Från gamla till nya KöpL 34

Vår utredning av problematiken med begreppet force majeure har visat på att det inte finns någon tydlig kunskap om dess användningsområde och tillämplighet. Utvecklingen från den gamla till den nya KöpL torde ligga till grund för dagens syn på vad som faktiskt utgör en ansvarsbefriande grund. Den gamla KöpL gav, enligt vår mening, uttryck för en sträng bedömning vad gäller säljarens möjlighet att uppnå ansvarsfrihet genom åberopande av 24 §. Denna paragraf tog inte hänsyn till vad som kunde hänföras till säljarens inre respektive yttre sfär, utan bedömningen skulle istället göras utifrån vad säljaren kunnat förutse vid tidpunkten för avtalsslutet. I en jämförelse med hinderrekvisitet i 27 § nya KöpL förhöll sig den objektiva omöjligheten vara striktare. Detta grundar vi främst på hur begreppet “hinder” skulle tolkas enligt den 24 och 27 §§. Numera kommer hinderrekvisitet direkt till uttryck i den 27 §, medan det i den 24 § skulle föreligga en “omöjlighet” vid granskningen av hindrets karaktär. Om vi väger dessa två rekvisit mot varandra, anser vi, att regleringen av “omöjlighet” är betydligt hårdare gentemot säljaren. Händelsen ska resultera i en fullständig omöjlighet för säljaren att prestera sin del av avtalet. Ett “hinder” däremot, enligt den nya KöpL, behöver inte leda till att det är fullständigt omöjligt att prestera, det är istället tillräckligt att hindret gör det extra betungande för säljaren att fullgöra avtalet. Vi ansluter oss till Hellners åsikt om att den nya KöpL tillkomst var ett resultat av att lagstiftaren ville befria säljaren i större utsträckning, vilket skulle uppnås genom att frångå begreppet “omöjlighet”. Dock har den objektiva omöjligheten, enligt oss, färgat den nuvarande 27 § genom formuleringen “skäligen kunde ha ... övervunnit”, vilket gör att säljaren oftast blir skadeståndsansvarig. Eftersom nya KöpL utformats med CISG som förebild, och det även vid tillkomsten av denna reglering fanns en

önskan om att överge omöjlighetsbegreppet, tyder formuleringen i den 27 § på ett oavsiktligt motsatt resultat än vad CISG syftat till. Även om ambitionen med den nya regleringen var att lätta upp ansvarsskyldigheten för säljaren vid force majeure-händelser, finns den objektiva omöjligheten från 24 § fortfarande kvar, och begränsar säljarens möjligheter att undgå ansvar, dock inte i samma utsträckning som tidigare.

Efter granskning av 24 och 27 §§, anser vi, att otydligheten gällande force majeure främst kommer till uttryck genom paragrafernas uppräkning av händelser samt avsaknaden därav. I 24 § anges vilka händelser som kan hänföras till force majeure och lyder “förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig händelse”. Enligt vår mening, gav denna lydelse säljaren en mer begränsad rätt att åberopa ansvarsbefrielse på denna grund eftersom uppräkningen gav uttryck för att den inträffade händelsen skulle vara av extraordinärt slag. I avsaknad av en liknande uppräkning i 27 § torde även händelser av lägre dignitet kunna åberopas som force majeure på grund av att det i paragrafen inte ges någon vägledning om vilka händelser det kan komma att röra sig om. Å andra sidan kan principens tillämplighet begränsas genom att större vikt istället läggs vid säljarens kontrollansvar. Detta innebär att säljaren har större krav på sig när det kommer till vilka händelser denne ska ansvara för. Visserligen vilar den objektiva omöjligheten fortfarande som en grund i 27 §, dock anser vi, att den obefintliga uppräkningen har resulterat i att force majeure idag används i större utsträckning än vad det gjorde under den gamla KöpL tillämpning. Ser vi exempelvis på begreppet strejk kan en mildare bedömning urskiljas. Tidigare föll inte strejk under 24 § tillämplighet, medan det, enligt förarbetena, idag anses kunna utgöra en accepterad grund för ansvarsfrihet. Ett tydligt exempel på detta är transportföretaget, vilket åberopade force majeure vid varsel om stridsåtgärder. Ser vi även till transportföretagets sätt att använda sig av force majeure som ansvarsbefriande grund vid oroligheter på leveransdestination, anser vi, att det tydligt kan urskiljas att synsätten på extraordinära omständigheter har förändrats och förmildrats med tiden.

Enligt nya KöpL 27 § står säljaren ansvar för samtliga händelser som faller inom dennes kontrollsfär, oavsett om denne kunnat förutse dessa vid avtalets ingående. Denna reglering kan, enligt vår mening, ge uttryck för att vara något oklar. Detta grundar vi främst på att det finns en osäkerhet gällande vad som faktiskt räknas till inre respektive yttre sfär. Gränsdragningen mellan dessa sfärer ska i många fall göras utifrån utomstående omständigheter, vilket innebär att inte endast de mest självklara händelser räknas till säljarens

kontroll. Det kan således bli mycket svårt för säljaren att redan vid avtalsslutet kunna förutse vad han bör ta i beräkning, samt vilka omständigheter som ska ingå i riskkalkylen. Hur långtgående är egentligen kravet på säljaren? Är det rimligt att kräva att en säljare räknar med att en nyckelperson, som är av avgörande betydelse för avtalets fullgörande, kan komma att avlida innan prestationen genomförts? Enligt doktrinen kan händelser som denna, trots att de påverkas av yttre omständigheter, räknas till säljarens kontrollsfär. Var den slutliga bedömningen kommer att hamna är dock osäkert. Vi argumenterar för, att en tydligare gränsdragning bör göras mellan den inre och yttre kontrollsfären för att öka förutsebarheten för såväl säljare som köpare, och därmed skulle också alla fall kunna bedömas lika.

Ser vi till den självständige leverantörens rätt att åberopa force majeure enligt 27 § och lydelsen, “utanför hans kontroll”, kan flera betydelser urskiljas. Ska orden tolkas som att hinder, vilka är möjliga att kontrollera, också ska kontrolleras i det enskilda fallet? Eller ska bedömningen istället göras utifrån vilken typ av hinder det rör sig om utan att hänsyn tas till leverantörens möjligheter att förutse och kontrollera hindret i det enskilda fallet? I dagsläget är det inte speciellt många händelser som bedöms såsom “utanför hans kontroll”, vilket beror på att domstolarna främst tar fasta på hindrets typ. I enlighet med detta, anser vi, att leverantörens möjlighet att undvika ett hinder genom en aktiv handling är mycket begränsad. Införandet av kontrollansvaret i den 27 § skulle befria säljaren i större utsträckning, dock är detta ett ytterligare bevis på att kontrollrekvisitet ger leverantören orättvisa förutsättningar vid en inträffad händelse. Skulle hänsyn tas till de unika omständigheterna i det enskilda fallet, skulle leverantören, enligt oss, kunna ha större möjlighet att uppnå ansvarsfrihet enligt paragrafen.