Arkeologi 61-90 hp
Återanvända Fornlämningar
-
En studie av Ölands Rösen
Karl-Oskar Erlandsson
C-uppsats 15 hp Handledare: Joakim Goldhahn
Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga Institutionen
Abstract
Erlandsson, K-O. 2007. Återanvända fornlämningar. En studie av Ölands rösen. Re-used ancient monuments. A study of the cairns on Öland. C-uppsats i arkeologi. Högskolan i Kalmar ht 2007.
This is a study of the excavated cairns on Öland. The composition consists of three parts, the first part concentrates on what kind of re-uses there are of ancient monuments, the second part tries to tell why people did re-use burials and burial language, in the third part I have studied the excavated cairns on Öland and tried to see if the kinds of re-uses that were discussed in the first part can be seen on the ölandish cairns.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ...1
2. FRÅGESTÄLLNING ...2
3. METOD, MATERIAL & UPPSATSENS UPPBYGGNAD ...2
4. FORSKNINGSHISTORIK & TEORI ...3
5. ÅTERANVÄNDA FORNLÄMNINGAR...5 6. VARFÖR?...13 7. ÖLANDS RÖSEN...17 7.1 Böda socken………...17 7.2 Persnäs socken………...19 7.3 Borgholm………...19 7.4 Köping socken………...20 7.5 Egby socken………...27 7.6 Bredsätra socken………27 7.7 Räpplinge socken………...28 7.8 Glömminge socken………29 7.9 Algutsrums socken……….30
7.10 Norra Möckleby socken……….31
7.11 Gårdby socken………...31 7.12 Sandby socken………...32 7.13 Stenåsa socken………...32 7.14 Hulterstad socken………..33 8. ANALYS...35 9. SAMMANFATTNING...38 REFERENSER...41 APPENDIX 1...49
1
1. INLEDNING
Det är tidig höst och året är 1938. Om ett år kommer historiens största krig ha startat när Tyskland invaderar sitt östliga grannland, men det är de båda herrarna Jan Erik Anderbjörk och den unge Eric Oxenstierna lyckligt omedvetna om. Vad de antagligen har i tankarna är det bronsåldersröse de ska gräva ut, ända uppe i Nabbelund på Ölands nordligaste spets. Det gamla röset har tyvärr blivit förstört och kvar finns bara de sorgliga resterna med några löst liggande stenar i botten och några enstaka till som kan ha bildat en kantkedja. Historien är som så många gånger förr. Man har behövt sten och tagit det från närmsta röse, i den mer eller mindre övertygade tron att det varit ett odlingsröse. Det är iallafall så det brukar låta när man talar med myndigheterna. Den här gången har dock inte röset malts ner till att bli grus i de vägar och den järnväg man låtit uppföra på ön, nej den här gången har det mer än tusenåriga röset, som rests över en av sin tids mäktigaste män blivit fyllning till en pir åt Nabbelunds sågverk.
Röset har nu legat förstört i flera år när Anderbjörk och Oxenstierna kommer till platsen. Bronsåldersröset man har tänkt gräva ut, som legat ensamt med utsikt över sjön visar sig vara något helt annat. Ett vendeltida skepp visar sig ligga begravt under marken, med folk, djur och överdådigt smyckade vapen. Skeppet och gravföljet visar att den person som begravts här måste ha varit oerhört rik och betydelsefull, detta trots att graven någon gång i tiden plundrats. Det är den enda öländska obrända båtbegravning man känner till och paralleller kan dras till de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde. Här har en av öns betydelsefullaste personer begravts, en person som antagligen haft starka kopplingar med ett av Nordens dåtida maktcentra. Denne någon har begravts på ett sätt som förekommer hos dåtidens maktelit i Uppsalatrakten. Trots detta har det rest ett traditionellt öländskt monument över den döde, ett monument av en typ som mäktiga döda vilat i långt över tusen år innan denne själv dog.
Varför?
Graven i Nabbelund är en av de gravar som fascinerat mig mest med den uppsats som jag nu har skrivit. Varför har man gjort så här och härmat ett mångtusenårigt gravskick? I takt med undersökandet för uppsatsen har jag sett flera olika sätt av återbruk av fornlämningar. Det är dessa återbruk som jag sedan har försökt se i de rösen som man grävt ut på Öland. Jag har inte bara sett på de rösen som är mest intressanta ur denna synvinkel utan på samtliga utgrävda rösen, detta för att ge en så korrekt bild som möjligt av dels hur vanligt det är med återbruk och de former som förekommer, dels för att inte bara stirra mig blind på mina frågeställningar, utan för att se allt ur ett helhetsperspektiv. Jag hoppas ni finner lika mycket nöje och kunskap i uppsatsen som jag fick av att skriva den. Trots att jag är uppväxt på Öland, har jag nu erfarit hur mycket intressant och spännande det fortfarande finns kvar att upptäcka och uppleva på ön, inte minst från vår forntid.
2
2. FRÅGESTÄLLNINGAR
Tanken om att skriva en uppsats om skeppet i Nabbelund växte och kom till slut att omfatta alla Ölands utgrävda rösen. Frågan om varför man hade uppfört en sådan åldrig gravform på båtgraven växte också och jag sökte svaren på vad det finns för former av återbruk och varför fenomenet existerar. Frågorna jag kom till att besvara blev slutligen:
* Vad för former av återbruk av gravar och gravspråk finns det? * Varför har man återanvänt gravar och gravspråk?
* Går det att skilja ut olika former av återbruk bland Ölands rösen?
3. METOD, MATERIAL & UPPSATSENS UPPBYGGNAD
Uppsatsen har jag delat upp i tre delar, en del till att besvara varje ställd fråga. Den första frågan besvaras med stor del till vad Tore Artelius och Mats Lindquist skrivit i ämnet. Deras bok Döda minnen har nyligen kommit ut och utifrån den tar jag upp en mängd exempel på återbruk.
Andra delen försöker besvara på frågan om varför återbruk har använts. Även här har Döda
minnen använts, men även en del egna funderingar kring ämnet.
Den tredje delen tar upp alla Ölands utgrävda rösen på ett empiriskt sätt. För detta har jag till mycket använt mig av Ölands järnåldersgravfält Volym I-IV som på ett utmärkt sätt beskriver alla Ölands undersökta begravningar under järnåldern. Den största nackdelen med serien är att den på grund av sitt omfång inte alltid går in så djupt i beskrivningen av de enskilda utgrävningarna. Vid särskilt intressanta rösen har jag kompletterat beskrivningarna i Ölands
järnåldersgravfält med annat material såsom rapporter och arkivmaterial från Kalmar läns
museum. För bronsåldersrösenas del har jag förutom den information som finns i Ölands
järnåldersgravfält även använt mig av Frida Atevas C-uppsats Bronsåldersgåtan och
Bronsålder i Kalmar län. Sammanlagt har jag gått igenom 84 rösen som man har undersökt eller gjort fynd i. Av utrymmesskäl har jag flyttat uppgifterna om 32 av dem som var alltför bristfälligt undersökta för att kunna ge en kvalitativ analys till appendix 1 i slutet av uppsatsen. Vad som är ett röse och vad som är en stensättning är inte helt lättdefinierat. I definitionen i Ölands järnåldersgravfält kan en stensättning se likadan ut med den skillnaden att ett röse ska ha en högvälvd form. Jag har inte själv gjort något urval utan förlitat mig på respektive källas bedömning av lämningstyp.
3
4. FORSKNINGSHISTORIK & TEORI
Anderbjörk och Oxenstierna förväntade sig inte att gräva ut en vendeltida grav utan ett bronsåldersröse. Dels gjorde det detta för att röset hade en storlek och ett läge som ett förväntat röse från bronsåldern, dels hade arkeologin inte kommit lika långt idag och oavsett hur individuellt duktiga de två männen var hade de inte tillgång till all den kunskap vi har idag. Kunskapen att det kunde vara ett röse från en senare tidsperiod fanns dock där att hämta. Rösen från järnåldern med ett läge och en storlek som rösen från bronsåldern hade dock grävts ut både under 1800-talet och framåt till det nådens år 1938 som de befann sig i. Varför anade de då inte att monumentet kunde vara av ett senare datum?
Svaret är att de verkade i en fas av arkeologin som av senare tiders arkeologer nedsättande fått namnet kulturhistorisk arkeologi (Olsen 2003). Detta för att i man i denna tid av arkeologin försökte klassificera de lämningar och föremål man hittade i grupper med gemensamma föremålstyper, bostäder, begravningar, m.m., kallade kulturer. Detta för att lättare ta till sig och ordna all den information man inhämtade från de materiella lämningarna. Men detta skapade också bekymmer, i en tid där rastillhörighet var viktig i politiken kunde forskningen kring kulturer missanvändas av personer som försökte glorifiera den egna rasen och spåra deras ursprung bakåt i tiden och hävda rätt till land och överhöghet över folk av annan ras. Det skapade också bekymmer då människorna som levt i forntiden inte själva hade klassificerat sig i dessa kulturer. Detta skapade problem i övergången mellan tidsperioderna som kulturerna levde i och det skapade problem då man inte lika självklart studerade forntiden i takt med att den förändrades. Istället studerades en tidspunkt i arkeologin där man försökte utröna hur människorna som levt då – hur den kultur som levt då, hade bott, vad de hade livnärt sig på, hur de hade begravt sina döda, hur deras föremål och keramik såg ut. Därmed missade man något…
… man missade att människorna i forntiden själva hade haft en forntid. Man missade att människor då sett spåren efter det förflutna och fascinerats över dem, liksom vi. Idag kan vi härma gammaldags arkitektur när vi bygger våra bostäder. Vi kan välja att låta våra hem prydas av målningar eller föremål som tillverkats i en annan tid eller som tillverkats i vår egen tid och som efterhärmat föremål från det förgångna. På ett liknande sätt har det tett sig i forntiden. Man har tolkat de föremål man hittat och liknande varianter har säkert tillverkats. En aspekt som tolkats, fascinerat och efterhärmats är gravarna, vilket denna uppsats behandlar. Återbruket av gravar och gravskick har skett för att forntidens människor tolkade det som funnits före dem. Som i fallet med Nabberör. Historier måste ha cirkulerat över Öland och annorstädes om de fallna hjältar, mäktiga dådmän och de visa åldermän och -kvinnor som vilat i de mäktiga rösen som finns, som Blå rör. Därför begravdes dåtidens stora män och kvinnor i gravar som till det yttre liknade sina föregångares och förfäders monument.
Bland de forskare som har skrivit om detta och gjort sig ett namn finns Richard Bradley som 2002 kom ut med sin bok The Past in Prehistoric Societies. Han tar i boken upp hur forntidens människor såg på tiden som fanns innan dem och hur de tolkade de lämningar av
4
föremål, bosättningar och landskap som kom ifrån förr. Boken täcker främst Europa och tar upp flera exempel därifrån, från stenålder till historisk tid. Människor i alla tider har känt till en förhistoria, i avsaknad av skriftliga källor skapar man en oral berättelsetradition. Muntliga traditioner är dock mer eller mindre föränderliga och för eller senare blir det förändringar, när människor glömmer bort eller lägger till. I Västvärlden använde hade vi ju bibeln som beskrev förhistorien och hur världen blivit till innan den moderna vetenskapen utvecklades och gav oss den vetskap vi har idag.
Tid menar Bradley går inte skilja från det sociala livet, då tid är en kulturell skapelse. Det finns flera sorters tider och dessa överlappar varandra. Andra exempel på tid än det västerländska är att mäta tid efter naturfenomen som måncykler och årstidsväxlingar eller genom viktiga händelser i livet som födelse, initiationsriter, vuxenskap och död. Bradley tar också upp Braudels (1969) funderingar, där han delar in tidsuppdelningen i tre delar, en snabbt växlande som har med politiska händelser att göra, en medelsnabb som har med ekonomiska förändringar och en långsam som har med demografi och förändringar i miljön att göra.
Gavin Lucas är en annan författare som skrivit i ämnet. I sin bok The Archaeology of Time (2005) tar upp diskussioner och problem kring tid och kring hur tiden och historien har uppfattats av forntidens människor och av arkeologerna som försöker tolka materialet. Han diskuterar också kronologi och problematiken med detta. Kronologi är en viktig beståndsdel i arkeologernas arbete och den ses som en linjär utveckling. Detta passar evolutionismen som inom arkeologin beskriver hur människligheten och deras samhällen förändras från mindre komplexa till allt mer avancerade. Kronologin har enligt Lucas förutom mindre uppdelningar, två huvuddelar, absolut och relativ kronologi. Den absoluta utgår från det förgångna till framtiden och brukar delas in i årtal. Den relativa kronologin baserar sig på perioder och kan delas upp i exempelvis övergången från brons till järn.
Liksom Bradley tar Lucas upp Braudels teorier och likaså McTaggarts (1908) uppdelningar av tiden i en A- och B-serie. A-serien består av hur vi upplever tiden med en dåtid, en nutid och en framtid. B-serien består av fasta punkter och delar upp tiden i ett innan och ett efter. A-serien kan inte existera utan B-A-serien. Han kom också fram till att hans teori var självmotsägande och att tiden därför var overklig.
Hur uppfattade då forntidens människor tiden? Studier av Evans-Pritchard (1939, 1940) av Nuer, en folkstam i östra Afrika visade att dessa följde en annorlunda tidsuppfattning, trots att generationerna kom och gick så var det lika stor tid mellan ”förfäderna” och nutiden. Den här synen på tid är utbredd till mer än det här folket och Lévi-Strauss kallade dessa samhällen för
kalla jämfört med vår tidsuppfattning som kallas varma. Edmund Leach (1961) lade fram teorin att primitiva samhällen delade upp tiden i motsatser, natt och dag, liv och död och förgånget och nutid. Detta har senare fått kritik då man ansett att detta tar bort människornas förmåga till att förstå och ha en historia.
Trots en långsam start finns det information om återbruk av gravar och gravläggningar. I nästa kapitel ska vi försöka spåra vad det finns för olika former bland våra fornlämningar.
5
5. ÅTERANVÄNDA FORNLÄMNINGAR
I detta kapitel söker vi svaret på vad det finns för former av återbruk. De resultat som kommer fram kommer sedan att appliceras på Ölands rösen i kapitel 7. De flesta exemplen kommer från Artelius & Lindquists bok Döda minnen. Boken utgår från Vittene där det finns ett helt gravfält som har återanvänts i en tid mycket senare än det anlades. Gravfältet grävdes ut under slutet av 1800-talet och återigen åren 1997-2001. I slutet av 1800-talet fanns det föga intresse för den vikingatida delen av gravfältet, då man redan ansåg sig veta tillräckligt mycket om tidsperioden. Idag är det istället förhållandet mellan de tidiga gravarna och de senare som väcker störst intresse bland forskarna (Artelius & Lindquist 2007:121). I Vittene rör det sig om ett urnegravfält från förromersk järnålder som omkring 700 år senare, i vikingatiden åter har använts för gravläggningar (a.a:123). Det äldsta monumentet, en stensättning, härstammar från den äldsta eller mellersta bronsåldern, alltså rör det sig om två kronologiska brott i gravfältet (a.a:137). De vikingatida anläggningarna är formade på och kring de gamla gravarna. Man har fortfarande haft kvar kunskapen var gravarna fanns eller så har man grävt för att utröna deras position. Det är också möjligt att de på vikingatiden var så välbevarade att de fortfarande syntes. Exempel på detta bruk är en skeppssättning där en gammal urnegrav återfinns i fören. Ett annat en av gravhögarna som var anlagd ovanpå de äldre urnegravarna. En del av gravarna är dessutom sammankopplade med andra gravar med stenkedjor. Ingrepp i de äldre gravarna måste ha gjorts för att skapa dessa (a.a:123). Gravarna har placerats med hänsyn till de äldre och Lindqvist menar att man antagligen haft ett slags ”arkitektonisk plan” i sinnet när man anlagt nya gravar. Att idéerna kring hur man ska placera gravarna varit starkt rotat visar det faktum att inte ens när kristendomen kom med förändrade gravformer har man låtit detta påverka ”planen” utan de kristna gravarna har anlagts så att det passar in med de äldre. Under förromersk järnålder har nya gravar inte stört äldre, ytterligare ett tecken på att man varit medveten om var de äldre gravarna var placerade. Annars hade man kunnat gräva ner i dem av misstag. Under yngre järnålder har man använt sig av de äldre gravarna och inkorporerat dem i sina gravar. Den största gravhögen har man exempelvis placerat ovanpå bronsåldersmonumentet (a.a:137ff).
Bland övriga fynd i Västergötland finns Reutersberg i Hulared socken som grävdes ut av Arne. Där kunde gravarna delas upp i dels dem från le-Tènetid och dels dem från vikingatid. (Tillväxten 1925, SHM 17879). Gravfältet vid Eggby i Såntorp går också att dela upp i två faser, ett äldre urnegravfält från förromersk och äldre romersk järnålder och ett yngre med rösen och stensättningar från vendeltid och/eller vikingatid, samt andra gravar från mitten av 900-talet till mitten av 1000-talet. En av de röseliknande stensättningarna täckte 9 brandgravar som skilde sig sjuhundra år i tid från huvudgraven. De trettio kristna gravarna låg i anslutning till ett äldre urnegravfält från sen förromersk och tidig romersk järnålder (Lundström & Theliander 2004). Vid Ambjörnsgården i Järpås socken grävdes den så kallade ”Dyrehögen” ut. Utgrävaren Arne (1919:205) menade att högen var mycket yngre än den brandgrop och de urnebrandgravar som återfanns under den. Brandgropen innehöll krumkniv, kniv, pryl och nål av järn och daterades till förromersk järnålder (Tillväxten 1919, SHM 16304, 16307). Vid
6
Liden i Blidsberg har man funnit äldre gravar under 12 vikingatida högar (Tillväxten 1905, SHM 12633). Vid Varnhem undersöktes stensättningar från vendel- och vikingatid, av ett 20-tal undersökta gravar fann två urnebrandgropar under en av dem, urnebrandgravarna daterades till från yngre förromersk järnålder till äldre romersk järnålder (Vretemark 2002). På Kyrkbacken i Horns socken finns ytterligare en gravhög belägen, denna gång från vendeltiden (Moberg 1950:79). Denna hög täckte flera urnegravar. Vid Järnsyssla skall en hög ha legat över brandgravar ifrån äldre romersk järnålder (Almgren 1906:294) och även vid ett gravfält vid Rasagården i Saleby har det varit ett stort glapp i tid kring de olika gravarna (Moberg 1950:79). Vid Borred i Kölaby socken har vendeltida stensättningar placerats intill urnebrandgropar och brandgropar (Artelius & Lindqvist 2007:129). I Dalstorp har en vikingatida kvinnograv placerats direkt på en grav ifrån yngre romersk järnålder till folkvandringstid (Artelius 2005b). I Norra Ving undersöktes två 20 meter långa stensättningar. Dessa daterades till den äldre järnåldern utifrån träkol i härdar och härdgropar. I anslutning till gravarna i stensättningarna fann man träkol som daterades till 1000-talet (Elfstrand 1981). Ett undersökt gravfält i Larvs socken hade en gravgömma i en grop centralt belägen i en stensättning i gravfältet som starkt stack ut bland de andra i dateringen. Själva gravfältet dateras till äldre romersk järnålder. Likaså gjorde graven utifrån keramik som återfanns i den, men 14C-dateringarna visade på annat. Där fick graven en datering till 1000-talet (Artelius 1992). Om det inte är så att dateringen är felaktig är det en mycket intressant gravläggning. Man måste ha grävt upp en tidigare grav och grävt ner sin egna tillsammans med den gamla keramiken. Rätt osannolikt så i det här fallet skulle jag tro att det rör sig om en felaktig datering.
Västergötland är en av Sveriges rösetätaste områden. Man kopplar ofta samman rösen med bronsålder, åtminstone om de har en diameter av minst 10-15 meter. Tora Artelius visar på att detta inte alltid ska vara en självklarhet (Artelius 2005a:689ff). Södra Västergötland är en sådan plats där rösen tycks indikera bronsåldersbebyggelse (Furingsten 1985:164f & Furingsten et al 1988 efter Artelius 2005a:692). Faktum är dock att man i södra Västergötland endast funnit ett metallföremål i en grav som dateras till bronsåldern. Alla andra metallföremål härrör från andra kontexter (Furingsten et al 1988:29 efter Artelius 2005a:693). I Tanums socken i Bohuslän finns 163 rösen och 14 av dessa har undersökts varav man endast i en har funnit en centralgrav som utifrån ledartefakter kunnat dateras till bronsåldern (Gerdin 1999:61 efter Artelius 2005a:693). På Hisingen i Göteborg har arton rösen undersökts och i två av dessa har man kunnat göra säkra dateringar till bronsåldern utifrån artefakter (Ragnesten 2002 efter Artelius 2005a:693). I övriga dateringar har man istället utgått från gravskick, rösenas utformning och terrängläge. Har man då otur kan det röra sig om rösen som har anlagts under en senare period men då konstruktörerna härmat äldre tiders begravningsskick. I Tranemo och Svenljunga kommuner har flera rösen anlagts under romersk järnålder, troligtvis i ett antal större än under bronsåldern (Artelius 2005a:694). Under de senaste trettio åren har ett flertal rösen och stensättningar grävts ut i området med anledning av vägbyggen och grustäkter, flera av dessa har daterats till framförallt romersk järnålder och flera har inte kunnat dateras alls (Artelius 2005a:698f). Till sitt yttre är järnåldersrösena lika bronsåldersrösena och har också tolkats som sådana (Furingsten 1985:141 efter Artelius 2005a:994). Eftersom området är en mycket rösetät bygd är det
7
kanske inte underligt att man låtit sig inspireras av och fortsatt med traditionen att bygga rösen. Ett exempel på svårigheterna med att identifiera vilken tid som rösena härstammar ifrån är ett exempel på två likartade rösen som grävdes ut i slutet av sjuttiotalet vid Dalstorp i Tranemo kommun. Båda befann sig på krön och låg ungefär 200 meter från varandra (Furingsten 1986:6 efter Artelius 2005a:699). I den första fann man bland annat två päronformade berlocker och sfäriska pärlor i guld och en fågelnål i brons, detta daterar graven till äldre romersk järnålder (Furingsten 1986:13 efter Artelius 2005a:699). Den andra graven daterades till bronsålder, men detta på grund av att den var fyndfattig (Artelius 2005a:699). Om man daterar rösen på detta indirekta sätt, att avsaknaden av fynd daterar ett röse till bronsåldern, medan det endast är när man har klara fynd från järnåldern som man daterar ett röse till denna tid riskerar att få klart felaktiga bilder av rösenas ålder. Då det kan röra sig om fyndfattiga järnåldersrösen. Artelius skriver att det faktiskt bara finns två rösen som säkert kan dateras till bronsålder i området av Tranemo och Svenljunga kommuner som är mycket rösetätt (Jonsäter 1979 & Strömberg 1993 efter Artelius 2005a:699). Slutsatsen man kan dra av detta är att i detta område kan man inte veta vilken period ett röse eller stensättning hör utifrån utseende och läge, det är genom inre undersökningar och ibland inte ens då som en ålder går att utfästa.
Undersökningar som skett vid Röstorp i Svenljunga kommun i syfte att förstå platsens kolonisation och agrara historia och utveckling har också utgått från att synliga monument visar på att en fast bebyggelse i trakten upprättades på bronsåldern (Connelid et al 2004:172 efter Artelius 2005a:696). Artelius tvivlar inte på en etablerad bygd i Röstorp under yngre bronsålder utan om omfattningen av den och dateringen av monument. De undersökningar som har gjorts av monument på platsen visar dock snarare på järnålder. Gravfält RAÄ 46 ligger centralt på platsen och det största av rösena i det har 15 meter i diameter. Vid utgrävningen av det konstaterades ett sotigt brandlager som tunnades ut mot kanterna och omkring 200 gram människoben samt keramik. Keramiken hårt bränd, glättad och ornerad med vågband. Detta pekar på att röset härstammar från järnålder snarare än bronsålder. En av stensättningarna i gravfältet antas vara yngst på grund av läget och att stensättningen som är cirka 10 meter i diameter till stor del består av skärvig och eldpåverkad sten, vilket kan bero på att sten har tagits från röjningsrösena i närheten. Vid utgrävningen påträffades ett brandlager innanför en inre kantkedja och i norra delen av monumentet en samling brända ben. Båda daterades med 14C till yngre romersk järnålder/folkvandringstid. På en annan ansamling av gravar har endast en grävts ut. Under stenpackningen fanns det brända människoben och man gjorde fynd av både en malsten och järnslagg samt keramik som daterades till äldre järnåldern. Platsen monumentet anlades på hade varit använt tidigare då man fann två avfallsgropar från bronsåldern under. Ytterligare ett monument har undersökts, det var en stensättning belägen på ett krön. Utifrån läge och utseende kunde man inte tro annat än att den härstammade från bronsålder. Vid utgrävningen konstaterades dock ett gravskick och keramik som gör det troligare att graven härstammar från äldre järnålder (Artelius 2005a:696ff).
Under en vikingatida gravhög utgrävd av Montelius (1905b:285f) på Isberga Södergårds ägor i Heda socken i Östergötland, fanns det en urna med ett spänne som dateras till yngre
8
förromersk järnålder. Under en vikingatida gravhög utgrävd av Almgren (1903b:17ff) vid Rimforsa i Tjärstads socken också i Östergötland fanns det i kanten en brandgrop från förromersk järnålder. Vid Kättilstads kyrka vid ett vikingatida höggravfält hittades av Almgren (1903a:14) under den största högen under en stenhäll en lerkruka med brända ben, vid krukans kant fanns en järnskära och bland benen ett järnföremål. Graven daterades kring Kristi födelse (Ljungquist 2007: 127). Förutom brandgropen vid Rimforsa som kan ha hamnat under högen ovetandes förefaller åtminstone de andra gravarna medvetet ha placerats under de vikingatida högarna. Kanske ville man ha skydd och vägledning av förfäderna till den andra sidan.
Fler tidsöverspännande fynd har gjorts i Östergötland. Montelius (1882:183) rapporterar från en utgrävning i Södra Lund, där urnegravarna återfinns i samband med andra gravar som av beskrivningen verkar vara från yngre järnålder. Vid Leksberget i Vånga Socken har man grävt ut urnebrandgravar från förromersk järnålder och vikingatida gravhögar jämte varandra. I en av högarna återfanns en bit keramik från ett äldre järnålderskärl (Tillväxten 1905, SHM 12645, 12401). Vid stora Sjögestad i Vreta Kloster har ett gravfält undersökts. Utifrån 14
C-dateringar och typologiska C-dateringar av keramik var gravfältet ifrån yngre bronsålder. Centralt i gravfältet hade dock en sotgrop utifrån övergången mellan yngsta vikingatid och tidigaste medeltid placerats (Fernholm 1982). I ett gravfält i Högby socken fick man fram mycket märkliga dateringar. Själva gravfältet är från mellan åren 200 till 300, men i en grav fick man fram dateringar både från neolitikum och från vikingatid (Skjöldebrand 1997). Vid Lina i Västertälje socken i Södermanland gjordes märkliga fynd uti ett röse. Själva röset såg utifrån läget i landskapet och rösets form ut att komma ifrån bronsåldern. I en hällkista i graven daterades benen till övergången mellan yngre förromersk järnålder och äldre romersk järnålder. Detta medan andra ben funna i mittpackningen av röset daterade till mellan åren 645 och 895 (Östmark 1977). En sådan datering är lätt att beskriva som felaktig, men den andra begravningen kan ha skett på samma plats för att man ville begravas invid en mytisk anfader. Ett annat röse vid Alby i Botkyrka socken fick även det en avvikande datering. Utifrån utseende och placering samt gravskick fick det en datering till någon gång från yngsta bronsålder till äldsta järnålder. 14C-dateringar daterade träkol i graven till 600-talet (Hyenstrand & Lehtosalo 1973). 14C-dateringen på träkolet kan visa att antingen rör det sig
om en gravläggning från 600-talet som har använt gamla formspråk eller att man har gått in i graven på den tiden antingen rituella syften, av nyfikenhet eller för att plundra. I samma socken finns ett annat röse med en lång livslängd och använd till en mängd riter. I botten av röset fann man ett bronssvärd från period II. I utkanten på röset var en mängd gravläggningar från yngre järnålder. På vendeltiden har man deponerat ett halssmycke i röset och under vikingatid ett keramikkärl tillsammans med små mängder bränt ben. Även röd glassflusspärla fann man i röset (Hemmendorf 1978). I Rinkeby i Lunda socken finns vid fornlämning 174 både stensättningar, rester av härdar och härdgropar samt skärvstenshögar. Det mesta av detta är daterat till bronsåldern, men en central bengrop är daterad till övergången mellan yngsta vikingatid och äldsta medeltid och en härdgrop till vendel- och/eller vikingatid (Runcis 1998). Kanske har man här utfört sina ritualer med en plats som sedan gammalt ses som speciell och med nära koppling till anfäderna. Ett bronsåldersgravfält undersöktes vid Rogsta i Tystberga
9
socken. En av gravarna en oregelbunden stensättning med en brandgrop som sekundärbegravning fick en intressant datering, den daterades till yngre järnålder utifrån pärlor av glas och glasfluss samt en benkam (Knape & Ringquist 1975). De flesta av gravarna i Jordbrogravfältet i Österhaninge socken är från tiden vid Kristi födelse, en av stensättningarna har dock fått en datering till mellan vikingatid och medeltid (Äijä 1998). Många avvikande dateringar dyker upp i denna tid vid övergången vikingatid – medeltid, kanske är det så att man hamnade i en slags identitetskris med en ny religion utan förankring i hemlandet och med gamla seder som hamnar ur bruk. Vissa element av samhället kan då ha sökt upp gamla gravfält och hedrat sina anfäder genom att begrava sig i deras närhet eller utföra andra ritualer. Ett annat exempel på en eventuell identitetskris är ett gravfält vid Eksåg i Härads socken. Gravfältet är daterat till yngre bronsålder, men från en grop har man daterat träkol till just övergången vikingatid medeltid (Dunér m.fl. 1998).
Ett gravfält vid Fjälla i Turinge socken daterades i huvudsak till äldre romersk järnålder, avvikande dateringar här utgörs av en stensättning med jordade kvarlevor, denna 14 C-daterades till övergången äldre yngre bronsålder. Tre skärvstensflak, C-daterades med hjälp av kolfragment till någon gång mellan 600 och 1100-talen (Olsson 1996). På 1970-talet undersöktes fyra stensättningar i Julita socken. I en av dessa fann man en tutulusnål, ett omvikt bronsblad och keramik liggandes i ett benlager, allt detta daterades till slutet av bronsåldern. I de andra stensättningarna fanns det brandlager med vikingatida fynd, en dirham präglad i Bagdad år 810/811, spelbrickor i ben och en blå glaspärla (Magnusson 1977). Två stensättningar och en blockgrav finns vid Biholm i Åkers socken. Blockgraven daterades till äldre järnålder utifrån benen, medan träkol från stensättningarna daterade dessa till vendel- och vikingatid (Grön 2000). I Botkyrka har man undersökt två andra stensättningar, de hade båda brandlager med vikingatida torshammarringar och den ena hade dessutom koncentrationer av brända ben och harts. Utgrävarna tolkade det som att det rörde sig om äldre gravar använda i vikingatid (Bennett 1976). Ett gravfält från Botkyrka RAÄ 125, har vid utgrävningar visat sig ha två faser med ett tidsglapp emellan. Den ena fasen från äldre järnålder och den andra från yngre järnålder. En vikingatida grav med en torshammarring och därför daterad till 800 eller 900-talen övertäckte tre äldre urnegravar markerade med resta stenar. Den urnegravs sten som legat i mitten av de tre hade man låtit sticka igenom det yngre monumentet (Hemmendorf 1977).
Ett gravfält vid kungshållet i Kjula socken bestod av gravar från romersk järnålder, folkvandringstid och vikingatid. De vikingatida gravarna hade anlagts över gravarna från äldre järnålder (Claréus 1977). Ett annat exempel hämtar Artelius & Lindqvist från Karleby i Östertälje socken. Ett gravfält med ett trettiotal gravar är daterat till vendeltid/vikingatid utifrån gravfynd. I södra delen av gravfältet finns två stensättningar, utifrån gravgömma och uppbyggnad anses dessa komma från yngre bronsålder. I den norra delen var ett tiotal äldre gravar överbyggda av gravarna från vendeltid/vikingatid. Alla utom en av gravarna var fyndtomma, den som innehöll något hade brända ben och ett hartstätat kärl med en bronsring inuti. Hartsen fick en datering till romersk järnålder (Bennett 1984:24). Bennett menar att de äldre gravarna måste vart synliga när de överbyggdes av gravarna från yngre järnålder. Man har alltså medvetet valt en plats där förfädernas gravar syntes, men intressant nog har man
10
tömt alla de gamla gravarna på innehåll utom en, då vi får anta att de liksom graven med fynd inte varit tomma från början. Vad har man då gjort med fynden som man hittade? Det rör sig nog inte om regelrätt gravplundring då man medvetet valt en plats förknippad med anfäderna och föremålen man grävt fram har nog använts i ritualer. En annan tolkning man kan göra att gravarna från yngre järnålder rör sig om en inflyttad grupp som velat radera spåren av de ursprungliga innevånarna och hävda rätten till området som sitt, man kan då ha plundrat de äldre gravarna och byggt över dem. Något som inte stöder tolkandet av en sådan teori är att man lämnat gravarna från yngre bronsålder ifred.
Från Sille i Västerljungs socken finns ett gravfält med tre faser med mellanrum i mellan. Första fasen är från bronsålder, den andra från äldre järnålder och den tredje från vendeltid/vikingatid (Wigren & Öström 1984). Man har slutat bruka gravfältet under perioder, kanske för att det började bli för trångt, oavsett anledningen har man sökt sig tillbaka i två tidsperioder. Ett annat exempel på ett gravfält med kronologiska avbrott finner vi vid Svista nära Eskilstuna. Den första fasen är i bronsålder och äldre järnålder, sedan följer en enstaka grav i folkvandringstid. Under vendeltid/tidig vikingatid börjar platsen åter användas (Runcis 1995). Vid Lissma i Huddinge socken finns ett gravfält huvudsakligen från yngre järnålder. Men 14C-dateringar vid utgrävningen gav resultat som visade på en tusenårig användningshistoria. Man fick dateringar från Kristi födelse och en brandgrop visade sig vara från förromersk järnålder (Äijä & Åhman 1997).
Vid Bunkeflo i Skåne finns resterna av en intressant bronsåldershög. Förutom flera skelettgravar från yngre järnålder, fann man en deposition från 900-talets senare hälft. Den bestod av silvermynt, tenar, kedjor, silvertrådar, ett örhänge, silverbleck och ett armband (Nagy 1976). Vid Hässlegården i Augerums socken i Blekinge finns ett bronsåldersröse. Detta visade sig innehålla två benkoncentrationer. Den ena innehöll keramik av yngre bronsålderstyp, medan den andra endast hade ”rena” brända ben. Dessa fick en oväntad datering till mellan sen vikingatid och tidig medeltid (Hansson 1991).
I Viby i Uppland har man undersökt en stensättning ifrån bronsåldern, ovanpå stenpackningen fanns bland annat vikingatida keramik (Rudbeck 1974:4). I Bäckby i Västmanland har man också undersökt en stensättning ifrån bronsåldern, i denna hade man grävt ner ett omfattande brandlager ifrån den yngre järnåldern (Hemmendorf 1980). I ett gravfält från Arlandastad härstammande från 400-talet f.Kr. fanns en datering till 700-talet (Brundstedt 2001). I ett gravfält i Hjulsta i spånga församling undersöktes 22 gravar, de visade sig ha en äldre historia i botten med brända ben och hartstätningsringar, samt i en del gravar skäror, knivar, nålar och prylar av järn med en datering till tiden kring Kristi födelse. I det övre laget återfanns nitar, spikar, lerkärl, spelbrickor, kamfragment, eldslagningsstål samt glas- och bronspärlor, detta daterades till yngre järnålder (RAÄ Årsb. 1964-67). I Sjökarby i Österåkers socken finns två stensättningar, den största av dem dateras till yngsta bronsålder eller yngsta järnålder, medan det i den andra fanns ett brandlager med sju kilo brända ben, nitar, spikar och kamfragment. Detta från vikingatid (Hedman 1980). Ett gravfält i Täby socken visar också stora skillnader i tid. Den större delen av gravarna, ett trettiotal, daterades till folkvandrings- och vendeltid. Men en stor hög låg lite avskilt ifrån de andra gravarna, i den fann man en spiralhuvudnål, en bronshalsring och två armringar av järn. Ringarna daterades till äldsta järnåldern och nålen till
11
yngsta bronsåldern (Modin 1966). Människorna som anlade ett gravfält på platsen ansåg säkert högens individ som sin förfader. På en annan plats I Uppland, vid Kalvshälla i Järfälla finns ytterligare ett gravfält som skiljer sig åt i tid. De flesta gravarna kommer ifrån yngre vikingatid, men precis söder om gravfältet finns en fyrkantig stensättning från äldsta järnålder (Sander 1996). På Drottningbacken i Lunda socken har vi även här ett gravfält som kan delas upp i två faser. Några av stensättningarna från yngsta järnålder täckte äldre gravar. De underliggande gravarna kunde med hjälp av 14C-prover dateras till övergången mellan brons- och järnålder (Wigren 1980). Gravfältet vid Valsta i Norrsunda socken härstammar från två tidsperioder med ett femhundraårigt glapp i mellan. Den äldsta fasen består av ett tiotal gravar från äldre järnålder och den yngre av ett sextiotal från vikingatid/äldre medeltid. En stor hög från tidig vikingatid, den största på gravfältet överlagrade sex stycken av gravarna från äldre järnålder (Andersson 1997). Vid Skälby I Sollentuna har ett ytterligare ett gravfält undersökts. Dateringarna visade på att den största delen av gravfältet var anlagt i senare vikingatid. Under två av högarna fanns det äldre gravar som härstammade från förromersk järnålder (Andersson 2003).
I ett vikingatida gårdsgravfält söder om Jönköping har gravarna centrerat ett övertäckt gravmonument ifrån den äldsta järnåldern (Artelius och Kristensson 2005). Vid Nyarpssjön i Långaryds socken finns en stensättning bevarad. Denna är daterad till övergången mellan yngsta bronsålder och äldsta järnålder, genom gravskick, gravgåvor och en datering. I jordmanteln fann man träkol och ett av dessa daterades till vendeltid (Toreld 2003).
Det är alltså inte bara de döda man har begravt i och kring äldre gravar. Ibland har gravarna i sig använts för olika aktiviteter och ritualer. I Halland har Artelius (2000:220) studerat bronsålderns högar och dessa visar på spår ifrån vikingatida aktivitet. Man har dels tänt eldar på de gamla gravhögarna och ätit i eller i anslutning till gravhögarna. Man har också grävt i dem, både för att deponera föremål och leta efter värdefulla föremål. En anledning till att man kan se många gamla rösen med en insjunken topp beror säkert på att de plundrats i senare tider, men det kan också bero på att de haft en inre kammare som fallit ihop. I många utgrävningar dyker det upp vikingatida dateringar som härrör till äldre tider i gravar (Artelius & Lindqvist 2007: 125f). Detta kan vara spår efter att vikingatida människor röjt runt i gravarna av rituella eller plundringsmässiga syften. Det kan ju förstås också varit felaktiga resultat, vilket det ofta förklaras med i utgrävningsrapporterna. Enligt Lindquist visar dock de många ”missvisande” resultaten dock ett mönster efter vikingatida aktiviteter i gravarna (a.a:126f). Ett sådant resultat som man kan anta är missvisande dök upp vid utgrävningen av en bronsåldershög från period IV. I denna hittade man en sekundärgrav som av gravgåvorna att döma kom från äldre förromersk järnålder, 14C-dateringar visade dock på ett datum från
sen vikingatid till tidig medeltid (Artelius 1999). På Stråvalla Strand finns en stensättning som vid undersökning visade sig ha två gravar. Den äldre av dem var från äldre bronsålder och den yngre utifrån övergången yngre bronsålder äldre järnålder. I den södra delen av monumentet fanns ett sotlager med rester av träkol, detta fick en datering till mellan åren 690 till 1000 (Artelius 2004b). Vid Sörby i Vessige socken fann man ett vikingatida mynt och en pärla i ett monument som antagligen var mycket äldre, troligen från senneolitikum eller äldsta bronsålder (Lundborg 1961). Vid Glostorp i Vessige socken grävdes det ut en liten hög, som
12
låg på en ås i en rad av högar från bronsåldern. Man fann bland annat en smält pärla av glas och daterade graven till vikingatid (Sarauw & Alin 1923:345). I ett gravfält nära Gångeberget i Halland grävdes en stensättning från bronsåldern ut. En 14C-datering från träkol under monumentet gav dock en kalibrerad tid till mellan 2870 och 2330 f.Kr. Detta tyder enligt Artelius på en av två saker, antingen ligger monumentet på ett äldre boplatslager eller så har man konstruerat stensättningen ovanpå en grav från stenåldern. Detta finns dokumenterat från andra platser i Halland (bl.a. Bexell 1927, Westergaard 1987a).
Gravarna har haft betydelse långt efter att de sörjande gått bort och även efter det att platserna har slutat som begravningsplatser. I de arkeologiska rapporterna kan detta synas i något enstaka föremål från en annan tid än gravarna eller i 14C-dateringar som avviker och visar på
en senare tid och i historiska källor står det beskrivet hur gamla begravningsplatser användes som samlingsplatser, där man handlade, dansade och slöt tvister även in i kristen tid (Artelius & Lindqvist 2007:136f).
Ur dessa exempel har jag skiljt ut sex olika former av återbruk som ska kan vara bra att bära med sig när vi ska titta på Ölands rösen i kapitel 7. Formerna är:
1) Ett återkommande till begravningsplatser som varit ur bruk länge. (Ex. gravfältet i Vittene)
2) Gravläggningar i äldre monument. (Ex. röse vid Alby i Botkyrka socken) 3) Inkorporering av äldre gravmonument i nya.
(Ex. en vikingatida hög som överlagrar sex äldre gravmonument i gravfältet vid Valsta i Norrsunda socken)
4) Efterhärmande av äldre sorters gravmonument. (Ex. rösena i Tranemo och Svenljunga kommuner) 5) Plundring eller av annan orsak öppnande av gravar.
(Ex. gravfält vid Karleby i Östertälje socken)
6) ”Ritualer” på och kring äldre monument, t.ex. tändande av eldar eller måltider på eller i gravmonument.
(Ex. bronsåldershögar i Halland undersökta av Artelius)
Innan vi ser på förekomsten av dessa på dessa former av återbruk på, i och kring Ölands rösen ska vi dock ställa oss frågan Varför? Det ska jag försöka svara på i nästa kapitel.
13
6. VARFÖR?
I förra delen av uppsatsen togs det upp ett flertal exempel på hur fornlämningar återanvänts. Hur man återkommit till gravfält långt efter de har tagits ur bruk och hur man börjat återanvända dem efter långa perioder utan att någon gravläggning skett. Vi har också sett hur gamla gravformer har återanvänts och hur äldre gravar inkorporerats eller övertäckts av nyare gravar. Varför har man då ständigt återkommit till det gamla? Varför har man återgått till att gravlägga sina döda på platser som varit ur bruk över ett halvt årtusende?
Ett svar är förfädersdyrkan. I väldigt många samhällen har förfäderna haft en viktig plats, blivit vördade och inte sällan haft en daglig inverkan på människors liv (Birkeli 1938, 1944, Ström 1942, de Vries 1956, Kaliff 1997:74ff efter Artelius & Lindquist 2007:177). En föreställning om att söka upp sina förfäder och bli begravd på samma plats som de har säkert varit viktigt. Trots att de sörjande sedan länge dött har man nog haft sina uppfattningar kring vilka som legat i gravarna. Hos viktiga släkter kan muntlig tradition berätta om vilka som funnits tidigare i släkten och ofta tillbaka till mytiska anfäder. Historier har säkert berättats om forna hjältar och mäktiga hövdingar och man har nog kunnat visa på var de varit begravda i stora högar och rösen från förr.
Förr många av de kulturer som har existerat har förfädersdyrkan varit ett viktigt inslag i deras religion. Med hjälp av den kunde man behålla den ideologiska stabiliteten i lokalsamhället. Eftersom kulten främst rör individen, släkten och hushållssfären får förfädersdyrkan oftast en mycket lokal prägel. Artelius skriver vidare att inom förfäderskulten fanns individens och släktens möjligheter att identifiera sig i förhållande till samhällets normer, myter och det överordnade sociala systemet (Artelius 2000:177f). Förfäderskult är inte en egen religion utan ses bäst som tradition inom en religion (Birkeli 1938, 1944, Ström 1942, de Vries 1946, Kaliff 1997:74ff, Artelius 2000:177). Den privata kulten är således mycket viktig med en central funktion i både det sociala och politisk-ekonomiska systemet (Rappaport 1967 efter Artelius 2000:178), kosmologin och de normativt fungerande myterna hålls levande i förfäderskultens ständigt återkommande ritualer (Artelius 2000:180). Durkheim skriver att förfäderskulten alltid är en central del av religionen. Individen får i och med det möjlighet att inordna sig själv och hävda sig själv och sin historiska plats i förhållande till mytologin (Durkheim 1995 [1915], Artelius 2000:178). Det finns belägg för att man under vikingatid trodde att de döda levde delar av sina efterliv i gravhögarna (Lindqvist 2007:145). Att hålla sig väl med de döda är desto viktigare om de existerar vidare i samma värld som människorna. På många platser existerar också fruktan för förfäderna och man är tvungen att vidta åtgärder för att de inte ska gå igen (Shepherd 1987:265, Artelius 2000:180). I många kulturer är inte heller döden ett slut utan en övergång till en annan form. De döda finns i den levande världen och måste också ha mat och bostäder, de bråkar och stör de levande, men de döda rådfrågas också och man tillber dem för framgång och lycka (Bloch 1971, Werbner 1989, Artelius 2000:203). Många av de fenomen som Artelius beskriver kring halländska monument som att man ätit vid högarna, tänt eldar, letat efter och deponerat föremål (2000b:220, Lindqvist 2007: 125f) beror säkert på den nära kopplingen till de döda. Att äta på
14
en sådan plats kanske gav vissa krafter, förmågor eller tur. Att elda på högen och genom diverse ritualer kunde kanske rituella specialister komma i kontakt med de döda och rådfråga dem. Föremål som deponerats har kanske syftat till förfädernas uppmärksamhet och deras ynnest i någon fråga. Föremål som hämtats upp ur gravar kanske har andra egenskaper än att de är värdefulla, eftersom förfäderna kanske har besatt gamla smycken med krafter eller magiska egenskaper. Så här går det att spekulera hur länge som helst och det är nästan omöjligt att belägga något utan hjälp från skriftliga källor. Ju mer forskning och utgrävningar som sker med tanke på sekundära användningar och ritualer vid gravläggningar och gravmonument ju mer växer dock vår förståelse och våra kunskaper.
Ett annat fenomen som visar på den nära kopplingen med mellan äldre gravar och yngre är återanvändandet av gravspråk. Det är en sak att låta begrava sina döda bredvid eller på äldre gravar vilka man anser hyser ens förfäder, men en annan att börja härma gammalt gravspråk som gått ur tiden, både inre och yttre. Att bygga rösen och högar i sig är ett gammalt gravspråk. Många högar och rösen byggdes under äldre bronsålder, medan det blev ovanligare under yngre bronsålder (Burenhult 2003:440). Hyenstrand anser till och med att man kan använda rösen som ”ledfossil” för bronsåldern (Hyenstrand 1984 efter Artelius 2005a:690). Ett intressant undantag finns i mellersta och södra Halland, där har man fortsatt att bygga stora gravhögar under yngre bronsålder. Man har också haft en lång brukningstid på monumenten och fortsatt med sekundära gravläggningar in äldre och yngre förromersk järnålder (Artelius 2000:99). Man ska dock komma ihåg att även bronsålderns rösen hade en lång kronologisk spridning, i Halland finns det ibland senneolitiskt gravskick i rösena, medan rösena vid den norrländska kusten är anlagda under tiden 1200-700 f.Kr. (Artelius 2005a:694). I senare tider måste man ha fascinerats av dessa mäktiga monument och under järnåldern konstruerade man både rösen och högar. Att veta vilken tid ett röse, en hög eller stensättning är ifrån är i många fall svårt innan utgrävning. Svårigheten att bedöma när ett röse eller en hög härstammar från gör det inte enkelt när man ska bedöma var bronsålderns bebyggelse legat. Man utgår gärna ifrån att bebyggelsen legat i närheten av släktens stora gravmonument, men det visar sig ibland väldigt fel (exempelvis Artelius 2005a:689ff). Ett problem som arkeologer är medvetna om, men som ändå dyker upp.
I två kartläggningar av bronsåldern i Kalmar län och på Öland av Frida Ateva, har hon försökt undkomma problemet med att endast ta upp högar och rösen med en diameter av minst 15 meter, men är också medveten om att det kan ge en missvisande bild (Ateva 2004 & 2006). I sitt standardverk för universitets- och högskolestuderande i arkeologi använder sig även Burenhult av rösen med en diameter över tio meter för att ringa in bronsålderns huvudbygder (Burenhult 2003:428).
I Tranemo och Svenljunga kommuner uppvisar rösena ett bronsåldersutseende utanpå, men de flesta är uppförda under romersk järnålder. Artelius tror att det beror på att bygden har återkoloniserats och expanderat då man har flera fynd från järnframställning och agrar expansion från röjningsrösen från denna tid och att när man då anlagt sina gravar har det blivit i form av områdets forna innevånares gravar. Man har återkommit till mark både geografiskt och andligt, då man åter brukat sina ”förfäders” mark (Artelius 2005a:695).
15
Ett exempel på återanvändning av ett inre gravspråk kommer från gravfältet i Vittene. I det gamla urnegravfältet finns det små stenar och bergartsavslag, detta har man härmat när man 700 år senare åter brukat fältet under vikingatid. Under vikingatid har med största sannolikhet kunskapen om stenarna försvunnit och vad de representerade för den äldre järnålderns människor. Man måste alltså ha undersökt gravarna noggrant och funnit ut denna sed och sedan gjort sin egen tolkning kring stenarnas betydelse. Lindqvist tror att stenarna kan representera sedan länge döda människor (Lindqvist 2007:147f). En betydelse som stenarna kan ha är nämligen att symbolisera ben. Då sten ibland kallas för jordens ben och då bergen skapades av jätten Ymers ben i den fornnordiska skapelseberättelsen (a.a:149).
Att skapa sin identitet blir viktigare i oroliga tider. Att veta vilka sina förfäder är och ha anknytningar till bygden man lever i. När kristendomen kom kan ha varit en sådan period av svårigheter med att veta var man står. Gamla gudar, seder och föreställningar försvinner sakta bort och följs av helt nya. Att gå tillbaka till sina förfäder vid sådana tidpunkter har säkert blivit viktigare vilket också många 14C-dateringar som härstammar från denna tidpunkt i olika gravfält visar på. En tolkning av ett behov av identitetsskapande i samband med kristendomen gör Lindqvist på gravfältet i Vittene, men återanvändandet av detta börjar på 700-talet (Lindqvist 2007:139f). Detta är dock så tidigt att kristendomen inte haft särdeles stort inflytande, möjligtvis något man hört talas om på resor utomlands eller från trälar som kommit långväga. Ett identitetsskapande med anledning av kristendomen anser jag långsökt, att man däremot fortsatte nyttja platsen under kristen tid (a.a:139) och fortsatte att respektera det mönster som de äldre gravarna byggde upp visar då mer tecken på att man ville sammankoppla sig med det gamla anser jag. Lindqvist tar även upp en annan tolkning till varför Vittenegravfältet börjar användas igen efter 700 år. Det finns nämligen ett annat gravfält i närheten vid namn Högarna som hade en kontinuitet och hade använts i hundratals år. Möjligheten är att man på 700-talet ändrade upp gårdsindelningen och att den nya delen behövde ett gravfält. Man valde då det gamla Vittenegravfältet, som man ansåg tillhörde förfäderna och fick en känsla av tillhörighet då tidigare människor som man nog trodde man var släkt med hade brukat marken tidigare (a.a:143).
Anledningen till återbruk av äldre miljöer överhuvudtaget är enligt Lindqvist för att återställa ordningen när samhällets grundordning utmanas. Det enklaste sättet att göra detta är att använda sig av den kollektiva religiösa ritualen. I och med detta återknyter man till det förflutnas platser och traditioner och synliggör gör därmed det socialt fasta som rymdes i en gemensam identitet och ideologi som Lindqvist skriver. Dessa ritualer möjliggjorde förändringar i samhället och gjorde dem förståeliga (a.a:140f). Enligt Lévi-Strauss hade forntidens människor två dimensioner av sin uppfattning om tiden. Dels var det den kända historien som var direkt kopplad till den materiella kulturen, en historia där de levande anser sig stå i direkt och känd relation till det nära förflutna. Den andra dimensionen var de kollektiva myterna som speglade historien längre bak i tiden (Lévi-Strauss 1952:32ff efter Lindqvist 2007:142). För en befolkningsgrupp representerar dessa idéer en erkänd förhistoria (Halbwachs 1992 [1952] efter Lindqvist 2007:142).
Att återanvända gravfälten och att koppla samman de gamla gravläggningarna med sina förfäder gör att man skapar ett anspråk på platsen. Genom att erkänna de gamla gravarna som
16
sina förfäder och gravlägga sina egna där skapar man en kontinuitet till platsen och kan bättre hävda den som sin. Man kan hävda att ens förfäder levt på platsen sen urminnes tider och ens naturliga rätt att leva på och bruka platsen. En gravplats är också viktig för brukarna på fler sätt. Enligt Brereton så är platsen oerhört viktig ur ideologisk mening. Dels finns här ens släktingar och förfäder och genom det kopplingen till ens egen historia, dels skapar omvårdnaden av en gammal gravplats en anknytning till samhällets myter och kosmologiska föreställningar (Brereton 1987:528 efter Artelius 2000:173).
Det finns ytterligare en aspekt på återanvändningen av äldre gravar och gravskick. Det är när man använder gravarna till profana verksamheter. Ett exempel kommer från Sannagård en bit från Falkenberg, en ugn för järnframställning från äldsta järnåldern har placerats mitt i en gravplats från yngre bronsålder. Dels har placeringen en funktionell aspekt, läget är gott där det ligger på en ås med god lufttillförsel, men den innebär också att man tappat respekten för de gamla gravarna. Artelius tolkar det så att samhällets koppling till de kollektiva minnena har brutits, man har övergivit myterna och en ny ideologi härskar. Antingen har det förflutna inte längre haft en lika viktig roll eller har det förflutna manifesterats på ett annat sätt (Artelius 2000:173). Enligt mig behöver det dock inte vara så att man tappat respekten för de gamla gravarna. Det järn man framställt på platsen kanske har fått kraft från förfäderna och har använts till speciella eller viktiga föremål. Man har inte alltid valt de lättaste platserna under stenåldern för framställning av material till yxtillverkning och annat. Det finns flera exempel på hur man valt att bryta sten högst upp på berg eller på klippavsatser med brusande hav nedanför (Bradley 2000:83, 85ff). Detta är ju inte för att det varit praktiskt utan tvärtom för att det var farligt och närmre elementen. På sådana platser trodde man antagligen att föremålen man tillverkade eller skulle låta tillverka fick egenskaper utöver de vanliga. Kanske var det av en liknande anledning, man ville att förfädernas andar skulle hjälpa till och ge kraft åt järnet som framställdes i Sannagård.
17
7. ÖLANDS RÖSEN
Vi har nu sett vad det finns för olika slag av återbruk av äldre gravar och gravmonument och olika försök till tolkning till varför så har skett. De återanvändningar vi har sett är:
1) Ett återkommande till begravningsplatser som varit ur bruk länge. 2) Gravläggningar i äldre monument.
3) Inkorporering av äldre gravmonument i nya. 4) Efterhärmande av äldre sorters gravmonument. 5) Plundring eller av annan orsak öppnande av gravar.
6) ”Ritualer” på och kring äldre monument, t.ex. tändande av eldar eller måltider på eller i gravmonument.
Jag ska nu försöka finna spår av dessa återanvändningar i utgrävda öländska rösen. Kanske ett väl inrutat urval, men för en c-uppsats krävs det någon form av avgränsning. Öland för att det är en ö och det har en självklar avgränsning i sig, vatten har dock fört områden närmre varandra än ökat avståndet och vid en vidare undersökning skulle man kunna rikta intresset mot rösen på fastlandssidan mittemot Öland. Rösen valdes som gravmonument för att de är så vanligt förekommande på Öland och för att de funnits i både brons- och järnålder, men att en datering gärna görs till bronsålder om röset är stort, men att en sådan bedömning görs kan vara mycket vansklig som vi tidigare sett. En utvidgning av rösen skulle vara stensättningar, då det ofta är svårt att dra en gräns kring vad som är ett röse och vad som är en stensättning.
7.1 Böda socken
Fornlämning 10b:16 och 21. Utgrävda 1968 av K. Sedendahl. Röse 16 var omkring 10,5 meter i diameter och nr 21 ca 15,5 meter (Fallgren 2001:28f, 47f). Hade man utgått från yttre gravskick och då storleken på rösena vid datering hade rösena nog hänförts till bronsåldern. Båda har ursprungligen haft en kantkedja. Röse 16 hade spår av en härd under sig samt på ett annat ställe ett 15 cm tjockt kulturlager. Eftersom rösena låg i ett gravfält kan härden vara spår efter rituella aktiviteter på begravningsplatsen. I röset fanns ett brandlager med skörbränd sten och ca sju deciliter brända ben. I graven fanns också en sammansatt kam och tre kärl. Kammen och ett av kärlen kunde dateras till folkvandringstid. Röse 21 hade också ett brandlager, där det även fanns keramikskärvor. Röset fick en osäker datering till järnålder, men i avsaknad av bevis kan det vara ett äldre röse som funnits på platsen länge, den plats där man senare anlagt ett gravfält som röse 16 och 21 ingår i. Men i avsaknad av en datering till bronsålder är det ändå bara fråga om spekulation. Under kantkedjan på röse 21 fanns brända ben, det kan röra sig om en äldre grav som inkorporerats i röset vid dess bygge, men kanske troligare om en sekundärbegravning.
Fornlämning 104:1, Nabberör. Ett ensamliggande röse, 4 m ö h. belägen på en svag upphöjning och ca 400 meter från dagens strandlinje, ursprungligen omkring 15 meter i
18
diameter och 2 meter högt. Röset hade ett läge och en yttre gravform som såg ut som ett bronsåldersröse och det var vad man förväntade sig att undersöka 1938 då J. E. Anderbjörk och E. Oxenstierna i sista stund grävde ut Nabberör. Under trettiotalet byggde man en pir till sågverket i Nabbelund och använde då sten från Nabberör och när arkeologerna kom till platsen var nästan all sten borttagen (Fallgren 2001:33ff, 49ff). Under de få stenar som fanns kvar väntade således ett helt oväntat och tillika magnifikt fynd. En obränd båtgrav, den enda av sitt slag funnen på Öland och med paralleller i Vendel och Valsgärde. Båten hade grävts ned i en grop och man hade sedan placerat stockar över som hållits på plats av stenar som bildade något som liknade en skeppssättning (Anderbjörk 1939:70; Müller-Wille 1970:160 efter Jumme 2002:10). Graven hade tyvärr blivit plundrad, men vid sållning framkom ändå en del artefakter kring båtens mitt och vad man tolkade som gravens huvudperson. Av denne människa var bara ett armbågsben bevarat. Att man ansåg personen som huvudperson var föremålen som återfanns omkring denne, bland annat återfanns rester av svärd och sköld med mycket vacker och dyrbar ornamentik. Man fann också två stycken storväxta hundar med koppel i samband med personen. Med tanke på att graven blivit plundrad har det säkert förekommit ännu kostbarare gravgåvor som försvunnit. Man hittade rester efter ytterligare två hundar i varsin stäv på båten, den ena med en meter lång järnkedja. Man fann också rester efter en häst och ben efter gris och efter ett får eller en get. Resterna av två människor återfanns vid den nordvästra relingen ett par meter sydväst om båtens mitt, ytterligare ett skelett fanns i aktern på båten, där fann man också diverse föremål bland annat en vacker sländtrissa och glasflusspärlor. Av dessa fynd att döma rör det sig troligtvis om en kvinna. De likheter som finns med båtgravarna i Vendel och Valsgärde rör båtens placering i sydväst-nordostlig riktning med fören i sydvästlig riktning, det rör gravläggningens utförande, det rör utrustningen med de vapen och djur som har placerats i graven, det rör storleken på båten som beräknas till tio meters längd och tre meters bredd och på antalet nitar. Skillnader som finns är hästens placering, i Nabberör återfanns en häst med bland annat kranium med betsel i fören på båten, i andra obrända båtgravar är det vanligt att hästar återfinns utanför båten. En annan olikhet är antalet personer som finns i graven, i Nabberör är det troligen fyra stycken medan det i vanliga fall endast är en. En tredje skillnad är att det saknas hushållsföremål, vilket återfinns i riklig mängd i Vendel och Valsgärde (Jumme 2002:12).
Den största skillnaden är ändå det röse som lagts över en båtgrav som annars har stora likheter med de mellansvenska båtgravarna. Både Stenberger och Anderbjörk spekulerade om att det kunde röra sig om en resande skara som kom från området kring Vendel och Valsgärde och som valt att stanna till och begrava sina fränder som dött på Öland (Stenberger 1971:604ff, 616ff; Anderbjörk 1939:70ff efter Jumme 2002:12). Jag tror snarare att det rör sig om att maktområdet i Mellansverige där flera rika båtgravar återfunnits, sträckte sig långt utanför Vendel och Valsgärde. Nära Gunnerstad i Gamleby socken hittade man 1957 en mycket rik vendeltida grav med stora likheter med båtgravarna från Vendel och Valsgärde, exempelvis en praktfull hjälm som påminde om de funna vid Vendel och Valsgärde (Palm 2001:26ff efter Jumme 2002:12). Gunnerstad ligger ett tiotal mil nordnordväst om Nabberör, med vattnet som förenande faktor. Nabberörs huvudperson tror jag är en lokal storman med nära anknytning till Vendel/Valsgärde-området och de stormän som funnits där. Han har säkert vistats i
19
området flera gånger eller en längre period, kanske var han släkt med någon av stormännen eller/och så har han tjänstgjort i någon hövding eller stormans hird. Han har sedan snappat upp deras seder, vanor och traditioner eller i övrigt ha tagit del av dessa i egenskap av att tillhöra det härskande skiktet och ha starka kopplingar till Vendel/Valsgärde. När han har dött har han valt att bli begraven enligt de rådande sederna för det övre skiktet, men har blivit begravd på den ö som varit hans hem och låtit ett röse uppföras över båtgraven. Trots långväga kontakter har han eller kvarlevande sörjande valt ett traditionellt gravmonument i vilka stora män i hembygden begravts i över tusen år. Eftersom gravskicket ser likadant ut till det yttre kan det dock gömma sig fler båtgravar eller andra överraskningar i outgrävda öländska rösen.
7.2 Persnäs socken
Fornlämning 111a:5-10. Ett gravfält nära Persnäs där 10 av gravarna grävdes ut 1890 av F. J. Bæhrendtz. Sex av dessa var rösen, fem av dem hade kantkedja. Det minsta av rösena var bara en meter i diameter, två 3-5 meter och de andra 7-8 meter. Röse 6 och 7 hade en hällkista med ett skelett, i nr 7 återfanns också en järnkniv vilken troligen härrör till vikingatid. I röse 10 fanns en fördjupning där det låg ett skelett, ursprungligen hade kroppen sannolikt legat i en kista eller under ett lock, då man fann träbitar och järnspikar. Skelettet låg på rygg med händerna lagda över bröstet och huvudet vänt åt väster. Vid kroppen låg också en järnkniv och ett silvermynt som troligen kommer ifrån 1000-talets Tyskland. Röse 9 var troligen tidigare utgrävt eller plundrat, men annars inga spår av ett återbruk (Ring & Rasch 2001:152f, 166).
7.3 Borgholm
Fornlämning 19:1, röse vid namn Blå rör nära Borgholm (figur 2). Blå rör har en imponerande storlek på ca 40 meter i diameter och omkring 3-4 meters höjd och är uppfört av blågrå sten. Runt omkring röset finns sex markfasta block med 1-2 skålgropar inristade i varje (Hagberg 1980:130 efter Ateva 2004:8). Röset har undersökts två gånger, den första 1849 av B. E. Hildebrand (a.a:8) och den andra 1927 av Karl-Alfred Gustawsson. Vid 1849 års utgrävning hittades en hällkista centralt i röset, en klotrund benknapp och några benfragment. 1927 skulle röset restaureras, men det hela övergick till en undersökning och man hittade fyra ytterligare gravläggningar. Två av gravläggningarna innehöll skelett och daterades till äldre bronsålder. De andra två var brandgravar som låg högt upp i röset och daterades till yngre bronsålder. I den ena gravläggningen hittades ett bronssvärd och i den andra en pincett (Schulze 1986:18ff, Gustawsson 1927:352ff efter Ateva 2006:11). Stenarna med skålgropar som finns runt röset kan ha kommit dit efter eller i samband med rösets anläggande och har kanske använts i ritualer vilka har vänt sig till de döda eller så är skålgroparna äldre än röset och har forslats till platsen kanske för sina magiska egenskaper. En tredje teori är att platsen där man anlade röset var en rituell plats och att stenarna redan fanns där eller fick maka lite på sig när man anlade röset.
20
Figur 2: Solnedgång över det magnifika Blå Rör som en gång legat vid strandkanten.
7.4 Köping socken
Röse kallat Galgerör i fornlämning 38. Fornlämning 38 är ett gravfält som härstammar från järnåldern. Röset Galgerör i gravfältet har inte grävts ut arkeologiskt, men det restaurerades 1944 och då framkom en del föremål. Man hittade en bronsdolk samt en spjutspets och en avsatsyxa, också de i brons. Med hjälp av orneringen på vapnen kunde man datera gravläggningen till period två under äldre delen av bronsåldern. Man hittade även en tidig typ av fibula och en bit flinta. Gravfältet 38 har man alltså anlagt under järnåldern på en plats där det redan fanns ett röse Schulze 1986:20 efter Ateva 2006).
Fornlämning 59:1, 2, 3, 4, 6 & 7. Fornlämning 60. Fornlämning 160. Fornlämningarna är alla rösen utom 59:2 som är en hög, men som antagligen hör samman med röse 59:3. Dessa är belägna i och kring byn Klinta och har grävts ut mellan 1920- och 1960-talen i samband med gruskrossning och då man sett dem som störande inslag i jordbruket.100 meter öster om byn finns ett odlingsröse som kan vara ett gravröse som blivit övertäckt med sten från jordbruket. Rösena 59:1 och röset 160 var redan borttagna vid undersökningen, men som de andra har de troligen haft en diameter på 13-20 meter. Röse 60 var 11 meter i diameter, medan 59:2,3 och 4 hade en diameter mellan 13-15 meter. Samtliga hade en höjd mellan 1,3 och 2 meter. Röse 59:6 som troligen togs bort någon gång på 40-talet för stenkrossning hade haft en diameter på 20 meter. Lika magnifikt var röse 59:7 som också hade använts till stenkrossning och hade
