Går det att utveckla fyraåringars respektive femåringars motoriska

ning under en sjuveckorsperiod?

7.1.1 Grupp 1

Alla barnen i grupp 1 kröp i kryssmönster vid båda observationstillfällena. Vid sista observationstillfället utförde dem ålningsmomentet i den ena motorikbanan och även då tog de sig fram i ett kryssmönster. Att ingen rörde sig i passgång vid varken krypning eller ålning menar jag kan bero på att det är något barn vanligtvis gör redan vid cirka tio – elva månaders ålder (Holle, 1987). Krypa och åla är för många barn ett automatiserat sätt att röra och ta sig fram på. Det krävdes därmed inte någon särskild träning av dessa

38

två övningar i grupp 1, kryprörelsen var redan automatiserad och alla hade nått steg tre (Wulf, 2007).

7.1.2 Grupp 2

Barnen i grupp 2 rörde sig i kryssmönster vid krypning redan vid projektets början. Det var vid ålningen som ett barn vid båda observationstillfällena inte rörde sig i ett kryss- mönster. Barnet tog sig istället fram genom att låta benen vara passiva och enbart arbeta med armarna. Det finns de barn som aldrig kryper och vad detta beror på vet man inte riktigt säkert (Holle, 1987), men jag förmodar att det kan vara en orsak till varför detta barn inte lärt sig att krypa i kryssmönster under denna sjuveckors period. Det kan även bero på att barnet har stel rygg och av den anledningen finner det mer bekvämt att ta sig fram med enbart armarna (a.a.). En tredje tänkbar orsak kan vara att min motorikträning inte har tillfredsställt detta barns träningsbehov på ett tillräckligt sätt. Vid sista tillfället var det även två barn som arbetade med båda armarna och endast ett ben, de rörde sig alltså inte heller i ett kryssmönster vilket de däremot gjorde vid första tillfället. Som vid hoppmomentet vill jag här belysa vikten av barnens koncentration vid själva utförandet av ålningsmomentet. Jag menar att det var på grund av för hastigt gjorda rörelser som momentet inte utfördes i ett kryssmönster. Att momentets utförande blir drabbat kan tyda på att dessa barn inte än automatiserat rörelserna vid ålning, de befinner sig i så fall fortfarande på steg två (Wulf, 2007). För grupp 2 visar resultaten inte någon särskild förbättring av barnens krypförmåga genom projektets motorikträning.

7.2

Går det att utveckla fyraåringars respektive femåringars mo-

toriska löpfärdigheter med hjälp av medveten motorikträ-

ning under en sjuveckorsperiod?

7.2.1 Grupp 1 och grupp 2

Min första frågeställning berör de två första momenten av observationsschemat; springa framlänges och baklänges. De två testtillfällena då observationsschemat användes visa- de ingen skillnad på barnens löpförmåga rent tekniskt, förmågan till att springa med smidiga och samordnade rörelser fanns vid båda tillfällena. Det jag kunde se, som inte

39

framgick i observationsschemat, var att barnens förmåga att byta löpriktning hade för- bättrats. Detta menar jag beror på att barnens löprörelser har blivit allt mer invanda un- der projektets gång, rörelserna har blivit allt mer automatiserade. Jag väljer att koppla denna utveckling till Wulf (2007) som skriver om rörelsens tre steg till att bli automati- serad. Jag anser att barnen befann sig i början av steg två vid första motoriktillfället. I steg två sker en del av rörelsen automatiskt, även om en del moment fortfarande kräver en del eftertanke. Vid sista motoriktillfället befann sig barnen antingen i slutskedet av steg två eller så hade de tagit klivet över till steg tre. När rörelsen når steg tre har den blivit automatiserad och personen som utför den behöver inte ägna någon större efter- tanke på att utföra den korrekt, den bara sker (a.a.).

Resultatet av mitt projekt tyder på att det går att förbättra fyraåringars respektive femåringars löpfärdigheter med hjälp av medveten motorikträning under en tidsperiod på sju veckor.

7.3

Går det att utveckla fyraåringars respektive femåringars mo-

toriska hoppfärdigheter med hjälp av medveten motorikträ-

ning under en sjuveckorsperiod?

7.3.1 Grupp 1

Vid jämförelse av observationsresultaten från första och sista motorikpasset går det i grupp 1 att se en stor utveckling när det gäller förmågan att hoppa över ”bäckar” med olika bredd. Vid första tillfället var det nio av tolv som ej klarade av övningen och vid sista tillfället var det endast en av tolv som inte klarade av att hoppa över ”bäckarna”. Förmågan att hoppa jämfotahopp framlänges var det endast vid sista tillfället som ett barn hade svårigheter att klarar av sådana hopp, samma barn klarade av jämfotahopp vid första tillfället. Vad det kan bero på kan jag ej med säkerhet veta, men en anledning kan vara att barnet var mer koncentrerat vid första tillfället än vid sista. Att koncentrationen varit olika vid de två tillfällena kan i sin tur bero på att situationen kring det första till- fället var främmande och ny för barnen. Det var första gången som de träffade mig, pas- sets upplägg var annorlunda jämfört med deras vanliga pass etcetera. Min tanke är att

40

denna skillnad berodde på att de yttre faktorerna var annorlunda vid de två tillfällena, inte att det berodde på en försämring av barnets motoriska utveckling. Förmågan att hoppa på ett ben testades endast vid sista tillfället, vilket innebär att jag inte har något resultat att jämföra med. Anledningen till att grupp 1 endast hann med att göra motorik- bana ett och två vid första tillfället var att dessa två tog så pass lång tid att göra att tiden för motorikpasset tog slut och det fanns inte någon tid över för att genomföra de två sista motorikbanorna. Vid tillfälle nummer sju gick det däremot fortare att genomför de två första motorikbanorna och därmed fanns det tid att även genomföra bana nummer tre. Detta i sig ser jag som ett steg i rätt riktning mot att göra denna hopprörelse automa- tiserad. Även här vill jag hänvisa till Wulf (2007) och jag anser att barnen i grupp 1 be- finner sig i slutet av steg ett eller någonstans på steg två, de vet hur rörelsen ska utföras men stor del av energin går fortfarande åt till att tänka på rörelsen istället för på själva utförandet. Den medvetna motorikträningen gav alltså förbättrade hoppfärdigheter bland fyraåringarna i grupp 1.

7.3.2 Grupp 2

Vid första tillfället var det inget barn som hoppade i någon av ”bäckarna”. Alla barn klarade även av att hoppa jämfotahopp. Resultatet på dessa två övningar såg i princip likadant ut vid observationstillfällena, den enda skillnaden var att det var ett barn som inte var närvarande vid första tillfället och som inte klarade av att hoppa jämfotahopp under genomförandet av ena motorikbanan vid det sista tillfället. Detta barn klarade dock av att hoppa jämfotahopp under uppvärmningen. Denna förändring väljer jag där- för att koppla till barnets koncentration. Jag tolkar det som att barnet av någon okänd anledning var mer koncentrerad på själva utförandet vid uppvärmningen än vid genom- förandet av banan. När det gäller förmågan att hoppa på höger respektive vänster ben kan jag, vid jämförelse av observationsresultaten, se att det skedde en förbättring från tillfälle ett till tillfälle sju. Första passets resultat visade att tio – elva barn hade svårig- heter att hoppa fem meter på ett och samma ben, det var likadant resultat på höger som på vänster ben. Att resultaten för respektive ben var likadana gällde även vid sista pas- set, antalet barn som inte klarade av det var däremot lägre. Det var fler barn som klarade av att hoppa fem meter på ett ben vid sista observationstillfället än vid första och det tolkar jag som att motorikträningen under sjuveckorsperioden har varit gynnsam för femåringarnas förmåga att hoppa på olika sätt.

41

7.4

Slutsats

Mitt projekt gav resultat och förbättringar på barnens motoriska spring- och hoppfärdig- heter. För barnen som deltog i mitt projekt gav mina sju motorikpass viss förbättring när det gäller de motoriska färdigheterna springa och hoppa. Men jag kan inte på något sätt dra slutsatsen att mitt upplägg skulle ge samma resultat i andra barngrupper. Barnantalet i projektet var inte så pass stort att det går att få någon generell uppfattning om projek- tets upplägg. I detta projekts barngrupper gick det att se en motorisk förbättring, men jag skulle ändå önska att projektet varade under en längre tidsperiod. Sju veckor är kort tid och om det går att förbättra barns motoriska färdigheter på den tiden, hur stora moto- riska förändringar hade barnen kunnat göra på en dubbelt så lång tidsperiod? Det anser jag är en intressant fråga. Jag har genom noggrann planering, inhämtande av litteratur som berör ämnet och med stort intresse för barn och deras motoriska utveckling lyckats skapa förutsättningar för barnen att förbättra sina motoriska färdigheter. Jag har låtit barnen träna mycket med den egna kroppen i olika situationer och med enkla redskap, så som bollar och hopprep. Projektet visar att det inte behöver vara komplicerade öv- ningar och det behövs inga avancerade redskap för att skapa utmanande och stimuleran- de miljöer för barn, miljöer där barn ges möjlighet att upptäcka och på så vis utvecklas. Med detta arbete visar jag inte upp ett resultat som är generellt för alla barngrupper, inte heller presenterar jag en planering som passar i alla sammanhang och situationer. För de två barngrupper som deltog i projektet passade planeringen och upplägget, och min för- hoppning är att genom detta arbete kunna inspirera andra till att arbeta medvetet med motorikträning. De kunskaper och insikter jag har fått genom detta projekt är att för att lyckas med medveten motorikträning behövs:

- ett genuint intresse för barn och deras utveckling, - en vilja att utöka dina egna kunskaper kring området, - enkla redskap,

- en lämplig miljö (det behöver inte vara inomhus, enligt mig finns det oändliga möj- ligheter även utomhus)

43

8. Referenser

Ericsson, E. & Lindström, E. (1987). Uppföljning och utvärdering av MUGI- projektet. Lund: Institutionen för tillämpad psykologi, Lunds universitet.

Ericsson, I. (2003). Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer. Malmö hög- skola: Lärarutbildningen.

Ericsson, I. (2005). Rör dig – Lär dig: Motorik och inlärning. Stockholm: SISU Idrotts- böcker.

Ericsson, I. (2009). MUGI Motoriklek. Uppsala: Kunskapsföretaget AB.

Feldenkreis, M. (1972). Awareness through movement. New York: Harper & Row.

Gratton, C. & Jones, I. (2010). Research methods for sports studies: second edition. London: Routledge.

Grindberg, T. & Langlo Jagtøien, G. (2000). Barn i rörelse. Lund: Studentlitteratur.

Gymnastikförbundet (2007). Metodik och teknik i matta och hopp. Malmö: Holmbergs AB.

Halvorsen, K. (1992). Samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur.

Havnesköld, L. & Risholm Mothander, P. (2009). Utvecklingspsykologi. Stockholm: Liber AB.

44

Holle, B. (1987). Normala och utvecklingshämmade barns motoriska utveckling. Lund: Sandby Grafiska.

Johannessen, A. & Tufte, P.A. (2007). Introduktion till samhällsvetenskaplig metod. Malmö: Liber AB.

Langlo Jagtøien, G. & Hansen, K. (2002). I bevegelse: sansemotorikk- leik- observa-

sjon. Oslo: Gyldendal.

Olsson, H. & Sörensen, S. (2007). Forskningsprocessen. Kvalitativa och kvantitativa

perspektiv. Stockholm: Liber AB.

Piaget, J. (1952). The origins of intelligence in children. New York: International Uni- versity Press.

Sigmundsson, H. & Pedersen, A V. (2004). Motorisk utveckling. Nyare perspektiv på

barns motorik. Lund: Studentlitteratur.

Skolverket. (2010). Läroplan för förskolan Lpfö98. Tillgänglig 10-10-24 på

http://www.skolverket.se/publikationer?id=1067

Thelen, E. & Smith, L B. (1994). A Dynamic Systems Approach to the Development of

Cognition and Action. Cambridge, Mass.: MIT Press.

Trost, J. (2005). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.

Vetenskapsrådet (1990). Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning.

45

47

Bilagor