En viktig del av de många budskap som ges i anslutning till att utöva regelbunden fysisk aktivitet är att förutsättningarna varierar mellan människor. Ålder, kön och religion är några förutsättningar. Dit hör även att vara förälder eller inte, att ha vissa funktionshinder med mera. En del av dessa förutsättningar kan inte förändras och påverkar möjligheterna att utöva regelbunden fysisk aktivitet. I stället måste den fysiska aktiviteten anpassas till dessa förhållanden och se annorlunda ut för exempelvis en ensamstående förälder än för en person som lever under andra förutsättningar.
Till detta kommer det centrala med att åstadkomma en påverkan i riktning mot att vara fysiskt aktiv. Den transteoretiska modellen ger förutsättningar för att så kan ske (5). Enligt denna modell accepteras att förändringen innebär en förflyttning från att vara helt ointres-serad av fysisk aktivitet till att vara en regelbunden motionär. Förflyttningen är ungefär densamma för alla, men förändringen kan se olika ut för enskilda individer. I princip hand-lar det om att gå från en hög grad av yttre motivation till hög grad av inre motivation (3). Det tar sålunda betydligt längre tid att anpassa sig psykologiskt än vad det gör fysiolo-giskt. Det är först när de två kurvorna (se figur 1) möts som motionen fungerar av sig själv – alltså till följd av inre motivation. Förändring tar tid (3, 5, 14). Det måste därför vara en central del i förändringsprocessen att den får ta tid och att det yttre stödet ska finnas kvar under lång tid, på ett eller annat sätt. Inom sjuk- och hälsovården kan exempelvis vårdcen-tralerna få en särskild uppgift i detta avseende.
Acknowledgement
Stort tack till professor Yngvar Ommundsen, Norges idrettshögskola, Oslo, för konstruktiva synpunkter och uppdateringar.
Referenser
1. Bolin K, Lindgren B. Fysisk inaktivitet. Produktionsbortfall och sjukvårdskostnader. Stockholm: Friluftsorganisationer i samverkan (FRISAM); 2006.
2. Bunkefloprojektet. http://www.bunkeflomodellen.com/.
3. Wester-Wedman A. Den svårfångande motionären. En studie avseende etablerandet av regelbundna motionsvanor. Diss. Umeå: Umeå universitet; 1988.
4. Wester A. Den svårfångade motionären. I: Kindeberg T, Svederberg E, Svensson L, red. Pedagogik i hälsofrämjande arbete. Lund: Studentlitteratur; 2001. ss 185-206. 5. Prochaska JO, Norcross JC, DiClemente CC. Changing for good. A revolutionary
six-stage program for overcoming bad habits and moving your life positively forward. New York: Quill; 2002.
6. Faskunger J. Motivation för motion. En handbok för hälsovägledning steg för steg. Farsta: SISU Idrottsböcker; 2002.
7. US Department of Health and Human Services. Physical activity and health. A report of the Surgeon General. Atlanta (GA): US Department of Health and Human Services, Centers for Disease Control and Prevention, National Center for Chronic Disease. Prevention and Health Promotion; 1996.
8. Boström G. Levnadsvanor och hälsa. I: Ardbo C, red. Folkhälsorapport 2005. Stockholm: Socialstyrelsen; 2005. ss. 292-332.
9. Västerbottens läns landsting. Manual 2004 för Västerbottens hälsoundersökning. Umeå: Samhällsmedicin, Landstingskontoret, Västerbotten; 2004.
10. Weinehall L. Personlig kommunikation 2007-06-07.
11. Arvidsson O, red. Att förändra levnadssätt. Rapport från ett symposium om metoder att förbättra folkhälsa, 1 och 2 oktober 1981. Riksbankens Jubileumsfond 1982:3. Stockholm: Liber/Allmänna förlag; 1982.
12. Glanz K, Rimer BK, Lewis FM, red. Health behavior and health education. Theory, research and practice. 3. uppl. San Francisco: Jossey-Bass; 2002.
13. Sallis JF, Owen N. Physical activity & behavioral medicine. Thousand Oaks (CA och London): Sage; 1999.
14. Stevens M. Groningen Active Living Model. Development and initial validation. Diss. Groningen: Rijksuniversiteit Groningen; 2001.
15. SBU. Metoder för att främja fysisk aktivitet. En systematisk litteraturöversikt. Mars 2007. Rapport 18. Stockholm: Statens beredningar för medicinsk utvärdering; 2007. 16. Prochaska JO, Redding CA, Evers KE. The transtheoretical model and stages of change. I: Glanz K, Rimer BK, Lewis FM, red. Health behavior and health education. Theory, research and practice. 3. uppl. San Francisco: Jossey-Bass; 2002. ss. 99-120. 17. Spencer L, Admans TB, Malone S, Roy L, Yost E. Applying the transtheoretical model to exercise. A systematic and comprehensive review of the literature. Health Promotion Practice 2006;7:428-43.
18. Guillot MA, Kilpatrick M, Hebert E, Hollander D. Applying the transtheoretical model to exercise adherence in clinical settings. American Journal of Health Studies 2004;19:1-10.
19. Prochaska JO. Staging. A revolution in helping people change. Manag Care 2003;12:6-9. 20. Fallon EA, Hausenblas HA. Transtheoretical model. Is termination applicable to
exercise? American Journal of Health Studies 2004;19:35-44.
21. Weinberg RS, Gould, D. Foundations of sport and exercise psychology. 2. uppl. Champaign (IL): Human Kinetics; 1999.
22. Bandura A. Self-efficacy. The exercise of control. New York: W.H. Freeman and Company; 1997.
23. Solomon RL. The opponent-process theory of acquired motivation. The costs of pleasure and the benefits of pain. American Psychologist 1980;35:691-712.
24. Jung J. Understanding human motivation. A cognitive approach. New York: MacMillan; 1978.
25. Wester-Wedman A. Hur gick det sen för motionärerna? En uppföljning av motions-projektet. I: Patriksson G, red. SVEBI:s årsbok 1990. Svensk förening för Beteende-vetenskaplig Idrottsforskning; 1990.
Författare
Barbro Holm Ivarsson, legitimerad psykolog, Stockholm Peter Prescott, psykolog, Bergen
Inledning
Det finns tyvärr ingen enkel medicin man kan ta för att bli mer fysiskt aktiv. Man måste göra jobbet själv och som de flesta vet är detta inte alltid lätt. Inställningen till att bli mer fysiskt aktiv varierar också ofta över tid. Man kan vara beslutsam och göra konkreta planer bara för att uppleva att motivationen försvinner, de goda planerna verkar orealistiska och lusten försvinner.
Motiverande samtal, MI (motivational interviewing), används i dag främst för att hjälpa människor att ändra livsstil och utvecklades ursprungligen i rådgivningsarbete med män-niskor med alkoholberoende. Motiverande samtal används till exempel som metod i professionella samtal om skadligt bruk av alkohol, illegala droger, tobaksbruk, skadligt spelande, sexuellt riskbeteende samt för att främja ökad fysisk aktivitet och goda kostva-nor och motverka övervikt. Metoden passar i alla sammanhang när man vill stimulera en annan person att ändra sitt beteende utan att väcka motstånd och lämpar sig därför mycket väl för samtal om fysisk aktivitet inom till exempel hälso- och sjukvården, friskvården, skolan och idrottsvärlden.
Motiverande samtal kan användas som en självständig intervention för att skapa intresse och motivation, förbereda och hjälpa en patient/klient i gång med förändring. Motiverande samtal kan också integreras i annan behandling, något som verkar öka resultatet av behandlingen i fråga.
Detta kapitel innehåller en beskrivning av hur motiverande samtal kan tillämpas på fysisk aktivitet. För att åskådliggöra detta får vi följa ett motiverande samtal mellan Per som är friskvårdare och Eva, en ensamstående 35-årig socionom, som har återkommande, ospecifika ryggbesvär (lumbago).
I fortsättningen används förkortningen MI för motiverande samtal samt beteckningarna samtalsledare och klient.