taga eder jngen reddogha fructhan eller fara, för thet som skett är. GR 6: 97 (1529). Neh. 6: 13 (Bib. 1541). Commendanten uti Kokenhusen .. tog frucktan till sig och qvitterade sin post. KKD 9: 5 (1702). De voro i fruchtan för hvarandra. VDAkt. 1735, nr 83. Stå i fruktan för en. SERENIUS (1741). Vara i

frucktan. WIDEGREN (1788). (SAOB F 1605f.)

Kollokationerna vara eller stå i fruktan, taga fruktan, taga sig fruktan och taga fruktan till sig redovisas i moment 1 a, alla som numera obrukliga uttryck. Kronologin 1529–1788 gäller för samtliga kolloka-tioner eftersom dessa årtal utgör första resp. sista belägg i momentet. Mer precist avser dock det första belägget, från 1529, kollokationen taga sig

fruktan och det sista belägget, från 1788, kollokationen vara i fruktan.

Vad gäller kronologin för övriga uttryck kan man bara veta att de förutom de i momentet redovisade språkproven inte är belagda i SAOB:s material före 1529, och inte efter 1788.

Nehemjas bok i Bibeln 1541 nämns bara som en ensam källhänvisning, utan citat. En kontroll i källan visar att språkprovet lyder ”På thet iagh skulle tagha een fruchtan til migh och göra så, och synda”. Detta

språkprov kunde gärna ha citerats. Det är tydligt och kan göras lagom långt och tillför dessutom informationen att fruktan kunde föregås av obestämd artikel i uttrycket taga (en) fruktan till sig. Om artikeln

FRUKTAN hade skrivits i dag hade det varit nödvändigt att antingen komplettera källhänvisningen med ett citat eller utelämna den, eftersom en ensam källhänvisning numera endast får förekomma först eller sist i ett betydelsemoment (se avsnitt 2.3.6).

Nästa moment som är intressant vad gäller kollokationsinformation är 2 a:

(6:3) FRUKTAN: (numera knappast br.) i uttr. vara i fruktan (jfr 1 a), förr

äv. bära l. draga fruktan, vara orolig, hysa farhågor; befara.

(Prela-terna) bore fruchtan att the skulle mista theras stora räntor. SVART G1 115 (1561). BRASK Pufendorf Hist. 212 (1680). (De) voro .. i stor fruktan för utgången. STRINNHOLM Hist. 2: 104 (1836). (SAOB F 1606)

I ovanstående betydelsemoment redovisas kollokationerna vara i, bära och draga fruktan, alla som uttryck. Läsaren får reda på att uttrycket

vara i fruktan ”numera knappast” är brukligt och att bära resp. draga fruktan inte längre används alls. Den ordkombination som förekommer

tidigast, nämligen i Peder Svarts krönika om Gustav Vasa från 1561, är

bära fruktan. Senast anträffad är kollokationen vara i fruktan10, som är belagd år 1836. Belägget från Brasks översättning av Pufendorfs ”In-ledning til historien” från 1680 ges som källhänvisning utan citat, men borde innehålla kollokationen draga fruktan, eftersom denna annars inte är belagd. En undersökning av SAOBArkiv visar att så också är fallet. Belägget lyder ”The Tydske Förstarna drogo fruchtan, thet Frantzosen torde efftertrachta theras Högheet at förnedra”. Detta språkprov kunde

med fördel ha citerats och om artikeln FRUKTAN hade skrivits i dag hade

det som tidigare nämnts också varit nödvändigt.

Nedan ges en sammanfattning av de kollokationer av typen verb +

substantiv (inklusive formord) som anges i artikeln FRUKTAN.

Kollo-kationerna är grupperade efter sitt betydelseinnehåll och årtalen avser den datering som ges genom språkprov.

’bli rädd’

taga sig fruktan 1529 taga fruktan

10 Vara i fruktan förekommer således i moment 1 a med betydelsen ’vara rädd, hysa fruktan’ och i moment 2 a med betydelsen ’vara orolig; befara’. Jag noterar att ’rädsla, skräck, bävan’ i moment 1 troligen i många språkprov kan vara svår att skilja från ’ängslan, oro, farhåga’ i moment 2. Så även då det gäller kollokationer.

taga fruktan till sig 1702 ’vara rädd’ hava fruktan 1533 hysa fruktan känna fruktan stå i fruktan 1741

vara i fruktan 1735, 1788 [jfr nedan]

’vara orolig, hysa farhågor’

bära fruktan 1561

draga fruktan 1680 (ej citerat) vara i fruktan 1836 [jfr ovan]

’göra ngn rädd’

injaga fruktan

Exemplen utgör vad Benson kallar CA-kollokationer och de lexikala funktionerna Incep, Oper och Caus är representerade, vilket tyder på en bra täckning av olika semantiska konstruktionstyper (jfr avsnitt 4.1.1). Däremot förekommer inte vad Benson kallar EN-kollokationer, dvs. kollokationer som betecknar att en aktion avslutas eller upphör (motsvarande den lexikala funktionen Fin). Vid en genomgång av ex-cerpterna hittar jag ett enda belägg som kan sägas uttrycka denna funk-tion, nämligen ”Jag skal göra tig ffri fför en sorg och ffructan” från 1550. Uttrycket göra ngn fri från (förr även för) är intressant, men har

ingen särskild koppling till uppslagsordet FRUKTAN och det finns därmed

ingen anledning till att det bör redovisas vid just detta uppslagsord.

Den kollokationsinformation som en genomgång av excerpterna på ordet fruktan i SAOBArkiv främst tillför, utöver informationen i artikeln, är närmare preciseringar av när kollokationerna har anträffats. Av arkivmaterialet framgår t.ex. att förbindelsen hava fruktan är belagd mellan år 1525 och 1880. Den information som ges i artikeln är att ut-trycket inte är belagt före 1528 (eftersom belägget från 1525 har förbi-gåtts av någon anledning), att det definitivt förekommer år 1533 och att det numera (dvs. vid artikelns tryckår 1926) är obrukligt.

Ordförbindelsen hava fruktan ansågs alltså vara obruklig då artikeln

FRUKTAN trycktes år 1926. Trots det är det senaste belägget på kollo-kationen anträffat så sent som 1880, endast 36 år före artikelns redige-ring. Om man endast ser till vad som finns belagt i SAOBArkiv borde även injaga fruktan anges som obruklig år 1926, vilket inte är fallet. Denna kollokation återfinns nämligen endast två gånger i arkivmaterialet:

1757 och 1788. Troligen fanns dock även flera lexikonbelägg i

SAOBArkiv vid tidpunkten för artikelns redigering.¹¹ Jag har som sagt

inte tillgång till hela materialet för de äldre artiklarna. Lexikografernas språkkänsla spelar naturligtvis också en stor roll då brukligheter ska anges. Kanske styrs lexikografen t.o.m. i första hand av sin språkkänsla och i andra hand av arkivmaterialet för nyare betydelser och använd-ningar. Nu för tiden kan redaktionen dessutom få mycket hjälp av elek-troniska databaser, sökmotorer o.d. Vad gäller det äldre språket har redaktionen färre hjälpmedel till hands. Där måste man lita till SAOB-Arkiv i större utsträckning.

I SAOBArkiv återfinns tre intressanta kollokationer som inte har tagits upp i artikeln, nämligen hålla i fruktan, belagd 1788 och 1887, inge

fruktan belagd 1902 och sätta i fruktan, belagd tre gånger mellan 1788

och 1836. De två senast nämnda ordförbindelserna realiserar samma lexikala funktion som injaga fruktan i mitt undersökningsmaterial. Jag anser att sätta i fruktan hade förtjänat att tas upp i artikeln eftersom sätta utgör en oförutsägbar kollokator som inte förekommer tillsammans med ordet fruktan i nusvenskan, men som alltså under en tid användes parallellt med injaga. Språkprovet i exempel (6:4) skulle från kollokationssynpunkt med fördel kunna ha citerats i artikeln.

(6:4) Dessa Konungens hotelser satte Vestgöterna i fruktan. 1834

Det framgår ovan att artikeln FRUKTAN inte erbjuder någon upplysning

om hur länge kollokationen injaga fruktan har använts i svenskan, mer än att den inte har anträffats av SAOB-redaktionen före år 1528. Ex-cerptsamlingen innehåller två belägg vid ordet fruktan, från 1757 och 1788. Nedan undersöks informationen vid kollokationens andra

kon-stituent, INJAGA.