Gårdby socken

Fornlämning 53, röse sydost om Torp. Det var Bæhrendtz som grävde ut denna grav 1893, som redan då var delvis förstörd och med en stenmur som överkorsade den. Bæhrendtz antog att röset varit omkring 14 till 15 meter i diameter och mellan 1 till två meter högt. Röset hade haft en kantkedja av blockstenar. I röset fanns en ovanligt stor hällkista 3-4 meter lång och 0,8 meter bred, denna var övertäckt med 3-4 lager kalkstenshällar. Trots storleken innehöll hällkistan bara skelettet efter vad som troligtvis är en man och som hade haft en längd på 1,7 meter. Skelettet låg på rygg och på bröstet hade en sköld vilat, sköldbucklan var av järn och

32

hade suttit fast i skölden med försilvrade bronsnitar, handtaget var av ornerat, av brons och även det hade försilvrade nitar, kantbeslaget var av brons och visade att skölden varit oval. Likheter i skölden och utrustningen finns med graven i fornlämning 4, vid Brostorp i Glömminge socken. På vänster sida av mannen låg ett eneggat svärd av järn och på höger en spjutspets med hullingar. Ovanför huvudet fanns ett krossat lerkärl av ett tunt, rödbrunt gods med svart yta. I graven fanns även en lansspets. Graven dateras till äldre romersk järnålder (Beskow-Sjöberg 1991a:438ff, 467ff).

7.12 Sandby socken

Fornlämning 3, ett röse kallat Tornrör ute på Stora Alvaret två km västsydväst om Skarpa Alby. Röset är 9,5 till 10 meter i diameter och har en kantkedja av kalkstenar. Kantkedjan är tre lager hög och bildar en ”mur” med en höjd på 0,8 meter. Inuti låg det kalkstenar lagda som ”fiskfjäll” i koncentriska cirklar. Mitt i röset var en ungefär 4 meter i diameter stor yta där det istället fanns små bitar av kalksten. I den norra delen av denna yta låg en brandgrav med en bronsfibula, en bronsagraff, tre stycken remdetaljer i brons, tre bronsringar med omtag och rester av lerkärl. Graven dateras till folkvandringstid. Obrända ben av människa fanns också i gruset, men dessutom utspritt i röset tillsammans med ben av nöt och får. Föremål som fanns utspridda i röset var pärlor av glas och brons, en järnkniv och en sländtrissa (Beskow-Sjöberg 1996a:196ff, 213f). Ingemar Jansson som grävde ut graven trodde att det rörde sig om en kvinnograv som spritts ut i röset (Beskow-Sjöberg 1996a:197). Föremålen fick en datering från folkvandringstid till vikingatid. Det kan röra sig om en samtida gravläggning, men det kan också var åtskilligt med tid mellan dem. Det kan röra sig om ett par som när kvinnan dött efter mannen fått sig ett något annorlunda gravskick i samma grav. Det kan också vara en långt senare släkting eller person som ansågs vara släkt.

Fornlämning 77, eventuellt röse vid Södra Sandby. Röset är upptaget som en stensättning, men hällkistan har en hög placering i monumentet och är ensamliggande. Detta talar för att det rör sig om ett röse. 1936 var röset 12-13 meter i diameter och två meter högt och täckt med odlingssten och markägaren sålde röset till gruskrossning. Vid demoleringen av röset upptäckte man hällkistan och anmälde detta. Monumentet har sedan dess blivit undersökt två gånger, men ofullständigt. Kistan var omrörd och täckhällar saknades vilket tyder på att graven blivit plundrad. Fynden som man har hittat består av åtta guldfragment, tre bronsbeslag till ett dryckeshorn, en bronsnit, fem glaspärlor och några järnfragment, dessa tyder på att det rör som en gravläggning från romersk järnålder. 1942 grävde G. A. Hellman delvis ut monumentet och han tyckte sig ana en hällkista parallellt med den funna. Kanske finns det ytterligare gravläggningar i röset (Beskow-Sjöberg 1996a:206f).

7.13 Stenåsa socken

Oregistrerat röse i gravfält vid Norra Kvinneby. I slutet av 1800-talet tänkte man ta bort ett odlingsröse i en åker i byn. Röset hade varit ca 8 meter i diameter och ca 1 meter högt, man

33

hade tagit bort det mesta av röset när en hällkista dök upp. Hällkistan var uppbyggd av kraftiga stenhällar och ett skelett låg på rygg i kistan med en meterstor klumpsten över bröstet. Kanske för att den döde inte skulle gå igen. I kistan låg också en benkam, en järnkniv med bronsbeslaget skaft och några krukskärvor. Fynden dateras till yngre romersk järnålder (Beskow-Sjöberg, M. 1996b:239ff).

7.14 Hulterstad socken

Fornlämning 15:1, Gösslunda rör (figur 3). Röset är stort ca 19,5 till 20 meter i diameter och omkring 2 meter högt. Det består av två delar, ett kärnröse av gråsten omkring 9 till 10,5 meter i diameter och en rösemantel av kalkstensflis och kalkstenshällar. Röset har också en kantkedja. På en av kantkedjestenarna fanns en skålgrop. Spridda fynd i röset bestående av keramik, bearbetad flinta och kvarts, harts, glaspärlor, sölja, knivar, svärdsskidebeslag, nitar och bleck av järn, hängbryne, stenbrickor och en slaggklump visar att röset har en mycket lång användningshistoria från slutet av stenåldern ända in i järnåldern. Koncentrationen av gravläggningar kommer från yngre bronsålder till järnålder, men detta kan bero på att de äldre fynden har försvunnit med åren. Röset verkar ju vara konstruerat i två faser och jag tror man har byggt på det i takt med att dess betydelse ökat ju fler människor som gravlagts och ju längre det varit i bruk. I närheten av röset finns det många fler gravläggningar, flera från järnåldern. Att det stora röset legat på platsen har säkert bidragit till det attraktiva läget att gravlägga sina döda. Förutom de lösa fynden i röset har man hittat elva gravläggningar i röset. Den första A1a är en benhög som ligger direkt på markytan och innehöll förutom benen ett eneggat järnsvärd, svärdsskidebeslag, en lansspets och ett krumeggat järnredskap. Fynden är daterade till mitten av det första århundradet. 1b, 1c, 1d, 1e, 1f, 1g och 1h är alla benlager, varav de flesta blivit nedsiltade i röset. I 1b fanns en rakkniv av brons, en bronsskära, fyra fragmentariska bronsbleck och fyra bitar harts, detta daterar gravläggningen till yngre bronsålder.1f innehöll också resterna av en bronsskära och harts och dateras till samma tidsperiod. 1c innehöll ett avsmalnande bronsband, en grönblå glaspärla och keramik, denna gravläggning dateras till folkvandringstid. De andra benlagren innehåller få eller inga fynd och man vet inte vilken tid de kommer ifrån. 1i är består av en rest sten i röset som markerade ett brandlager, brandlagret vilade på kalkstensflisor och under dem fanns en urnegrop. Tillsammans med benen i en kruka fanns också en bronskniv och denna gravläggning antas skett i yngre bronsålder. 1k är en brandgrop som låg under den nordöstra delen av rösemanteln. I den fanns ett ringformat bronsbleck och gravläggningen kan vara från äldre järnålder. I rösets södra del fanns det flera fynd på rösets botten, vilket förmodas komma från en skelettgrav. Det rör sig om en dräktnål av brons, två bronsspännen och 41 pärlor av glasfluss och gravläggningen tros komma från sen folkvandringstid eller vendeltid (Königsson & Rasch 1996:275ff, 322ff).

34

Figur 3: Gösslunda rör som använts till begravningar från brons- till järnålder.

Som synes finns det många spår av återbruk bland Ölands rösen. I nästa kapitel finns den relevantaste informationen samlad när det gäller återbruk.

35

8. ANALYS

Vad finns det då för spår av återbruk i de öländska rösena? Svaret är att det finns åtskilliga. Stora magnifika rösen restes på Öland under bronsåldern, till exempel Blå rör utanför Borgholm. De flesta rösena är dock från järnåldern, man har sannolikt blivit imponerad av de rösen som funnits i landskapet och tillskrivit dem historier om forna hjältar och konungar. På ett sådant sätt kan röset ha blivit förknippat med stora män. Att få sådana tidsödande och arbetskrävande monument resta över sig har sannolikt varit ett av de sätt man använt sig av att visa att det är stora män eller kvinnor som blivit begravna där. Att resa ett röse har inneburit att visa respekt och vördnad för de döda. Rösena kom att bli mycket vanligare på Öland under järnåldern än de var under bronsåldern. En genomgång av alla 84 genomgångna rösen visar på 50 från järnålder, sju från bronsålder och 27 okända. Jag har dock inte uppgifter om lösfynd från bronsåldersgravar och siffrorna kan därmed bli skeva. Räknar vi bara med utgrävda rösen visar siffrorna att 24 av rösena är anlagda under järnåldern mot sju från bronsåldern. På 21 av dem är dateringen osäker, men flera av dem tros komma från järnåldern.

Det går inte heller använda storleken på rösena för att härleda dem till tidsperiod. Vid en snabb överblick används ibland storleken på rösena för att avgöra tidsperiod. 15 meter i diameter eller större räknas då ofta till bronsålder. Av de utgrävda rösena är det sex stycken som man vet har eller haft en diameter i den storleken. Den första är Nabberör längst upp på Öland som också troddes vara ett bronsåldersröse innan utgrävningen. Det andra är fornlämning 30 i Köpings socken. Detta ligger inte så värst långt från Blå rör som har en diameter på 40 meter och man har säkert tagit inspiration från detta. Det tredje röset är fornämning 116 i Räpplinge socken. Vid utgrävningen återstod dock bara rösebotten med en diameter på 10 diameter. En tidningsartikel från tiden hävdar att röset ursprungligen haft en

0 10 20 30 40 50 60

Järnålder Bronsålder Okänt

36

diameter på 40 meter. Säkerligen grovt överdrivet, men slutsatsen att röset åtminstone haft en diameter på 15 meter kan man nog dra. Fornlämning 4 i Glömminge socken är det fjärde järnåldersröset med en sådan storlek. Det femte röset ligger i Norra Möckleby socken och har nummer 17 i fornlämningsregistret. Bæhrendtz som grävde ut röset uppger bara att det var stort, men han uppger också att det fanns kalkflisor i botten som bildade ett jämnt plan med en diameter på 14 meter. När bottenplanet i röset var av en sådan storlek är det sannolikt att själva röset var så stort att det sträckte sig över 15 meter i diameter. Det sista exemplet kommer från Gårdby socken, det är fornlämning nummer 53 som Bæhrendtz angav hade en diameter på 14-15 meter. Förutom Nabberör som dateras till vendeltid dateras de andra till äldre och särskilt yngre romersk järnålder. Kanske var det så att det förekom det ”stress” i samhället och det förelåg ett större psykologiskt behov av att återknyta till det förflutna. Det är dock så få rösen det rör sig om att det är vanskligt att dra för säkra slutsatser. Av de utgrävda rösena som dateras till bronsålder är det bara fyra som säkert är eller har varit över 15 meter i diameter. Jag drar slutsatsen att på Öland går det inte att använda storleken på rösena för att avgöra från vilken ålder de härstammar, då rösena från järnåldern ofta efterliknat och är vanligare än de rösen som anlagts under bronsåldern.

Det finns fyra rösen med begravningar från sen stenålder eller bronsålder och som sedan använts ända in i järnåldern. Det är 103:1 från Köpings socken, 3-4:2 vid Gåtebo i Bredsätra socken, röse 13:13 i Algutsrums socken och Gösslunda rör i Hulterstads socken. I de olika rösena finns det rester efter många personer i tur och ordning fann man resterna av minst 25, 29, 16 och 11 människor. Runt Gösslunda rör fanns dessutom kvarlevorna av fler människor. I röse 103:1 och Gåteboröset är en stor andel av de gravlagda barn, omkring hälften av andelen i 103:1 och 2/3 i Gåtebo. I röset från Algutsrum har jag inte uppgifter på åldersfördelning. Det finns fler likheter mellan 103:1 och Gåtebo, då samma sorters djur har offrats i de två rösena. I Norra Möckleby socken grävde Bæhrendtz ut resterna av ett bronsåldersröse med en hällkista i. Han uppskattade kvarlevorna av människor till 4-5

0 5 10 15 20 25 30

Järnålder Bronsålder Okänt

37

stycken. Röset vid Gåtebo hade blivit anlagt i omgångar och har fått ytterligare ett lager sten över sig och en ny kantkedja två gånger. Gösslunda rör har ett kärnröse av gråsten och en rösemantel av kalksten. Jag tror att man här konstruerat röset i två faser skilda från varandra av en lång tidsperiod.

Vid rösena Blå rör och Gösslunda rör som båda anlagts på bronsåldern finns det stenar med skålgropar runt i kring dem. Det finns sex bevarade skålgropsstenar vid Blå rör och på en av stenarna vid Gösslunda. Varför har man då ställt dit sådana stenar? Stenarna kan ha haft viktiga religiösa funktioner på en annan plats och sedan flyttats till platsen för röset eller så har redan platsen där man valt att gravlägga människorna och placera röset redan varit viktig. Kanske har stenarna med sina skålgropar använts till att rikta offer och böner till de döda eller åt de döda. I Blå rör har man hittat fem gravläggningar, både från äldre och yngre bronsålder, i Gösslunda har ju begravandet fortsatt in i järnåldern.

Vid Klinta i Köpings socken har det funnits tre rösen med en treväggig hällkista belägen i utkanten av dem. Röse 59:1 och 59:7 var redan svårt skadade vid undersökningen och endast röse 60 var mer välbevarat. 59:1 och 60 var fyllda med mylla och en del djurben, medan röse 59.7 också var fylld med mylla, men med ett skelett strax utanför. Eftersom två av rösena var svårt skadade vid utgrävningen är det svårt att förstå deras ursprungliga syfte, men det finns två rimliga förklaringar. Den ena är att hällkistorna har anlagts i samband med rösena eller lite senare. Hällkistorna verkar ha legat i rösenas utkant och den öppna sidan har vett utåt. Man har då kunnat offra till förfädernas andar får råd eller deras välvilja. Djurbenen skulle då kunna vara sådana offer och människoskelettet en olycksalig träl som offrats. Den andra teorin som ansetts trolig för liknande strukturer vid Ihre på Gotland är hällkistorna varit till för att gravlägga senare släktingar till de som legat i huvudgravarna i rösena, ungefär som i röse 103:1 vid Hässleby där den största mängden av döda legat i eller utanför hällkistan. Hade så varit fallet i rösena i Klinta borde man ha hittat större mängder människoben och därför tror jag snarare på det förstnämnda alternativet.

Bland Ölands rösen finns det således belägg för de fem första sätten till återbruk. Detta trots att det inte är många av de rösen som finns som har grävts ut och många av dem som är utgrävda grävdes ut för länge sedan med metoder och en kvalitet som idag inte alltid är tillfredsställande vare sig i metod eller rapportering. Med mer noggranna utgrävningar eller djupare studier i utgrävningsrapporterna lär det finnas mycket mer att upptäcka och lära sig om återbruket bland forntida gravläggningar.

38

9. SAMMANFATTNING

Vi har nu sett på allehanda former av återbruk, försökt reda ut frågan varför det existerar och slutligen sökt efter spår av återbruk bland Ölands rösen. Det är dags att summera och de tre frågorna som jag ställde i början av uppsatsen ska jag försöka att besvara kortfattat här i slutet.

Vad för former av återbruk av gravar och gravspråk finns det?

Vad finns det då för former av återbruk av gravar och gravspråk? Jag har sett exempel på sex olika sorters återbruk.

1) _{Det första sättet av återbruk är att återkomma till begravningsplatser som varit ur bruk} länge. Ett exempel på detta är gravfältet i Vittene. Det finns gravar där från bronsåldern, det används flitigt under förromersk järnålder och sedan sker ett hopp till vikingatiden innan gravfältet börjar uppsökas igen.

2) _{Det andra sättet är att gravlägga sina döda i äldre monument. Till exempel} sekundärbegravningar i äldre rösen och högar eller att gravlägga de döda i hällkistor där det redan ligger kvarlevor av äldre tiders människor.

3) Det tredje sättet är att inkorporera äldre gravmonument i sina egna. Man kan tillexempel anlägga ett röse på gamla rösen eller låta en del av det gamla monumentet sticka upp, exempelvis en hög sten.

4) Det fjärde sättet är ett efterhärmande efter äldre tiders monument. Exempelvis att resa likadana rösen i en trakt där de inte har varit i bruk på hundratals år eller mer.

5) Det femte sättet är plundring eller av annan orsak öppnandet av gravar. Plundring är väl tyvärr det vanligaste sättet som är dokumenterat, då detta oftast är enkelt att se då man varit ovarsam vid plundringen. Andra anledningar kan vara av nyfikenhet eller för att hämta artefakter man ansett varit laddade med kraft. Detta kan man ibland se i det arkeologiska materialet genom kvarglömda föremål eller avvikande 14C-dateringar. 6) Det sista och sjätte sättet är att utföra ”ritualer” på och kring äldre monument.

Exempelvis tändandet av eldar och måltider i eller på monumenten. Detta kan man ibland utläsa på samma sätt som i det femte sättet.

39 Varför har man återanvänt gravar och gravspråk?

Det finns givetvis många anledningar och inget enkelt svar. Dels finns det djupa psykologiska orsaker, som när ett samhälle är under stress till att återknyta till sin historia och bakgrund. Även om man inte haft någon skriftlig historia har monumenten ständigt funnits där och krävt sin tolkning av människorna runt i kring. Andra orsaker är till exempel förfädersdyrkan, då man under vissa tider kan ha trott att dessa kan påverka ens liv och död. Att begrava sig nära förfäderna kanske kan innebära hjälp till att ta sig lyckligt till den ”andra sidan”. Man kan också velat hedra dem eller bli begravd bredvid det som man anser är sina förfäder. En stolthet över det förflutna och traditioner spelar in här. Det är också mer praktiskt att begrava sina döda på ett ställe. Man kan ha försökt kommunicera med de döda för att få deras råd eller försöka få del av kraft man tror de besitter, kanske genom att äta en måltid på den dödes monument eller hämta upp ett speciellt föremål ur dennes grav.

Går det att skilja ut olika former av återbruk bland Ölands rösen?

Det går det att göra! Jag har sett exempel alla sätten av återbruk utom det sista. Detta kan delvis bero på utgrävningarnas natur. Många av rösena grävdes ut för länge sedan med otillräckliga metoder och man sökte inte heller efter spår av återbruk. Jag är övertygad att även den sjätte varianten av återbruk har funnits. Man kanske har svurit eder på sina förfäders rösen eller försökt kommunicera med de döda. Fler och noggrannare utgrävningar kommer förhoppningsvis att ge svar.

Ett återkommande till begravningsplatser som varit ur bruk länge.

Röset 3-4:2 vid Gåtebo ligger i ett gravfält som verkar använts under minst två perioder. Röset har också fått en nykonstruktion med ett nytt röselager och en ny kantkedja vid två tillfällen. Mellan åtminstone ett av dessa har röset översandats vilket också tyder på att platsen varit ur bruk ett tag.

Gravläggningar i äldre monument.

Detta kan ses i både Gåtebo 3-4:2, röse 13:13 vid Algutsrum, Gösslunda rör och röse 103:1 vid Hässleby. Här har de första begravningarna skett under sen stenålder eller bronsålder och sedan fortsatt ända fram i järnåldern. I Blå rör har man gravlagt ytterligare människor under yngre bronsålder.

Inkorporering av äldre gravmonument i nya.

I Gåtebo 3-4:2 har man över ett skärvstensröse med en urnebrandgrop vid två tillfällen lagt ett nytt lager med sten och anlagt ytterligare en kantkedja. I Hässleby 103:1 kan det vara troligt att hällkistan i röset funnits innan man konstruerat själva röset ovanpå.

40

Själva formen röse kan ses som ett efterhärmande av rösen som funnits i bronsåldern. Ofta kan det vara svårt att veta vilken period ett röse kommer ifrån utan gräva ut det. Röse 30 i