I detta kapitel redogör jag för urvalet av gymnasieskolor och yrkeslärare i min forskning. Jag visar hur intervjuerna genomfördes, vilken roll jag hade i den samkonstruktion som intervjusituationen utgjorde och hur intervjuerna transkriberades. Jag beskriver också hur livsberättelserna konstruerades, hur yrkeslärarnas profiler skapades och hur återkommande teman avseende de sätt på vilka yrkeslärare möter och undervisar sina elever trädde fram. Jag redogör dessutom för hur jag analyserade materialet med fokus på undervisningsmål och -strategier som kom till uttryck i yrkeslärarnas livsberättelser. Avslutningsvis beskriver jag hur jag hanterat etiska aspekter i studien och diskuterar forskningsresultatens trovärdighet.
Val av gymnasieskolor och yrkeslärare
Mitt urval av skolor och yrkeslärare gjordes med ambitionen att få en bred variation av yrkeslärarerfarenheter och gymnasieskolor med industriprogram18 (jfr Mishler, 1999). Lärares födelseland var därför en
viktig utgångspunkt i urvalet av intervjupersoner. Avsikten var dock inte att använda födelseland som förklarande faktor eller att jämföra Sverigefödda kontra utlandsfödda lärare.
Urvalsprocessen började med att jag i augusti 2010 samlade in information om de gymnasieskolor som då utbildade elever på industriprogrammet för att i nästa steg kontakta deras yrkeslärare. För detta förfarande tog jag Gymnasieguiden (2010) till hjälp. Enligt Gymnasieguiden fanns 235 gymnasieskolor i Sverige som erbjöd utbildningar inom industriprogrammet. De var uppdelade i tre skolformer; kommunala gymnasieskolor, friskolor samt industrigymnasier. Utifrån ambitionen om variation bestämde mig för att ha samtliga tre skolformer i min studie. Eftersom jag ville ha med personer med olika erfarenheter hade jag också bestämt mig för att ha yrkeslärare med svensk respektive utländsk bakgrund. Utifrån Skolverkets (2009) statistik visste jag att antalet yrkeslärare med utländsk bakgrund var cirka 6 % av det totala antalet verksamma yrkeslärare på gymnasieskolor. Om jag slumpmässigt skulle välja gymnasieskolor fanns således en risk att jag inte skulle få med några yrkeslärare med utländsk bakgrund. Därför började jag med att, som ett första steg, kontakta yrkeslärare med utländsk bakgrund för att i nästa steg använda dem som länkar mellan mig och
18 I detta avsnitt kommer jag att skriva ”industriprogrammet” i stället för ”industritekniska programmet”, detta eftersom urvalet genomfördes före hösten 2011 innan
yrkeslärare med svensk bakgrund. Jag ringde till alla de 235 gymnasieskolorna, berättade om min forskning och frågade om de hade yrkeslärare på industriprogrammet med svensk och med utländsk bakgrund. Trettio skolor svarade att de hade yrkeslärare med både svensk och utländsk bakgrund. Jag kontaktade rektorerna på dessa trettio skolor och berättade om mig själv, om min forskning och att jag skulle vilja intervjua skolans yrkeslärare. Direkt efter telefonsamtalen skickade jag också ett mail till varje rektor (bilaga 1) där jag skrev om mig själv och min forskning samtidigt som jag bad rektorerna att vidarebefordra mailen till de yrkeslärare som hade utländsk bakgrund. Efter detta var det tretton yrkeslärare med utländsk bakgrund på nio skolor som återkom till mig och talade om att de ville bli intervjuade. De kontaktade mig antingen via mail eller via mobil, arbetstelefon och hemtelefon. Jag ringde upp dem som hade visat intresse via mail för att vi skulle höra varandras röster och bli bekanta. På så vis pratade jag med alla yrkeslärare med utländsk bakgrund som ville medverka i min forskning. Under samtalen frågade jag hur många yrkeslärare som arbetade på skolans industriprogram och hur många av dem som hade utländsk bakgrund och hur många som var svenskar. Jag skickade också ett mail till varje yrkeslärare med utländsk bakgrund och tackade för visat intresse (bilaga 2). I mailet berättade jag lite mer om mig själv och om min forskning. Jag bad också yrkesläraren att berätta om mig och min forskning för sina svenska kolleger på industriprogrammet och be dem att kontakta mig om de ville medverka i min studie. Det var alltid någon eller några svenska lärare som visade intresse av att medverka. De flesta visade intresse via mail och några via telefonsamtal och några ville veta mer om min forskning innan de svarade ja. Slutligen hade jag tretton yrkeslärare med utländsk bakgrund och tretton yrkeslärare med svensk bakgrund från nio gymnasieskolor som ville medverka i min forskning.
Att genomföra livsberättelseintervjuer med tjugosex yrkeslärare från nio gymnasieskolor skulle generera ett omfattande intervjumaterial vilket kunde vara svårt att hantera under doktorandutbildningen. Med sikte på att ha variation i erfarenheter och variation av gymnasieskolformer valde jag åtta yrkeslärare i olika åldrar med svensk och utländsk bakgrund, med eller utan pedagogisk universitetsexamen, med både pedagogisk universitetsexamen och teknisk akademisk examen och med olika lång yrkeslärarerfarenheter. Yrkeslärarna med utländsk bakgrund är födda i olika länder. I mitt urval tog jag även hänsyn till yrkeslärares variationer av klass och kön. Jag antog dock att på industritekniska programmet var olikheter mellan samhällsklasser obefintliga och att arbetarklassen var stor och dominerande. Även med utgångspunkt i Skolverket (2013) betraktas industritekniska programmet som ett mansdominerat program där väldigt
få kvinnor arbetar som yrkeslärare. Jag har ändå en kvinnlig yrkeslärare som medverkande i mitt avhandlingsprojekt.
Yrkeslärarna i min forskning var verksamma på en kommunal skola och på en friskola i en och samma storstad samt på ett industrigymnasium i en industrikommun19. I avhandlingen kallar jag den kommunala
gymnasieskolan för Turninggymnasiet, friskolan för Millinggymnasiet och industrigymnasiet för Drillinggymnasiet20. Hösten 2010 hade
Turninggymnasiet sjuttiofyra studerande på industriprogrammet, Millinggymnasiet åttiotre studerande på industriprogrammet och Drillinggymnasiet trettiofem studerande på industriprogrammet. I tabell 1 ger jag en sammanfattande bild av vilka dessa yrkeslärare är och vilka kurser de undervisar i. Samtliga yrkeslärare, förutom en, intervjuades två gånger. Av tabellen framgår även information om längden på genomförda intervjuer.
Tabell 1: Sammanfattande tabell av medverkande yrkeslärare i min forskning och de genomförda intervjuerna
Namn Ålder
Ht 2010 Födelseplats Skola Antal år arbetserfarenheter som yrkeslärare Ht 2010
Undervisnings-
kurs(er) inom Intervju-timmar – Ht 2010
Intervju- timmar – Vt 2012
Anders 34 Född i
Sverige Drilling- gymnasiet 1 CNC-teknik 1:35 Avslutade sin tjänst Ht 2011 Jasmin 48 Född utomlands Drilling- gymnasiet 3 CNC-teknik, Produktionsteknik 1:32 1:17 Oskar 21 Född i Sverige Drilling- gymnasiet 2 CNC-teknik, Mät-, styr- och reglerteknik 1:08 1:13 Johnny 52 Född i
Sverige Milling- gymnasiet 12 VVS-teknik, Svetsteknik 1:15 1:48 Petter 37 Född
utomlands Milling- gymnasiet 1 VVS-teknik, Svetsteknik 0:50 1:40 Goran 48 Född utomlands Turning- gymnasiet 9 CNC-teknik 1:22 1:45 Henry 55 Född
utomlands Turning- gymnasiet 12 Svetsteknik, Plåtteknik 0:56 1:03 Leif 53 Född i
Sverige Turning- gymnasiet 19 CNC-teknik 1:20 2:24
19
I avhandlingen används begreppen storstad, medelstor stad, glesbygdskommun och industrikommun i enlighet med SCB:s (2014) kommungruppsindelning.
20
Genom denna urvalsprocess kom jag att på industriprogrammet i de tre olika skolformerna möta yrkeslärare med vitt skilda livserfarenheter.
Intervjuer
Som jag tidigare skrev är mitt forskningsintresse yrkeslärares livserfarenheter. Erfarenheter går inte att observera och med en enkätundersökning skulle jag ha arbetat med på förhand differentierade kategorier, vilket innebär att erfarenheternas nyanser kunde döljas bland enkätsvaren. Jag valde således en narrativ ansats där yrkeslärarna under intervjuer berättade för mig om sina erfarenheter.
Jag genomförde femton intervjuer med åtta yrkeslärare Anders, Jasmin, Oskar, Johnny, Petter, Goran, Henry och Leif. Yrkeslärares liv kan naturligtvis inte återges med några ord, men i varje beskrivning som yrkeslärarna ger finns unika händelser som jag som forskare kan ta vara på (jfr Mishler, 1999). Jag utgick från att yrkeslärarna genom berättandet skulle reflektera över sina erfarenheter (jfr Freeman, 2010) och skapa mening kring det upplevda livet (jfr Bruner, 1986). Utifrån Goodson och Choi (2008) visste jag att deras erfarenheter kunde få olika nyanser och berättas i olika versioner. Jag visste också att yrkeslärarna utifrån de frågor jag ställde till dem valde vilka erfarenheter som skulle berättas framför andra. Jag utgick med utgångspunkt i Bruner (1986) från att yrkeslärare, som alla människor, har levt ett liv med ett oräkneligt antal erfarenheter. Under tre till fyra timmar berättade de för mig om delar av detta liv. De konstruerade om sina erfarenheter utifrån vad de mindes av en mängd olika händelseförlopp i tid och rum och utifrån vad de tyckte var viktigt för mig att veta (jfr Bruner, 1986). Detta kunde innebära att de inom de få intervjutimmarna ville visa sig för mig som goda yrkeslärare och följaktligen talade om vad som krävs för undervisning på industritekniska programmet.
Inför de första intervjuerna kontaktade jag yrkeslärarna via mail eller telefon. Detta var i början av höstterminen 2010. Alla yrkeslärare blev enligt överenskommelse intervjuade på sina respektive skolor. Intervjuerna med lärare som var verksamma på en och samma skola genomfördes individuellt, men under samma dag. Inför intervjuerna gjorde jag en intervjuguide (bilaga 3) som skickades via mail, några dagar före varje intervjutillfälle, till varje yrkeslärare. Intervjuguiden var gemensam för alla yrkeslärare och användes under intervjuerna som stöd för minnet. Under intervjuerna ställde jag öppna frågor (jfr Goodson & Sikes, 2001; Goodson & Hargreaves, 2003) och bad yrkeslärarna att berätta om sin uppväxt, sin utbildning och sitt yrkesliv. Om de svarade
kortfattat, till exempel, min barndom var bra, ställde jag följdfrågan: På vilket sätt var din barndom bra?
Mitt modersmål är persiska men avhandlingsarbetet har genomförts på svenska. Detta medförde vissa konsekvenser redan under intervjugenomförandet. Ett problem kunde vara att jag i vissa enstaka fall inte förstod vad intervjupersonen menade. Detta problem åtgärdade jag på så vis att jag frågade yrkesläraren vad han menade med ordet eller uttrycket. Dessutom spelade jag in alla genomförda intervjuer. Vissa ord eller uttryck som jag under intervjuandet inte uppmärksammade hörde jag då oftast i efterhand när jag lyssnade på intervjun. Under transkribering och analys av intervjumaterialet såg jag att yrkeslärarna ofta hade återvänt till vissa erfarenheter och gett fördjupade beskrivningar av dem. Exempelvis kunde en yrkeslärare återkomma till sin lärlingsutbildning och berätta om lärlingsutbildningens uppbyggnad, kunskapsinnehåll, sina egna lärare på lärlingsutbildningen, och så vidare. Detta tolkade jag som att yrkesläraren ville berätta mer om erfarenheterna av dessa delar av livet än andra erfarenheter (jfr Lieblich, Tuval-Mashiach, & Zilber, 1998). Jag blev nyfiken på att veta mer om dessa erfarenheter och vid andra intervjutillfället ställde jag då nya frågor för att få djupare förståelse för yrkeslärarens lärlingsutbildning.
Inför det andra intervjutillfället kontaktade jag respektive yrkeslärare via mail eller telefon i början av vårterminen 2012. Också den andra intervjun genomfördes med yrkeslärarna på deras skolor. Varje intervju utfördes återigen individuellt, men nu på olika dagar för att jag ville lägga mer tid på varje intervju. Jag visste nu också att det var arbetsamt att genomföra flera intervjuer under en och samma dag. Under andra intervjutillfället hade jag också en intervjuguide med mig, men den var nu individuell utifrån de delar av yrkeslärares livserfarenheter som jag var nyfiken på att få veta mera om. Precis som vid första intervjutillfället skickade jag intervjuguiden till respektive yrkeslärare via mail, några dagar före varje intervjutillfälle (bilaga 4).
Jag vill också tillägga att jag gav varje yrkeslärare en kopia av respektive transkription. De hade på så vis möjligheter till att läsa sitt intervjumaterial och kommentera det. I transkriptionerna tog jag bort ljud som ää, aa, um och även pauser för att yrkeslärarna inte skulle störa sig på det talade språket utan i stället vara uppmärksam på innehållet. Kommentarerna kom både via mail och telefon och rörde exempelvis hur många år yrkeslärarna hade arbetat som yrkesutövare eller som yrkeslärare, deras fritidsintressen i barn- och ungdomen, deras föräldrars arbete, om deras föräldrar fortfarande fanns i livet eller inte. På detta sätt har innehållet i
det yrkeslärarna har berättat om, utifrån det socialkonstruktionistiska perspektivet, skapats i en samkonstruktion mellan mig och dem. Det finns med andra ord en viss relation mellan de erfarenheter som berättaren berättar om och den betydelse forskaren har för forskningen (se t.ex. Karlsson, 2006; Pérez Prieto, 2006b). Jag ska strax diskutera och ge några exempel på den roll jag har haft i intervjuandet, men innan jag går in på detta känns det relevant att berätta något om mina livserfarenheter.
Den nionde berättarens livserfarenheter
Åtta yrkeslärare berättar om sitt liv i min forskning, men det finns också en nionde berättare och det är jag. Min roll som deltagare i samtalen samt mitt sätt att vara kan inte bortses från i detta arbete (jfr Karlsson, 2006). I detta avsnitt försöker jag, liksom Pérez Prieto (2006b, s. 28), som skriver om ”en femte berättare, författaren”, skriva om mitt liv som den nionde berättaren och åskådliggöra min roll som forskare i intervjusituationen. Jag skriver här fram några av mina livserfarenheter med utgångspunkt i det som kan ha direkt betydelse för mina intervjuer:
Jag är född i Irans huvudstad Teheran, är gift och har två barn. Jag är uppvuxen i en medelklassfamilj där båda mina föräldrar är akademiker. Jag uppfattade att mina föräldrar brydde sig om mig och mina syskon på alla möjliga sätt och att vi skulle ha en god framtid genom universitetsutbildning var viktigt för dem. Grundskolan och gymnasiet klarade jag av utan några svårigheter och efter gymnasieutbildning gjorde jag militärtjänsten i det pågående kriget mellan Iran och Irak. I kriget blev jag skadad i min högra arm vilket så småningom ledde till att jag lämnade Iran som nittonåring och kom ensam som flykting till Sverige. I slutet av 80-talet, efter att jag fått permanent uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige, började jag som ung man utan någon akademisk utbildning arbeta som diskare på en restaurang och senare som verkstadsarbetare på ett företag. I verkstaden började jag arbeta med enkla arbetsuppgifter, men jag kom också nära människor som besatt fantastiska svarv- och fräskunskaper. Dessa människor var svarvare och fräsare som av råmaterial kunde tillverka högkvalitativa arbetsstycken som användes i olika industrier, bland annat i flyg- och bilindustrin. Jag lärde mig så småningom använda datoriserade svarv- och fräsmaskiner inom verkstadsindustrin och arbetade som CNC-operatör på ett par små företag i ett antal år. Jag studerade dessutom på Komvux parallellt med mina arbeten för att få behörighet att studera på universitet. Senare började jag studera industriell elektronik på universitet och både under studietiden och efter att jag fick min universitetsexamen arbetade jag på ett internationellt företag inom data och elektronik.
I slutet av 90-talet blev elektronikbranschen drabbad av lågkonjunktur och företaget där jag arbetade lade ner sin verksamhet på grund av låg orderingång både på den ort där jag hade min anställning och i ett antal orter runt om i Sverige. Jag började då på nytt studera på universitet, denna gång till gymnasielärare inom yrkesprogram. Medan jag studerade till lärare och även efter att jag tog min lärarexamen i yrkesämnet industriell elektronik för verksamhet i gymnasieskolan arbetade jag som yrkeslärare och undervisade i kurser inom CNC-teknik samt el och elektronik på en gymnasieskola. Vidare tog jag en filosofie magisterexamen i pedagogiskt arbete. År 2009 blev jag antagen som doktorand i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet.
Min roll i intervjusituationerna
Som tidigare nämnts berättade jag om mig och min forskning för yrkeslärarna innan de valde att medverka. Alla lärare visste om att jag varit yrkeslärare på elprogrammet och på industriprogrammet. För mig var det en fördel att forska om industriprogrammet där jag själv undervisat. Jag kände mig bekväm i det och kunde driva min forskning med erfarenheter från det. Detta kunde även innebära att yrkeslärarna tog för givet att jag förstod de termer och begrepp de använde. Ett exempel på detta är intervjun med Anders där jag och Anders talade om bristande yrkeskunskaper hos eleverna i årskurs tre:
Anders: Jag tycker inte att de ens kan grunderna fast de är årskurs tre. Många av dem vet inte ens vad en dubbdocka21 är för något.
Hamid: Nej, okej, men vet de inte vad en dubbdocka har för funktion?
Anders: Nej, alltså, jag är inte så säkert på det om de vet det. Jag ser ibland att, någon i alla fall såg jag igår, som skulle svarva av en längd och axeln wobblade och han bara fortsatte (skratt), och med hög matning också (skratt).
Hamid: Ojdå, snygg yta! (skratt) Det är bara dra på en mutter sen (skratt).
Anders: Precis, liksom gängad yta (skratt), ja, som du ser så, jag försöker ju framförallt lära dem grunder, upplägg av ISO-program liksom hur starten ser ut och slutet ser ut och, nästan mallar man fyller i, mycket sånt får man göra då.
Jag och Anders kompletterar varandras meningar med termer som vi båda två förstår och vi kommer så småningom fram till att Anders framförallt
21
försöker lära ut grundkunskaperna i stället för att jag, om jag inte var insatt i området, kanske skulle ha fastnat på begreppet dubbdocka och undrat vad det var för något. Denna samkonstruktion kräver en del förförståelse från min sida. Exempelvis berättar Anders om grunder, men vilka grunder berättar han om? Han går inte djupare in på vad han menar med start och slut eller med ISO-program, eftersom han antagligen utgår ifrån att jag förstår vad han säger.
Yrkeslärarna visste också att jag är iranier och att mitt modersmål är persiska. Detta kunde innebära en viss oklarhet för yrkeslärarna om hur mycket svenska jag kunde. Ett exempel på det finns i intervjun med Johnny där han talar om elever som studerar på industriprogrammet, men som inte klarar av industriarbete.
Hamid: Men, i verkstan, hur kan du undervisa en sån elev som inte ens kan skruva in en skruv? På vilket sätt kan du? Hur lägger du din undervisning?
Johnny: Det är svårt va! Vi säger, vissa har tummen mitt i handen. Hur ska jag förklara? Vissa fixar inte det. De har inte det i ryggmärgen. De är alltså inte födda för att vara yrkesarbetare, men vi kan inte heller säga, nej, tyvärr, den här utbildningen grejar du inte. Det är kanske hans sista chans här.
Johnny tror antagligen att jag inte vet vad uttrycket ”vissa har tummen mitt i handen” betyder. Han fortsätter med ”Hur ska jag förklara?” och sedan börjar han med att förklara för mig med olika formuleringar att vissa elever inte är kapabla till att bli yrkesarbetare. Utifrån hur jag uppfattas kan intervjupersonen utveckla eller nyansera det de berättar på ett sätt som gynnar mig (jfr Andrews, 2007; Bertaux, 1981). Att jag är doktorand, man, invandrare, tidigare yrkeslärare och så vidare kan ha inspirerat de yrkeslärare som har utländsk bakgrund att berätta för mig om sina liv som invandrare och deras läraryrken på ett sätt som de trodde att det skulle vara relevant för mig (jfr Pérez Prieto, 2003).
Det är också så att de erfarenheter som yrkeslärare med utländsk bakgrund berättar om för mig leder mig till mina erfarenheter som invandrare och som yrkeslärare. Exempelvis tar Jasmin och Goran som har invandrarbakgrund hänsyn till min bakgrund som invandrare när de berättar för mig om sina liv. Jasmin säger till exempel: ”Du vet, som invandrare måste man hela tiden kämpa och visa att man är duktig …” och Goran säger: ”Det är väldigt många från våra länder som kommer hit och har utbildning med sig och inte får utöva det här, utan de gör något helt annat”. Även de svenskfödda yrkeslärarna berättar om sitt liv utifrån
att de vet min ställning som invandrare, doktorand, tidigare yrkeslärare och så vidare och de säger det de tror att jag vill höra. Leif berättade att