Garantläran och intresset av en effektiv och rättssäker straffprocess

I samband med att de brott som begås med tiden har blivit allt mer komplexa och omfattande till sin karaktär har kraven på en produktiv brottmålsprocess ökat.146 Produktiviteten avser att på ett kostnadseffektivt sätt använda tid, personal och andra medel så att de resurser som läggs ner på ett ärende används på ett sådant sätt att det skapas rörelse i domstolar och myndigheter. 147

För att processen ska klassas som effektiv måste den uppnå sitt syfte, vilket därmed rimligen innebär krav på att den är tillräckligt kvalitativ. På så sätt torde effektivitet och rättssäkerhet vara sammankopplade. Det som avses med vad som nu anförts är att ett flertal snabbt avkunnade domar enbart kan ses som effektivt under förutsättning att de

145 _{Asp m.fl. (2013), s. 46.} 146 _{SOU 2013:17, s. 181.} 147 _{SOU 2013:17, s. 191.}

37

uppnår en viss kvalitet, det vill säga att de uppfyller kravet på tillräcklig rättssäkerhet. På motsvarande sätt torde en doms kvalitet ges mindre betydelse om processen i övrigt är ineffektiv.148

Vad avser garantläran kan det visserligen anses stå i strid med intresset av effektivitet och rättssäkerhet att bestämmelserna på området är så pass diffusa som de i nuläget är. Oklarheter i hur garantläran ska tillämpas torde medföra att domstolen vid varje fall tvingas göra en noggrann genomgång av omständigheterna i fallet, samt en omfattande utredning avseende rättsläget. Att domstolarna inte omedelbart kan konstatera huruvida en garantställning föreligger i ett visst fall torde dock inte påverka effektiviteten på ett nämnvärt sätt. Detta på grund av att juridiken i stort är komplicerad vilket innebär att någon form av utredning är nödvändig för att uppnå den nivå av kvalitet och rättssäkerhet som krävs för en godtagbar dom.

Vad som också är av vikt ur effektivitetssynpunkt är att garantläran har till syfte att begränsa den personkrets som genom sin underlåtenhet kan anses straffbar vid en specifik situation.149 Garantläran tar sikte på de enstaka fall där underlåtenhet anses lika straffrättsligt klandervärd som en aktiv handling. Därtill avgränsas personkretsen med följden att en ansvarsutredning inte nödgas göras, förutsatt att den underlåtande personen inte tillhör den begränsade grupp som kan omfattas av en garantställning. Genom sådana urskiljningar inskränks, av uppenbara skäl, antalet utredningar och väckta åtal, jämfört med vad som skulle ha varit fallet om en allmän skyldighet att bistå nödställda legat för handen.

För att vidare bedöma garantlärans överensstämmande med intresset av en rättssäker och effektiv straffprocess, jämfört med hur utslaget skulle bli om det istället förelåg en allmän handlingsplikt, kommer en kortfattad komparativ utblick att göras. Utblicken görs mot Norge, främst på grund av att landet i många avseenden rent juridiskt är likt Sverige, med skillnaden att den norska lagstiftningen innefattar en allmän skyldighet att bistå nödställda.150

Av den norska strafflagen följer att den som utan större uppoffring eller fara för sig själv eller för annan, som haft möjligheten att hjälpa någon som befunnit sig i livsfara, alternativt haft möjlighet att avvärja annan fara för människoliv så som eldsvåda, översvämning eller sprängdåd, men som trots denna möjlighet inte agerat för att avvärja faran riskerar att dömas för sin underlåtenhet.151

Den norska handlingsplikten avser således de fall då människoliv är i fara. Fokus ligger på den aktuella nödsituationen, men hur situationen uppkommit är av mindre betydelse.

148 _{Avseende detta stycke, jfr Rättsfonden, s. 52.} 149 _{Se avsnitt 2.3.}

150 _{Se SOU 2011:16, s. 45 där det norska systemet har legat till grund för bedömningen av huruvida} Sverige bör införa en så kallad civilkuragelag.

38

Handlingsskyldigheten är således gällande även när en person försöker begå självmord.152

Det kan alltså konstateras att den norska handlingsplikten är relativt omfattande.

Däremot ska den handlingspliktiges subjektiva uppfattning om huruvida dennes ingripande skulle ha haft någon faktisk inverkan för den nödställde läggas till grund för huruvida hans eller hennes underlåtenhet ska vara straffbar. I det fall en person har anledning att tro att ett ingripande kommer att vara verkningslöst ska straffansvar för underlåtenhet inte ådömas.153

Mot bakgrund av att underlåtenhetsbrott ansetts innefattas i den svenska brottskatalogen i vart fall i närmare 100 år bör det kunna sägas att den straffbara underlåtenheten i någon form har en bestående ställning i straffrättssystemet.154 Frågan är emellertid om det svenska eller norska systemet är bäst lämpat för att behandla underlåtenhetsbrott utifrån effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom effektiviteten tar sikte på att minimera antalet felaktigt friande domar, samtidigt som rättssäkerheten tar sikte på att minimera antalet felaktigt fällande domar, är det naturligt att svaret på frågan varierar beroende på vilket av de två intressena som värderas högst.155

Förutsatt att syftet med straffprocessen är att lagföra de som har begått brott är det svårt att säga vilket av de båda systemen som är bäst lämpat. Detta på grund av att det inte är samma personkrets som är föremål för lagföring i de båda länderna. Däremot torde det svenska systemet vara mer tidsekonomiskt med tanke på att garantläran begränsar antalet personer som kan bli föremål för en ansvarsutredning, till skillnad mot vad som är fallet med den norska allmänna handlingsplikten. Detta på grund av att det norska systemet rimligtvis kräver mer långtgående utredningar avseende exempelvis vilka personer som närvarat, vad respektive person gjort eller underlåtit att göra, huruvida en eventuell handling varit tillräcklig för att handlingsplikten ska anses uppfylld eller huruvida underlåtenhet varit ursäktad på grund av den handlingspliktiges subjektiva uppfattning om situationen.

Mot bakgrund av vad som framförts i avsnittet samt att kravet på effektivitet får anses vara förenat med ett krav på rättssäkerhet medför den, jämfört med i det norska systemet, begränsade omfattningen av brottsutredningar som krävs avseende underlåtenhetsbrott i Sverige att garantläran får anses förenlig med det sammanvägda intresset av en effektiv och rättssäker straffprocess.