Syftet med analysen är alltså att jämföra hur kvinnor och män skrivs fram i Hagdahls och Morbergs kokböcker. Detta har jag operationaliserat till att betyda textavsnitt som innehåller generaliserande eller normerande påståenden om kvinnor och män. Jag har systematiskt identifierat alla sådana påståenden som finns i de två böckerna. I Hagdahls bok har jag gått igenom de första kapitlen i boken, där Hagdahl bland annat beskriver matlagningskonstens historia och hushållets organisation, men har uteslutit de kapitel som innehåller recept, då dessa inte innehåller resonerande avsnitt utan endast serveringsförslag, ingredi enslistor och instruktioner. Morbergs bok har jag gått igenom fullständigt.
Jag har inte tagit med text som omnämner eller refererar till kvinnor eller män i allmänhet. I analysen har jag endast tagit med sådan text som innehål
ler påståenden med generaliserande anspråk om kvinnors och mäns natur eller egenskaper av typen män är djur, bakom varje man står en kvinna, alternativt före skriver hur kvinnor och män bör eller ska bete sig utifrån moraliska, samhälls nyttiga eller andra skäl, av typen kvinnan tige i församlingen, bra karl reder sig själv.
I Hagdahls kokbok fanns det en hel del uttalanden om kvinnor, och ett om män. Uttalandena förekommer framförallt i de avsnitt där Hagdahl skriver om husmoderns uppgifter. I dessa stycken får vi veta en hel del om vad Hagdahl menar att kvinnors sanna uppgift är.
För det första använder han här kvinna i singularis för att skriva om alla kvin nor, som om de tillhör en enhetlig grupp. Och det är hennes ansvar att familjen får god och närande mat:
(1) Det gamla anglosachsiska ordet lady betyder brytare eller utdelare af bröd och är ganska betecknande för qvinnans verkliga pligter. (1878–1879:34-35, kursiv här är spärrat i originalet)
Hagdahl använder sig av ordet ladys etymologi för att argumentera för tesen att den kvinna som vill bli kallad lady bör ägna sig åt husmoderliga plikter i stäl let för det mondäna latande som han insinuerar att modet just nu föreskriver henne. Kvinnornas plikt är alltså att se till att andra har att äta. Det är faktiskt därför kvinnor finns till överhuvudtaget, påstår han när han litet senare i texten helt frankt skriver att:
(2) Qvinnorna skapades af Gud för att laga mat. (ibid:38)
Här använder han sig av en religiös argumentation som blir (ofrivilligt?) komisk i sin blandning av högt (Guds skapelse) och lågt (matlagning). I samma avsnitt har han en hel del att säga om kopplingen mellan makt och kön. Han utgår ifrån premissen att kvinnor inte har makt (längre), men att det finns ett sätt att skaffa sig inflytande:
(3) Qvinnor, veten I, hvar I ännu kunnen föra spiran? Jag vill säga det upprigtigt: det är i köket. /…/ Det var en qvinna, som upptäckte, att djuren endast genom anlitande af magens herravälde kunde civiliseras, det vill säga göras tama, och att männen i detta hänseende hafva mycken likhet med djuren. (ibid.)
Makten kan de alltså endast skaffa via männen. (Och här ser vi också en tidig förekomst av analogin mellan män och djur, även om den används utifrån helt andra syften här än i debatten som fördes 2005 kring dokumentären ”Köns kriget”.) Hagdahl menar att kvinnan genom att ge mannen god mat kan tämja honom som man tämjer vilda djur. Det gamla talesättet om att vägen till man nens hjärta går genom magen kan kanske omarbetas litet: vägen till makten går genom mannens mage.
197
Karin Milles: Från ”qvinnan i midten” till ”mannen kom först”
En kvinna inte bara kan, hon också bör ha makt över köket. Och att ha makt över köket är inte så litet, menar Hagdahl. I Hagdahls värld är köket nämligen både världens och samhällets nav. Så här säger han om kvinnan som agerar centralperson i ett hushåll:
(4) Från den stunden erhöll ock qvinnan i midten av denna hushållning den värdigare och inflytelserikare ställning /…/ Hon blef förvaltare af de hopade skatterna, hon fick sig tilldeladt att bestämma måttet och arten af deras användande, på henne föll ansvaret för familjens förplägning i förhållande till skörden. /…/ husmodern vid den husliga härden är medelpunkten för denna samhällsordning. Så var det hos våra fäder, så är det ännu der, hvarest allt är rätt bestäldt, och så skall det äfven förblifva, om huslig sällhet skall trifvas på jorden. (ibid.:34)
Kvinnan, eller i alla fall den välbeställda husfrun med ansvar för familj och tjäns tefolk i ett hushåll, är alltså centrum i samhällsordningen, och den som ansvarar för och har makten över hur lyckliga vi är hemmavid.
Men det är en kvinna som är snävt definierad och vars uppdrag är ett och detsamma: att ta hand om sin make och sin familj. Vad mannen är och bör drö jer han mycket litet vid: det enda som sägs är att han är ett djur som kan tämjas med god mat.
Låt oss nu gå över till att se vad Per Morberg gör för påståenden om kvinnor och män etthundratrettio år senare. Märk väl att även om både Per och Inese Morberg är angivna som bokens författare, skriver texten tydligt fram just Per som avsändare. Denna Per ska dock inte förväxlas med den verkliga Per av kött och blod. Den Per Morberg vars uttalanden jag skriver om nedan är alltså den textuellt skapade personligheten, inte individen Per Morberg. Honom gör jag inga anspråk på att försöka beskriva eller tolka.
I Morbergs kokbok finns inte alls lika många generaliserande eller moralise rande påståenden om kvinnor och män. Dels är boken som sagt mycket mindre omfångsrik, dels innehåller den inte de rådgivande partier om hushållets organi sering som Hagdahls kokbok gör.
De två avsnitt som finns förekommer båda i självbiografiska avsnitt. Det första avsnittet handlar om en resa till Italien, som Per och hans fru har gjort, och där filosoferar han över folk han ser på gatan:
(5) Vi såg män som är män och kvinnor som är kvinnor. Italienarna är bra på det. Äldre män, iförda mjuka lammullströjor, som sitter med sin kaffe på tavernan, djupt engagerade i ett samtal eller lojt läsande en tidning. Kvinnor som trippar hemåt med en nybakad pane under armen. (Morberg 2009:96)
Det här verkar vid ett första påseende vara en generaliserande utsaga endast om italienska kvinnor och män. Jag har ändå tagit med det då resonemanget som
förs vilar på en premiss om kvinnors och mäns egenskaper. För att uttrycket ”män som är män och kvinnor som är kvinnor” ska bli meningsfullt krävs det att läsaren går med på att det finns kvinnliga respektive manliga egenskaper, men att inte alla kvinnor och män har dessa. Vilka dessa egenskaper är, förblir outsagt, och det är oklart om de egenskaper som han beskriver hos de italienska männen och kvinnorna han ser på gatan är exempel på dessa typiska egenskaper, eller bara ytterligare beskriver dem. Bär en riktig man lammullströja och en riktig kvinna bröd under armen?
Den andra förekomsten, som också fått bidra med föredragstiteln, är kanske intressantare. Den kommer i ett självbiografiskt avsnitt där Per funderar över att han fick fem döttrar. Ingen son har han fått, han som drömde om en son att gå ut och jaga med. Ibland känner han sig utanför i sin familj, då han tycker att döttrarna gaddar ihop sig tillsammans med sin mor emot honom. Och i slutet av denna betraktelse kommer så reflexionen:
(6) Fast i Bibeln står det att mannen kom först. Det är skönt att läsa. (ibid.:60)
Här generaliserar Per Morberg inte så mycket om mäns egenskaper som över ordningen mellan könen, då han söker tröst i Bibelns skapelseberättelse, som beskriver hur Adam skapades före Eva. Hur ska vi förstå det? Är Per Morberg en kristen fundamentalist? Eller ett manschauvinistiskt svin?
Låt oss titta på uttalandet igen. Kan det möjligen vara ironiskt menat? Är det så att han skojar lite med sig själv och sin stukade manlighet? Nu är ironi ett erkänt svårdefinierad strategi, men en någorlunda fungerande definition är att ironiska utsagor kännetecknas av en motsättning mellan utsagans ytspråkliga be tydelse och dess underliggande mening (Benwell 2004:9). Denna mening måste tolkas in med hjälp av kontextuella faktorer.
Hur kan en ironisk tolkning av Pers uttalande om Bibelns könsordning se ut? Ytspråkligt säger han att han gillar Bibelns syn på mannens och kvinnans inbördes ordning. Dvs. att han är en person som förespråkar en världsordning där mannen kommer före kvinnan. Men är detta en möjlig tolkning? Ja, Per Morberg har onekligen en image som machoman och buffel, och en bokstavlig tolkning av uttalandet förstärker denna image. Men det är också möjligt att tolka uttalandet som självironiskt. Att Per Morberg anspelar på sin välkända image och säger något överdrivet manschauvinistiskt för att på ett smålustigt sätt visa att han har distans till sig själv och sin image.
Vad skulle en sådan självironisk hållning kunna betyda? Det finns forskare som menar att ironi är typiskt för den postmoderna människan, att hon vägrar ta ställning eller erkänna färg. I så fall är uttalandet tidstypiskt, och talar endast om att kokbokens Per är ett barn av sin tid.
Men ironi kan vara mer än en tidstypisk hållning. Ironi kan också upprätt hålla ideologiska system eller maktasymmetrier som förlorat sin legitimering.
199
Karin Milles: Från ”qvinnan i midten” till ”mannen kom först”
Benwell (2004) har visat hur ironi kan reproducera förlegade könsstrukturer i manliga livsstilsmagasin. Genom att använda ironi i anslutning till sexistiska el ler stereotypa uttalanden kan livsstilsmagasinen reproducera reaktionära åsikter utan att behöva ta ansvar för dem.
Är det att hårdra tolkningen att se Per Morbergs uttalande som ett exempel på detta? Att påståendet gör det möjligt för kokbokens Per att visa upp en ma choattityd, utan att han kan ifrågasättas för denna i dagens samhälle rätt förlega de hållning? Det är ju bara en roll han spelar! Det här är en komplex fråga, som naturligtvis inte kan få något definitivt svar här. Det är också viktigt att framhålla att kokbokens Per skrivs fram som en person med fler egenskaper än mansgrisig het. Kokbokens Per beskriver sig också som känslosam, duktig på att sticka, fäst vid sin fru, intresserad av jakt och förtjust i grönsaker. I framtida studier hoppas jag kunna teckna en mer komplex bild av kokboksprofilen Per Morberg.
Slutsatser
Vad kan vi då dra för slutsatser av analyserna ovan? Ja, för det första kan det konstateras att kvinnor och män skrivs fram på olika sätt i de två kokböckerna. Hagdahl skriver mycket mer: det fanns minst fyra avsnitt med generaliserande och normerande påståenden om (framförallt) kvinnor, medan det bara fanns knappt två i Morbergs kokbok. Hagdahl skriver också mer i varje avsnitt.
För det andra är Hagdahl mer explicit normerande. Han har stora anspråk på att veta hur det gick till i forntiden, och han vet hur det bör gå till i nutiden för att vi ska få sällhet på jorden (1878–1879:34). Och det är kvinnors beteenden som ska normeras.
Morberg har inte ambitionen att reglera kvinnors och mäns plikter i hushål let. Hans uttalanden om kvinnor och män, deras egenskaper och plats i kosmos fungerar i stället mer som underliggande premisser för allmänna reflexioner över livet. Hans uttalanden har en raljerande eller självironisk ton, och det är inte alltid klart hur de ska förstås.
Hagdahl lägger alltså mer krut på att legitimera en könsordning än Morberg. Skulle man undersöka olika legitimeringsstrategier (van Leeuwen 2008), skulle man antagligen finna såväl auktoritets- som rationalitetsargument som vädjan den till moraliska och vad van Leeuwen kallar mytopoetiska argument. Morberg å sin sida legitimerar möjligen sin syn på kvinnans och mannens plats i univer sum med hänvisning till Bibelns auktoritet, men det är som sagt svårt att veta hur detta textstycke ska förstås.
Skillnaderna mellan Hagdahls och Morbergs kokböcker när det gäller hur de skriver fram kön verkar ha en analogi i böckernas bildmaterial. Låt oss därför avsluta jämförelsen mellan kokböckerna med att se på hur de väljer att avbilda kronärtskockor! (Av upphovsrättsliga skäl kan bilderna tyvärr inte reproduceras här.)