3.8 Rättspraxis och Allmänna reklamationsnämndens
3.8.5 FT 1076-12/FT 2514-12
3.8.5.1 Inledande anmärkningar
Detta avsnitt inkluderar både Tingsrättens (TR) och Hovrättens (HovR) domar av ett fall som behandlar flygbolagets och resebyråns ansvarsskyldighet. Detta rättsfall är av stor betydelse för framtida bedömningar av rättsområdet. Anledningen till detta är att det är första gången denna fråga tagits upp av en allmän domstol. Det är på Konsumentombudsmannens initiativ man tagit sig an detta fall och valt att representera konsumenten som ombud. Man menar på att fallet har stort principiellt värde för att kunna tolka vilket ansvar en förmedlare av resor har.58 Som nämnts har TR samt HovR avlagt sina
domar, och målet ska i skrivande stund utredas i Högsta domstolen (HD). En dom från HD hade självfallet haft störst betydelse i tolkningsfrågan. Med hänsyn tagen till avsaknanden av ett sådant beslut ska TR:s och HovR:s beslut analyseras. Med beaktandet av fallets unika karaktär; det faktum att det är det första av sitt slag i allmän domstol, är förhoppningen att detta kommer att ge stor vägledning vad avser denna tolkningsfråga. Detta rättsfall bör på förhand, enligt mig, vara av stor betydelse för uppsatsens syfte.
3.8.5.2 Omständigheter samt tingsrättens avgörande
Parterna i fallet är One Ticket Away AB som kärande samt Monica Elisabet Fant som svarande. Monica, som betecknas resenär, har bokat flera flygbiljetter hos resebyrån One Ticket Away AB. Resebyrån hade i sin tur, innan betalning inkom från resenären, betalat biljetterna i förskott till flygbolaget Malev. Dagen efter resebyrån hade lagt ut vederlag för biljetterna försattes flygbolaget Malev i konkurs.
Resebyrån One Ticket Away AB har yrkat att resenären ska förpliktas att utge ett kapitalbelopp som motsvarar samtliga flygbiljetternas kostnad. Som grund har man bland annat angett att man enbart är en förmedlare av resor samt att resenären har, från resebyrån, begärt att man ska förskottsbetala biljetterna. Vidare har man uttalat att resebyråns förmedlande roll har varit tydlig, då man haft en ömsesidig mailkonversation med konsumenten. Monica har bestridit detta och uppger att hon inte begärt att resebyrån
ska stå för någon förskottsbetalning samt att hon är i ett avtalsförhållande med One Ticket Away AB, inte flygbolaget Malev.
Det finns två frågor som avses i detta rättsfall. Först är det fråga om Monica är betalningsskyldig för samtliga biljetter genom att uppträtt som fullmaktshavare för resterande resenärer. Andra frågan avser om Monica överhuvudtaget är skyldig att erlägga ersättning för sin egen biljett. Den första frågan är av mindre betydelse då det rättsområdet innefattar fullmaktshavare och huruvida resenären har agerat som ställföreträdare för övriga resenärer. Det är den andra frågan som är relevant för uppsatsen eftersom den behandlar resebyråns ansvarsskyldighet i detta trepartsförhållande.
Ur TR:s bedömning utläses att man har kunnat fastställa att en förskottsbetalning från resebyråns sida har skett. Det går däremot inte att styrka att Monica har begärt en sådan. I motiveringen konstateras att varken KöpL59 eller KköpL60 gäller på det aktuella
förhållandet. Vidare anser TR dock att en analog tillämpning av den stoppningsrätt som finns vid
befarat avtalsbrott enligt de nämnda lagarna kan göras. Stoppningsrätt innebär att om man befarar
att ett avtalsbrott skulle föreligga kan man, innan avtalsbrottet fullbordas, vidta åtgärder. En avtalspart får således hålla inne sin prestation om det antas vara uppenbart att motparten inte kommer fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser.61 Resenärens motpart i
avtalsförhållandet är One Ticket Away AB, och då hon förstått att denne inte kommer prestera enligt avtalet anser TR att hon har rätt att i analogi med köplagens regler hålla inne sin betalning.
Analys
TR har lagt fokus på KöpL:s regelverk vilken har tillämpats analogt i det aktuella förhållandet. En analog tillämpning av en lag förutsätter att det föreligger likheter mellan den aktuella situationen samt de som omfattas av reglerna. Stoppningsrätten innefattar, enligt förarbetena till KöpL62, situationer som gäller konkurs och tillämpningen bör därmed
anses vara acceptabel i det avseendet. I detta specifika partsförhållande inkluderas en säljare som näringsidkare samt en köpande konsument. Detta partsförhållande bör normalt sett
59 Köplag (1990:931).
60 Konsumentköplag (1990:932.)
61 En avtalsparts stoppningsrätt finns reglerad i 61 § köplagen. 62 Proposition 1988/89:76 om ny köplag, s. 177.
inte omfattas av KöpL, men stoppningsrätten gäller för både köparen och säljaren, således bör detta inte utgöra ett hinder för en analogisk tillämpning.
Det framgår inte från fallet huruvida TR har vidareutvecklat resebyråns del i avtalet. Som tidigare nämnts är det av stor vikt att fastställa om en återförsäljare ska betraktas vara part i avtalet eller inte. I denna bedömning måste hänsyn tas till resebyråns rättshandlande och huruvida detta har varit självständigt gentemot resenären, det vill säga om det finns fog för resenären att uppfatta resebyrån som sin motpart. Det som utläses från rättsfallet är att i
aktuellt fall är det Monica Fant med resenärer och One Ticket Away AB som är avtalsparter. Det
saknas enligt mig en mer utförlig bedömning av avtalsförhållandet. Anledningen till detta är att enligt PRL och RGL samt respektive lagars förarbeten utläses uttryckligen att återförsäljaren ska i normalfallet inte anses vara part i avtalet. Således är det enbart i undantagsfall som resebyrån ska fullfölja de förpliktelser som följer av avtalet. Enligt mig bör detta vara ett gränsfall. Resebyrån har de facto gjort en förskottsbetalning och detta bör bedömas ha utförts för resenärernas räkning. Detta torde uppfattas som en tämligen självständig rättshandling då detta, enligt uppgifterna i fallet, inte har begärts av resenären. Resebyråns invändning att detta förfarande är att anses som sedvänja och att en del resebyråer gör detta i syfte att bespara kunden större prisförändringar har mindre betydelse i det aktuella fallet, då man utfört handlingen självständigt och utan konsultation med konsumenten. Rent generellt är det påpassligt att klargöra avtalsförhållandet eftersom om resebyrån inte skulle anses vara avtalspart med resenären och därmed enbart haft en förmedlande roll, kan resenären vara skyldig att ersätta resebyrån med dennes kostnader som avser flygbiljetten.
Det som nämnts är att resenären har köpt flygbiljetter från resebyrån samt att resebyrån uttalat sig om att den inte är ett resebolag, utan är att betraktas som en förmedlare av resor. För det fall att resebyrån skulle arrangera paketresor aktualiseras PRL:s regelverk och en analogi skulle således inte vara nödvändig. Det finns dock inga omständigheter i fallet som skulle antyda på att resebyrån arrangerar paketresor.
3.8.5.3 Hovrättens avgörande
I HovR hade parterna åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR. Utöver detta har resebyrån åberopat ett utlåtande från Svenska Resebyråföreningen. Precis som i TR:s utredning behandlas två frågor, varav den ena som avser avtalsförhållandet är av betydelse.
HovR resonerar som så att resebyråns rättshandlande som inneburit att förskottsbetala flygbiljetterna i syfte att tillhandahålla biljetterna till avtalat pris, ska godtas. Monica Fant har invänt och konstaterat att hon inte har blivit upplyst om detta förhållande, utan har haft uppfattningen att biljetterna enbart har reserverats för att sedan skrivas ut efter att hon har betalat för dem.
Vidare bedömer man att den avtalsrättsliga frågan i fallet som central. Man bör således utreda vilka som är avtalsparterna när en resenär köper en flygbiljett från en resebyrå med ett flygbolag, precis som beskrivits i det aktuella fallet. TR gjorde bedömningen att resenären skulle anses vara avtalspart med resebyrån. HovR är av en annan uppfattning och menar på att resenärens motpart i avtalet är flygbolaget, således agerar resebyrån som en mellanman i sammanhanget. HovR har i sin utredning beskrivit att resebyråns uppgift enbart haft en förmedlande karaktär då den innefattat att boka, betala samt tillhandahålla biljetterna till resenären. Enligt HovR har då resebyrån fullgjort sin del av uppdraget vilket innebär att resenären inte kan, gentemot resebyrån åberopa att flygbolaget inte tillhandahållit någon resa. Därmed har resebyrån, enligt HovR:s mening, rätt till den ersättning som avser flygbiljettens kostnad.
Analys
HovR har uppfattat den avtalsrättsliga frågan som central i fallet vilket torde tyckas vara rimligt. Det är detta rättsområde som huvudsakligen måste utredas för att sedan kunna fastställa vilket ansvar respektive part har. Man har helt tagit avstånd från TR:s bedömning i sakfrågan och bedömt att resenären istället ska anses ha flygbolaget som motpart. Det kan uppfattas som att man inte tagit hänsyn till PRL:s regelverk vad avser återförsäljarens eventuella avtalsbundenhet gentemot resenären. Även fast PRL inte är tillämplig på området, ges det vägledning i förarbetena om hur partförhållandet ska bedömas. Eftersom tidigare prejudikat i allmän domstol inte finns att tillgå, bör man anamma tillämplig lag samt förarbeten för ett tydliggörande i rättsfrågan. Doktrin bör även övervägas att tas hänsyn till vid tolkningen, dock har denna fråga inte diskuterats i någon nämnvärd utsträckning. Det är enligt mig fortfarande en öppen tolkningsfråga. För att kunna bedöma huruvida resebyrån är part i avtalet bör man analysera dennes rättshandlande i sammanhanget. Är agerandet från resebyråns sida att uppfattas som självständigt och har detta gett resenären fog
att betrakta resebyrån som avtalspart, bör denne även bedömas som avtalspart i lagens mening.
biljetterna från resebyrån, som i sin tur förskottsbetalar biljetterna i syfte att matcha det avtalade priset. Resebyrån har uttalat sig om detta och sagt att det är vanligt förekommande att resebyråer förskottsbetalar kundens biljetter. HovR menar på att resebyråns agerande i detta avseende får godtas.
Jag är delvis i linje med hur HovR uttalar sig om denna fråga. Syftet med att förskottsbetala biljetterna hos flygbolaget är att kunna tillhandahålla resenären biljetterna till det avtalade priset. Syftet tycks vara rimligt och får godtas i detta sammanhang. Emellertid måste man ta hänsyn till detta rättshandlande från ett konsumentperspektiv. Det bör inte anses vara uppenbart för en konsument att förskottsbetalningen som beskrivits är ett tillvägagångssätt som är vanligt förekommande vid flygbiljettsköp. Rent generellt är jag av uppfattningen att man som resenär reserverar sina biljetter, för att sedan lägga ut pengar för dem och därefter erhålla dem. Denna process uppfattas vara den mest vanligt förekommande vid köp. Det finns inget som antyder på att en konsument bör inse att processen sker på något annat sätt, om inte resebyrån uttryckligen har angett detta. Enligt min mening bör resebyråns rättsagerande gentemot resenären uppfattas som tämligen självständigt. Ett rättsagerande som är tillräckligt självständigt för att uppfylla vad som regleras om återförsäljarens eventuella partsroll i avtalet.
Enligt uttalanden från resebyråns sida har man i en mailkonversation kommunicerat med resenären och visat indikationer på att man ska förskottsbetala biljetterna och att resenären har accepterat detta. Resenären är av en annan uppfattning och konstaterat att hon inte upplystes om detta förhållande. HovR har gått i linje med resebyråns uttalande i detta sammanhang och fastställt att konsumenten i detta fall har blivit upplyst om förfarandet. Det finns i min mening utrymme för tvivel i dessa omständigheter. En näringsidkare ska, enligt en allmän konsumenträttslig princip, vara aktiv att undanröja tveksamheter och missförstånd i partsförhållandet. Det åläggs således resebyrån i detta fall att vara tydlig gentemot konsumenten. Enligt min mening har resebyrån misslyckats med detta, tillräckligt för att skapa en viss grad av förvirring hos konsumenten.
4 Analys
4.1
Inledning
Analysen som ska utföras i detta avsnitt har sin grund i den information som samlats in från tidigare kapitel. Underlag för partsförhållandet och ansvarsskyldigheten däremellan har beaktats för att kunna ge en tydlig bedömning i avseendet. De rättskällor som underlaget har hämtats ifrån innefattar lag, förarbeten, praxis samt doktrin. En grundläggande utgångspunkt i bedömningen för vad som ska anses vara gällande rätt i området är att alla dessa rättskällor ska vägas mot varandra, för att man sedan ska kunna göra en kvalificerad tolkning. I de fall två rättskällor skulle säga mot varandra gäller allt som oftast den rangordning som är den mest vanligt förekommande;
1. Lag
2. Förarbeten 3. Prejudikat 4. Doktrin
5. Sedvänja och branchpraxis
Detta kan variera från olika rättsområden, då en lägre prioriterad rättskälla kan ha en starkare ställning. Vid avsaknad av vissa rättskällor ersätts dessa med andra relevanta rättskällor som bedöms uppfylla de krav som följer av tolkningen. Gällande rätt åsyftar de rättsregler som är gällande i ett rättssystem och som de facto tillämpas av ämbetspersoner. Som nämnts tidigare driver KO i skrivande stund ett fall till HD och det håller på att utredas. Självfallet bör detta fall anses ha en hög prejudicerande effekt på rättsfrågan och är tämligen avgörande i tolkningen. I avsaknad av ett sådant beslut kommer det likväl i bästa mån sökas att analysera rättsläget. Analysen kommer att indelas i rubriker som omfattar vilken rättstillämpning varje rättskälla har på området, för att avslutningsvis ges en sammanställande reflektion.