Av studiens resultat framgår tydligt att kvinnan hamnar i blickfånget när det gäller våldtäktsärenden och att hon därmed ställs in för orealistiska förväntningar på hur hon ska vara och inte vara. Då återstår frågan vilken roll mannen, vanligen gärningsmannen, spelar? Det är rimligt att anta att det alltid finns två eller fler parter i ett våldtäktsärende därmed blir det anmärkningsvärt att det i högsta grad endast fokuseras på en av dessa parter. Således finner vi det intressant att lyfta fram och definiera hur mannen framställs i dessa ärenden samt vilken roll han spelar i våldtäktsdiskursen. Samtidigt som bilden av kvinnan tar form med hjälp av föreställningar, normer och värderingar har vi funnit tecken på hur det samtidigt skapas en motsatt bild av mannen där han tillskrivs de attribut vilka står i direkt motsatsförhållande till kvinnans. Den värdiga mannen förutsätter en ovärdig kvinna, ett icke - trovärdigt offer förutsätter en trovärdig man. Soile Pohjonen menar att alla de förväntningar som ställs på kvinnan bidrar till att en snedvriden kvinnobild skapas och att det i motsats till denna alltid finns en snedvriden mansbild137. Till denna bild hör egenskaper som att mannen ska vara stor, stark
och handlingskraftig. Han är orädd och tar för sig och hans väsen präglas av en stark och omättlig sexualitet vilken han är fri att disponera, med andra ord är han allt som inte kvinnan tillåts att vara. På samma sätt som kvinnan tillskrivs attribut att förhålla sig till är även mannen att betrakta som en social konstruktion. Boëthius menar att en man, för att bli en man, måste förneka ett stort antal egenskaper vilka genom sociala processer har öronmärkts som ”kvinnliga”. En riktig man har som sin skyldighet att inte odla och utveckla dessa typiska egenskaper.138
Denna flitiga stereotypa kategorisering skulle kunna förklaras med hjälp av Boëthius teori om manliga förtyckarstrategier där mannen respektive kvinnan har tilldelas olika positioner i samhället i syfte att skapa en samhällelig hierarki med mannen i toppen. Det är således dessa stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt som vi, genom tiderna och än idag, förhåller oss till.139 Mot bakgrund av denna stereotypifiering av mannen och manlighet blir det intressant
att titta på vilken roll gärningsmannen som föreställning har.
137 Gudrun Nordborg (red.) 13 kvinnoperspektiv på rätten (Uppsala 1995) sid. 218
138 Maria-Pia Boëthius, Patriarkatets våldsamma sammanbrott & varför våldtäkt finns (Stockholm 1990) sid. 12 139 Ibid.
Simon Ekström menar att för att en man ska vara att betrakta som en tänkbar våldtäktsman måste han diskvalificeras i rollen präglad av mannens normalitet. I rättssammanhang måste kvinnan leva upp till förväntningarna på henne som respektabel och måttfull samtidigt som mannen inte får ses som sexuellt onormal eller sjukligt våldsam. Således blir alltså mannens såväl som kvinnans karaktär och trovärdighet vägda och mätta. Dock är det svårare för en kvinna att bli ett betrott våldtäktsoffer än vad det är för en man att kvalificera sig som en tänkbar våldtäktsman. 140 Vi kan här ana att det existerar schablonbilder dels av mannen och dels av
våldtäktsmannen. Dessa båda bilder tycks dock vara oförenliga, dessutom anser vi att det finns en problematik i hur våldtäktsmannen gestaltas i förhållande till mannen. Medan en riktig man är att betrakta som stark och modig ses våldtäktsmannen som avvikande från denna bild såväl som från samhället då han framställs som sexuellt missanpassad, våldsamt och därmed lågt stående i den sociala hierarkin. Det är uppenbart att denna schablonbild inte heller är förenlig med verklighetens våldtäktsmän då han lika gärna kan vara en man som väl spelar rollen som en riktig man likväl som den avvikande våldtäktsmannen. Christian Diesen menar att de schablonbilder som existerar av män och kvinnor blir till normbildande mönster även i rätten. Om en man åtalas som våldtäktsman måste han stämma med schablonbilden av en våldtäktsman och om kvinnan ska få upprättelse som våldtäktsoffer måste hon stämma med bilden av ett sådant.141 Denna
problematik tar sig även uttryck i det faktum att dessa stereotypa schablonbilder reproduceras i texter. I citatet nedan, hämtat från Expressen, görs en presentation av Tito Beltran i samband med att det rapporteras från rättegången mot honom.
Här (i Sverige) tvingades han börja om från noll. Därifrån har hans liv utvecklat sig till ett drama med strålande succéer (och) kvinnohistorier. […] Tito Beltran är internationellt berömd som operasångare, talar fem språk flytande och har sjungit i flera av Europas största operahus. […] Ryktet om den svenskchilenske tenoren spreds snabbt – och Tito Beltran sjöng snart på världens stora operascener. 1997 klev han upp på den scen som kanske betraktas som den finaste av dem alla – stadsoperan i Wien.142
Detta citat är inte det enda där Beltran framställs som världsvan, sofistikerad och som en kvinnotjusare. Flera artiklar vittnar på detta sätt om hur Beltran definitivt avviker från schablonbilden som våldtäktsman. Han beskrivs bland annat i termer av en kvinnokarl, berömd och framgångsrik. Denna beskrivning av Beltran uppvisar en direkt motsatsbild av hur Informant 1 definierar en våldtäktsman, han säger att det är: ”Nån man som har nån sjuk böjelse att lägga under sig en kvinna på nåt tokigt sätt”. Denna definition förefaller helt rimlig mot bakgrund av den schablonbild som finns av en våldtäktsman och därmed skulle det kunna vara möjligt att denna bild även är att betrakta som allmänt vedertagen. Således står vi här med två
140 Simon Ekström, Trovärdighet och ovärdighet - rättsapparatens hanterande av kvinnors anmälan av våldtäktsbrott Stockholm
1946-1950, (Gidlunds förlag 2002) sid. 162
141 Christian Diesen, Claes Lernestedt, Torun Lindholm & Tove Pettersson, Likhet inför lagen (Köping 2005) sid. 217 142 http://www.expressen.se/1.1011738, 2008-04-09 kl. 16,40
schablonbilder, en av en riktig man och en av en riktig våldtäktsman. Analysen pekar på att en riktig man borde alltså inte kunna vara en riktig våldtäktsman då dessa schablonbilder tycks motsägelsefulla. Verkligheten är dock mer komplex och då Tito Beltran faktiskt blev fälld anser vi att det är rimligt att anta att han också var skyldig till våldtäkt. Härmed ser vi att någon som betraktas som en riktig man också kan vara en våldtäktsman. Våra föreställningar kring män och våldtäktsmän kullkastas härmed och vi kan då säga att medias framställning av män som Tito Beltran i detta sammanhang lämnar utrymme för ifrågasättande och omvärdering av dessa traditionella schablonbilder.