Jannika Lassus
Inledning
Kultur är ett svårdefinierbart och mångbottnat begrepp som vi ibland försöker
undvika, för som forskare vill vi ju inte generalisera och måla upp stereotypa uppfattningar om olika grupper av människor. Det är ändå viktigt att språkvetare inte bortser från kulturella frågor, utan i stället gör sig en uppfattning om vad kultur är, eller vad den kan vara, och hur kultur blir synligt i kommunikationen människor emellan, eller i kommunikationen mellan en medborgare och myn dighet. När vi talar om myndigheter, språk och kultur måste vi vara medvetna om att vi är produkter av vår egen kultur, vi delar kulturella scheman (Wellros 2004) och när vi talar om hurdana andra ”är” så säger vi kanske mer om oss själva (Börestam 2005).
I denna artikel granskas begreppen kultur, myndighet och myndighetsspråk. Jag bygger på tidigare myndighetsspråkforskning, till exempel rapporten Medborgare
och myndigheter, och resonerar vidare om kommunikationen mellan medborgare
och myndighet med hänsyn till begreppet kultur. (För en mer ingående diskus sion och fler definitioner, se Lassus 2010.)
Med begreppet kultur avses här ideologier, värderingar och traditioner som delas av gruppmedlemmarna. Kulturer kan vara majoritetskulturer, som till ex empel den svenska kulturen i Sverige, eller minoritetskulturer, som till exempel den finlandssvenska kulturen i Finland. I våra nordiska länder styrs myndig hetsverksamheten av majoritetskulturen och majoritetsspråken. Majoritetskultu ren och majoritetsspråket präglar inte bara myndigheterna och myndigheternas verksamhet, utan hela lagstiftningen i samhället. Kultur ses också som något in lärt, som en ”mental programmering” (Hofstede & Hofstede 2005) och därmed ses kultur som något som möjligen går att omprogrammera. Kultur är knutet till språk, eftersom språk är ett av uttrycksmedlen för en kultur.
Det finns en viss överlappning mellan kultur och diskurs. I denna artikel ut går jag från begreppet kultur snarare än diskurs, och tyngdpunkten i mitt resone mang ligger på myndighetskommunikationen i Sverige. Vissa avstickare görs till Finland och myndighetskommunikationen på svenska i Finland.
Nationalencyklopedin definierar en myndighet som ett vidare begrepp än en förvaltningsmyndighet. Den senare utgör en ”självständig organisatorisk en het inom den statliga eller kommunala förvaltningen”, medan det i begreppet
myndighet även inkluderas domstolar. Definitionerna anger dock inte vilka myn
digheternas uppgifter är. I den nordiska kultursfären har vi en uppfattning om att myndigheters uppdrag är att verkställa olika uppgifter som är nödvändiga
157
Jannika Lassus: Kultur i myndighetskommunikationen
för att upprätthålla samhällsordningen. Därmed har en kommunal eller offent ligrättslig institution också karaktären av en myndighet, vilket till exempel den finländska förvaltningslagen (434/2003) slår fast i och med att lagen också gäller ”kommunala myndigheter”. Inom ramen för språkforskning kan samhällsinsti tutioner som utövar offentlig makt kallas för myndigheter eller institutioner, men vi ska vara medvetna om att alla institutionella maktutövare inte alltid är myndigheter.
Då det inte finns enbart en myndighet utan flera, kan vi följaktligen anta att det inte finns enbart en myndighetskultur och inte enbart ett myndighets språk. Däremot kan antas att majoritetskulturen och majoritetsspråket påverkar myndighetskulturerna och myndigheternas språk. Vidare kan det vid en speci fik svensk myndighet som Försäkringskassan råda en myndighetskultur som är typisk för Försäkringskassan och som delar diskursiva drag med andra svenska myndigheter som är verksamma i samma svenska samhälle under samma tids period.
Myndighetskommunikation
De svenska myndigheternas språkanvändning har undersökts ur flera olika syn vinklar under snart fyrtio års tid. En myndighet som synats i särskilt stor ut sträckning är dagens Försäkringskassa (Löfgren 1980, Mårtensson 1987 & 1988, Lind Palicki 2010, Lassus 2010). Språkforskarna har fäst vikt vid hur Försäkrings kassan bemöter sina klienter eller kunder, i praktiken är det ordet ”du” och dess referenter som stått i centrum för ett flertal undersökningar.
Myndighetskulturerna har inte undersökts i stor utsträckning, men ett be grepp som under 1980-talet myntades för att beskriva relationen mellan en svensk myndighet och medborgare är informalisering eller rentav intimisering (Mårtensson 1987, 1988). Informalisering innebär en förändring i tilltal och andra ordval, men också med avseende på kommunikationssättet. Informalise ringsprocessen har inte upphört, utan den söker nya former och har möjligen övergått i ansvarsgörande (Ohlsson & Rahm 2009). I dag står till exempel För säkringskassans klienter inte längre i kö på ett kontor för att träffa en handläg gare personligen, utan olika slags elektroniska tjänster och självbetjäning har ersatt den personliga kontakten.
Huruvida informaliseringsprocessen närts av språkvårdens insatser för att göra myndighetsspråket begripligare, eller enbart av en allmän demokratiserings process i Sverige, är svårt att avgöra. Resultatet ser vi i dag, då klarspråk i dagens Sverige verkar vara ett stilideal (Hanell 2011:61) hos informatörer och andra textproducenter. I dag har de svenska myndigheterna ett nytt, utvidgat uppdrag att informera på minoritetsspråk och invandrade språk. Om klarspråksnormerna så som mottagaranpassningen har genomförts i svenska myndigheters texter på andra språk än svenska är outforskat. Forskningen på detta område har börjat
för finskans del (se t.ex. Tolvanen 2012 och i denna volym). En intressant fråga är om en myndighet ger samma bild av sig själv på olika språk, eller om bilden är olika beroende på vilket språk vi använder?
Det finns några gemensamma ideal eller värderingar i myndigheternas kom munikation med medborgarna i Sverige. Dessa normer är i en del fall stadfästa i lagar. Klarspråk är en norm som värderas högt i svenska myndighetskulturer. Språklagen slår fast att ”Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt” (SFS 2009:600 § 11). Andra gemensamma principer och värde ringar som styr myndigheternas arbete finns nedskrivna i förvaltningslagen. I den svenska förvaltningslagen (SFS 1986:223) står det till exempel att myndig heterna ska informera, vägleda och ge råd i lämpliga mängder. De ska dessutom vara tillgängliga och hjälpsamma, svara i telefon och på e-post. Motsvarande bestämmelser finns i den finländska språklagen (423/2003) och förvaltningsla gen (434/2003), dock är den finländska förvaltningslagen mindre detaljerad med avseende på kommunikationskanalerna.
Förutom dessa anvisningar om kommunikationssätt och servicegrad styrs myndigheternas kommunikation av språklagen. Den svenska språklagen stipu lerar att man i första hand använder svenska och i andra hand de nationella minoritetsspråken i kontakten med myndigheterna:
10 § Språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska.
I annan lag finns särskilda bestämmelser om rätt att använda nationella minori tetsspråk och annat nordiskt språk.
När det gäller skyldigheten för domstolar och förvaltningsmyndigheter att anlita tolk och att översätta handlingar finns det särskilda bestämmelser.
11 § Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. 12 § Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.
(SFS 2009:600 Språklag)
Om det svenska språket representerar majoritetskulturen så kan minoritetssprå ken ses representera minoritetskulturer. Inom ett lands gränser finns det alltså flera olika kulturer; tanken om ett land med ett folk och ett språk har ingen grund i verkligheten i vår tid. Vår tid präglas av en global rörlighet, frivillig eller ofrivillig. När det gäller andra språk än svenska och nationella minoritetsspråk säger lagen att var och en har rätt att ”utveckla och använda sitt modersmål” (§ 14), men i paragraferna om myndighetskommunikation nämns endast möj ligheten till tolk och översättningar.
Frågan är hur myndigheterna bättre kunde ta hänsyn till klienternas kultu rella heterogenitet. Att förstå en anvisning, vare sig den finns på webben eller i en tryckt broschyr, kräver en förståelse av den kulturella kontexten (jfr Westman
159
Jannika Lassus: Kultur i myndighetskommunikationen
1981 om läsning av lagtext). Därmed borde myndigheterna i sin kommunika tion med klienterna ta hänsyn inte enbart till vilket språk som används i kom munikationen (se t.ex. Riktlinjer för översättningar i Försäkringskassan) utan också vilka begrepp som kräver närmare utredning och vilka som kan tas som givna – en kulturell mottagaranpassning som berör i första hand innehållet.
Myndigheter har naturligtvis flera andra uppgifter än enbart att kommuni cera med medborgare. Kommunikationen med dem som behöver myndigheter nas tjänster är ändå en viktig del av verksamheten. I figur 1 finns en schematisk bild av hur en myndighet kan resonera kring språkval. Myndigheten måste ta ställning till vilka språk som behövs och vilka texter som ska finnas på de olika språken. I den finländska språklagen (423/2003) fastslås till exempel att myndig heter inte behöver översätta allt från finska till svenska, utan att det är tillräckligt om den viktigaste informationen når alla medborgare.
Myndighet/Institution
Har flera verksamheter, bland annat information och kommunikation Informationen ges på:
majoritetsspråket i landet minoritetsspråken i landet främmande språk i landet
text 1, text 2, text 3, text 4 text 1, text 2, text 3 text 1, text 2
Figur 1. Språkval i myndighetskommunikationen
I dag är det vanligt att myndigheterna har informationsavdelningar som tar hand om gränssnittet mot medborgarna. Det produceras en hel del texter av olika slag: webbinformation, tryckta broschyrer, kortare infoblad, anvisningar, instruktioner, årsberättelser och mycket mera. Vissa institutioner, som Folkpen sionsanstalten (FPA) i Finland, har både översättning och parallell produktion av texter (Lassus 2010, Tolvanen 2012), medan andra inte har samma tradition av översättningsverksamhet utan lägger all översättningsverksamhet utanför in stitutionen. En del texter ges ut både på majoritetsspråket och på ett eller flera minoritetsspråk, och dessutom har de flesta myndigheter i dag någon informa tion på så kallade främmande språk, till exempel engelska. Som de olika breda kolumnerna i figur 1 visar, finns det vanligen inte lika mycket information på alla språk.
Minoritetsspråket kan vara en ”gammal” minoritetskultur i landet, till exem pel samerna i Finland och Sverige. Det kan också vara en ”inflyttad” minoritets kultur i ett land. Inflyttningen kan ha pågått under lång tid och i flera omgångar, som de finsktalande i Sverige och rysktalande i Finland. Minoritetskulturen kan också vara ung i ett land, och därmed väcks frågan om assimilation och anpass ning som kan leda till att minoritetsspråken och minoritetskulturerna i landet kan försvagas eller gå under. Myndighetsinformation på ett minoritetsspråk kan
vara ett sätt att göra språket levande och gångbart i det nya landet, det får status. Det är också möjligt att ett språk är minoritetsspråk i ett land och majoritets språk i ett annat land. Så är fallet till exempel när det gäller svenskan och finskan i Finland och Sverige. I sådana situationer kan den kulturella kontexten ändå vara olika.