Fulheter på andra språk

Engelska svordomar är, som jag redan pekat på, vanliga i klassen. Nästan alla informanter säger att ”fuck you” är ett av de ord som används mest. Jag har även berört ordet ”shit” och hur det används. I synnerhet i ett pojkgäng i klassen, där Robin och Anton ingår, är man mycket duktig på att prata engelska och gör det även utanför engelsklektionerna. Många av eleverna följer tecknade amerikanska serier på TV, som Simpsons och South Park (där speciellt det sistnämnda programmet är en guldgruva för att lära sig fula ord på engelska), och diskuterar och citerar gärna dessa. Robin menar att fulheter på engelska ”antagligen” kommer från film och TV (Intervju med Robin 2010-09-20). Emin menar att ”fuck you” är ett så vanligt ord överallt och att det är därför det förekommer: ”men detta ordet den är känt, så, alla säger det och många kollar på filmer och såna” (Intervju med Emin 2010-09-20). Robin öppnar för möjligheten att många användare inte vet vad ordet egentligen betyder:

32

Int: Varför tror du man liksom, tror du det är lättare att säga något fult på engelska än på svenska?

Robin: Ja, för jag tror att de flesta i vår klass vet inte vad de här engelska orden betyder så.

Int: Nej, man vet att det är fult men…

Robin: Man vet att det är fult men man vet inte riktigt vad det betyder. (Intervju med Robin 2010-09-20)

Robin menar alltså att man kan vara ovetande om ordets innehåll, men ändå känna till att det är ett s k D-ord. Denna okunskap skulle då göra det lättare att använda orden. Robin får stöd av Anton, som dessutom anlägger ett mottagarperspektiv; ”man tar det inte riktigt på samma sätt”:

Anton: Mm. Men det liksom bara för att de, liksom vissa är, som de som inte ens har börjat med engelska ens de vet redan ordet. För att alla andra har sagt det. De vet inte riktigt vad det betyder, men de vet fortfarande att det är ett väldigt fult ord.

Int: Tror du att det är lättare att svära på engelska liksom?

Anton: Ja. För på svenska svordomar så tar man inte riktigt så, alltså det är, man tar inte det riktigt på samma sätt. Som ifall man svär på engelska. Tror jag.

(Intervju med Anton 2010-09-20)

Två av informanterna är tvåspråkiga. Ishmael har arabiska som modersmål, och Emin kurdiska. Emin tycker inte att det är någon skillnad att svära på sina två språk. Han menar att man säger ungefär samma saker och att det är ungefär lika laddat. Ishmael är av en annan åsikt:

Int: Svär du på arabiska också? Ishmael: [skrattar/fnyser] Nej! Int: Aldrig?

Ishmael: Det ska jag säg, att det får jag inte! Jag får inte svära på nånting men det är lite överdrivet på arabiska, många fula ord än svenska. Som man inte kan översätta typ det finns [ord] och [ord], det kan man inte översätta till svenska. Det är lite svårt att översätta det.

(Intervju med Ishmael 2010-09-21)

Jag finner det mycket intressant att Ishmael, som annars glatt har delat med sig av den ena fulheten efter den andra, drar öronen åt sig när det kommer till modersmålet.

33

4.1.3.2 Fulheter på skoj

Pontus och Robin har dragkamp om Pontus skrivbok. Pontus vinner. Pontus: Sucker!

Han går fram till Ingrid med sin skrivbok, och kommer tillbaka för att upptäcka Anton skakandes hans bänk så att allt hamnar huller om buller. Pontus: Fuck you!

(Observation 2010-09-20)

”Sucker” är ännu ett engelskt uttryck och betyder ungefär ”lättlurad”. Ingenting i situationen ovan tyder på att Pontus är arg, eller att Anton tar illa upp. Anton kommenterar senare händelsen under intervjun:

Anton: Ja, man kan ju säga det på skämt. Det är liksom, det händer hela tiden […] Det bara blir så ibland, alltså man liksom skämtar om alla de här som säger så. Liksom säger så för att riktigt såra en. Men så liksom bara, man säger det och liksom bara [skrattar] ja typ.

Int: Så det är okej när vissa… när vissa säger det?

Anton: Ja, man kan säga det på skämt. Så det är helt okej.

(Intervju med Anton 2010-09-20) Ishmael menar också att man kan säga nästan vad som helst på skoj:

Int: Men jag tänkte jag har hört folk som har sagt lite sådär fuck you till varandra på skoj och så.

Ishmael: Ja

Int: Det funkar så också?

Ishmael: Ja, det tar de också på skoj, bög tar de också på skoj, fitta tar de också på skoj ibland. Typ så att de skojar, säger till varandra på skoj, det är skoj för dom.

(Intervju med Ishmael 2010-09-21)

De fula orden kan alltså även vara en del av en jargong vänner emellan. Jag har tidigare hävdat att normerna inom ett kompisgäng inte är desamma som skolans normer, och jag återkommer till detta under rubriken ”Vem?” såväl som under ”Varför?”.

4.1.4 Vem?

Att samtliga informanter är användare och avsändare av fula ord ibland råder det vid det här laget ingen tvekan om. Sebastian menar dock att vissa i klassen svär mer än andra: ”Det är ganska många som inte är från Sverige som säger mycket” (Intervju med Sebastian 2010-09-21). Ishmael, som indirekt blir en av de elever Sebastian pekar ut, tycks dela denna åsikt:

34

Ismael: Men nej… det finns många som säger fula ord jättemycket. Fast vi är bara fyra killar som är typ vad ska man säga… inte för att säga blatte eller nånting men… ja. De är mer typ… de andra som går i vår klass är inte såna där typ som säger jättefula ord. Men de säger också.

Int: Men du menar att det är ni fyra som… eller vad menar du?

Ishmael: Alltså inte det är vi fyra men dom dom typ Emin, Ali och Medin och ibland jag. Ja alltså det… det kommer ut fulare… de säger fulare ord än vad de andra säger. De andra kanske säger knulla din mamma eller ja jävla hora eller nåt sånt men… de andra säger ännu mer.

Int: Ännu mer? Ishmael: Mm.

(Intervju med Ishmael 2010-09-21)

Huruvida pojkarnas uppfattning stämmer överens med verkligheten är omöjligt för mig att svara på. Jag har tidigare berört möjligheten att det i Ishmaels kompisgäng förekommer ett grövre språk, men jag tvivlar på att detta eventuella faktum skulle vara etnicitetsbaserat. Viktigt att komma ihåg är att empirin är hämtad främst i en skolkontext, där samma normer gäller för alla även om man har olika normer hemma, eller i respektive kompisgäng. Däremot borde gränserna mellan de tre olika arenorna bli suddigare för den som umgås med samma kompisar på skoltiden som på fritiden. Det kompisgäng eller nätverk som Ishmael och Emin ingår i präglas i större utsträckning än övriga nätverk av närhet och täthet. Medlemmarna är förutom skolkamrater även grannar, de umgås på fritiden och många av dem spelar fotboll i samma lag. De träffas alltså på många olika arenor. Sådana nätverk ger enligt Einarsson (2004:168) starka normeringar, och ”nätverkens språkliga och sociala normer är inte alltid det större samhällets prestigenormer”. Tvärtom menar Einarsson att dessa nätverk istället kan komma att ta avstånd från gängse prestigenormer. En möjlig förklaring till att Ishmael och hans vänner och hans vänner skulle ha ett grövre språk är alltså att de pratar på samma sätt i skolan som de gör på gården eller på fotbollsplanen.

Det Ishmael och Sebastian säger tycks vara ett exempel på social kategorisering av en in- respektive utgrupp; ”invandrare”. Bilden vi har av en viss grupp är ofta starkt förenklad och stereotyp, vilket man nog får säga att Sebastians såväl som Ishmaels bild av invandrare är. Vidare kan man säga att Ishmael minimerar skillnaden inom gruppen, medan bägge informanter överdriver skillnaden mellan grupperna. Slutligen sker jämförelsen mellan en ingrupp och en utgrupp ofta på så vis att ingruppen favoriseras, vilket är fallet hos Sebastian; det är den framför allt den andra gruppen som använder fula ord, inte hans grupp. Här håller ju Ishmael med. Kan det hänga ihop med att det Ishmael säger om sig själv och sina kompisar

35

faktiskt motsvarar den föreställning han har om sin ingrupp? Favoriserar han sin ingrupp på så vis att han hävdar att den lever upp till förväntningarna?

De fula orden behöver inte nödvändigtvis ha en mottagare, men så är självklart fallet ibland. Det tycks finnas två tänkbara scenarier här enligt informanterna; att man är arg på någon eller att man skämtar. Emin menar att man kan rikta de fula orden till ”de man blir arg på eller de som gör någonting” (Intervju med Emin 2010-09-20), och får medhåll av samtliga informanter. Emin menar också att det är helt i sin ordning om någon svär åt honom av samma anledning: ”Om jag gör något så är det lugnt för det är mitt fel” (Intervju med Emin 2010-09- 20). Med tanke på att informanterna tidigare uppgett att de ofta svär då de är arga, är det ganska logiskt att svordomar då riktas mot den som orsakat ilskan. Det tycks även vara en norm att det är accepterat att svära åt vederbörande i dessa situationer.

Fulheterna kan också, som jag tidigare berört, sägas till kompisar mer på skoj. Ishmael menar att det beror på typen av ord:

Alltså det bros på vad det är för svordom, är det fuck you eller håll käften så vet jag att det är på skoj för jag har redan blivit van med det att det är på skoj så det… jag har gått i den här skolan i sju år, så jag vet.

(Intervju med Ishmael 2010-09-21) Samtidigt menar han att man kan säga ganska grova saker till sina kompisar:

Alltså det bros på vilka som gör det, som Ali här i klassen, han är ju sån som gör som en apa, då brukar man kalla han knullapa och sånt, det vet alla att det är på skoj. De skojar. Så det är… man skrattar ibland åt det, ibland blir man ledsen och säger varför säger du så till han? Och så.

(Intervju med Ishmael 2010-09-21)

Som jag tidigare visat får Ishmael stöd av andra informanter då han menar att man kan säga fula ord på skoj. Sebastian håller dock inte med: ”Den man svär mot, det är den som inte… som man inte tycker om alls. Och den man inte svär till är väl sina kompisar” (Intervju med Sebastian 2010-09-21). Fredrik menar att det är okej så länge mottagaren vet att det är på skoj, ”och det märker man ju om den andre skrattar” (Intervju med Fredrik 2010-09-21). Att man ska kunna kalla någon för något fult på skoj förutsätter helt klart en kompisrelation där sändare såväl som mottagare är införstådda med normen. Kanske är det också genom skratt och avdramatisering av orden som normen att svära på skoj skapas i kompisgänget?

Anton riktar i en observation fulheten mot sig själv, då han säger ”Nä, jag fattar inte! Jag är efterbliven!”. Han förklarar det under intervjun: ”Ja, det är liksom, jag, jag skämtar oftast med

36

mig själv. Och det är väldigt roligt för alla andra skrattar också” (Intervju med Anton 2010- 09-20).

4.1.5 Varför?

Jag har redan konstaterat att den kodifierade normen i skolan inte överensstämmer med den faktiska normen. Vad detta beror på går bara att delvis besvara. Säkert är att samtliga informanter behärskar normen, och att det därmed är frågan om endera avsiktliga normbrott eller normkollapser. Svaren informanterna själva ger pekar alla på situationer där motiven bakom de fula orden är psykologiska, dvs. man ger utlopp för en känsla - ”Man kan inte kontrollera sig”, som Ishmael säger. Dessa svordomar är inte planerade, i stundens hetta finns helt enkelt inte utrymme för att begrunda de normer som råder i skolan. Normbrott med psykologiska motiv är således oftast oavsiktliga, normkollapser.

När Emin säger att man svär åt ”de man blir arg på eller de som gör nånting” vittnar han förutom om det psykologiska motivet också om ett slags uttryck för hämnd som skulle kunna kategoriseras som ett socialt motiv, nämligen ”för att smäda eller skälla på en annan”. Även Anton tänker sig att man kan svära för att såra någon: ”Men det är som, istället för att gå fram och slå honom, eller henne, så säger man ett fult ord istället. Ja, så tror jag det är” (Intervju med Anton 2010-09-20). Också Robin berör den här aspekten när han säger att ”vissa håller ju på med såna bara för att de är svagare eller ser annorlunda ut. Sånt” (Intervju med Robin 2010-09-20). En observation av Nertil illustrerar hur det fungerar i praktiken:

Syslöjd. Oroligt, som vanligt. Nertil har hakat upp sig på ordet nazist, trissar Olle (vars ena förälder är från Tyskland) och kallar honom för det. Nertil tycks dock inte ha full koll på ordets innebörd. Jag upplyser honom, och han nickar igenkännande. Och fortsätter att kalla Olle för nazist.

(Observation 2010-09-20)

Huruvida normbrott som dessa är avsiktliga eller ej är svårt att svara på. I den situation som Emin beskriver, att man smädar någon för att man blir arg, är det troligt att det rör sig om en normkollaps. Robin å andra sidan beskriver en situation som närmast kan beskrivas som mobbing, där man faktiskt helt avsiktligt väljer att håna någon. Nertils användning av ”nazist”, som kan sägas vara ett C-ord snarare än D-ord, tyder på att han begår ett avsiktligt normbrott. Han har inte riktigt grepp om ordets innebörd, men han vet att han kan uppnå en effekt med det.

37

Ett annat socialt motiv är att man svär för att visa sig tuff, vilket Anton ger uttryck för när han menar att ”man tycker väl att det är coolare” att använda ett fult ord (Intervju med Anton 2010-09-20). Fulheterna sägs ibland på skämt, vänner emellan. Här handlar det inte om att visa sig tuff, möjligen om att visa vänskap. Andersson (2004:118) menar att det bara är till personer man verkligen känner och litar på som man vågar svära åt på skoj, och att det kräver förtroende såväl som ömsesidig respekt. Det kan också handla om att visa grupptillhörighet; Andersson (2004:115) menar att ”varje grupp eller gäng har sitt språkbruk och sin jargong”.

Brott mot skolans normer skulle alltså kunna ha sin bakgrund i att två olika regelsystem kommer i konflikt med varandra. Skolan är inte bara en plats för kunskapssökande för eleverna, det är också en social mötesplats. I kompisgängen råder andra normer än i skolan, och i synnerhet för den som umgås mycket med sina skolkamrater även på fritiden torde gränsen mellan skola och fritid vara svår att dra. Jag har tidigare även påpekat att skolans normer inte tycks gälla på rasten eller slöjden, vilket också bidrar till en svår gränsdragning.

I vissa situationer går motivet inte att härleda till någon egentlig orsak. Medin använder ”fan” för att ta ordet (se 4.2.2). Varför han känner sig nödgad att ta ordet är svårare att svara på. Hans yttrande är inte riktat till någon speciell, och biblioteket är för tillfället lugnt och tyst. Kan det vara för att bryta tystnaden? Kan det vara så att han är van att behöva ta ordet, eftersom det är så det fungerar i andra situationer, t ex med kompisar? Gör han det av vana? Många av informanterna ger uttryck för att man helt enkelt har blivit så van vid att höra de fula orden att man inte längre bryr sig:

Jaa, så ska jag vara helt ärlig nu för jag har vant mig vid de här fula orden, för man hör det så ofta så liksom ifall någon skriker F-you över skolan så är det liksom ”jaha” för man bryr sig inte längre. För man hör det, det är vardagsmat.

(Intervju med Robin 2010-09-20)

Robins uttalande får mig att undra om det faktum att de fula orden är vardagsmat att höra, också gör att de är vardagsmat att använda? Kan det vara så att det många gånger inte finns något motiv, de fula orden bara ”är”? Jag har tidigare tagit upp hur även de informanter som är försiktiga med vilka ord de använder under intervjun, samtidigt använder svordomar omedvetet. Andersson (2004:122) skiljer på vanesvärande, att man betraktar och använder de fula orden som helt vanliga ord, och laddat, kraftfullt svärande där man verkligen ger uttryck för känslor. Bakom vanesvärandet ligger ett språkligt motiv, nämligen att de fula orden är som allt annat språk. För informanterna tycks D-orden många gånger vara så likvärdiga övriga ord att de inte ens reflekterar över dem.

38