LIU-‐IEI-‐FIL-‐G-‐-‐15/01284-‐-‐SE
Force Majeure
Utvecklingen av begreppets innebörd och användningsområde inom köprätten
Force Majeure
The development of its meaning and use within the sales law
Linnéa Magnusson Sophie Nyberg
Vårterminen 2015
Bo LindbergKandidatuppsats i Affärsrätt/Affärsjuridiska programmet
Sammanfattning
Force majeure kan åberopas som ansvarsbefriande grund när något oförutsett och extraordinärt inträffar, vilket gör att en säljare inte kan fullgöra sin del av avtalet i tid. Begreppet är dock otydligt definierat i såväl lagtext som doktrin. Detta gör att förståelsen för dess användningsområde och tillämplighet är begränsad. På grund av att KöpL är dispositiv kommer force majeure idag oftast till uttryck genom friskrivningsklausuler i standardavtal. Som ett resultat av begreppets oklara innebörd utformas klausulerna på olika sätt, beroende på vilka som är parter, och ger därmed uttryck för olika situationer och omständigheter som kan ligga till grund för skadeståndsfrihet. Friskrivningsklausuler av typen force majeure har blivit allt vanligare, vilket tyder på att begreppet har börjat användas i en vidare utsträckning. Frågan blir således om det är rättssäkert och förutsebart att en part i avtalet ensam ges rätten att tolka huruvida det rör sig om force majeure?
I uppsatsen undersöker vi hur begreppet force majeure har utvecklats från gamla till nya KöpL, samt hur force majeure används inom standardavtalsrätten som ansvarsbefriande grund. Detta har inneburit att en grundläggande utredning av 24 § gamla KöpL och 27 § nya KöpL har genomförts. Vi har även valt att beröra internationell köprätt, i form av CISG, eftersom denna ligger till grund för den svenska lagstiftningen. Dessutom har förarbeten, doktrin och internetkällor behandlats.
Mot bakgrund av denna avsaknad av vägledning finner vi det motiverat att begreppet force majeure definieras tydligare i lagtext. Förslagsvis kan detta ske genom en uppräkning av händelser, vilka kan åberopas såsom force majeure, samt att hänsyn tas till eiusidem generis vid bedömningen. Detta innebär att de situationer som uppstår ska ha något gemensamt med de som räknas upp i paragrafen för att kunna leda till ansvarsfrihet. Ges begreppet en tydligare definition kan rättssäkerheten öka och därmed också ge avtalsparterna en ökad förståelse för vilka omständigheter som kan ligga till grund för ett åberopande av force majeure.
Innehållsförteckning 1. Inledning ... 1 1.1 Problembakgrund ... 1 1.2 Problemformulering ... 2 1.3 Syfte ... 2 1.4 Metod ... 2 1.5 Avgränsning ... 3
2. Var finns läran om force majeure? ... 4
3. Vad är rättssäkerhet? ... 5
4. 1905 års KöpL ... 7
4.1 Inledning ... 7
4.2 Objektiv omöjlighet ... 7
4.2.1 Ursprunglig och efterföljande omöjlighet ... 8
4.3 Force majeure i 24 § KöpL ... 10
4.4 En jämförelse mellan objektiv omöjlighet och force majeure i 24 § KöpL ... 11
5. 1990 års KöpL ... 12
5.1 Inledning ... 12
5.2 Kontrollansvaret i 27 § 1 st nya KöpL ... 12
5.2.1 Rekvisiten för ansvarsfrihet ... 13
5.3 Dubbel force majeure i 27 § 2 st nya KöpL ... 14
5.3.1 Exempel på parter vilka omfattas av 27 § 2 st nya KöpL ... 15
5.4 Säljarens kontrollsfär ... 16
5.4.1 Inre kontrollsfär ... 16
5.4.2 Yttre kontrollsfär ... 17
5.5 Vad utgör en force majeure-‐händelse enligt 27 § nya KöpL? ... 18
5.6 Hindrets tidsfaktor ... 19
5.7 Jämförelse mellan gamla och nya KöpL ... 20
6. CISG ... 22
6.1 Inledning ... 22
6.2 Befrielsegrunder i art. 79 CISG ... 22
6.3 Jämförelse mellan art. 79 CISG och 27 § nya KöpL ... 24
7. Force majeure vid utebliven leverans från råvaruleverantör ... 25
7.1 Inledning ... 25
7.2 Bakgrund ... 25
7.3 Domstolarnas bedömning ... 26
7.4 Avslutande kommentar ... 27
8. Standardavtal och dess friskrivningsklausuler ... 28
8.1 Inledning ... 28
8.2 Friskrivningsklausuler ... 28
8.3 Force majeure som friskrivning ... 29
8.4 Exempel på friskrivningsklausuler inom resebolag ... 30
8.5 Exempel på situationer när force majeure har åberopats ... 32
9. Analys ... 34
9.1 Inledning ... 34
9.2 Från gamla till nya KöpL ... 34
9.3 Force majeure i dagens rättssamhälle ... 36
9.4 Avslutande sammanfattning ... 38
Förkortningar
Art. Artikel
AvtL Avtalslag (1915:218)
Gamla KöpL Köplag (1905:38)
CISG United Nations Convention on Contracts for the
International Sale of Goods, 1980
HovR Hovrätt
HD Högsta domstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv
Nya KöpL Köplag (1990:931)
1. Inledning
1.1 Problembakgrund
Ett avtal ingås mellan två parter genom att anbud och accept överensstämmer. Vid denna tidpunkt finns en ömsesidig vilja om att avtalet ska uppfyllas. I samband med exempelvis ett leveransavtal kommer leverantören och köparen överens om att en vara ska levereras vid en avtalad tidpunkt. Leverantören åtar sig att leverera inom den bestämda tidsfristen och köparen förväntar sig att detta uppfylls. I vissa fall kan det inträffa oförutsedda händelser, vilka gör att leverantören inte kan fullgöra sin utlovade prestation. När dessa händelser har force majeure-karaktär kan köparen inte kräva skadestånd. Men vilka händelser faller egentligen under begreppet force majeure?
För att leverantören ska kunna åberopa force majeure krävs det att det rör sig om en extraordinär händelse. Det är dock, även i sådana fall, oklart vad som ska innefattas av begreppet extraordinärt. Det är vanligt förekommande att en leverantör lägger in en avtalsklausul, vilken syftar till att friskriva denne från sina åtaganden och skyldigheter, när en händelse inträffar som leverantören anser ligger utom den egna kontrollsfären. Leverantören hänvisar ofta till force majeure i dessa klausuler, dock är detta begrepp varken tydligt definierat i lagtext, praxis eller doktrin. Det blir därmed svårt för den andra parten att, vid ingående av avtalet, förstå och kunna tolka klausulens innehåll och mening.
I nya KöpL kommer force majeure till uttryck i 27 §, vilken stadgar att säljaren kan frånsäga sig skadeståndsansvar, om denne visar att dröjsmål beror på ett hinder, vilket är utom dennes kontroll. Leverantören måste dock kunna påvisa att denne gjort allt som rimligen kan begäras för att uppfylla avtalet. Händelser, vilka är allmänt erkända att omfattas av begreppet force majeure är exempelvis krig, naturkatastrofer och terrordåd. Det ska således vara en händelse, vilken är sällan inträffande och oförutsedd.
Enligt vår mening, har begreppet börjat användas i en alltför omfattande utsträckning, och den säljande parten kan således ha tilldelats en utvidgad ensidig rätt att undkomma skadeståndsansvar. Frågan är om det är rättssäkert och förutsebart att en part i avtalet ensam ges rätten att tolka huruvida det rör sig om force majeure? Ett tydligt exempel på domstolarnas bedömning av force majeure kommer till uttryck i rättsfallet NJA 1970 s 478, vilket behandlar en leverantörs rätt att åberopa force majeure när dennes underleverantör inte kunde leverera i tid.
1.2 Problemformulering
I. Under vilka omständigheter kan en leverantör ensidigt frångå ett avtal, vid försenad leverans, genom att åberopa force majeure och därmed undgå skadeståndsansvar? II. Vad händer med rättsäkerheten om definitionen av force majeure börjar utvidgas?
1.3 Syfte
Syftet med uppsatsen är att utreda under vilka omständigheter force majeure kan åberopas, samt hur lagtext och friskrivningsklausuler av detta slag bör utformas för att uppnå förutsebarhet för avtalsparterna. Vi ämnar även utreda huruvida begreppet har börjat användas i en bredare bemärkelse.
1.4 Metod
Vi kommer använda oss av en klassisk juridisk metod, vilket innebär att lagtext, förarbeten, praxis och doktrin kommer att ligga till grund för den objektiva argumentationen. I enlighet med en kritisk analysmetod kommer vi att granska och analysera dessa rättskällor. För att kunna besvara vår problemformulering ämnar vi använda den kritiska analysen som grund, för att studera de meningsskiljaktigheter, vilka kan uppstå vid tolkning av en force majeure-klausul.
Inledningsvis kommer en grundläggande introduktion av begreppet force majeure att framställas utifrån 24 § gamla KöpL och 27 § nya KöpL. Detta kommer ske med hjälp av juridisk litteratur, samt rättspraxis. Utifrån dessa paragrafer kommer vi även studera utvecklingen av objektiv omöjlighet och force majeure inom svensk köprätt. Vi kommer dessutom studera hur den internationella rätten har påverkat svensk lagstiftning inom området.
För att få en djupare förståelse för hur företag använder sig av friskrivningsklausuler i sina standardavtal har vi valt att se närmare på hur resebolag har utformat dessa. Eventuella risker med begreppets användning kommer framföras, och därefter ämnar vi föra ett de lege ferenda resonemang. Detta innebär att vi kommer ge vår syn på hur lagen bör utformas.
1.5 Avgränsning
I denna uppsats kommer vi behandla såväl svensk som internationell köprätt. Detta är begränsat till nya och gamla KöpL, samt CISG. Vi utgår från att läsaren har grundläggande juridiska kunskaper inom avtalsrätt och kommer därför inte redogöra för grunderna avseende ett avtals ingående. Uppsatsen kommer endast beröra de paragrafer och klausuler, vilka ger uttryck för force majeure. Övriga delar av lagar och leveransavtal kommer inte behandlas.
2. Var finns läran om force majeure?
Läran om force majeure har sitt ursprung i Frankrike och finns lagstadgat i den franska Code Civil. Det dröjde dock lång tid innan force majeure definierades inom svensk rätt. Det var snarare inom handelslivet, genom användande av friskrivningsklausuler, som begreppet växte fram. År 1905 infördes emellertid en ny köplag i Sverige, vilken kom att innehålla en bestämmelse som gav uttryck för läran. Bestämmelsen syftade till att ge en definition av begreppet force majeure och i enlighet med detta klargöra rättsläget.1
Force majeure kommer idag till uttryck inom såväl det legala området som genom friskrivningsklausuler i standardavtal. I den gamla KöpL, från 1905, kom force majeure till uttryck i den 24 §, genom ett samspel mellan objektiv omöjlighet och force majeure. I den nu gällande KöpL från 1990 återfinner vi, i 27 §, det så kallade kontrollansvaret, vilket är lagens reglering av force majeure som friskrivning. Force majeure finns även inom den internationella köprätten (CISG), vilken har legat till grund för utformningen av den nya KöpL.
Inom standardavtalsrätten återfinner vi force majeure genom att företag använder sig av så kallade friskrivningsklausuler, vilka reglerar deras rätt att undgå skadeståndsansvar vid extraordinära och ibland specifikt uppräknade händelser. Användningen av dessa kan ske på olika sätt och uppräkningen kan i många fall vara såväl uttömmande som otydligt definierad.
Utöver force majeure finns förutsättningsläran, vilken är en doktrinlära. Dessa läror liknar varandra på så vis att ett avtal kan komma att frånträdas på grund av att något oförutsett inträffar, det finns dock flertalet skillnader mellan dem. Force majeure kommer till uttryck i avtal genom ett villkor och inträder vid oväntade och extraordinära omständigheter. Så är inte fallet med förutsättningsläran. Den inträder först i efterhand när en part inser att denne aldrig skulle ha ingått avtalet om denne vetat om vad det innebar som rättsföljd. Vid ett åberopande av force majeure vill en part endast slippa ifrån en viss prestation, inte avtalet i sin helhet, vilket är fallet med förutsättningsläran. Fortsättningsvis kommer förutsättningsläran endast att beröras kort under avsnitt 4.2.1.
3. Vad är rättssäkerhet?
Rättssäkerhet är ett centralt begrepp för en rättsstat och en grundläggande förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Rättssäkerhetens kärna innebär att det ska föreligga förutsebarhet i de rättsliga handlingar som en part utför. Det ska, för att det ska råda rättsäkerhet, finnas angivna och nedskrivna regler som genom tryck har tillkännagivits de personer som berörs av dem. Dessutom ska dessa regler tillämpas och användas på rätt sätt i den rättsliga vardagen. Detta för att en part ska kunna förutse vad utfallet kommer att bli av en handling som medför oklarheter eller meningsskiljaktigheter mellan olika parter. Rättsäkerheten ska, i enlighet med ovan, leda till ett kunnande om såväl de rättigheter som skyldigheter som en individ har i rättsordningen. Den ska även ge en part möjlighet att planera sitt handlande utifrån vetskapen om vilka konsekvenser handlingen medför.2
Värdet av den förutsebarhet som ska föreligga i samhället kan ses utifrån två synvinklar, medborgarens och statens. Från medborgarens synvinkel är förutsebarheten nödvändig för att statens maktutövning ska förhålla sig acceptabel, och från statens perspektiv handlar det om att kunna styra medborgarnas beteende. För att detta ska kunna ske rättsenligt krävs det att staten utformar och preciserar tydliga och klara regler.3
Förutsebarheten ska fungera preventivt, vilket innebär att parterna i ett avtalsförhållande ska kunna lita på varandra och därmed också kunna förutse eventuella rättsföljder. Förutsebarheten kan dock komma att stå i strid med rättssäkerheten, på så vis att ett lagstadgande, av exempelvis force majeure, leder till att en materiell prövning inte sker i det enskilda fallet. Den förutsebarhet, vilken följer av en lagbestämmelse, kan således innebära att den materiella bedömningen går förlorad, eftersom domstolarna inte kan ta ställning till och värdera omständigheterna i det specifika fallet.4
2Cecilia Gagné. Rättssäkerhet inom forskarutbildningen. 3 Dahlman (2010), s. 65.
4 Zila, Josef, Om rättssäkerhet, SvJT 1990 s 286 ff.
Den juridiska rättvisa som formas utifrån begreppet rättssäkerhet ger den enskilda medborgaren ett skydd från godtyckliga ingrepp från samhället i sig självt. Det handlar således inte endast om att ha tydligt definierade regler, utan varje part skall även behandlas lika. Detta ska ske helt oberoende av ursprung eller samhällsställning. Den enskilda medborgaren är även tillförsäkrad en trygghet för såväl sin person som egendom samt att rättsreglerna rörande detta efterföljs på ett effektivt sätt.5
4. 1905 års KöpL
4.1 InledningReglerna gällande säljarens skadeståndsansvar vid dröjsmål med leverans i gamla KöpL förhöll sig relativt stränga gentemot säljaren i förhållande till nuvarande rätt. Den paragraf, vilken gav uttryck för detta, var 24 §. Byggstenarna i 24 § KöpL kommer till uttryck genom samspelet mellan objektiv omöjlighet och force majeure. De båda principerna är förhållandevis likartade till sin natur, dock finns det sidor som gör att åberopandet av dem oftast inte leder till samma utfall. I enlighet med detta måste en tydlig gränsdragning göras mellan vad som är objektivt omöjligt och vad som räknas till force majeure.6
Paragrafen var utformad på nedanstående vis:
24 § - Är köpet att hänföra till leveransavtal, och uppstår skada genom dröjsmål å säljarens sida, varde, ändå att dröjsmålet ej kan tillräknas säljaren såsom försummelse, skadan av honom ersatt, utan så är att han på grund av förbehåll vid köpet är från ersättningsskyldighet befriad, eller ock möjligheten att fullgöra avtalet må anses utesluten i följd av omständighet, som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i beräkning, såsom förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig händelse.
Paragrafen räknades till en av de viktigaste reglerna i den gamla KöpL och innebar i stora drag att köparen erhöll skadestånd för handlande som låg inom säljarens vållande.
4.2 Objektiv omöjlighet
I 24 § gamla KöpL kommer den objektiva omöjligheten till uttryck genom formuleringarna “må anses utesluten” och “förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser”. Skadeståndsansvaret tar således fasta på omöjligheten i sig och det ska uteslutande röra sig om ett hinder, vilket är utom parts kontroll, för att tillämpning ska kunna ske.
För att något ska vara objektivt omöjligt krävs det att det ska vara uteslutande omöjligt att fullgöra avtalet. Detta hinder ska inte endast ligga till grund för säljarens åberopande, utan
6 Hellner/Ramberg (2001), s.142.
även begränsa båda de berörda parternas avtalade prestationer.7 På så vis ska den objektiva omöjligheten stödja sig på den omöjliga uppfyllelse, vilken kan uppstå för envar i en avtalsrelation. Part blir därav skadeståndsskyldig fram tills dess att det kan visas att det ej har förelegat försummelse samt att omöjligheten att fullgöra avtalet anses vara helt självklar. I enlighet med detta kan den objektiva omöjligheten anses förhålla sig relativt sträng gentemot parterna.8
Avgörande i frågan, huruvida objektiv omöjlighet föreligger, är definitionen av hinder. Vid avgörandet tas främst fasta på huruvida prestationen skulle ha varit möjlig att utföra för annan än den presterande avtalsparten i fråga.9 Bestämmandet av omöjligheten utgår även från en
viss tidpunkt och blickar sedan framåt i tiden.10 Detta kommer till uttryck i och med lydelsen “som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i beräkning”, vilket innebär att säljaren inte ska ha haft kännedom om omöjligheten vid avtalets ingående. Denna stränga tillämpning gör att det fordras mycket från säljaren, om denne ska bli fri från sina förpliktelser, för att ett åberopande av objektiv omöjlighet överhuvudtaget ska kunna ske.11
4.2.1 Ursprunglig och efterföljande omöjlighet
Den grundläggande omöjligheten kan delas in i ursprunglig omöjlighet och efterföljande omöjlighet. För att avgöra huruvida det rör sig om det ena eller det andra, måste omöjligheten bedömas utifrån tidpunkten för ett avtals ingående. Inträffar en händelse innan avtalets ingående anses den vara ursprunglig, och inträder omöjligheten först efter avtalsslut, ses den som efterföljande. Vid den objektiva omöjligheten tas fasta på den ursprungliga omöjligheten. Avtalsprestationen ska således varit omöjlig att fullgöra redan vid avtalets ingående, och säljaren ska ha insett eller borde ha insett detta, för att denne ska kunna gå fri från skadestånd.12
I rättsfallet NJA 1989 s 614 kom HD att gå in på förutsättningsläran, 36 § AvtL samt “allmänna kontraktsrättsliga principer” avseende ursprunglig omöjlighet. Tvisten rörde ett avtal om underhåll, vilket hade träffats mellan två makar inför deras äktenskapsskillnad. Det
7 Ebbe Gustaf Flensburg. 2015. 8 Hellner/Ramberg (1989), s.115 ff. 9 Rodhe (1984), s. 357 f.
10 Rodhe (1986), s. 162. 11 Hellner (1992), s. 126. 12 Roos (1915), s. 59.
visade sig att avtalet, gällande makans rätt att ta del av makens försäkring avseende efterlevandepension, inte kunde förverkligas fullt ut. Hon krävde därmed att en ny oåterkallelig försäkring skulle tecknas, vilken skulle tillförsäkrade henne en årlig pension.
Makans anförda talan ansågs inte kunna bifallas med tillämpning av förutsättningsläran. Detta berodde på att det, vid tiden för rättsfallet, inte fanns något klart belägg i rättspraxis för att avtalet skulle kunna jämkas i skärpande riktning enligt förutsättningsläran. Den svenska doktrinen har endast gett uttryck för att total eller partiell ogiltighet kan bli aktuell. Under tillkomsten av generalklausulen i 36 § AvtL berördes frågan om klausulen skulle komma att ersätta förutsättningsläran, och det föredragande statsrådet framhöll, att den i vart fall skulle ge läran en mer begränsad betydelse. Domstolen ansåg därmed att det inte fanns någon anledning att ge förutsättningsläran en mer vidsträckta tillämpning, utan att en sådan prövning i så fall skulle ske inom ramen för generalklausulen. Eftersom makans talan hade karaktär av en talan om skadestånd, och rättspraxis har gett uttryck för att skadeståndsskyldighet inte föreligger vid återgång av avtal på grund av bristande förutsättningar, kunde läran inte heller på denna grund bli tillämplig.
I andra hand åberopade makan 36 § AvtL, vilken är tillämplig vid oskäliga avtalsvillkor. Makarnas avtal innehöll villkor, vilka var omöjliga att förverkliga, vilket inte är detsamma som oskäliga villkor, och talan kunde därmed inte bifallas på denna grund.
HD bedömde sedan makans talan utifrån allmänna kontraktsrättsliga principer. HD ansåg att såväl maken som makan borde undersökt om förpliktelsen var möjlig att genomföra enligt försäkringsvillkoren, och att de utan svårigheter kunnat få information om detta från försäkringsbolaget vid en förfrågan. Avseende dessa “allmänna kontraktsrättsliga principer” konstaterade HD att den förpliktade normalt var “skyldig att utge skadestånd beräknat efter det positiva kontraktsintresset när det redan vid avtalets ingående förelåg hinder mot fullföljande av avtalet, under förutsättning att den förpliktade visat försumlighet genom att inte pröva sina möjligheter att fullgöra avtalet”. Detta uttalande påminner starkt om läran om objektiv omöjlighet, och det förelåg i detta fall en ursprunglig objektiv omöjlighet att fullgöra avtalet. Detta skäl ansågs inte kunna åberopas eftersom löftesmottagaren, dvs. makan, redan vid avtalsslutet var i ond tro i den meningen att hon borde förstått att avtalet aldrig kunde
förverkligas, och därmed hade hon inte anspråk på att hållas skadelös när avtalet inte fullgjordes. HD lämnade således makans talan utan bifall.13
4.3 Force majeure i 24 § KöpL
Grundtanken med principen gällande force majeure är att en säljare ska kunna frias från ansvar om en omständighet av högre kraft inträffar, vilket leder till att avtalet är omöjligt att fullgöra.14 Detta innebär att omöjligheten för leverans ska vara “utom dennes kontroll”. Enligt
Rodhe kan en force majeure-händelse tydligt beskrivas som en “utifrån kommande, omfattande och sällan inträffande tilldragelse, som medför oöverstigligt hinder för gäldenären att prestera”.15
För att en säljare ska kunna åberopa force majeure krävs det, förutom en händelse som ligger utanför dennes kontroll, att händelsen är extraordinär till sitt slag och går utom det normalt förutsebara. Att en händelse är extraordinär grundas främst på dess sällsynthet. Händelsen ska vara så pass ovanlig att den sällan brukar tas i beaktande samt att den varit svår att förutse vid avtalets ingående. Ett annat kriterium är att fullgörandet av prestationen ska ha varit “hindrat” eller “väsentligt påverkat” av omständigheter i övrigt. Detta leder i sin tur till att konsekvenserna av händelseförloppen är svåra att undvika, och gränsen för vad som faktiskt är rimligt för en part att prestera i en avtalsprestation, sätts på sin spets.
Kriterierna kan sägas innebära att skadestånd uteblir om säljare, på grund av force majeure, förhindras att fullgöra det som avtalats. Effekten blir således att både prestationsansvar och skadeståndsansvar kan undkommas.16
I 24 § gamla KöpL kommer force majeure till uttryck genom en uppräkning av klassiska force majeure-händelser. Paragrafen räknar upp händelserna “krig, införselförbud och jämförlig händelse”, dock finns det flertalet situationer som typiskt sett också anses innefattas av begreppet. Naturkatastrofer och eldsvådor är bara ett fåtal av de situationer som redan, under den gamla KöpL tillämplighet, ansågs innefattas av begreppets definition. Genom att uttrycka exempel på befrielsegrunder kan ledning ges för särskilda situationer samtidigt som en viss åskådlighet ges till det allmänna kravet, särskilt vid tillämpning av något som liknar den
13 NJA 1989 s. 614.
14 IT Juridiska Byrån. Friskrivningar. 15 Rodhe (1986), s. 165.
engelska principen om “eiusdem generis”. Principen innebär att de fall som inte täcks av uppräkningen ska ha något gemensamt med de som finns nämnda.17
4.4 En jämförelse mellan objektiv omöjlighet och force majeure i 24 § KöpL
En grundläggande skillnad mellan den objektiva omöjligheten och force majeure kommer till uttryck i begreppet “hinder”, vilket beskriver läran om omöjlighet, samt “utanför hans kontroll”, vilket beskriver läran om force majeure. Force majeure grundar sig således inte i samma principer som den objektiva omöjligheten.18
Vid force majeure behöver det varken föreligga hinder eller fullständig omöjlighet, utan det som istället ska kunna bevisas är den extraordinära händelse, vilken anses ligga utom det normalt förutsebara. Begreppen och definitionerna täcker delvis olika situationer, dock kan dessa bli relevanta vid samma situation. Vid dessa tillfällen kommer olikheten till uttryck i den stränghet som föreligger och tillämpas vid bedömningen.19
I enlighet med ovan angivna kan det sägas att den objektiva omöjligheten drabbar alla säljare medan force majeure innebär att omöjligheten endast drabbar den särskilde part som avtalet avser. Tidpunkten för de olika principerna ger också avtryck av diverse skillnader. Den objektiva omöjligheten tar främst fasta på den omöjlighet som förelåg vid avtalets ingående och syftar därav till att reglera vad säljaren borde ha känt till. Force majeure avser däremot händelser som inträffar efter det att avtalet har trätt i kraft och avser således en slags efterföljande omöjlighet.20 17 Hellner (1992), s. 130 f. 18Hellner/Ramberg (2001), s. 142. 19 Hellner (1992), s. 127. 20 Rodhe (1984), s. 358 f.
5. 1990 års KöpL
5.1 InledningÅr 1988 lade regeringen fram ett förslag till en ny köplag, vilket skulle innebära en betydlig modernisering av den köprättsliga lagstiftningen, och en anpassning till den internationella utvecklingen på området. Förslaget innehöll en helt ny regel om säljarens skadeståndsskyldighet vid dröjsmål, vilken innebar att säljaren endast skulle svara för de händelser som låg inom hans kontrollsfär, det så kallade kontrollansvaret. Regeringens proposition antogs och lagen trädde i kraft 1 juli 1990.21
5.2 Kontrollansvaret i 27 § 1 st nya KöpL
27 § nya KöpL ger uttryck för kontrollansvaret, vilken är den allmänna principen för skadeståndsskyldighet. Bestämmelsens första stycke lyder:
27 § 1 st - Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
Stadgandet består av fyra rekvisit, vilka alla ska vara uppfyllda för att säljaren ska undkomma skadeståndsansvar. Dessa rekvisit är:
1. det ska föreligga ett hinder (hinderrekvisitet)
2. hindret ska ligga utanför hans kontroll (kontrollrekvisitet)
3. säljaren ska inte skäligen kunnat förväntas ha räknat med hindret vid köpet (oförutsebarhetsrekvisitet) och
4. säljaren ska inte skäligen kunnat undvika eller övervinna hindret eller dess följder (aktivitetsrekvisitet).22
21 Prop. 1988/89:76. 22 Hellner (1992), s. 130 f.
5.2.1 Rekvisiten för ansvarsfrihet
Hinderrekvisitet
För att säljaren ska kunna åberopa ansvarsfrihet krävs att det föreligger ett hinder. Det krävs dock inte att hindret är absolut, utan det är tillräckligt att hindret gör det extraordinärt betungande för säljaren att fullgöra leveransen. Dock ska hindret inte kunnat förutses eller undvikas av säljaren, vilket leder till att en värdering måste göras i det enskilda fallet. Värderingen utgår från vad som kan krävas av säljaren, för att undvika att hindret inträffar och sedan, när det väl har inträffat, övervinna följderna utav det.23
Kontrollrekvisitet
Det andra rekvisitet som bestämmelsen ställer upp är kontrollrekvisitet, vilket kommer till uttryck genom orden “utanför hans kontroll”. Dessa ord är av avgörande betydelse för att fastställa innebörden av ansvarsregeln.24 Först ska det bestämmas huruvida händelsen faller
inom eller utom säljarens kontrollsfär. De omständigheter, vilka kan hänföras till säljarens egen kontrollsfär, ska alltid ge upphov till skadeståndsskyldighet, oavsett om dessa omständigheter utgör ett hinder för säljaren att fullfölja avtalet i tid. Även sådana hindrande omständigheter som är “i princip kontrollerbara för säljaren” tillhör hans kontrollsfär, och leder alltid till skadeståndsskyldighet. Det krävs således inte att säljaren gjort något klandervärt. Sådana händelser som har koppling till säljarens egen organisation anses han typiskt sett kunna påverka genom planering, organisering, styrning och bevakning av verksamheten; säljaren blir därmed alltid ansvarig när orsaken till avtalsbrottet har nära samband med den bedrivna verksamheten. På dessa grunder verkar rekvisitet kräva att händelsen ska vara “utifrån kommande” och dessutom medföra ett “oövervinnligt hinder” för fullgörelsen, vilka även är de traditionella rekvisiten för att en händelse ska utgöra force majeure.25
Oförutsebarhetsrekvisitet
Detta rekvisit ställer krav på att säljaren, vid ingåendet av köpet, inte skäligen kunde förväntas räkna med hindret. Sådana omständigheter och risker som är mer eller mindre vanliga bör kunna antas att en normal säljare tar hänsyn till i sin riskkalkyl. Säljaren bör även ha en viss marginal för en ogynnsam händelseutveckling, exempelvis att vädret blir sämre än vanligt, och ha möjlighet att anpassa leveranstiden efter detta. Även sådana händelser, vilka inte kan
23Hellner/Ramberg (2001), s. 146 f. 24Hellner/Ramberg (2001), s. 141. 25Hellner/Ramberg (2001), s. 144 f.
räknas som “normala”, men som kan förutses vid avtalsingåendet, ska säljaren ta i beräkning. Det kan vara fråga om exempelvis arbetskonflikter, export- eller importbegränsningar, handelsblockader eller krig, och säljaren bör då förbehålla sig rätt till förlängd leveranstid. Aktivitetsrekvisitet
Aktivitetsrekvisitet är den sista förutsättning som ska vara uppfylld för att säljaren ska undgå skadeståndsansvar och innebär att säljaren inte ska ha kunnat undvika eller övervinna det uppkomna hindret. Rekvisitet kan knytas till det tidigare oförutsebarhetsrekvisitet. Om ett hinder uppkommer, som visserligen inte kunnat förutses vid köpets ingående, men något senare och före tidpunkten för leveransen, kan oförutsägbarhetsrekvisitet sägas vara uppfyllt och ansvarsfrihet föreligga. Kan säljaren dock göra något, i detta senare läge, för att undvika eller övervinna hindret och dess följder, kan han förlora ansvarsfriheten på grund av att det brister i aktivitetsrekvisitet.
Det är säljaren som har bevisbördan för att samtliga omständigheter föreligger i det enskilda fallet. Om samtliga rekvisit är uppfyllda blir rättsföljden att säljaren går fri från skadeståndsskyldighet vid dröjsmål med leverans. Detta stadgande kan te sig strängt gentemot säljaren eftersom det fordras mycket från såväl händelsen i sig som i bevishänseende.26
5.3 Dubbel force majeure i 27 § 2 st nya KöpL
Den 27 § 2 st nya KöpL reglerar skadeståndsansvar för dröjsmål som beror på någon som säljaren har anlitat för att helt, eller till stora delar, fullgöra avtalet. Säljaren har i och med denna paragraf chans att gå fri från skadeståndsansvar, om den som han anlitat också går fri från ansvar enligt huvudregeln i paragrafens första stycke, vilken reglerar kontrollansvaret. Enligt förarbetena till lagen skulle bestämmelsen innebära en skärpning av det skadeståndsansvar som följer av första stycket. För att detta ska inträffa krävs det att de personer säljaren anlitat “ligger utanför hans kontrollsfär”, eftersom de i annat fall redan omfattas av första stycket.27 Regeln i 27 § 2 st nya KöpL kan anses vara sträng mot säljaren,
särskilt i de fall denne är beroende av en enda underleverantör eller inköpskälla.28
26 Hellner (1992), s. 130 f.
27Hellner/Ramberg (2001), s. 151-157. 28 Hellner (1992), s. 149.
Det andra stycket lyder:
27 § 2 st - Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.
De personer som omfattas av andra stycket är de som har anlitats för att helt eller delvis fullgöra avtalet, leverantörer samt part i tidigare säljled. Paragrafen ger således uttryck för de rättigheter och förpliktelser, vilka fördelas mellan parter i såväl första som andra försäljningsledet.29 Skadeståndsansvaret är starkt reglerat och säljaren kan därmed inte alltid
undgå ansvar genom att överlåta fullgörelsen till någon annan. Detta benämns “dubbel force majeure” och är vanligt förekommande inom standardavtalspraxis. Begreppet har sitt ursprung från att det krävs befrielsegrundande hinder hos såväl säljaren som hos den medverkande, och att det således måste företas en dubbel prövning.30
5.3.1 Exempel på parter vilka omfattas av 27 § 2 st nya KöpL
En leverantör är en part som bistår säljare med råvaror eller andra mellanvaror vid tillverkning utan att denne anses vara tillverkare av den slutgiltiga produkten. På grund av detta anses leverantören i många fall inte vara en självklar befrielsegrund för säljaren eftersom dennes varor vanligen går att finna på marknaden. Har säljare anlitat en särskild leverantör för att fullgöra avtalet, och denne förhindras på grund av exempelvis exportförbud, anses inte säljarens förpliktelser gentemot köparen vara helt förkastade. Säljaren har alltid alternativet att kontakta andra leverantörer, vilka ligger utom hindret, för att fullgöra sin del av avtalet. Därav anses säljaren inte alltid vara fullständigt beroende av en och samma part.31
Ett annat exempel på part som anses falla inom andra styckets tillämplighet är transportören. Transportörens huvuduppgift är att transportera gods från destination A till B utan att varken vara tillverkare, säljare eller huvudansvarig för köpet. Skulle godset komma att förstöras eller bli försenat finns det delade uppfattningar om vad som gäller för säljaren. I enlighet med 27 § 2 st nya KöpL kan säljaren komma att undgå skadeståndsansvar om händelsen leder till en befrielsegrund, vilken är utom kontrollansvaret enligt första stycket samma paragraf. Exempel
29 Håstad (2009), s. 62 f.
30Hellner/Ramberg (2001), s. 153 f. 31Hellner/Ramberg (1989), s. 130 f.
på detta skulle kunna vara att det föreligger strejk i lossnings- eller lastningshamnen. Detta hinder skulle troligtvis samtliga transportörer på marknaden utsättas för, och det blir således ett fullständigt hinder för säljaren att fullgöra det denne åtagit sig att göra.32
5.4 Säljarens kontrollsfär
Vid tillämpningen av 27 § nya KöpL, och kontrollansvaret, måste det först avgöras huruvida det inträffade hindret ligger inom eller utom säljarens så kallade kontrollsfär. För att försöka fixera området för de förhindrande omständigheterna bör det klarläggas vad en part typiskt sett kan anses kunna kontrollera, dvs. vad som faller inom säljarens “inre kontrollsfär”. Omständigheter som faller utanför säljaren kontroll, tillhör den “yttre kontrollsfären”, och endast för sådana hinder kan säljaren undgå ansvar.33
5.4.1 Inre kontrollsfär
Med en parts inre kontrollsfär innefattas dennes eget verksamhetsområde, vilket omfattar såväl organisationen av verksamheten, tillverkning, fabrik, lager samt företagets anställda. Det kan hävdas att det inledningsvis bör göra skillnad mellan vilka omständigheter som faktiskt beror på säljaren själv, och vilka som anses vara beroende av orsaker utifrån, för att klarlägga huruvida händelsen är inom eller utom kontrollen. Dock kan även orsaker, vilka härstammar utifrån, ibland räknas till den inre kontrollsfären. Att en arbetsgivare svarar för de handlingar en arbetstagare utför är givet, dock kan det i vissa fall anses skäligt att denne även ska svara för besökare som genom tillåtelse fått tillträde till företagets verksamhetslokaler. Andra exempel på vad som kan anses påverkas av yttre omständigheter är i de fall en säljare mottar dåliga råvaror för sin tillverkning, en anställd som innehar en nyckelposition avlider i en olycka, samt om en reparatör av verksamhetens maskiner lovar att komma men inte dyker upp. Detta anses inte alltid ligga utom den berörda partens kontroll och kan därav inte användas som en garanterad befrielsegrund. Var gränsen egentligen ska dras får således bestämmas genom beaktande av andra utomstående omständigheter än de orsaker som tydligt ger uttryck för att vara helt inom säljarens kontroll.
För att avgöra huruvida en händelse ligger inom en säljares kontroll beaktas först och främst vid vilken tidpunkt kontrollen kan anses ha inträtt, vilket vanligen är vid avtalets ingående. En
32 Hellner (1992), s. 146 f. 33Hellner/Ramberg (2001), s. 52.
säljare kan således inte bli ansvarsbefriad genom att denne fokuserat sin uppfyllelse på endast ett objekt, som genom en händelse har skadats och gått förlorat, vilket i sin tur leder till en omöjlighet för säljaren att vid den bestämda tidpunkten överlämna det avtalade objektet. Rörande den 27 § 1 st nya KöpL har det gjorts gällande att det är lättare för en part att undgå ansvar om det rör sig om ett speciesköp istället för ett leveransavtal. Det förstnämnda köpet kan vid förstörelse ses som ett så pass stort hinder att det blir omöjligt att avlämna den specifika varan medan det andra avtalet likväl går att leverera genom att säljaren själv förvärvar något likvärdigt ute på marknaden. Leveransavtal kan i enlighet med detta anses ha ett bättre anpassat kontrollansvar eftersom avtalsparten här har möjlighet att genom lager eller utomstående marknad införskaffa det som ska levereras. Kravet på kontroll skall dock inte drivas så långt att säljaren har skyldighet att avvakta med försäljning av en produkts alla exemplar för att vara säker på att kunna fullgöra sina förpliktelser mot annan part.
Gäller försäljningen egentillverkade varor, oberoende av om det är särskilt beställda önskemål eller rutinmässiga standardvaror, ligger det i stort sett alltid inom partens kontrollsfär. Säljaren bör således, vid hinder av normal karaktär, aldrig kunna åberopa att tillverkningen inte skett på det sätt som den borde, utan att dennes vållande varit inblandat.34
5.4.2 Yttre kontrollsfär
Den yttre kontrollsfären innefattar, utifrån det som beskrivits ovan, allt som inte inbegrips i den inre kontrollsfären. Huvudsakligen gäller detta annans handlande. Ett exempel är när en vara befinner sig i ett magasin hos en lagerhållare. Om avtalets fullgörande fördröjs på grund av att varan går förlorad eller förstörs kan det knappast sägas att detta beror på någon som säljaren “anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet”, vilket kommer till uttryck i 27 § 2 st nya KöpL, när fullgörandet istället anses vila på säljarens egna åtgärder efter det att förvaringstiden har upphört. Situationen kan tolkas utifrån två alternativ. Det första är att säljaren kan åberopa ansvarsfrihet på grund av det faktum att denne anlitat någon som ligger utanför verksamheten. Det är således en självständig företagare som säljaren inte kan kontrollera. Det andra är att säljaren ses som ansvarig på grund av att kontrollsfären även omfattar sådan besittningsperson som beskrivits. Säljaren kan här anses ha kontroll över de yttre omständigheterna på grund av att denne genom sitt handlande anförtrott sig till utomstående. Övervägande skäl kan anses tala för den senare tolkningen. Dock bör det göras
skillnad mellan de fall när säljaren anlitat en lagerhållare för att leverera dennes varor till köparen, och lagerhållaren genom handlande gör sig skyldig till dröjsmål, och de fall där säljaren hämtar godset hos lagerhållaren för att sedan leverera det själv.35
5.5 Vad utgör en force majeure-‐händelse enligt 27 § nya KöpL?
I svensk rätt kan det uppfattas som om force majeure syftar till att bestämma vissa typer av händelser, vilka ska medföra ansvarsfrihet, detta är dock inte en korrekt uppfattning. Rekvisitet om att det ska röra sig om omständigheter som beror på en högre kraft, tar fasta på att en säljare endast bör svara för sådant som denne ensam kan påverka, inte för omständigheter som ligger utanför kontrollsfären. Grundidén bakom force majeure är att på något sätt definiera olika händelser som kan anses falla utanför det normala ansvarsområdet.
I 27 § nya KöpL har det fastslagits flertalet rekvisit, vilka ska vara uppfyllda för att det ska röra sig om force majeure. Det ska, precis som enligt den gamla KöpL, röra sig om ett “hinder utanför hans kontroll”. Det har dock varit omdiskuterat vad denna mening egentligen syftar till. Det kan dels röra sig om händelser, vilka till sin typ ligger utanför säljarens risksfär, och dels händelser som reglerar hur part har utövat sin kontroll i det enskilda fallet för att minska efterföljande konsekvenser. De svenska förarbeten som finns inom området tar först fasta på händelser, vilka till sin typ faller utanför den kontroll som kan sägas föreligga för en part. Därefter ska en bedömning göras i det enskilda fallet.
Om en händelse “i princip är kontrollerbar för en part” kan den anses ligga inom kontrollsfären. Detta innebär att en part aldrig kan undgå skadeståndsansvar vid dessa tillfällen och det är därav viktigt att tydligt precisera vilken typ av händelser det skulle kunna röra sig om. Bedömningen grundar sig först och främst på orsaken till händelsen och beaktar huruvida part typiskt sett hade kunnat påverka utfallet i en liknande situation. Händelser inom parts verksamhet och organisation anses alltid ligga inom det egna ansvarsområdet.
Ett annat rekvisit som ger sig till känna i 27 § nya KöpL är begreppet “hinder”. Precis som ovan beskrivet var detta inte skriftligen uttryckt i den 24 § gamla KöpL, dock ansågs det ligga till grund för bedömningen. Möjligheten att förutse ett hinder och uppträdandet före och efter
35 Hellner (1992), s. 141, samt Ingvarson, Anders, Utterström, Marcus, Tolkning av entreprenadavtal - det
köprättsliga kontrollansvaret möter hindersbestämmelserna i AB 04, SvJT 2015 s 20-39.
dess uppkomst, är det som ska ligga till grund för bedömningen om ett force majeure-fall ska anses ha inträffat eller ej.
Trots att en händelse kan vara av dramatiskt och extraordinärt slag behöver det inte alltid betyda att det hindrar säljaren från att fullgöra det som är avtalat. I många fall föreligger det inte ett absolut hinder för en säljare att fullgöra köpet, utan det är istället dess åtgärder som leder till högre kostnader. Utgångspunkten i avtalshänseende är alltid att säljaren ska fullfölja avtalet, oavsett om det leder till större kostnader än vad denne kunnat förvänta sig. Dock måste hänsyn tas till vad som möjligen kunnat förväntas. Händelser som leder till extrema och okontrollerbara kostnader ska således inte räknas som skäliga i dessa situationer.36
Idag brukar händelser såsom krig, naturkatastrofer, strejk, brand, upplopp och exportförbud räknas in som typiska force majeure-händelser. Dock uppfattas begreppet vanligen olika vid olika situationer och uppräkningen kan därav varken ses som uttömmande eller självklar.37 Det har varit omdiskuterat huruvida strejk faktiskt skulle kunna ha force majeure-karaktär. Vid tillämpning av gamla KöpL ansågs det inte vara befogat att använda sig av ett sådant åberopande, istället skulle arbetsgivare tillmötesgå arbetstagarnas organisationer, och genom detta förhandla sig till ett utfall som inte var av extraordinärt slag. Enligt gällande rätt verkar uppfattningen vara en annan. Enligt förarbetena kan arbetsgivare inte ge sig in i förhandling och kontrollera “arbetstagarnas självständiga handlande”. Det kan således, i enskilda fall, anses ligga utom arbetsgivarens kontroll att arbetstagare väljer att gå ut i strejk. Viktigt vid bedömningen är att orsaken till strejken tas i beaktande.38
5.6 Hindrets tidsfaktor
Vid avgörandet av hindrets styrka och väsentlighet måste tidsfaktorn tas i beaktande. Ju tidigare ett hinder inträffar, ju längre tid har säljaren på sig att genom andra alternativa vägar ta sig förbi hindret, och därmed också fullgöra avtalet. En tydlig gränsdragning av vad som faktiskt förväntas fullgöras av säljaren skulle kunna klargöras genom två olika typer av köp. Det kan dels röra sig om köp av specifik vara och dels köp av en viss mängd av varor som härrör från lager. Skulle den specifika varan förstöras genom en olyckshändelse är det givet att det föreligger ett fullständigt hinder som säljaren inte kan förväntas stå för. Detsamma
36 Hellner/Ramberg (2001), s. 141-147. 37 SOU 1976:66 s. 147.
gäller om lagret skulle befinna sig på en bestämd plats, exempelvis på ett skepp, och där förstöras. Förstörs hela lagret kan säljaren inte anses kunna leverera samma typ av vara inom det bestämda tidsspannet. Om det däremot rör sig om varor av visst slag, vilka till sin karaktär är lätta att ersätta, kan säljaren tänkas erhålla sådan jämlik vara inom avtalstiden trots att den ursprungliga varan har gått förlorad.
Motiven för en bedömning av tidsfaktorn, vid åberopande av force majeure, grundar sig inte endast på den tidpunkt när part påbörjat åtgärder, utan även på den tidpunkt när hindret faktiskt inträffar. Ju närmare en händelse inträffar det fastställda leveransdatumet, desto större sannolikhet är det att hinderrekvisitet är uppfyllt. Detta innebär dock inte att säljaren blir helt fri från skadeståndsansvar. Istället frias säljaren från skadeståndsansvar fram tills dess att ny vara eller nytt parti kan levereras.
Nästa led i bedömningen blir att fastställa vad som skäligen kan förväntas att säljaren gör efter det att hindret har inträffat samt hur långt förutsebarheten sträcker sig. I många fall kan säljaren inte helt och hållet undvika det hinder som inträffar nära inpå leveranstiden, dock har säljaren inte rätt att förhålla sig passiv i dessa situationer. Konsekvensen av det uppkomna hindret ska så snabbt som möjligt försöka övervinnas.39 En omsorgsfull säljare borde redan innan ingåendet av avtalet ta omständigheter, som eventuellt skulle kunna komma att uppstå och som är mer eller mindre vanliga, i beaktning. Även om ett hinder inte vanligen är med i beräkningen kan det vara av ett sådant slag att det ger säljaren skyldighet att redan vid avtalsingåendet beakta huruvida längre leveranstid bör avtalas för att undvika alla former av dröjsmål.40
5.7 Jämförelse mellan gamla och nya KöpL
Den 27 § nya KöpL saknar, till skillnad från 24 § i gamla KöpL, en uppräkning av
omständigheter som normalt utgör sig för att vara force majeure-händelser, och därmed också ansvarsbefriande. Utfallet av detta kan således resultera i att den nya KöpL antingen ger begreppet force majeure en vidare utgång vid tillämpningen, eller att den begränsar principens tillämplighet, genom det kontrollansvar som föreligger.
39 Hellner/Ramberg (2001), s. 150 f. 40 Hellner/Ramberg (1991), s. 150 f.
Kontrollansvaret kan, i egen sak, anses ligga relativt nära den objektiva omöjlighet vilken reglerades i 24 § gamla KöpL. Det som uppmärksammas är den omöjlighet till fullgörande av avtal som föreligger, inte den karaktär som den inträffade händelsen har. Rent allmänt skulle kontrollansvaret i 27 § nya KöpL kunna sägas förhålla sig strängare än ett presumtionsansvar, dock lindrigare än det ansvar som kommer till uttryck i den 24 § gamla KöpL.41 Kontrollrekvisitet medförde en utvidgning av befrielsegrunderna vid force majeure i förhållande till vad som gällde enligt den tidigare läran om objektiv omöjlighet. Dock krävs numera att man ställer frågan huruvida orsakerna till händelseförloppet legat innanför säljarens kontroll.42
En av skillnaderna i de båda paragraferna är deras sätt att tolka begreppet “hinder”. Vid tidigare köprätt har begreppet, precis som kontrollansvaret, ansetts ligga nära den fullständiga omöjligheten som reglerats. Den nya KöpL tyder på en relativt sträng tolkning gentemot säljaren, dock anser Hellner att målet med förändringen var att, under vissa omständigheter, kunna befria säljaren i större utsträckning än tidigare. Detta gäller framförallt vid omständigheter som denne själv inte har kunnat vara med och påverka. Uppmärksamheten skulle riktas mot de omständigheter som inverkat på möjligheten att faktiskt uppfylla avtalet, inte på de inträffade händelsernas yttre karaktär. Domstolarna var dock till viss del motvilliga när det kom till idén om att helt lämna läran om objektiv omöjlighet. Tanken med ändringen var dock inte att helt sluta använda sig av det stränga rekvisitet, istället skulle domstolarna försöka sträva efter en bedömning som ansågs spegla den rådande rättsuppfattningen.43
41 Hellner/Ramberg (2001), s. 140. 42 Hellner (1992), s. 220.
6. CISG
6.1 InledningUnited Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) är den konvention som reglerar internationella köp, vilken antogs i Wien 1980.44 Konventionen har ratificerats av Sverige och utgör sedan den 1 januari 1989 gällande rätt i landet.45 CISG är dispositiv och kan således avtalas bort till förmån för nationell lagstiftning. Konventionen är dock av stor betydelse och kan användas som en utfyllande bakgrundsrätt till såväl standardavtal som individuella avtal.46 Dock kan CISG, enligt Hellners mening, närmast karakteriseras som en slags allmän kontraktsrätt för köp. Reglerna i konventionen har fått en allmän utformning och meningsskiljaktigheter vid utformningen har eliminerats genom att formuleringarna har blivit något intetsägande.47
6.2 Befrielsegrunder i art. 79 CISG
CISG har i mycket stor utsträckning fått påverka utformningen av vår nya KöpL för att undvika olika bestämmelser gällande internationella och nationella köp. Dock tvingades lagstiftarna till den internationella lagstiftningen att kompromissa, vilket inte går att undkomma när olika rättsuppfattningar ska samspela. Detta har lett till en del oklara bestämmelser.48 CISG innehåller i art. 79 en ansvarsregel, vilken reglerar kontrollansvaret för säljares och köpares skadeståndsansvar och lyder;49
Artikel 79
1) En part är inte ansvarig för underlåtenhet att fullgöra någon av sina skyldigheter, om han visar att underlåtenheten berodde på ett hinder utanför hans kontroll och att han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid avtalsslutet eller ha undvikit eller övervunnit hindret eller dess följder.
2) Om partens underlåtenhet att fullgöra skyldigheten beror på ett avtalsbrott av tredje man som han har givit i uppdrag att fullgöra hela avtalet eller en del av det, är parten befriad från ansvar endast om 44 Hellner (1992), s. 253. 45 Anders Hagen. 2012. 46 Hellner (1992), s. 253. 47 Hellner (1992), s. 259. 48 Hellner/Ramberg (2001), s. 24. 49 Hellner (1992), s. 262 f.
a) han är befriad enligt föregående stycke; och
b) den till vilken han har gett uppdraget även skulle vara befriad från ansvar om bestämmelserna i nämnda stycke tillämpades på honom.
3) Befrielse från ansvar enligt denna artikel gäller för den tid under vilken hindret består. 4) Den part som underlåter att fullgöra en skyldighet skall underrätta den andra parten om hindret och dess inverkan på hans möjligheter att fullgöra skyldigheten. Om den andra parten inte har fått underrättelse inom skälig tid efter det att den part som underlåter att fullgöra skyldigheten fick eller borde ha fått kännedom om hindret, är den sistnämnda parten skyldig att ersätta den skada som är en följd av att den andra parten inte har fått underrättelsen i tid. 5) Denna artikel hindrar inte parterna att utöva någon annan rätt än rätten att kräva skadestånd enligt denna konvention.
Utgångspunkten i CISG är att alla avtalsbrott leder till skadeståndsskyldighet, men att part kan undgå ansvar “om han visar att underlåtenheten berodde på ett hinder utanför hans kontroll och att han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid avtalsslutet eller ha undvikit eller övervunnit hindret eller dess följder”. Denna princip är allmänt utformad och gäller för samtliga kontraktsbrott, vilket inte är optimalt. Den allmänna utformningen innebär att principen även gäller för fel i varan och dessutom för köparens alla kontraktsbrott, exempelvis dröjsmål med betalningen.50
Konventionstexten förekommer på sex olika språk; arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska, vilka samtliga ska vara lika tillförlitliga. Ses dock till formuleringarna av art. 79 på engelska och franska, ger de olika språken inte uttryck för samma sak. Den franska betydelsen leder snarare till just den enskilde säljarens förmåga att påverka hindret, än till en objektiv bestämning av själva händelsetypen. Förarbetena till CISG framhåller emellertid en vilja att skapa en regel som är fri från begrepp som omöjlighet, force majeure och liknande, eftersom dessa uppfattas och tillämpas på olika sätt inom olika rättssystem. Art. 79 har dock färgats av dessa begrepp och den utformning, vilken den väsentliga artikeln har fått, kan därmed leda till en olikartad tillämpning beroende på de centrala obligationsrättsliga principer som råder i respektive hemland. Den utformning, vilken art. 79 har fått, kan dock leda till en
olikartad tillämpning beroende på de centrala obligationsrättsliga principer, vilka råder i respektive hemland.51
6.3 Jämförelse mellan art. 79 CISG och 27 § nya KöpL
Eftersom 27 § nya KöpL arbetats fram med art. 79 som förebild återfinner vi även här, i artikelns första stycke, de fyra rekvisiten (hinder-, kontroll-, oförutsebarhets- och aktivitetsrekvisitet) för ansvarsfrihet. Artikelns andra stycke reglerar de fall när en säljares underlåtenhet att fullgöra avtalet beror på “avtalsbrott av tredje man som han har givit i uppdrag att fullgöra hela avtalet eller en del av det”, en så kallad kontraktsmedhjälpare. Till skillnad från 27 § 2 st nya KöpL, omfattar CISG endast dröjsmål hos sådana som säljaren har anlitat för att fullgöra köpet men inte dröjsmål som beror på säljarens leverantörer eller tidigare säljled.52
I artikelns femte stycke framgår att bestämmelsen endast avser befrielse från skadeståndsansvar och inte påverkar parternas möjlighet att “utöva någon annan rätt än rätten att kräva skadestånd enligt denna konvention”. Detta innebär att ett hinder som befriar säljaren från skadestånd inte påverkar skyldigheten att fullgöra avtalet och inte heller möjligheten att häva det. Dock lönar det sig inte att kräva fullgörelse när detta inte kan ske och säljaren gått fri från skadeståndsskyldighet enligt art. 79. Huruvida fullgörelse av avtalet ska ske efter att hindret har upphört får avgöras efter en bedömning. Beroende på under hur lång tid hindret har verkat kan förutsättningarna ha ändrats starkt för fullgörelse av avtalet i jämförelse med vad som skulle ha gällt vid den avtalade tidpunkten för fullgörelsen. Representanter från Norge framställde, under arbetet med konventionen, ett förslag om att denna situation borde regleras i art. 79. Detta förslag avvisades dock på grund av svårigheterna att bygga in en bestämmelse i artikeln, vilken reglerar annan påföljd än skadestånd. Frågan, i vad mån fullgörelseplikten består efter att ett långvarigt hinder upphört, bör därför avgöras genom tillämpning av nationell rätt. I nya KöpL regleras denna fråga i 23, 52 och 53 §§, avseende den generella rätten till fullgörelse, vilken faller bort om fullgörelseplikten skulle innebära orimliga uppoffringar eller om den berättigade parten väntar orimligt länge med att framställa sitt krav.53
51 Hellner/Ramberg (2001), s. 141 f. 52 Hellner/Ramberg (2001), s. 153. 53 Herre/Ramberg (2004), s. 577.
7. Force majeure vid utebliven leverans från råvaruleverantör
7.1 InledningForce majeure har framförallt lett till tvister i domstol under de båda världskrigen, dock är den rättspraxis som härrör från tillämpningen av 24 § gamla KöpL fortfarande aktuell.54 De omständigheter som ledde till ansvarsfrihet enligt det äldre stadgandet medför, med stor sannolikhet, även befrielse enligt kontrollansvarsregeln i 27 § nya KöpL. I enlighet med detta torde även äldre rättspraxis beaktas. I anslutning till 27 § nya KöpL finns dessutom uttryckliga hänvisningar till praxis från 24 § gamla KöpL. Idag är det vanligt att parter, i specifika avtal, använder sig av friskrivningsklausuler, vilka reglerar force majeure-situationer. Detta torde vara en av anledningarna till bristande domstolspraxis från modern tid. Ett exempel på hur domstolarna dömt ifråga om friskrivningsklausul vid leveransavtal är rättsfallet NJA 1979 s 478.
7.2 Bakgrund
Rättsfallet NJA 1970 s 478 behandlar tvist avseende handelsköp av trävaror. Säljaren ansåg, att denne friskrivit sig från ansvar gentemot köparen, vid utebliven leverans från dennes råvaruleverantör, genom en klausul i köpeavtalet. Frågan i tvisten var således huruvida parterna i köpeavtalet ingått en friskrivningsklausul och under vilka förutsättningar köparen hade blivit bunden av denna.
Köpeavtalet avsåg leverans av abachiträ från Elfenbenskusten och diskuterades över ett telefonsamtal. Vid denna tidpunkt lade parterna grunderna för avtalet gällande kvantitet, pris, dimensioner och leveranssätt. Köparen skulle, samma dag som telefonsamtalet ägde rum, träffa avtal med den byggnadsfirma som i sin tur skulle köpa träet, och krävde därför telegrafisk bekräftelse på överenskommelsen. Säljaren avsände den 17 april ett telegram med en bekräftelse, vilket även framhöll att “slutlig bekräftelse” skulle följa.
Den 29 april mottog köparen en orderbekräftelse i form av ett brev, vilket innehöll en reservation för force majeure. I marginalen av detta fanns tryckt, på tvären med fin stil, en utökad force majeure-klausul, vilken gav säljaren rätt att helt eller delvis avsäga sig
