Svenskans ställning i Finland i jämförelse med katalanskans ställning i Spanien

Svenskans ställning i Finland i jämförelse med katalanskans

ställning i Spanien

Rebecka Heinonen

Avhandling pro gradu

Nordiska språk, Examensprogrammet för språkinlärning och språkundervisning

Institutionen för språk- och översättningsvetenskap

Humanistiska fakulteten

Åbo universitet

April 2020

The originality of this thesis has been checked in accordance with the University of Turku quality assurance system using the Turnitin OriginalityCheck service.

HEINONEN, REBECKA: Svenskans ställning i Finland i jämförelse med katalanskans ställning i Spanien

Avhandling pro gradu, 70 s., 6 s. bilagor

Nordiska språk, Examensprogrammet för språkinlärning och språkundervisning April 2020

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna avhandling har som syfte att jämföra den språkliga situationen i Finland med situationen i Spanien. I fokus ligger språk som talas av en minoritet eller beräknas som minoritetsspråk, nämligen svenska och katalanska. Avhandlingen belyser vilken statusen är för dessa språk i respektive länder.

Det empiriska materialet för undersökningen består främst av språklagstiftningen i Finland och i Spanien. Hur lagstiftningen är formad och hur den fungerar i praktiken är de centrala forskningsfrågorna. Metoden som används i avhandlingen är jämförande. De lagar som berör språk undersöks och analyseras ur en språkpolitisk synvinkel. Materialet består därtill av rapporter som är sammanställda av olika organisationer. Största delen av rapporterna är sammanställda av den katalanska organisationen Plataforma per la Llengua och de finlandssvenska samhällsvetarna Kjell Herberts och Fjalar Finnäs.

Den historiska överblicken visar att bakgrunden för svenskan i Finland och katalanskan i Spanien har en del likheter. Båda språken har varit inflytelserika under vissa tidsperioder men även förbisedda och t.o.m. tryckta under andra perioder. Den finska grundlagen och språklagstiftningen säkrar att svenskan i Finland har en officiell ställning och bruket av språket är möjligt på alla områden i livet. Den spanska konstitutionen erkänner inte katalanska som officiellt språk i Spanien, språket är officiellt endast i de autonoma regionerna där det talas. Kataloniens autonoma statut fastslår att katalanskan har en officiell status i regionen tillsammans med kastilianskan.

Användningen av svenska i Finland och katalanska i Katalonien är ändå inte alltid problemfritt. Undersökningar visar att svenska går bra att använda t.ex. inom den grundläggande utbildningen men kan vara svårt att använda inom hälsovården. På liknande sätt kan användningen av katalanska vara problematiskt i vårdsituationer i Katalonien.

För att säkerställa framtiden för språk som talas av en minoritet eller har status som minoritetsspråk krävs det aktiv språkplanering. Språken ska ses som något värdefullt, som är värt att satsa på och som förs vidare till följande generationer. Vikten av institutionellt stöd är då stor.

Nyckelord: minoritetsspråk, territoriell tvåspråkighet, språklig status, svenska, katalanska, Spanien, Finland, språkpolitik

Abstract

1 Inledning... 6

1.1 Finlandssvenska och katalanska... 7

1.2 Syfte och frågeställning ... 9

1.3 Material och metod ... 9

1.4 Disposition ... 10

2 Flerspråkiga samhällen... 11

2.1 Språklig status i samhället ... 11

2.1.1 Geografiskt perspektiv ... 12

2.1.2 Historiskt perspektiv ... 14

2.1.3 Identitetsfrågan ... 15

2.2 Språkpolitik och språkplanering ... 16

3 Svenskans och katalanskans historiska ställning i samhället ... 19

3.1 Den historiska bakgrunden för svenskan i Finland... 19

3.1.1 Situationen i dag ... 21

3.2 Katalanskans historia i Spanien ... 22

3.2.1 Situationen i dag ... 25

4 Språklagstiftning ... 29

4.1 Lagstiftning i Finland och Spanien ... 30

4.1.1 Lagöversättning i Finland ... 32

4.2 Språklagstifningen i Finland ... 33

4.2.1 Språklagen i Finland ... 34

4.2.2 Språket med hälso- och sjukvårdstjänster i Finland ... 37

4.2.3 Lag om grundläggande utbildning i Finland ... 38

4.2.4 Fungerar språklagstifningen i praktiken i Finland?... 39

4.3 Språklagstifningen i Spanien ... 43

4.3.1 Den spanska konstitutionen ... 44

4.3.2 Estatut d’Autonomia de Catalunya ... 45

4.3.5 Fungerar språklagstiftningen i praktiken i Spanien? ... 51

5 Jämförelse... 54

6 Avslutande sammanfattning ... 62

Litteratur ... 64

Lyhennelmä ... 71

1 INLEDNING

Situationen i Spanien är vid skrivande stund spänd. Det spanska samhället är i gungning på grund av katalanernas önskan om att frigöra sig och bli fullständigt autonoma. Denna avhandling kommer dock inte att utforska den aktuella situationen desto närmare eller ta ställning till politiska frågor. Syftet med min avhandling är att jämföra den språkliga situationen för finlandssvenskar och katalaner.

Finlandssvenskarna befinner sig i vardagen i liknande situationer som språkliga minoriteteter i andra europeiska länder (Moring 2002:22). Finlandssvenskarnas situation skiljer sig dock från de regelrätta språkliga minoriteternas i det avseendet att svenskans status som ett av nationalspråken i Finland är inskriven i Finlands språklag (www.finlex.fi). Som Moring (2002:22) påpekar är Finland ”i formell mening ett tvåspråkigt land”. Svenskan i Finland kan inte sägas höra till minoritetsspråken i Europa eftersom lagstiftningen ser finska och svenska som likvärdiga språk i det finska samhället (www.finlex.fi). Finland är inte bara ett tvåspråkigt land; landet har alltid varit flerspråkigt. Sedan år 1992 har också samiskan haft ställningen som officiellt språk i Finland (www.eduskunta.fi).

Språksituationen i Spanien bygger på grundlagen från år 1978. Enligt den tredje artikeln är kastilianskan (castellano), dvs. spanska, det officiella språket i Spanien (Carcedo 2005:153). Den mångspråkiga situationen som råder i landet noteras i lagen: i den tredje artikelns andra paragraf står det att det finns språk som är officiella i givna autonoma regioner. Katalanska, som heter català på katalanska, har tillsammans med galiciska och baskiska (som också kallas för euskara) status som regionalaspråk i Spanien.

Det talas även aragonska och asturiska i Spanien, men dessa språk kategoriseras oftast som dialekter och saknar därför ställning som officiella språk på sina spanska självstyrelseområden (Carcedo 2005:149). Självstyrelseområdena kan autonomt besluta vilken språkpolitik som bedrivs inom dem (Carcedo 2005:153). Katalanskan saknar emellertid språkliga rättigheter i vissa delar av Spanien såsom i den östra delen av Aragonien, dvs. norra delen av Katalonien. Språket saknar också status som officiellt språk inom centralförvaltningen i Frankrike, Italien, Spanien och Europeiska unionen (Strubell & Boix-Fuster 2011:3).

Starka känslor förknippas med språket i Katalonien. ”I Katalonien är den nationella identiteten starkt sammankopplad med språket. Det är språket som skapar nationerna”

konstaterar Gustafsson (2012:196). En närmare titt på katalanskans historia förklarar varför detta regionala språk samtidigt har en så stark ställning i jämförelse med andra regionala språk: det har talats katalanska i Katalonien från och med 800-talet (Gustafsson 2012:198).

När det gäller katalanskans ställning inom EU kan konstateras att språket hör till de fem regionala språk som är semi-officiella inom unionen. Dessa språk kan användas officiellt mellan Europeiska rådet och medlemsstaterna (www.europarl.europa.eu).

Representanterna för Katalonien har också tillsammans med några andra, t.ex.

representanterna för Wales, grundat en arbetsgrupp (Stateless Nations Intergroup) inom det europeiska parlamentet. Syftet med arbetsgruppen är att framhäva behovet av att förbättra de aktuella nationernas position inom EU och få tillgång till gemensamma projekt (Moring 2005:81).

1.1 Finlandssvenska och katalanska

När begreppet finlandssvenska används i denna avhandling syftar det på den standardvarietet av svenska som talas i Finland. Termen svenskan i Finland används vanligtvis när man talar om svenskans ställning mer allmänt i Finland och denna modell kommer jag att följa i min avhandling. Båda begreppen är emellertid problematiska i fråga om hur de tolkas och vad de omfattar. Eftersom begreppen ändå är etablerade (Wide &

Lyngfelt 2009:13) kommer jag att använda dem.

I Finland finns det ett särskilt samarbetsorgan som arbetar för svenskans ställning i Finland, Folktinget. På Folktingets hemsida (www.folktinget.fi) konstateras det att finlandssvenskan varken är ett eget språk eller en dialekt utan helt enkelt en nationell varietet. Finlandssvenskan uppvisar samtidigt en del särdrag och fenomen som karakteriserar varieteten och i viss mån skiljer den klart från den svenska som talas i Sverige. Ett av de mest kännetecknande dragen är prosodin, men det går även att hitta lexikala och syntaktiska företeelser som skiljer finlandssvenskan från sverigesvenskan (Reuter 1996, Wide & Lyngfelt 2005).

Organisationer som arbetar för att främja katalanskan är t.ex. Obra Cultural Balear, Acció Cultural del País Valencià, Òmnium Cultural, Escola Valenciana och la Plataforma per la Llengua. I min avhandling kommer jag att förlita mig på undersökningar som är gjorda av den sistnämnda organisationen, eftersom de på ett ändamålsenligt sätt belyser hur den spanska lagstiftningen fungerar i vardagen i Katalonien. Förutom de ovannämnda organisationerna, som mest fokuserar på att främja det katalanska kulturlivet, finns det även organisationer som jobbar för att immigranter ska välja katalanska framför kastilianska (Strubell & Boix-Fuster 2011:8).

Katalanskan kan delas in i två dialektgrupper, den västliga dialektgruppen och den östliga. Språket är relativt enhetligt överallt men det går att skilja mellan de två grupperna.

Centralkatalanska som talas t.ex. i Barcelona, nordkatalanska och de varianter som talas på de baleariska öarna hör till östliga dialekterna. Nordvästkatalanska och sydkatalanska bildar däremot den västliga dialektgruppen (Carcedo 2005:150). Sydkatalanska kallas ofta för valencianska (valenciano). En del språkvetare argumenterar för att valencianskan är ett eget språk, medan andra räknar den som en dialekt (Carcedo 2005:151). Den språkliga situationen i Valencia är komplicerad och det råder en rivalitet mellan dem som främjar språket som talas i Valencia och dem som accepterar att det talas mer och mer kastilianska i regionen (Strubell & Boix-Fuster 2011:10).

Finlandssvenskarna är finländare som har svenska som modersmål. En del är mer eller mindre tvåspråkiga och kan både finska och svenska men det finns också finlandssvenskar som är praktiskt taget helt svenskspråkiga (Finnäs 2012:24). Knappt 290 000 finländare är registrerade som svenskspråkiga i Finland (www.tilastokeskus.fi).

Begreppet minoritet associeras ofta med storleken på en grupp men detta kan vara vilseledande (Allardt & Starck 1981:71). Katalanska är det språk som talas av den största minoritetsgruppen i Europa (Strubell & Boix-Fuster 2011:3). 9 millioner människor talade katalanska 2003. 6,6 millioner av dessa angav att katalanska var deras första språk eller det språk som de använde mest (Institut d’Estadística de Catalunya). Trots det befinner sig katalanskan i en sårbar situation. Talare av katalanska behöver språklig säkerhet, dvs. möjlighet att använda katalanska i det vardagliga livet (Strubell & Boix- Fuster 2011:8).

När man hänvisar till spanskan som talas i Spanien och i vissa delar av Amerika brukar man använda antigen termerna spanska eller kastilianska. Enligt Real Academia

Española (www.rae.es), som ansvarar för språkvård av spanska språket, är båda termerna acceptabla och användbara. Om man vill ta hänsyn till mångfalden som förekommer inom det spanska språket är termen spanska mer gångbar. Spanska är också den benämning som används internationellt. Kastilianska hänvisar till det spanska språk som fick sitt ursprung under kungariket Kastilien, eller den variant av spanska som talas i Spanien.

Termen kastilianska används även när språket behandlas i relation till andra språk som talas i Spanien (www.rae.es). Jag kommer att diskutera det spanska språket ur den sistnämnda synvinkeln och därför använder jag främst begreppet kastilianska i min avhandling.

1.2 Syfte och frågeställning

Lagstiftningen i Finland och Spanien som säkrar de nationella språkgruppernas rättigheter att använda sitt eget modersmål står i fokus för min avhandling tillsammans med undersökningar som belyser hur denna språklagstiftning fungerar i praktiken. Det som säkras i lagstiftningen i Finland jämförs med det som garanteras i den spanska motsvarigheten.

Mina forskningsfrågor är följande:

 Vilken ställning har svenskan i Finland och katalanskan i Spanien för tillfället och hur återspeglas ställningen i lagsstiftningen?

 Vilka rättigheter har talare av svenska och katalanska i respektive land?

 Hur ser motsvarande situation som finlandssvenskarna har ut i Spanien för den som talar katalanska?

1.3 Material och metod

Mitt primära material utgörs av språklagstiftningen i Finland och den spanska motsvarigheten till den. Valet av detta material är välmotiverat på grund av att jag vill närma mig forskningsämnet inte bara ur en språklig synvinkel, utan också ur en juridisk synvinkel. Den huvudsakliga metoden är jämförande. Språklagstiftningen jämförs

paragraf för paragraf för att kunna reda likheter och olikheter mellan Spanien och Finland.

En näranalys av språklagarna belyser vilken ställningen språken har inom respektive land.

I avhandlingen utnyttjar jag mig också av rapporter som belyser den samhälleliga situation som råder i Finland och i Spanien. Dessa rapporter innehåller fakta om finlandssvenskarnas respektive katalanernas dagliga liv. När det gäller katalanskan hänvisar jag som framkommit främst till rapporter som är sammanställda av Plataforma per la llengua, en självständig organisation vars mål är att främja katalanskan och stärka dess värde som redskap för social kohesion (www.plataforma-llengua.cat). För finlandssvenskans del hänvisar jag till rapporter och undersökningar som är gjorda av bl.a.

samhällsvetarna Kjell Herberts (2019) och Fjalar Finnäs (2012).

1.4 Disposition

I följande kapitel diskuterar jag kort typiska drag för flerspråkiga samhällen. Det tredje kapitlet sammanfattar den historiska bakgrunden för svenskan i Finland och presenterar fakta om Spaniens historia. Att belysa den demografiska aspekten är också relevant, eftersom det hur mycket de två språken talas i respektive land har påverkat dem historiskt sett. Kapitlet avslutas med en kort översikt av den nuvarande situationen.

Det fjärde och mest centrala kapitlet fokuserar på lagstiftning. Kapitlet klargör hur språklagstiftningen ser ut i Spanien och i Finland. Hur antalet talare påverkar rättigheterna diskuteras också, eftersom det har fått olika betydelse i de två länderna. Avhandlingen avslutas med en diskussion om likheterna och skillnaderna mellan situationen i Finland respektive i Spanien.

2 FLERSPRÅKIGA SAMHÄLLEN

Jag inleder detta kapitel om flerspråkiga samhällen med att diskutera vilka faktorer som påverkar de aktuella språkens status i samhällena. Jag reflekterar även kring hur demografin påverkar livskraften hos den grupp individer som talar ett annat språk än majoritetens språk. Jag redogör vidare för vilken typ av minoritetsrörelser det har funnits och vilka ideologier de har haft. I slutet av avsnitt 2.1 presenterar jag hur språket ofta är starkt förknippat med individens identitet och i avsnitt 2.2 redogör jag för vilken roll språkpolitik och språkplanering har. Jag kommer att ge exempel på vad man kan åstadkomma genom aktiv språkplanering och vad det leder till om språk som talas av en minoritet inte ses som en rikedom.

2.1 Språklig status i samhället

Språklig status kan man undersöka åtminstone ur fem olika perspektiv. För det första kan själva språket ligga i fokus. Språklig status går även att utforska ur ett demografiskt perspektiv genom jämförelse av språkgruppers antal och storlek med varandra. Också språkundervisningen i ett givet land avspeglar den språkliga statusen. Ett annat alternativ är att jämföra vilken ställning olika språkgrupper har enligt lagstiftningen. Det sista alternativet är slutligen att redogöra för hur medborgare på individnivå upplever de rättigheter eller begränsningar de bemöter i vardagen (Nuolijärvi 2005:283). I min avhandling undersöks språklig status främst inom lagstiftningen med fokus på språklagstiftning. Avsnitt 2.1.1 och kapitel 4 redogör därtill för den ställning svenskan i Finland och katalanskan i Spanien har i demografiskt perspektiv. Hur individer upplever att deras språkliga rättigheter verkställs behandlas också i kapitel 4.

Med flerspråkiga samhällen avses stater eller samhällen inom vilka det talas flera språk (Norrby & Håkansson 2015:243). Vilken relationen är mellan de olika språken kan komma fram i landets lagstiftning. Vanligtvis finns det ett språk som talas av en majoritet och är det dominerande språket i samhället. Språk som talas av en minoritet kan ha olika ställning. Lagligt skydd kan trygga dem en relativt bra ställning men officiellt erkännande

kan också saknas totalt (Norrby & Håkansson 2015:244). I kapitel 4 diskuterar jag vilken ställning svenskan i Finland och katalanskan i Spanien ges just i lagstiftningen.

För att utreda vilken ställning språk som inte talas av en majoritet har i ett givet samhälle kan man undersöka språkens vitalitet i ljuset av politiska och sociala faktorer och attityder som förknippas med dem (Norrby & Håkansson 2015:251). I Finland säkerställs svenskans ställning i grundlagen. I Spanien är det de autonoma regionernas lagstiftning som styr språkens ställning. Hur effektiv språkpolitik ska bedrivas i enlighet med den spanska språklagens bestämmelser preciseras i de autonoma regionernas lagstiftning (Carcedo 2005:154).

Det räcker inte med att ett språk talas av en relativt stor grupp för att de språkliga rättigheterna ska vara tryggade. Katalanskan är som framkommit Europas största minoritetsspråk men dess status i det spanska samhället är ändå omdiskuterad (Carcedo 2005:162). Det går inte att se katalanska som ett typiskt minoritetsspråk eftersom situationen är så mångfasetterad. I många avseenden utgör katalanskan en avvikelse jämfört med andra minoritetsspråk (Strubell 2011:139). Detta kommer även att framgå tydligt i de följande kapitlen i denna avhandling.

2.1.1 Geografiskt perspektiv

Vilken status den grupp som talar ett annat språk än majoritetens har i samhället påverkar dess livskraft. Samtidigt är det viktigt att talarna bor på ett koncentrerat område, vilket minskar risken för att det uppstår åtskilda områden (Norrby & Håkansson 2015:251). I Finland kan svenska i princip talas av enskilda individer över hela landet men den svenskspråkiga befolkningen är koncentrerad till de södra och västra kustområdena.

Svenska används också på så kallade språköar, det vill säga av små minoriteter på finskspråkiga orter. Hit hör Björneborg, Kotka, Tammerfors, Uleåborg och nuförtiden även Lahtis (Laurent 2013:7). I både Katalonien och på Balearerna talas katalanska däremot i hela regionen, medan regionerna kring Valencia är mer präglade av kastilianskan.

Etniska minoriteter befinner sig typiskt i periferin. Områdena i periferin kan vara antingen ekonomiskt, politiskt, kulturellt eller geografiskt beroende av landets centrala delar. Seers (1979), som undersökt Europas regionala centrum, visar emellertid hur det

även kan finnas minoriteter i centrum. Katalonien, och delvis även delar av sådana områden där det bor mycket finlandssvenskar i Finland, kan sägas befinna sig i centrum.

Spaniens huvudstad Madrid samt östra Nyland och Österbotten i Finland ligger däremot enligt Seers modell i periferin om man undersöker svenskans och katalanskans situation i ett geografiskt perspektiv (Allardt & Starck 1981:24).

Det finns samtidigt språkliga minoriteter som inte befinner sig i periferin om situationen undersöks ur ett ekonomiskt perspektiv. I Spanien bor katalanerna i en av de rikaste regionerna i landet (Allardt & Starck 1981:25). Minoriteter som har rikligt med ekonomiska, språkliga och politiska resurser har även en tendens att vara mer aktiva i sina strävanden (Allardt & Starck 1981:36–37). Ett sätt att bemöta dessa strävanden är att ge minoriteterna autonomi. Lösningen är emellertid inte oproblematisk om det autonoma området är ledande t.ex. inom industrin. Då kan en fullständig autonomi orsaka ekonomiska svårigheter för övriga delar av landet (Allardt & Starck 1981:65).

I två- eller flerspråkiga länder följer man typiskt antingen den territoriella eller den personliga principen vid språkval och språkliga rättigheter (Allardt & Starck 1981:58).

Om den territoriella principen följs talar man automatiskt ett visst språk på ett bestämt område och alla som bor på området räknas automatiskt till språkgruppen i fråga. Den personliga principen betonar vikten av individens språk. De två principerna tillämpas emellertid sällan i renodlad form i vardagen (Allardt & Starck 1981:58). I Finland tillämpar man t.ex. den personliga principen vid folkräkning, men däremot är språklagstiftningen i stor grad formad enligt den territoriella principen (Allardt & Starck 1981:40,59). I Västeuropa under de senaste årtiondena har också många etniska minoritetsgrupper och deras språk blivit bättre erkända, åtminstone i teorin (Wells 2016).

De svenskspråkiga i Finland var i början av 1900-talet bosatta på ett geografiskt avgränsat område men idag är befolkningen mer kringspridd (Finnäs 2015:67).

Finlandssvenskarna som grupp har en inre sammanhållning men samtidigt finns det olikheter inom gruppen. De svenskspråkiga bosättningsområdena i Österbotten avgränsar inte med de områden i söder och i sydväst där det bor många svenskspråkiga. På samtliga dessa områden bestämmer individerna själva på vilket språk de vill bli bemötta och till vilken språkgrupp de hör. På Åland är det däremot den territoriella principen som styr språkvalet. Även den ställning finlandssvenskarna har inom samhället varierar. En del befinner sig i periferin såväl socialt som rent geografiskt (Allardt & Starck 1981:28).

I Spanien bor mer än 40 % av befolkningen idag i regioner där det finns flera officiella språk (Turell 2000:1). De regionala språkens ställning varierar mellan regioner.

Katalanskan har en avsevärt bättre ställning i Katalonien jämfört med de andra autonoma regioner där språket talas. I Katalonien följer man i hög grad den territoriella principen.

På Balearerna har man inte främjat katalanskans normalisering i samma grad som i Katalonien (Pradilla 2000:67). Katalanska används inte lika mycket på Balearerna och språkets närvaro är inte lika synlig. Katalanska talas i största delen av Valenciaregionen men ändå är dess sociolingvistiska situation mångfasetterad och unik (Buda 2015:7). Den rådande åsikten har länge varit att katalanska är ett språk som talas av de lägre samhällsklasserna i Valencia, medan kastilianska talas av de övre samhällsklasserna.

Detta stämmer dock inte längre. Valencianskan - områdets egen variant av katalanska - talas idag även inom flera inflytelserika domäner (Pradilla 2000:69). Just nu pågår också diskussioner om huruvida valencianska är ett eget språk eller en variant av katalanskan (Buda 2015:7).

2.1.2 Historiskt perspektiv

Redan på 1970-talet kunde man notera att etniska grupper dvs. grupper med antingen språkliga, kulturella eller andra särdrag, hade blivit aktivare. Det går emellertid inte alltid att peka på en speciell tidpunkt när detta fick sin början (Allardt & Starck 1981:29).

Speciellt aktiva var de grupper som var förankrade geografiskt till ett bestämt område, vilket i många fall ledde till aktivism och krav på självstyrelse (Allardt & Starck 1981:15).

Det som fick rörelserna att aktivera sig var det så kallade moderniseringsparadigmet, dvs.

den allmänna uppfattningen i Europa på 1970-talet att etniska grupper skulle komma att försvinna i samband med samhällets modernisering och homogenisering (Allardt &

Starck 1981:17).

Det som för samman etniska grupper är starkt kopplat till historien. Historiska rötter kan ligga latenta under en tid tills de på sätt och viss sedan återupptäcks. Som exempel på detta nämner Allardt och Starck (1981:24) hur finlandssvenskarna under slutet av 1800-talet samlades kring en nationalitetsrörelse. Denna rörelse, som var en motreaktion till den finsknationella rörelsen, förenade finlandssvenskarna på ett unikt sätt.

Det har också funnits röster som har framhävt att finlandssvenskarna skulle behöva en territoriell förankring för att ge språkgruppen en fysisk hembygd (Rosenberg 1994:111). Efter andra världskriget strävade en del finlandssvenskar efter att skapa ett svenskspråkigt län utmed den österbottniska kusten (Meinander 2015:23). Senast har frågan debatterats kring millennieskiftet (Meinander 2015:22). Ålands autonoma självstyre har även nyligen jämförts med Katalonien (Miettinen 2018).

2.1.3 Identitetsfrågan

I flerspråkiga samhällen är en del individer tvåspråkiga och kan båda språken som används inom samhället. Vad tvåspråkigheten innebär för individens identitet varierar beroende på olika omständigheter (Liebkind & Henning-Lindblom 2015:197). Individens nätverk och kunskaper påverkar hur tvåspråkig man identifierar sig som (Liebkind &

Henning-Lindblom 2015:196). I Kataloniens autonoma statut nämns begreppet identitet flera gånger. Identitet nämns bl.a. där det poängteras att varje individ får uttrycka olika identiteter och där rättigheten att ha och utveckla ens identitet slås fast (Estatut d’autonomia de Catalunya 2006, Preámbul, Títol Preliminar, article 4).

Det är vanligt att individer använder sitt första språk i vissa situationer, t.ex. i formella organisationer och hemma (Allardt & Starck 1981:45). Samtidigt kan man i vissa situationer identifiera sig med den ena språkgruppen och i andra sammanhang känna sig hemma i den andra. Individer som har kontakt med olika grupper kan sägas ha multipla identiteter (Allardt & Starck 1981:55). I Katalonien förekommer också så kallad passiv tvåspråkighet, vilket i praktiken betyder att man automatiskt använder katalanska så ofta det går (Strubell & Boix-Fuster 2011:8). Ofta förknippas bristande kunskaper i ett språk med passiv tvåspråkighet som innebär att man uttrycker sig bättre och lättare på ett språk medan kunskaperna i det andra språket är mer receptiva (Mrva 2018:218).

För att en person ska kunna sägas tillhöra en viss språklig grupp måste vissa kriterier fyllas. Enligt Allardt & Starck 1981:43 måste en individ själv identifiera sig med gruppen, härstamma från gruppen, kunna tala språket i fråga eller ha en social organisation som ger regler för interaktionen. Varje individ behöver inte fylla alla kriterier. Gruppen kan också ha medlemmar som räknas till gruppen endast på grund av härstamning och inte ens talar gruppens språk (Allardt & Starck 1981:42). I Finland gäller detta framför allt

samerna. Identifieringen sker främst genom självidentifikation dvs. genom att personen i fråga anser sig tillhöra gruppen, och endast sekundärt genom språkkunskaperna. Enligt sametingslagen kan man identifiera sig som same om man själv eller en av ens föräldrar eller far- eller morföräldrar har lärt sig samiska som sitt första språk (Sametingslag 1995/974, 3. §, Seurujärvi-Kari 2005:338).

2.2 Språkpolitik och språkplanering

Språkpolitik kan enligt Institutet för de inhemska språken definieras på följande sätt:

Språkpolitik innebär att språkförhållandena i ett samhälle regleras genom medvetna åtgärder. (www.sprakinstitutet.fi)

Till språkpolitisk verksamhet hör arbetet med själva språket men även det som man gör för att främja språkets ställning i samhället (www.sprakinstitutet.fi). För att ett minoritetsspråk ska bevaras behövs det aktiv språkplanering, som i sin tur leder till aktivt institutionellt stöd. I praktiken kan det institutionella stödet innebära att användning av språket inom utbildning, i olika medier och det offentliga stöds (Norrby & Håkansson 2015:251). Språkpolitik omfattar mer än landets språklagstiftning och språkplanering.

Även vardagliga val, t.ex. valet att ta andra i beaktande, hör hit (Nuolijärvi 2005:297).

Det behövs samtidigt starka resurser inom politik, ekonomi, demografi och kultur för att en språkgrupp ska ha hög vitalitet (Liebkind & Henning-Lindbom 2015:195).

När fokus ligger på att undersöka vilken ställning ett språk har i jämförelse med andra i ett flerspråkigt samhälle, handlar det ofta om språkvalsplanering. Att fatta beslut om ett språks ställning genom att stifta lagar är exempel på språkvalsplanering. Ofta är det ett eller två språk som får status som huvudspråk medan andra erkänns som minoritetsspråk (Josephson 2008:150). Hur nyttiga och effektiva språkpolitiska åtgärder är beror på vad man vill åstadkomma med dem. Språkpolitikens syfte kan sägas vara att garantera att ”så många som möjligt ska ha möjlighet att hävda sig språkligt i så många kvalificerade sammanhang som möjligt, på så lika villkor som möjligt” (Josephson 2008:166).

Språk som talas av en minoritet kan aktivt normaliseras för att man ska kunna använda dem även utanför den privata domänen (Carcedo 2005:158). Om ett

minoritetsspråk endast går att använda inom den privata domänen påverkar detta språkets status negativt (Norrby & Håkansson 2015:248). Tydlig funktionsuppdelning av detta slag kallas för diglossi (Norrby & Håkansson 2015:248). Diglossi kan t.ex. i Finland leda till en situation där den svenskspråkiga befolkningen är tvåspråkig i så hög grad att svenskan tappar sitt värde (Saari 2005:334). Längre fram i denna avhandling kommer jag att diskutera hur svenskan och katalanskan under olika perioder nästan enbart har använts i den privata domänen, medan majoritetsspråket använts i offentliga sammanhang.

Oftast har det språk som talas av en minoritet mindre prestige (Carcedo 2005:148).

I samhällen där användning av minoritetsspråk endast är möjligt i vardagen kan språket vara hotat om talarna inte uppfattar att det ger sociala eller ekonomiska fördelar att använda språket (Norrby & Håkansson 2015:251). Situationen kan emellertid även vara den motsatta om språket som används av en minoritet har nått en så stark ställning att kommunikationen på ett visst område nästan enbart sker på det språket (Gustafsson 2012:218). I Katalonien har den territoriella principen lett till en situation där individerna som bor inom regionen automatiskt klassificeras som katalanska talande.

Uppfattningen ”ett territorium, ett språk” tar inte i beaktande att det i Katalonien är mer sannolikt att en individ är tvåspråkig än enspråkig (Wells 2016).

När det bor minoriteter i ett samhälle är man ofta tvungen att dubblera vissa institutioner, såsom skolor. Detta leder ofrånkomligt till ökade kostnader (Allardt &

Starck 1981:66). I Finland försöker man lösa problem som uppkommer med hjälp av olika typer av reformer inom officiella organisationer (www.stm.fi).

När det gäller minoritetsspråkens framtid i Europa, har Miquel Strubell på en konferens beskrivit det som att åka rulltrappa åt fel håll (Herberts 2019:11). Tanken är att man hela tiden aktivt måste bedriva språkpolitik utan att stanna upp. Enligt Herberts (2019:82–83) är metaforen passande när man hänvisar till finlandssvenskarna som grupp men är ännu mer slående på individnivån, eftersom språkklimatet har blivit sämre i Finland. Att det är svårt att få service på svenska eller överhuvudtaget att klara sig på svenska, bidrar till denna uppfattning.

Strubell, som är expert på den språkliga miljön i Katalonien, visar att liknelsen passar in även där. I Katalonien kämpar man emot attacker mot den språkpolitik som bedrivs. Attackerna kommer från den spanska statens sida. De autonoma regionerna får som framkommit själva bestämma vilken språkpolitik som bedrivs inom området och

vilken ställningen är för de olika språken inom området (Carcedo 2005:153). Under ytan råder det samtidigt enligt Strubell (2011:137) en fientlig anda som riktas mot språklig planering i Katalonien.

Till skillnad från den mångspråkiga situationen som råder i Finland har den spanska staten fortfarande ett normalspråk: kastilianska (Strubell 2011:137). Användning av andra språk kan vara problematiskt eller möjligt endast under vissa omständigheter. Den spanska regeringen har därför blivit uppmanad av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk att framhäva landets flerspråkighet som en fördel bland invånarna (Strubell 2011:137).

Många som talar katalanska anser att det är viktigt att språket hålls vid liv och att det förs vidare till nästa generation för att katalanernas värde som nation ska bevaras (Strubell & Boix-Fuster 2011:3). Förutsättningarna för språkets överlevnad är gynnsamma tack vare språkets normativa grammatik som tar i beaktande språkets mångfald över olika regioner. Den katalanska kulturen är samtidigt också mottaglig för påverkan från andra kulturer. Det finns t.ex. en stor mängd tvåspråkiga ordböcker.

Katalanska, som talas av 9 miljoner människor och förstås av 13 miljoner, kunde emellertid med hjälp av olika medier bli en mer konkurrerande och livsduglig språkgemenskap (Strubell & Boix-Fuster 2011:3). Det som hindrar språkets framgång är dess politiska ställning och globaliseringen (Strubell & Boix-Fuster 2011:3).

3 SVENSKANS OCH KATALANSKANS

HISTORISKA STÄLLNING I SAMHÄLLET

Detta kapitel ger en översikt av Finlands och Spaniens historia med fokus på den språkliga situationen. Syftet är att visa hur olika den historiska kontexten för svenskan i Finland och katalanskan i Spanien är, samtidigt som det också finns vissa likheter. För att kunna förstå varför den språkliga situationen i dagens Spanien ser ut som den gör, ska jag kort diskutera vilka historiska aspekter som bidragit till att situationen uppstått.

Det är emellertid skäl att påpeka att det finns väldigt olika uppfattningar om Spaniens historia. Till och med närhistorien uppvisar exempel på händelser som fortfarande idag diskuteras och som delar åsikter. Avsnitt 3.2 som behandlar Spanien innehåller därför främst hänvisningar till historiker och verk som närmar sig ämnet ur en utomståendes synvinkel. På det här sättet har jag försökt undvika att använda källor som skulle vara vinklade. Finland och Spanien behandlas var för sig i avsnitt 3.1–3.2. Senare i avhandlingen kommer jag att jämföra ländernas historia och demografi med varandra och ge konkreta exempel som belyser likheter och olikheter mellan länderna. Jag reflekterar även kring hur flerspråkiga samhällen Finland och Spanien egentligen är.

3.1 Den historiska bakgrunden för svenskan i Finland

Svensktalande personer har bott i Finland under de senaste 800 åren. Under den tiden har Finland fram till år 1809 varit en del av Sverige, efter det en autonom del av Ryssland och sedan år 1917 en självständig nation. Majoriteten av befolkningen har alltid talat finska (Norrby & Håkansson 2015:272).

Det är svårt att säga exakt när svenskarna först kom till Finland, eftersom det fortfarande råder delade åsikter om det (Tarkiainen 2010:104). Forskare är emellertid relativt eniga om att det har talats svenska på Åland länge, men det är svårt att säga exakt hur länge (Tarkiainen 2010:51). Forskningen kring ortnamn visar att bebyggningen av skärgården ägde rum strax efter Vikingatiden eller i början av det första korståget (Tarkiainen 2010:105).

Enligt Reuter (1997:95) ”befolkades de nuvarande bosättningsområdena av svenskar senast från och med 1200-talet”. På medeltiden bodde den svenskspråkiga befolkningen längs kusten (Tarkiainen 2010:147). Enligt Tarkiainen (2010:150) var detta område gynnsamt för jordbruk och möjliggjorde att svenskarna kunde utöva sina näringar som var starkt kopplade till havet.

På 1600-talet talade 17 % av befolkningen i Finland svenska (Reuter 1997:95). På 1700-talet skedde det sedan en försvenskning i de ledande samhällsskikten. Antalet svenskspråkiga ökade ständigt fram till år 1940 då antalet började minska samtidigt som den finskspråkiga befolkningen ökade i antal (Reuter 1997:95).

Sverige förlorade Finland till Ryssland under åren 1808–09 (Tandefelt 1999).

Svenska var då riksspråk också i Finland, vilket innebar att lagarna skrevs på svenska, ämbetsspråket var svenska och den bildade klassen talade svenska. Under kejsarens tid fortsatte svenska att användas som riksspråk i Finland fastän svenska inte talades av majoriteten i det autonoma Finland. År 1863 utgav kejsare Alexander II av Ryssland sedan det s.k. språkmanifestet som instiftade finskans ställning som myndighetsspråk (Tandefelt 1999).

Under den ryska kejsarens tid minskade kontakten mellan Finland och Sverige så att den blev ensidigare och begränsades till kontakt på personligt plan. I praktiken betydde det att en del svenskspråkiga åkte till Sverige för att studera eller för att besöka släktingar (Tandefelt 1999). Detta hade en direkt inverkan på språket. Från och med slutet av 1870- talet började det finnas tydliga skillnader mellan svenskan i Finland och svenskan i Sverige (Tandefelt 1999).

I slutet av 1800-talet utgjorde antalet svenskspråkiga enligt uppgifter från församlingsstatistik ungefär 14 % av hela befolkningen i Finland (Finnäs 2012). Då svepte den så kallade ”finsknationella vågen ” fram och det såg dystert ut för svenskans framtid i Finland (Björkstrand 2009:11). Enligt 1863 års språkförordning blev finskan jämlik med svenskan som administrativt språk och därefter blev finskans ställning allt starkare på svenskans bekostnad (Meinander 2016:9). Början av 1900-talet präglades av kraftig emigration till Sverige och på grund av detta minskade antalet svenskspråkiga drastiskt.

I samband med firandet av en jubileumsdag 1906 bestämde sig samtidigt 100 000 personer för att förfinska sitt namn och byta språk till finska (Meinander 2015:11). I

början av 1900-talet när man strävade efter att bilda en finlandssvensk identitet förekom det därtill olika åsikter om sättet på vilket de svenskspråkiga skiljde sig från den finskspråkiga majoriteten (Meinander 2016: 23, Björkstrand 2009:12). Under 1920-talets språkstrid gjordes ett försök att försvaga svenskans ställning i skolsystemet. Redan då dök tanken om att slopa svenskan som obligatoriskt skolämne upp (Meinander 2016:41).

Samtidigt ville man att statsförvaltningen skulle förfinskas och antalet svenskspråkiga vid universiteten skulle minskas (Meinander 2016:41).

Under krigsåren hade en språkfred etablerats i Finland (Meinander 2016:125).

Under första hälften av 1900-talet minskade ändå antalet svenskspråkiga av många skäl.

Nativiteten var låg bland finlandssvenskarna och många bestämde sig för att emigrera till Sverige. Vidare ledde urbaniseringen till förfinskning på många tidigare starkt svenskspråkiga områden. Därtill bytte många finlandssvenskar själva språk till finska (Meinander 2016:160).

Först på 1970-talet slutade antalet svenskspråkiga sjunka (Finnäs 2012). Då började man registrera tvåspråkiga barn som svenskspråkiga medan det tidigare varit vanligt att man registrerade tvåspråkiga barn som finskspråkiga (Meinander 2016:161). På 70-talet utgjorde de svenskspråkiga 6,6 % av hela befolkningen. Under de kommande årtiondena hölls antalet relativt stabilt. Att folkräkningarna omformulerades kan även ha haft en inverkan på antalet. I stället för att fråga om medborgarnas huvudspråk, började man registrera deras modersmål, vilket enligt Finnäs (2012) kan ha lett till ett större antal svenskspråkiga än tidigare. Antalet svenskspråkiga sjönk emellertid fortfarande i början av 2000-talet. Kurvan för svenskspråkiga hölls däremot förhållandevis positiv på 2010- talet.

3.1.1 Situationen i dag

De svenskspråkiga finländarna bor fortfarande idag längs väst- och sydkusten, närmare bestämt i Nyland, i Egentliga Finland, i Österbotten och på Åland. Enligt Finnäs (2014:9) koncentreras ”den svenskspråkiga befolkningen till det huvudsakliga bosättningsområde som utgörs av de svenska och tvåspråkiga orterna”. Statistiska uppgifter från år 2019 visar att antalet svenskspråkiga i Finland hade sjunkit till 287 954 (Statistikcentralen 2020). 49 av Finlands 311 kommuner är svenskspråkiga eller tvåspråkiga. De 16 svenskspråkiga

kommunerna finns idag alla på Åland (www.kommunforbundet.fi). Antalet tvåspråkiga orter har minskat under de senaste åren på grund av kommunsammanslagningarna (Finnäs 2015:71).

Svenska språket är ett viktigt kriterium då man identifierar sig som finlandssvensk (Liebkind & Henning-Lindblom 2015:187). Attityden till modersmålet är integrativ och de som är tvåspråkiga tenderar att förhålla sig integrativt till båda språken. I praktiken betyder det att tvåspråkiga individer har två olika språkgruppsindentiteter, dvs. de identifierar sig med båda två språkgrupperna. Identiteterna kan ha olika betydelser för individerna (Liebkind & Henning-Lindblom 2015:187).

En del menar att den finlandssvenska identiteten också är etnolingvistisk. Kriterier som tillämpas i detta fall är till exempel hur bra kunskaper individen har i svenska, om ens föräldrar är finlandssvenskar och om man bor inom Svenskfinland. På grund av blandäktenskap är det emellertid svårt att dra gruppgränser idag. Därför har de subjektiva uppfattningarna blivit viktigare som identitetsmarkörer (Liebkind & Henning-Lindblom 2015:189). Studier bland finlandssvenskar har visat att finlandssvenskarna brukar identifiera sig med minoriteten, dvs. som finlandssvenskar, men också med nationen som finländare. Finlandssvenskar anser sig således ha dubbel identitet (Liebkind & Henning- Lindblom 2015:191).

Europarådets rådgivande kommité noterade 2017 att det i Finland är möjligt att anteckna endast ett språk som modersmål. I sin rapport om tillämpningen av språklagstiftningen år 2017 föreslog Europarådet att man skulle ta reda på om det vore möjligt att ändra befolkningsdatasystemet så att en individ kan uppge fler än ett språk som sitt modersmål (www.eduskunta.fi). I Finland finns det därtill även nyfinländare och finskspråkiga som försvenskats som kan vara funktionellt tvåspråkiga. Denna samhällsgrupp syns inte i statistiken eller i språkregistreringen (Herberts 2015:49).

3.2 Katalanskans historia i Spanien

Katalanskans rötter finns i latinet. Språket hör till de romanska språken. På 800-talet utvecklades katalanskan till en separat variant av vulgärlatin. Detta skedde på det område som kallades för Hispania Citerior och var den första romerska provinsen. Området omfattar dagens Katalonien, Valencia och Balearerna (Gustafsson 2012:196).

Kvarnström (2010) konstaterar att katalanskan på 1200-talet var ”det ledande språket och det utvecklades en mycket rik katalansk litteratur”. T.ex. de första filosofiska verken som inte skrevs på latin eller arabiska skrevs på katalanska. Sjölagen som användes för att reglera handeln på Medelhavet skrevs också först på katalanska och utgör fortfarande idag grunden för internationell sjörätt (Plataforma per la llengua 2019:17).

Under högmedeltiden var katalanskan ett stormaktsspråk (Gustafsson 2012:198).

Katalanska användes t.o.m. av kungar förutom i Katalonien och på Balearerna också i Valenciaregionen och i vissa delar av Sydafrika, Sardinien och Grekland (Gustafsson 2012:198).

Kastilianskans ställning som skriftspråk blev så småningom allt starkare tills det av samhälleliga, geografiska, kulturella och politiska skäl fick status som gemensamt språk för alla spanjorer (Carcedo 2005:149, Kvarnström 2010). Katalanskans ställning blev samtidigt svagare när kungarikena Kastilien och Aragonien bildade en union och Spanien bildades. Därtill påverkades katalanskans ställning negativt när Madrid blev huvudstad (Gustafsson 2012:198).

Katalanskans historia visar att språkets existens inte går att ta för givet. Historien igenom har det funnits perioder då angrepp har riktats mot katalanskan. Spanska staten har stått bakom angreppen. Under spanska tronföljdskriget 1714 skedde det första angreppet och Barcelona blev tvunget att ta till vapen då den så kallade Nueva Planta- förordningen utgavs 1716. (Plataforma per la llengua 2019:15). Förordningen innebar att Katalonien förlorade sin dispens och integrerades i Spanien (www.britannica.com). Då förbjöds också användningen av katalanska i offentliga sammanhang (Gustafsson 2012:196). Katalanskans officiella status erkändes på nytt först under Spaniens första republik i slutet av 1800-talet (Gustafsson 2012:198). Katalanska blev då igen ett språk som användes i litteraturen och i kultursammanhang. Denna tidsperiod i slutet av 1800- talet kallas för Renaixença (Casanovas 2019:34).

Det spanska inbördeskriget kan beskrivas som en kamp mellan två Spanien. På ena sidan stod det gamla traditionella Spanien och på andra sidan det nya och moderna Spanien. Kriget blev även en kamp mellan regionerna och centralmakten. Nationalisterna ville att Spanien skulle centraliseras medan regionalisterna var redo att ta till vapen för att försvara sitt självstyre (Gustafsson 2012:26).

År 1931 stod det i den spanska konstitutionen att ingen behöver ha kännedom om eller använda de regionala språken. Katalanskan uppfattades som ett onödigt språk (Iglésias 2019:84,85). Ett senare angrepp mot katalanskan ägde rum 1939 efter det spanska inbördeskriget då Francisco Franco fick makten. Under den tid då Franco styrde Spanien uppfattades katalanskan som en dialekt (Gustafsson 2012:198). Fram till 1975 fick de som talade katalanska offentligt böter. Alla böcker på katalanska brändes, skyltar på katalanska förbjöds och t.o.m. begravningsplatser rensades från inristningar på katalanska (Plataforma per la llengua 2019:15). Det var inte tillåtet att namnge barn med andra än spanska helgonnamn, vilket innebar att t.ex. de katalanska motsvarigheterna var förbjudna (Gustafsson 2012:200). Ur en språklig synvinkel var tiden under Francos diktatur dyster. Samhället i övrigt mådde bra i Katalonien jämfört med samhället i de andra regionerna. Katalonien hade industriverksamhet och ett rikt kulturliv. Denna tidsperiod blev startskottet för nationalismen (Enkvist 2014). I slutet av 1900-talet bytte emellertid många som talade katalanska till kastilianska i regionen kring Valencia. Detta skedde på grund av stigmatisering och det tryck som man upplevde (Strubell & Boix- Fuster 2011:6).

Spanien blev en demokratisk stat i december 1978. Största delen av spanjorerna ville då att landet skulle demokratiseras men regionalisterna både i Katalonien och Baskien valde att rösta blankt eftersom de ville erhålla självständighet för sina områden (Gustafsson 2012:17). I den spanska grundlagens tredje paragraf från 1978 slogs kastilianskans ställning som officiellt språk i Spanien fast på nytt. I den andra paragrafen erkänns katalanskan, baskiskan och galiciskan som officiella språk på sina respektive autonoma områden (Carcedo 2005:153). Baskien och Katalonien fick enligt konstitutionen stor frihet i förhållande till centralmakten (Gustafsson 2012:18). På 1970- talet var hälften av alla som bodde i Katalonien tvåspråkiga och talade både katalanska och kastilianska. Den andra hälften talade kastilianska men kunde åtminstone förstå katalanska (Enkvist 2014).

Från år 1980 till 2004 var det nationalistledaren Jordi Pujol den som styrde Katalonien. Han sägs vara den som gav upphov till katalaniseringen. Under hans tid uppfattades de spanjorer som bodde i Katalonien som identifierade sig starkare som spanska än katalanska som ett problem (Enkvist 2014). Pujol såg det som nödvändigt att katalanisera dem, dvs. få dem som har kastilianska som modersmål att övergå till

katalanska. Till hans ideologi hörde att dela in människor i två grupper enligt om det gick att katalanisera dem eller inte. En problematisk grupp utgjorde de kastilianskatalande statstjänstemännen. Lösningen blev att göra sig av med dem (Enkvist 2014). Till Pujols ideologi hörde också tanken att Kataloniens enhet riskeras om det finns invånare som har kastilianska som modersmål (Enkvist 2014).

Efter att de autonoma områdena fick tillbaka sitt självstyre i Spanien och de regionala språken på detta sätt blev officiellt erkända har deras ställning förbättrats (Gustafsson 2012:18). Målet har varit att normalisera språken så att de kan användas i olika domäner (Carcedo 2005:158). Katalanskan blev undervisningsspråk på 1980-talet (Gustafsson 2012:198). Till regionens språkpolitik hörde också tanken om att använda språkbad som språkinlärningsmetod. Metoden skulle främja tvåspråkighet, men i praktiken användes den för att få de som talar kastilianska att byta till katalanska (Enkvist 2014). Idag har de regionala språken uppnått en stark ställning inom respektive autonoma region. Under ytan förekommer det dock fortfarande fientlighet och passivitet som kommer till uttryck i olika sammanhang (Strubell & Boix-Fuster 2011:21).

3.2.1 Situationen i dag

I dagens spanska samhälle har katalanskan inte fått en officiell ställning på nationell nivå.

Staten erkänner inte katalanskan som nationalspråk trots att 10 % av befolkningen i Spanien talar språket (Plataforma per la llengua 2019:8). Katalanskan är officiellt erkänd endast på de områden där språket talas som modersmål eller där dess ställning har blivit befäst i lagstiftningen (Plataforma per la llengua 2019:8). Denna situation i Spanien är unik inom Europa. Förutom i Spanien är det endast i Bulgarien som det är obligatoriskt att tala ett visst språk i ett visst land (Plataforma per la llengua 2019:8).

Katalanska får exempelvis inte användas i parlamentet i Spanien. Det spanska parlamentet är det enda parlamentet inom Europeiska unionen som inte tillåter att ett språk med så många talare används (Plataforma per la llengua 2019:8). Detta leder i sin tur till att ambassader och konsulat betjänar endast på kastilianska och att alla handlingar skrivs endast på kastilianska. I senaten är det däremot tillåtet att använda katalanska och alla debatter simultantolkas (Gustafsson 2012:200).

Katalanska används i fyra europeiska stater, förutom i Spanien i Andorra, Italien och Frankrike. I Spanien är det på de Baleariska öarna, i Katalonien, i Valencia, i de östra delarna av Aragonien och på området Carxe som katalanska talas (Plataforma per la llengua 2019:5). På Balearerna talas lokala varianter: på Mallorca mallorquí, på Menorca menorquí och på Ibiza eivessenç (Gustafsson 2012:204). Valencianskan räknas däremot som ett eget regionalt språk, eftersom uttalet och en del ord är annorlunda.

De områden där katalanskan talas är sinsemellan olika såväl kulturellt som politiskt (Casanovas & Corretger & Salvador 2019:2). I Andorra är katalanskan ett av landets officiella språk (Gustafsson 2012:205). De områden där katalanska talas illustreras i figur 1.

Figur 1. Det katalanska språkområdet. (Strubell & Boix-Fuster 2011:18)

De autonoma regionerna i Spanien har sina egna regeringar som väljs vart fjärde år.

Ledamöterna väljs vid regionalval (Elecciones Autonómicas). I Katalonien kallas regionregeringen för Generalitat de Catalunya (Gustafsson 2012:70). Generalitat är ett institutionellt system som tar hand om självstyret i området (Estatut d’autonomia de Catalunya 2006, Títol Preliminar, article 2). Ordföranden i den regionala regeringen kallas President de la Generalitat (Gustafsson 2012:70). Katalonien är vidare uppdelat i fyra provinser: Barcelona, Girona, Lleida och Tarragona. Provinserna har också egna provinsstyren men deras makt är begränsad (Gustafsson 2012:211).

Nationalismen, eller katalanismen, är stark i Katalonien. Språket och historien används som argument när nationalisterna kräver politisk självständighet (Enkvist 2014).

2009 organiserades den första inofficiella folkomröstningen om självständighet (Gustafsson 2012:220). Katalanismen är en aggressiv form av nationalism. Den bygger på 1978 års konstitution som delade in landet i autonoma regioner och gav dem omfattande rättigheter (Enkvist 2014). En till orsak till katalanismens starka närvaro är att Katalonien hör till de rikaste och mest utvecklade regionerna i Spanien (Enkvist 2014).

Den nationalistiska andan märks också när man undersöker hur folk förhåller sig till den spanska kungen. I Katalonien uppfattas kungen som en symbol för Spanien som de inte vill vara en del av (Gustafsson 2012:54). Det står i den spanska konstitutionen att den spanska flaggan ska vara hissad vid myndighetsbyggnader men en del katalanska kommuner lyder inte lagen. I stället är den katalanska flaggan, La senyera, synlig överallt (Gustafsson 2012:201). Det finns emellertid också katalaner som skulle vilja behålla det självstyre som nu råder i Katalonien i stället för att bli fullständigt självständiga (Gustafsson 2012:215).

Det råder olika åsikter om vem som egentligen kan sägas vara katalan. Enligt den spanska konstitutionen är de som är registrerade som invånare i Katalonien katalaner (Gustafsson 2012:218). Vanligtvis har benämningen katalan använts när man talar om individer som är bosatta i Katalonien. Om personens starkaste språk är katalanska eller kastilianska har inte varit avgörande (Enkvist 2014). De som kämpar för att göra Katalonien enspråkigt har emellertid använt benämningen katalan för att framhäva den kamp som de för. De menar att katalaner ska vara katalanister och kräva politisk självständighet (Enkvist 2014). De som inte kallar sig katalanister sägs vara españolister och stå på den spanska statens sida (Enkvist 2014).

En del menar att man för att kalla sig katalan måste vara född av katalanska föräldrar och tala katalanska som modersmål (Gustafsson 2012:219). Endast tre miljoner katalaner fyller dessa kriterier och kan kalla sig catalans de sempre, dvs. eviga katalaner.

En av de mest framträdande katalanska politikerna, Arthur Mas har emellertid konstaterat att den som bor i Katalonien, känner sig som en katalan och uppfattar katalanskan som sitt eget språk är katalan (Gustafsson 2012:217).

Katalanerna upplever att deras identitet skiljer sig från andra spanjorers. De uppfattar sig som de enda riktiga européerna inom Spanien (León Solís 2003:2). En gemensam nationell identitet saknas i Spanien. Språket är en viktig faktor för identiteten och detta blir speciellt tydligt i de autonoma regionerna (León Solís 2003:11). En annan identitetsbildande faktor är de värden som förknippas med språkgrupperna. Katalonien kallas ibland för oasis catalán för att framhäva att området är en lugn periferi, en motsats till allt som huvudstaden Madrid sägs representera (León Solís 2003:11).

Språk som talas i flerspråkiga samhällen hotas som framkommit i kapitel 2 av olika faktorer. Katalanskan kan i framtiden bli ett splittrat språk eftersom det talas i olika regioner och t.o.m. olika länder och saknar ett gemensamt kommunikationssätt som kunde åstadkommas t.ex. via medier (Strubell & Boix-Fuster 2011:6). Ett annat hot är att katalanskan, som i många avseenden är ett rikt språk, tappar sin uttryckskraft på grund av låneord och uttryck från kastilianskan. Det är också tydligt att katalanskan inte används i lika hög grad i kontexter med hög prestige, t.ex. i katolska kyrkan, vid universiteten, vid nya tekniska innovationer och i kontakt med centrala myndigheter (Strubell & Boix- Fuster 2011:7). Katalanskan kan därtill t.o.m. upphöra att existera inom den privata sfären om föräldrar i framtiden inte vill lära sina barn katalanska.

4 SPRÅKLAGSTIFTNING

I detta kapitel redogör jag för språklagstiftningen i Finland och Spanien. I avsnitt 4.1 ger jag allmän information om konventionerna för språklagstiftning i de två länderna. Sedan följer en kort översikt av lagöversättning i Finland. Avsnitt 4.2 behandlar språklagstiftningen i Finland och omfattar även reflektioner kring hur den fungerar i praktiken. Efter det följer ett avsnitt (4.3) som belyser språklagstiftningen i Spanien.

I avsnitt 4.3.1 visar jag citat på kastilianska när jag behandlar den spanska konstitutionen. När den autonoma statuten som gäller i Katalonien diskuteras använder jag däremot citat på katalanska. Detta är motiverat eftersom de juridiska dokumenten i fråga ursprungligen är skrivna på dessa två språk, den spanska konstitutionen på kastilianska och Kataloniens autonoma statut på katalanska.

Jag har varit tvungen att till stor del översätta utdragen från den spanska lagstiftningen till svenska själv. Detta är inte idealt, men nödvändigt. För att säkerställa att översättningarna är så exakta som möjligt har jag ofta använt de engelska översättningarna som stöd för att försäkra mig om att jag förstått principerna som ligger bakom lagen rätt. Direkta citat används för att betona att just den ifrågavarande delen av lagen är central för temat av denna avhandling. Användningen av citat är motiverad även för att ge läsaren möjlighet att se den ursprungliga texten.

Vissa begrepp kommer att användas genomgående i detta kapitel. Dem definierar jag här enligt Statsrådets kanslis anvisningar (Svenskt lagspråk i Finland 2010).

Begreppet paragraf hänvisar till lagarnas innehåll och artiklar används när texten ursprungligen kommer från internationella fördrag eller från EU:s rättsakter. Paragraferna och artiklarna kan innehålla antingen en eller flera bestämmelser. När en paragraf innehåller flera stycken kallas dessa för moment, som i sin tur kan vara indelade i antingen numrerade eller bokstaverade punkter. Lagarna delas in i kapitel. Lagens paragrafnumreringar löper ofta oberoende av kapitelindelningen. I dessa fall nämner jag inte kapitlet i hänvisningen. Om en lag har en paragrafnumrering som inte är löpande nämner jag kapitlet. Exempelvis kommer jag att hänvisa till lagen på följande sätt:

6.6.2003/423, 10. §. I exemplet hänvisar jag till 10. § i språklagen. Vid den spanska

lagstiftningen kan hänvisningarna ibland se annorlunda ut eftersom lagstiftningen är författad på annat sätt.

4.1 Lagstiftning i Finland och Spanien

Den nuvarande finska grundlagen trädde i kraft 1/3 2000 (www.finlex.fi, Nuolijärvi 2005:287). Grundlagen betonar att ingen får särbehandlas på grund av sitt språk (11.6.1999/731, 6. §). Svenskans ställning som ett av landets officiella språk står i grundlagen och det slås fast att det är individens rätt att använda antingen finska eller svenska hos domstol och andra myndigheter (11.6.1999/731, 17. §)¹.

Den första finska språklagen härstammar från 1922. Under 1900-talet uppdaterades lagen sex gånger, men principen i lagen har bevarats oförändrad. Behovet av att bearbeta språklagen blev konkret i samband med att Finland anslöt sig som medlem till EU år 1995 (www.eurooppatiedotus.fi). Språklagen behövde revideras även av språkliga och praktiska skäl för att den skulle vara i linje med grundlagen (Nuolijärvi 2005:288).

Det finns även andra språklagar i Finland, nämligen samisk språklag som härstammar från 2003 och vars syfte är att trygga samernas rätt till sitt eget språk och sin egen kultur (15.12.2003/1086, 1. §). Landskapet Åland är demilitariserat och har en självstyrelselag. Denna lag presenteras kort i följande kapitel.

I Finland stiftar riksdagen lagar i plenum. Tillvägagångssättet är att ett lagförslag lämnas till riksdagen som en proposition antingen från regeringen i form av en lagmotion från en riksdagsledamot eller i form av ett medborgarinitiativ. I det senare fallet krävs att minst 50 000 medborgare deltar. Oftast får nya lagar samt lagändringar sin början i regeringspropositioner (www.eduskunta.fi).

Dagens spanska konstitution trädde i kraft 31 oktober 1978. Den går att läsa på nätet på sidan www.congreso.es. I den så kallade preliminära delen av lagen står det att kastilianskan är det officiella språket i Spanien och det betonas att spanjorernas plikt är att kunna kastilianska (31.10.1978, 3. § 1 underpunkt). De övriga språken i Spanien är officiella språk i respektive autonoma regioner i enlighet med det som står i lagen. I den

1 När jag hänvisar till en viss paragraf med paragrafnumret använder jag tecknet § (www.lagen.nu).

tredje underpunkten står det att den språkliga diversitet som råder i Spanien är en del av landets kulturella arv och ska respekteras och skyddas.

I Spanien stiftas lagarna av parlamentet och de lagstiftande församlingarna i de autonoma regionerna (www.e-justice.europa.eu). Regeringen har makt att verkställa lagar.

Den kan utfärda föreskrifter och i vissa fall får den lagstifta på delegation av parlamentet.

Parlamentets första och andra kammare, regeringen och de autonoma regionernas lagstiftande församlingar samt allmänheten kan ge initiativ till nya lagar (www.e- justice.europa.eu).

Ministerrådet i Spanien (Consejo de Ministros) godkänner lagförslag och sänder dem vidare till parlamentets andra kammare tillsammans med lagmotiven och nödvändig bakgrundsinformation (www.e-justice.europa.eu). Talmannen för parlamentets andra kammare för förslaget vidare och underrättar första kammarens talman. Första kammaren kan därefter under två månaders tid föra in ändringar i förslaget eller med absolut majoritet ge beslut om veto. Kungen fastställer sedan de lagar som har antagits av parlamentet, promulgerar dem och ger beslut om offentliggörandet (www.e- justice.europa.eu).

I samband med Nueva Planta-förordningen på 1700-talet, förlorade Katalonien sin offentliga rätt och blev underställt det kastilianska styret (Casanovas 2019:31). 1707 avskaffade kungen Felipe V de regionala lagarna som kallas för fueros. Dessa trädde ändå i kraft på nytt kort därefter (Masferrer 2011:436). Katalonien blev officiellt ett autonomt område 1931. Enligt 1931 års konstitution fick den regionala regeringen ta hand om administrationen inom vissa områden. Den första autonoma statuten godkändes av det spanska parlamentet (Cortes) 1932 (Hannum 1996:264). I Katalonien ville de regionala myndigheterna då ta ansvar för alla de områden som de hade rätt att organisera på sitt eget sätt. Till hit hörde exempelvis organisering av straffrätten, sociala, kommersiella, processuella enheter samt kontroll av naturresurser (Hannum 1996:265). Redan då fanns det områden som både den centrala administrationen och den regionala tog hand om. I sådana fall fick de nationella lagarna större vikt om inte den autonoma statuten innehöll speciella bestämmelser. När den autonoma statuten hade blivit accepterad och regionen fått självbestämmelserätt inom ett visst område fick den centrala administrationen inte längre lägga sig i (Hannum 1996:265).

De autonoma regionerna hade ett relativt omfattande självstyre tills de avskaffades år 1938 i samband med Fransisco Francos maktövertagande (Hannum 1996:266). Efter Francos styre aktualiserades frågan om de autonoma regionerna. Förutom i Katalonien och Baskien fanns det även rörelser på Kanarieöarna och i Navarra som ville att de egna områdena skulle bli autonoma (Hannum 1996:268).

1981 gav regeringen riktlinjer för tillvägagången vid autonoma regioner. Dessa riktlinjer kodifierades till en lag som godkändes år 1982 (Ley Orgánica de Armonización del Proceso Autonómico). År 1983 delades Spanien sedan in i sjutton autonoma områden.

Författningsdomstolen fastställde 1983 att endast konstitutionella ändringsförslag kan ändra autonoma statuter, vilket ledde till ändringar i lagen (Hannum 1996:270). De autonoma statuterna är underordnade konstitutionen, men är högre än statens lagar och administrativa befallningar. De nationella lagarna är därtill även supplementära (Hannum 1996:271) och de autonoma statuterna kan ändras endast vid samarbete mellan de regionala och centrala myndigheterna. I praktiken betyder detta att det regionala parlamentet och Cortes båda måste godkänna ändringsförslag och i vissa fall organiseras det folkomröstningar (Hannum 1996:270).

Till de autonoma regionernas regeringar och deras jurisdiktionsområden hör t.ex.

att bilda den lokala regeringen och den lokala civilrätten, reglera bruket av naturresurser inom området, sköta kulturverksamheten och delvis även industri och handel. Kort och koncist sagt får de autonoma regionerna i princip ta hand om allt som inte exklusivt hör till de centrala myndigheternas jurisdiktion (Hannum 1996:271).

I nästa avsnitt redogör jag för lagöversättning i Finland. I avsnitt 4.2 presenteras sedan språklagstiftningen i Finland närmare. Efter det följer en diskussion kring hur språklagen i Finland fungerar i praktiken. Kapitlet avslutas med en jämförelse av situationen i Spanien.

4.1.1 Lagöversättning i Finland

Lagöversättning hör till den rättsliga traditionen när ett land har flera officiella språk eller mer än ett nationalspråk (Nordman 2016:262). Finland har två nationalspråk och därför ska det försäkras att såväl finsk- som svenskspråkiga kan läsa lagen på sitt eget modersmål. Att ha lagstiftning på två språk kan emellertid föra med sig vissa dilemman.