Fungerar språklagstiftningen i praktiken i Spanien?

I Katalonien har myndigheterna lyckats med språkbefrämjandet i så hög grad att domstolar, skolor, universiteten och de lokala myndigheterna ger ut information nästan enbart på katalanska (Gustafsson 2012:217). Katalaner förstår kastilianska men hos lokala myndigheter och i vissa andra servicesammanhang är det lättare att uträtta sitt ärende på katalanska (Gustafsson 2012:218). Ofta får man automatiskt service på katalanska, men undersökningar har visat att katalaner i sin vardag också råkar ut för situationer då de inte får använda katalanska (Plataforma per la Llengua 2017:24, 27).

Den spanska staten har inga bestämmelser för hur behöriga kunskaper i regionala språk ska garanteras. De som jobbar för staten är därmed endast förpliktade att kunna kastilianska. Detta handlingssätt är inte i linje med den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, eftersom stadgan betonar behovet av att statens representanter använder regionala språk när de är placerade på ett område där det talas regionala språk (Plataforma per la Llengua 2017:5, 6).

Det går samtidigt inte att undvika att märka hur starkt katalanskan dominerar i Katalonien i andra sammanhang. T.ex. på flygfältet finns det skyltar på tre olika språk i.

följande ordning: först på katalanska, sedan på engelska och underst på spanska (Gustafsson 2012:195). Man kan emellertid inte ta för givet att personalen på flygplatsen har behöriga kunskaper i katalanska. Enligt Plataforma per la Llenguas undersökning har katalaner t.ex. ibland blivit ombedda att byta till kastilianska på flygfältet i Barcelona (Plataforma per la Llengua 2017:27). Katalanskas ställning har trots detta blivit så dominerande att t.ex. företagsägare får böter om skyltar inte är på katalanska. Detta krav har inte med begriplighet att göra, eftersom orden är ofta mycket lika på bägge språken.

Däremot är det inte ett måste att ha samma information tillgänglig på kastilianska (Enkvist 2014).

Det finns som framkommit också språkkrav för offentliga tjänster och det är obligatoriskt att delta i prov där man bevisar att man som sökande kandidat behärskar katalanska flytande (Gustafsson 2012:199). Det har emellertid rapporterats att det inte alltid har varit möjligt att avlägga prov som krävs för offentliga tjänster på katalanska.

Alternativen har ofta varit att antingen examineras på kastilianska eller att låta bli att utföra provet (Plataforma per la Llengua 2017:6).

I Spanien är det vanligt att i offentliga sammanhang föredra termen ciudadano som betyder medborgare i stället för spanjor. Detta är ett resultat av den regionala nationalismen (Gustafsson 2012:202). På samma sätt används ordet kastilianska allt oftare i stället för spanska. Geografiska namn har också regionala varianter i Spanien, t.ex.

kallas Spanien inte España i Katalonien utan Espanya (Gustafsson 2012:200). En del har valt att katalanisera sina namn. Detta sägs göra det lättare att få tjänster inom den offentliga sektorn. En person som har valt att göra så är Arturo Mas som citerats tidigare.

Mas, Jordi Pujols efterträdare, valde att ändra sitt namn till Artur enligt den katalanska traditionen (Enkvist 2014). Den språkliga situationen i Spanien har även påverkat den spanska nationalsången. Sången är en hymn, eftersom katalaner och basker vägrar att sjunga på kastilianska (Gustafsson 2012:202).

Den katalanska ombudsmannen (Síndic de Greuges de Catalunya) har sammanställt en rapport där språkliga rättigheter som inte förverkligas uppmärksammas. Iakttagelserna gäller så väl statens handlingssätt som situationer som individer möter i vardagen.

Rapporten Report on Linguistic Rights in Catalonia (2014:7) belyser samtidigt hur passiv den spanska staten är när det gäller att uppmärksamma och lyfta fram den språkliga mångfalden som råder i Spanien. I rapporten hänvisas även till Europarådets rapporter som påpekar att den spanska staten inte verkställer de språkliga rättigheter som är inskrivna i konstitutionen. Detta leder till brist på kommunikation och kontakt mellan områden där katalanska talas och övriga delar av Spanien. Följderna av denna bristande kontakt blir tydliga om man undersöker antalet universitetsstuderande som studerar katalanska utanför katalanska talande regioner. Katalanska studeras mer vid universiteten som ligger i Tyskland och Stor-Britannien än i övriga delar av Spanien (Wells 2016, Europarådet 2011).

En del domare saknar kunskap om de autonoma regionernas lagstiftning. Det har vidare rapporterats om att det inte alltid har varit möjligt att använda katalanska i juridiska

sammanhang även om det borde ha varit möjligt i regionen i fråga och individen har begärt att få använda språket (Report on Linguistic Rights in Catalonia 2014:8).

Medborgarna ska också kunna använda katalanska inom den spanska administrationen i Katalonien och bli betjänade på katalanska utan att behöva anlita en tolk. Det finns emellertid rapporter om fall där detta inte har varit möjligt, t.ex. hos Fuerza de seguridad, dvs. polismyndigheterna.

Patienter kan inte heller alltid välja på vilket språk de blir bemötta om de som jobbar inom hälso- och sjukvården saknar väsentliga och tillräckliga kunskaper i katalanska (Report on Linguistic Rights in Catalonia 2014:8). Det har lett till längre väntetider och t.o.m. livshotande situationer när primärskötare inte har kunnat katalanska (Plataforma per la Llengua 2017:33).

Informationen på katalanska är i olika offentliga sammanhang också ofta bristfälligt.

Detta framgår såväl på individnivå, t.ex. när man vill ha blanketter på katalanska, och på kollektivnivå när man t.ex. undersöker hur ofta vissa officiella webbsidor på katalanska uppdateras (Report on Linguistic Rights in Catalonia 2014:8).

Kritik riktas emellertid inte endast mot den spanska staten eller mot kastilianskans dominans. Kataloniens regionala lagstiftning anses också delvis vara okonstitutionell. År 2010 poängterade Spaniens författningsdomstol att Kataloniens autonoma statut innehöll en del uttryck som t.ex. katalansk nationalitet som var i strid med konstitutionen (Casanovas 2019:20).

5 JÄMFÖRELSE

I presentationen ovan har jag behandlat finlandssvenskarnas och katalanernas situation var för sig. Jag har redogjort för finlandssvenskarnas historiska kontext och gett en kort översikt av katalanskans ställning i samhället historien igenom. De rättigheter som Finlands och Spaniens språklagstiftning ger finlandssvenskar och katalaner har stått i fokus. I detta kapitel kommer de två språkgruppernas rättigheter och situation att jämföras med varandra. Jag ger konkreta exempel på hur grupperna skiljer sig från varandra men fokus ligger ändå på att diskutera Finland och Spanien som flerspråkiga samhällen.

Språkvalsplanering kan realiseras t.ex. genom lagstiftning (Josephson 2008:150).

Om man jämför lagstiftningen i Finland med den spanska konstitutionen ser man en tydlig skillnad i fråga om den status som svenskan och katalanskan har i Finland respektive Spanien. Svenskan erkänns som ett av Finlands två officiella språk, medan katalanskan officiella ställning är begränsad till de autonoma områden där katalanska talas.

(31.10.1978 3 § 2 underpunkt). Finlandssvenskarna kallas också ibland för den mest priviligierade språkliga minoriteten i världen (Liebkind, Tandefelt & Moring 2007:2).

Även om situationen teoretiskt sett är nästan idealisk är verkligheten annorlunda, såsom genomgången i avsnitt 4.2.4 har visat.

Jämförelsen av hur lagstiftningen fungerar i praktiken visar att det både i Finland och i Spanien finns ett behov av en ökad kunskap om rätten att själv få välja det språk som man vill bli bemött på. Enligt enkätundersökningar är inte alla medborgare i Katalonien medvetna om sina språkliga rättigheter (Plataforma per la llengua 2016:4).

Finlandssvenskar sakna också ibland medvetenhet om sina språkliga rättigheter (Gullberg 2015:294). Man borde därför försäkra att de som har en offentlig tjänst har tillräckliga kunskaper för att kunna betjäna på båda språken.

Den språkliga situationen i Finland varierar mellan olika områden. På Åland och även i vissa kommuner i Österbotten får man automatiskt service på svenska. Den territoriella principen är den som gäller på de här områdena (Allardt & Starck 1981:58).

I övriga delar av Finland och t.o.m. i helt finskspråkiga kommuner ska man emellertid också få använda svenska hos vissa instanser. Att få vård på sitt eget modersmål är en grundläggande rättighet enligt den finska lagstiftningen vilket följer den personliga

principen (30.12.2010/1326, 6. §). Denna rättighet upplevs som mycket viktig bland finlandssvenskarna (Herberts 2019:31) men ändå verkställs den sällan på ett ändamålsenligt sätt. Detta belyser hur Finland är ett flerspråkigt land i teorin, men ofta enspråkigt i praktiken (Nuolijärvi 2005:287).

Den regionala lagstiftningen i Katalonien följer också den personliga principen (Allardt & Starck 1981:58). Enligt den har alla rättighet att välja mellan katalanska och kastilianska. I vardagen blir man ändå oftast bemött på katalanska. Det finns alltså en motstridighet mellan lagstiftningen och hur den förverkligas. I verkligheten tillämpar man i hög grad den territoriella principen (Allardt & Starck 1981:58).

Finlandssvenskarna lever idag relativt kringspridda men en stor del bor fortfarande längs med västkusten och i de södra delarna av Finland. Österbotten hör till periferin geografiskt om man använder Seers (1979) modell för Europas regionala centrum. I övrigt ligger Svenskfinland till stor del i centrum (Allardt & Starck 1981:24). Periferierna är ofta på något sätt beroende av de centrala delarna av landet. I Spanien bor katalanerna däremot i det område som hör till Europas centrum. I ekonomiskt perspektiv är katalanernas ställning i Spanien central eftersom en stor del av landets resurser och industri finns i Katalonien (Allardt & Starck 1981:65). Industriverksamheten i Finland är på motsvarande sätt koncentrerad längs västkusten och den södra delen av Finland. Det finns visserligen industri även i norra Finland men den är betydligt mindre (www.statistikcentralen.fi). Österbotten ligger geografiskt i periferin men området kan ändå inte sägas vara beroende av de södra delarna av landet. Situationen är t.o.m. den motsatta eftersom vissa av Finlands största industrikoncentrationer finns i Österbotten (www.kip.fi).

Både finlandssvenskans och katalanskans framtid har sett dyster ut under olika perioder. Också då språken inte har varit ett direkt föremål för hot har olika typer av samhällsreformer satt sina spår i språkets vitalitet. Båda språken har haft en hög status under vissa perioder. Katalanskan var på 1200-talet det ledande språket vid medelhavet och användes t.o.m. av kungar (Kvarnström 2010). Statistiskt sätt har finlandssvenskarna alltid varit en minoritet, men svenskan var både socialt och politiskt ett majoritetsspråk när Finland var under Sveriges styre (Tandefelt & Finnäs 2007:38). På 1700-talet skedde det också en försvenskning i de ledande samhällsklasserna i Finland (Reuter 1997:95).

Ända fram till mitten av 1800-talet användes svenska de facto i de högre genrerna och i

prestigefyllda situationer i så hög grad att man kan tala om diglossi (Tandefelt & Finnäs 2007:38). Detta visar hur språk som talas av en minoritet kan ha högre prestige än majoritetsspråket om de används i framträdande domäner i samhället (Gustafsson 2012:218).

När man jämför den språkliga situationen i Finland och Spanien i ett historiskt perspektiv ser man tydligt att den finska situationen har förändrats demografiskt sett. De svenskspråkiga i Finland bodde tidigare koncentrerat längs kusten, men i dag bor de mer kringspritt. Medan den territoriella principen tidigare följdes mer dominerar den personliga principen i dag. Endast i Österbotten och på Åland finns områden där bemötandet automatiskt sker på svenska. Demografiska förhållanden som detta sätter oundvikligen sina spår i språkets vitalitet och kan göra språkets överlevnad svårare (Liebkind & Henning-Lindbom 2015:195). Som McRae (1997) visat skyddar tillämpning av den territoriella principen språk bättre (Liebkind, Tandefelt, Moring 2007:6).

Den spanska konstitutionen från 1978 gav upphov till en regionalisering i Spanien.

De som kräver självständighet för Katalonien hänvisar genomgående till konstitutionen för att få stöd (Enkvist 2014). Att de autonoma regionerna i Spanien fick självstyre ligger i linje med den allmänna tendensen i Europa på 1970-talet. Etniska minoriteters identitet lyftes fram i många europeiska länder. När minoriteterna ställde krav på staten blev lösningen i många fall att ge dem autonomi (Allardt & Starck 1981:65).

I Katalonien är den nationalistiska andan stark. En del är nöjda med den nuvarande situationen men det finns även katalaner som aktivt arbetar för att Katalonien ska kunna skilja sig från Spanien (Gustafsson 2012:215). Detta kommer i uttryck även i vardagen och skapar spänningar mellan Katalonien och resten av Spanien. De som kämpar för Kataloniens självständighet identifierar sig starkt som katalaner och vill inte bli kallade spanjorer (Enkvist 2014). Lojaliteten mot Katalonien anses vara ytterst viktig och ifrågasätts lätt som för svag (Enkvist 2014). Den allmänna uppfattningen är att man antingen är helt på Kataloniens sida eller stöder den spanska staten.

Finlandssvenskar och katalaner skiljer sig klart från varandra i fråga om identitet.

Finlandssvenskarna identifierar sig ofta som finlandssvenskar men även som finländare (Liebkind & Henning-Lindblom 2015:191). En stor del av finlandssvenskarna har multipla identiteter och kan flexibelt identifiera sig men någondera gruppen beroende på situationen (Allardt & Starck 1981:55). Att identifiera sig som finländare i vissa

situationer hotar inte den finlandssvenska identiteten utan ses som en manifestation av behovet att ha en mångfasetterad identitet.

Att ha multipla identiteter som man flexibelt växlar mellan är inte möjligt i Katalonien på samma sätt som i Finland. Finlandssvenskar kan emellertid också ibland medvetet betona sin finlandssvenska identitet, t.ex. när de är bland finskspråkiga. Valet att byta till finska när en i gruppen är finskspråkig kan också ibland tolkas som ett sätt att visa att den finskspråkiga personen inte är inkluderad. På det här sättet skyddas den finlandssvenska språkgruppens gränser (McRae 1997:113).

Ibland används språk som argument i kampen för självständighet (Enkvist 2014).

De språkliga rättigheternas verkställande i praktiken uppfattas ge tyngd åt kravet att bli självständig. Ekonomiska resurser reserverade för t.ex. språkpolitik kan då komma att riktas mot förverkligande av andra intressen (Enkvist 2014). Språkpolitiken som bedrivs i Katalonien kritiseras även med jämna mellanrum i spanska medier. Den spanska tidskriften ABC publicerade 1993 en artikel med kritik av Kataloniens språkpolitik.

Rubriken till artikeln löd: Igual que Franco pero al revés, alltså precis som Franco men tvärtom (Strubell 2011:137). Under Francotiden var det i praktiken omöjligt att använda de regionala språken (Plataforma per la llengua 2019:15). Idag anser de som talar kastilianska i Katalonien att situationen är den motsatta. Den språkpolitik som bedrivs i Katalonien är aktiv och aggressiv. De som flyttar till regionen ska lära sig katalanska (Llei de política lingüística). I Katalonien strävar man aktivt efter att normalisera bruket av katalanska. Den katalanska regeringen har t.o.m. haft en kampanj vars slogan var El catalá, llengua per a tothom dvs. katalanska, ett språk för alla (Casesnoves, Mas & Tudela 2019:546). I Finland kan de som flyttar till landet däremot bli befriade från svenska i skolan. Detta kan vara motiverat exempelvis då individen inte har gått skola i Finland tidigare (Juurakko-Paavola & Åberg 2018).

Speciellt i de södra delarna av Finland anser de svenskspråkiga att språkpolitiken på ett personlig plan i sin mest aktiva form består av valet att leva på ett område där det bor andra svenskspråkiga (McRae 1997:343). Det finns även mer språkpolitiskt aktiva svenskspråkiga i Finland, men som grupp betraktad är skillnaden till nivån av aktivism i Katalonien betydande. En till orsak till de svenskspråkigas passivitet i Finland är att de lever kringspridda i Finland. Känslan av samhörighet är inte lika stark som hos katalanerna som alla bor på ett klart avgränsat område (McRae 1997:344). I Finland har

det emellertid funnits rörelser som har framhävt att de svenskspråkiga skulle behöva ett eget territorium (Rosenberg 1994:111). Tanken dyker upp fortfarande med jämna mellanrum, speciellt i samband med Åland. 2019 förklarade partiet Ålands Framtid att Åland i stället för att vara ett autonomt område i framtiden borde bli ett land som är i union med Finland. Partiet har inte rönt stor tillslutning men organiserar demonstrationer för att visa sin solidaritet med bl.a. Kataloniens självständighetsrörelse (Miettinen 2018).

Enligt finsk lagstiftning organiseras undervisningen i Finland separat för svenskspråkiga och finskspråkiga (23.12.1999, 1288. 4 § 4 mom.). Till skillnad från Katalonien väljer medborgare själv vilket språk de går i skola på. Den språkpolitik som bedrivs i Finland betonar också att tvåspråkighet främst verkställs på ett personlig plan och består av val som var och en själv gör. I Katalonien har man däremot gjort katalanskan till det enda undervisningsspråket (L’estatut de Catalunya, Títol Preliminar). I de fall då det både talas katalanska och kastilianska i en familj är barnens första språk vanligtvis katalanska. Att katalanska blivit undervisningsspråk i skolorna i Katalonien stöder detta val. Situationen har samtidigt lett till att en del katalanska ungdomar har svaga kunskaper i kastilianska och kan undvika att använda språket (Gustafsson 2012:198). Genom aktiv språkvalsplanering har man alltså här åstadkommit en intressant situation där språket som talas av minoritet har fått större makt än hela landets enda officiella språk. Hur aktiv språkpolitik kan påverka språkets status framgår tydligt här.

När aktiv språkpolitik bedrivs framgångsrikt i ett land kan det leda till åtgärder även i andra länder. Minoritetsspråk vars ställning har blivit bättre har fått dem som talar andra minoritetsspråk att vilja förbättra sin egen ställning. Diskussionen om de spanska regionala språkens status har pågått som speciellt het efter att iriskan blev ett officiellt språk inom EU år 2007 (Mahony 2004). För tillfället finns det enligt Europeiska kommissionens hemsida 24 språk som kategoriseras som officiella och som används i arbetet inom EU. Katalanskan hör inte till unionens officiella språk, trots att man har försökt vädja till EU om att alla regionala språk ska få officiell status inom EU.

Förhållandena mellan olika språk i ett flerspråkigt samhälle ändras på grund av olika politiska händelser och regleras i viss mån genom språklagstiftningen (McRae 2007:15,23). De olika språken påverkas även utifrån och kan få stöd från grannländer där det talas samma språk. Förutom Finland och Spanien finns det många andra flerspråkiga samhällen i Europa. Situationen i Belgien, Schweiz och även utanför Europa i Kanada

har varit föremål för forskning. Flerspråkigheten har långa rötter i Belgien och Schweiz och i viss mån även i Finland. Det har också redan länga funnits olika språk på det område som i dag är Spanien (McRae 2007:14,15).

Den språkliga situationen i Schweiz är ideal, eftersom alla dess tre officiella språk talas i andra europeiska grannländer. I Belgien är förhållandet till grannländerna inte lika symmetriskt. De fransktalande i Kanada får inte stöd från grannländerna, eftersom det i närheten av Kanada talas nästan enbart engelska. Studier har samtidigt visat att t.ex.

spanskans predominans hela tiden blir starkare i Kanada (McRae 2007:20,21).

Katalanerna kan i teorin få stöd från andra länder där det talas katalanska men språket har minoritetsspråksstatus i många europeiska länder, vilket inte medför lika starkt stöd.

Språkvalsplaneringen och attityderna till katalanska varierar mellan olika regioner och områden där språket talas; t.o.m. i Spanien förhåller man sig varierande till katalanska.

Detta kommer fram om man jämför den allmänna opinionen i Valenciaregionen, Katalonien och Balearerna. Attitydskillnaderna påverkar sammanhållningen mellan de som talar katalanska negativt, eftersom det saknas ett gemensamt mål (Casesnoves, Mas, Tudela 2019:528).

Den språkliga situationen som råder i Finland skiljer sig från situationen i Schweiz, Belgien och Kanada. Att Sverige ligger så nära Finland har haft en positiv inverkan t.ex.

på finlandssvenskarnas kultur och har bidragit till samarbete mellan dessa länder (McRae 2007:20–21). Det som gör situationen speciell är Finlands höga språkliga instabilitet och flexibla språkbarriärer. I framtiden kan den lingvistiska modellen bli ännu mer flerspråkig i Finland (McRae 2007:13). Gemensamt för finlandssvenskarnas och katalanernas situation är att antalet övriga språk i Finland och Spanien ökar på grund av immigration.

Samhället i Finland har blivit allt mer flerspråkigt. Flerspråkigheten har ökat i så hög grad att antalet finlandssvenskar under de senaste åren har varit färre än antalet invånare från andra länder i Finland (www.stat.fi). Förutom i Finland har detta även hänt i många andra länder, t.ex. i Kanada (McRae 2007:17). I Katalonien ser statistiken annorlunda ut.

Antalet invånare med katalanska som första språk har ökat, medan antalet som har kastilianska som första språk har under de senaste åren minskat. Antalet invånare från andra länder ökar jämnt, men katalanska och kastilianska skiljer sig fortfarande markant från andra språkgrupper (www.idescat.cat).

Kjell Herbets gav sin expertåsikt om vad fungerande tvåspråkighet i Finland kräver (Hansén 2018). Enligt Herberts räcker det inte att ha fina språklagar utan det behövs planering för att säkerställa att båda språken har samma villkor. Detta har man gjort i en del tvåspråkiga länder och områden såsom Katalonien och Quebec. I Finland är den allmänna inställningen till fungerande tvåspråkighet ofta nonchalant och finlandssvenskarna har vant sig i hög grad till att tvåspråkigheten fungerar i varierande grad (Hansén 2018).

Språkklimatet i Finland och i Spanien uppvisar också liknande drag. Båda länderna har en lång flerspråkig historia men är i praktiken enspråkiga. Undersökningar visar att man i Spanien kan få uppmaningen att tala spanska med motiveringen att man befinner sig i Spanien (Plataforma per la Llengua 2017:37). Liknande kommentarer hör man även i Finland (Herberts 2019:8). Detta visar hur språklig status inte endast är beroende av den status som lagstiftningen ger. Den ställning som svenskan i Finland har jämfört med katalanskans ställning i Spanien är annorlunda men ändå kan bemötandet i vardagen bli detsamma.

Ett flerspråkigt land kan med sin språkliga mångfald berika landets kulturella arv.

Ett flerspråkigt land kan med sin språkliga mångfald berika landets kulturella arv.