Om placering och redovisningssätt

Då det gäller vilket uppslagsord kollokationer ska placeras under anser de flesta forskare att ordbokens syfte är avgörande (se t.ex. Hausmann 1985, Svensén 2004). I ordböcker som främst är avsedda för produktion bör kollokationer alltid placeras vid basen. Det är detta ord språkbru-karen vill uttrycka något med och han eller hon behöver veta hur man bildar konstruktioner med ordet (Hausmann 1985:122). Vid uppslags-ordet ungkarl bör ordboksanvändaren t.ex. få veta att adjektivet inbiten kan användas för att uttrycka ’hög grad’. Vid ordböcker främst avsedda för reception är det ofta bättre att redovisa kollokationerna vid kollo-katorn eftersom betydelsen av ordet behöver förklaras där, och detta ofta inte låter sig göras utan omnämnande av de baser som ordet vanligen bildar kollokationer tillsammans med (Hausmann 1985:121). Kollo-kationen inbiten ungkarl bidrar till beskrivningen av ordet inbiten (ibid.). Ordböcker som är avsedda för både produktion och reception kan med fördel ange kollokationer både vid basen och kollokatorn (Svensén 2004:219).

Vad gäller kollokationers placering i mikrostrukturen förespråkas ofta en särskild kollokationsdel i artiklarna för att särskilja kollokationer från fria kombinationer, idiom, valensuppgifter o.d. (Heid 2004:734, Svensén

2004:235, Malmgren 2008). Heid (2004:732) noterar att få allmänordböcker har en sådan kollokationsdel. Även Svensén (2004:234) konstaterar att ordböcker ibland ger kollokationsinformation i

explikationsdelen (eller definitionsdelen) och ibland i demonstrations-delen (eller exempeldemonstrations-delen) och att användaren inte får information om

vilken typ av ordförbindelse som en viss angivelse avser och därmed får svårt att fullt ut tillgodogöra sig den information som ges.

3.2.2.1. Redovisning i explikationsdelen

Då kollokationsangivelser redovisas vid kollokatorn förekommer de enligt Bahns (1996:44) ofta i explikationsdelen. Benson (1990:27) framhåller att kollokationer som anges vid kollokatorn utgör ”an integral part of the definition” som bidrar till uppslagsordet disambiguering och beskrivning.

Cowie (1978:135) talar om följande tre möjligheter för att i definitio-nen ange substantiviska baser för verb som fungerar som kollokatorer:

1) Semantiska kännetecken, som är gemensamma för möjliga baser, anges: t.ex. [HUMAN] [MALE] osv.

2) En hyperonym till möjliga baser anges: t.ex. superior för att täcka in father, foreman, officer m.fl.

3) Ett representativt urval av förekommande baser anges

En artikel som kan exemplifiera alla dessa beskrivningsmöjligheter på en

gång är enligt Bahns (1996:45) WARD OFF i Dictionary of Contemporary

English. Definitionen lyder ”to prevent (something bad, such as danger, a

blow, a cold, etc.)”. Something bad kan här ses antingen som semantiskt kännetecken eller som hyperonym. Läsaren förväntas att med hjälp av denna angivelse kunna kombinera kollokatorn med rätt typ av bassubstantiv och bilda korrekta kollokationer med enskilda ord. Just i

artikeln WARD OFF kompletteras den övergripande informationen dock

med ett representativt urval av substantiv, danger, blow och cold, vilket ger läsaren konkreta exempel på kollokationer.

Då bara ett av de olika redovisningssätten används rekommenderar Cowie (1978:135) det sistnämnda för inlärningsordböcker, dvs. att ett representativt urval av baser anges. Då får användaren exempel på an-vändbara ord utan omvägar, vilket underlättar då text ska produceras. Då det gäller deskriptiva allmänordböcker som SAOB kan nog även de två

förstnämnda beskrivningssätten fungera väl eftersom beskrivningen därmed blir generell och inte begränsas till enstaka, explicit uttryckta, baser.

Även vid ord som fungerar som baser kan kollokationsangivelser före-komma i explikationsdelen. Då handlar det ofta om implicit information

som måste tolkas av läsaren (Bahns 1996:44). I artikeln RUMOUR i

Dictionary of Contemporary English kan man ur definitionen ”unofficial

news or information, perhaps untrue, which is spread from person to person” (fetstilen är tillagd av mig) uttolka kollokationen spread a

rumour, fast den inte förekommer explicit i texten (Bahns 1996:41).

Bahns menar att kollokationerna blir svårtillgänliga då de beskrivs på detta sätt och förordar redovisning av kollokationen i sin helhet med en framträdande stilsort, t.ex. fetstil, som i exemplet keep/lose balance:

(3:1) balance¹ [...] 6 (idm) [...] keep/lose one’s balance. (Oxford Advanced Learner’s Dictionary of Current English 1989 enl. Bahns 1996:72)

3.2.2.2. Redovisning i demonstrationsdelen

Då kollokationer redovisas vid basen sker detta enligt Bahns (1996:44) ofta i demonstrationsdelen i de inlärarböcker som han har undersökt. Informationen kan ges explicit i form av en uppräkning av möjliga kollo-katorer som i följande exempel:

(3:2) relief: bring, seek, find, give, feel relief. (Oxford Advanced Learner’s Dictionary of Current English 1989 enl. Bahns 1996:44)

Informationen kan också ges implicit i längre exempelmeningar. Läsaren

ska ur exempelmeningen vid uppslagsordet QUESTION själv kunna

urskilja kollokationen ask a question för att kunna tillgodogöra sig den information som meningen erbjuder:

(3:3) question: Jill began to ask Fred a lot of questions about his childhood. (Collins COBUILD English Language Dictionary 1987 enl. Bahns 1996:44)

Då det gäller allmänordböcker noterar Svensén (2004:235) att kollo-kationsinformation som ges i demonstrationsdelen ofta är implicit (som i exempel 3:3). Den kombineras ”med andra informationstyper, främst konstruktionsuppgifter” och det svårt att urskilja vad som är vad (ibid.). Som Malmgren (2008) påpekar kan detta till stor del förklaras av att

allmänordböcker inte har lika mycket utrymme till sitt förfogande som ordböcker med uttalat syfte att beskriva konstruktioner och fraser. Oftast låter lexikograferna språkproven tala för sig själva och låter användaren tolka informationen efter bästa förmåga.

3.2.2.3. Kollokationers presentationsordning

Bahns (1996:114) föreslår att kollokationer bör presenteras i en fast (i förordet angiven) ordning enligt grammatisk strukturtyp. Inom varje strukturtyp föreslår han sedan antingen bokstavsordning eller frekvens-ordning.

Cowie (1978:137) förordar frekvensordning framför bokstavsordning eftersom han menar att de kollokationer som används av många språk-brukare bör lyftas fram. Han framhåller presentationen i Oxford

Dictio-nary of Current Idiomatic English som föredömlig (Cowie 1978:136).

Vid en verbartikel i denna ordbok listas t.ex. möjliga baser efter en bok-stavsförkortning som anger deras syntaktiska funktion, t.ex. ”S” för subjekt och ”O” för objekt. Baserna grupperas efter semantiskt innehåll och den grupp som är mest frekvent i den korpus som ordboken baseras på placeras först (med det mest frekventa ordet först i gruppen). De se-mantiska grupperna skiljs åt med semikolon. Cowie exemplifierar med

artikeln SHOOT UP:

(3:4) shoot up² ... rise, increase sharply ... S: price, cost, rent; temperature, pressure; applications, attendance. (Oxford Dictionary of Current Idio-matic English enl. Cowie 1978:136)

I likhet med Cowie rekommenderar Heid (2004:735) ”a semantic grou-ping criterion”, dvs. en onomasiologisk ordning som baseras på kollo-kationernas semantiska innehåll, dock utan inblandning av begreppet frekvens. Även Malmgren (2008:152) är positiv till semantisk gruppering av kollokationer och även till en (krono)logisk presentationsordning mellan grupperna, så att kollokationer med betydelsen ’fatta hopp’ föregår kollokationer med betydelsen ’ha hopp’ och ’förlora hopp’. Jag noterar att en sådan ordning ger ordboksanvändaren en god överblick över uttrycksmöjligheterna.