På grund av det här arbetets omfattning och redan omfattande komplexitet kommer jag bara beröra genus alldeles kort. Detta är för att redan i den inledande analysen av materialet, i själva intervjuerna, tycktes det att det gick att skönja genusbaserade tendenser mellan informanterna. Kvinnorna i studien har en tydlig riktning mot normkritik medan männen har en tendens att prata om annat eller ta en indirekt ställning i motstånd mot normkritiskt arbete. En manlig informant beskriver vad jag tolkar som en diskurs inom utbildningen där normkritiska ställningstagandet är norm och det går att skönja en slitning hos informanten mellan det man lär sig är gott
lärarskap och yttrandefrihet eller konstnärlig frihet. Informantens beskrivning finner
stöd i de andra informanternas utsagor där normkritik beskrivs som en självklarhet eller en metod som används, men utan att förståelsen för normkritisk pedagogik eller för begreppet norm alltid är speciellt djup. Motståndet som uppstår går att jämföra med det som Schantz (2007) tar upp i sin avhandling och går att härleda till en upplevelse av en rådande maktordning där det implicita motståndet mot det normkritiska tillvägagångssättet blir en motmakt-handling:
Jo men att..jag skulle väl säga lite att det är, kan vara underförstått att vi delar liksom...lite åt vad man säger ett politiskt spår, politiska uppfattningar eh..eh.. vi går vänsterut vi är...ah kanske inte är på allt men.. vi är liksom intresserade av genuspedagogik å vi slåss för hbtq-rättigheter, vissa kanske är mer aktivistiska än andra och såhär. (Informant 4, presenterar manligt)
Citatet ovan berättar om avvikandet från normen om normkritik som motmakt-handling om man sätter ihop det med citatet nedan som kommer från samma informant senare i intervjun. Det första citatet handlar om normer inom lärarutbildningen och det andra citatet (nedan) handlar om konflikten mellan det konstnärliga och det pedagogiska och rör utbildningen.
Jag upplever att det finns ganska mycket det hära som är..ehm..en kränkthetskultur, en offerkofta som många tar på sig , och en sån..kultur vill jag, tycker jag ändå det finns möjligheter när man jobbar med teater att..kanske komma ifrån. (Informant 4, presenterar manligt)
Tillsammans bygger de två citaten en bild om ett inre motstånd dels mot sociala påtryckningar men också mellan politisk åskådning och de lärdomar man dragit under utbildningen, som bygger vidare på de sociala påtryckningar som kan finnas inom gruppen. Förutom dessa citat så uttrycker sig informanten nämligen nyanserat och “väger upp” dessa citat med sådana som tidigare nämnda “det kan vara [egennamn] konstnären, sen [egennamn] pedagogen kanske rör sig mer mot att, ehh...mot ett normkritiskt förhållningssätt.”. Just formuleringen “kränkthetskultur” blir i sammanhanget väldigt intressant eftersom det i kombination med ordet “offerkofta” ger en bild av en grupp människor som gör sig själva till offer och förflyttar skuld från den som kränker någon till den som blir kränkt. Uttalandet antyder tydligt att det är ett val att blir kränkt samtidigt som det man skulle kunna bli kränkt av inte definieras vidare utan förefaller allmängiltigt. Lingvistiskt kan man alltså säga att “kränkthet” förkastas i allmänhet och kopplas samman med svaghet, något som i det maskulint-hegemoniska förknippas med det kvinnliga i negativ bemärkelse.
De här kanske äldre texterna är ju mer manliga skådespelare t ex om jag då har en klass med mycket fler, eh, kvinnligt kodade elever så kanske man kan liksom, jag vet inte... bearbeta texten eller välja en annan text eller... bara helt enkelt rollsätta över kön liksom skit samma. Eh att det inte ska vara begränsande liksom på nåt sätt för att utforska karaktären i handlingen. (Informant 2, presenterar kvinnligt)
Ovanstående citat är ett exempel på en av de kvinnligt kodade informanterna i samtal om norm inom teatern. Den här informanten talar mer utifrån ett elevperspektiv snarare än ur ett jag-perspektiv. Fokuset är alltså skiftat från jaget och den konstnärliga uppfattningen till att processen och skapandet inte ska vara begränsande för eleven exemplifierat i ett fall med fler kvinnligt kodade skådespelare i en pjäs med manligt kodade roller. Informanten fortsätter senare och uttrycker att det vore svårare att arbeta på samma sätt med könsöverskridande rollsättning med manligt kodade elever än med kvinnligt kodade dito.
I intervjuerna framträder ytterligare en intressant tendens som skiljer sig mellan informanternas presenterade kön: de kvinnligt kodade informanterna lyfter båda två den övervägande andelen kvinnor som utbildar sig till teaterlärare medan de manligt kodade informanterna inte gjorde det och de kvinnligt kodade informanterna är dessutom mer benägna att tala om nedbrytande normer baserade på utseende, ursprung och andra faktorer som individen inte har någon kontroll över, medan manligt kodade informanter har en större benägenhet att tala om faktorer som driv, vilja och talang i
högre grad. Däremot har alla informanter en liknande bild av den ideala skådespelaren
enligt (teater)branschen: en vit, normsmal och medellång man mellan 25-50 år.
Gemensamt för informanterna, och flera av de teman som lyfts i detta kapitel, är uppfattningen om eller frånnärvaron av en korrekthetsnorm - till viss mån i relation till en politisk korrekthet, men också i relation till styrdokument, till kunskapen hos praktiserande lärare och till utseende och beteende. En samling normer som tillsammans skapar en bild av den korrekta läraren. Ytterligare en gemensam nämnare var att samtliga informanter lyfte teatertexten som bärare av normer, specifikt i relation till kön och genus. Manliga pjäsförfattare som Strindberg, Shakespeare och Ibsen nämndes som exempel i negativ bemärkelse och istället lyftes behovet av att använda sig av kvinnliga dramatiker istället. Nämnvärt är också att informanterna i samtal om normer och makt inte i någon utsträckning talade om ras, funktion eller sexuell läggning men dessa ämnen upplevdes som hängandes i luften under intervjuerna, som en elefant i rummet, som det frånnärvarande i diskursen.
Diskussion
Studiens syfte är att undersöka hur blivande teaterlärare talar om maktstrukturer och normer i teater och teaterundervisning. Till min hjälp hade jag tre frågeställningar som jag kommer försöka besvara i följande kapitel. Frågeställningarna är som följer:
❖ Hur talar teaterlärarstudenter om makt och normer i teater?
❖ Hur talar teaterlärarstudenter om makt och normer i teaterundervisning?
❖ Hur identifierar teaterlärarstudenterna sig själva i relation till konstnärskap och läraruppdrag?
För att besvara dessa frågor kommer jag ta stöd i bakgrund och tidigare forskning, och diskutera den i relation till min analys. I analysen identifierade jag fyra tydliga diskursiva teman i Avståndstagande, Andrafiering, Identifikation och Inre motstånd. Jag identifierade också genusbaserade tendenser inom studien och redogjorde för dessa, samt identifierade några av de normer som återfinns i studiens material. Det visade sig i mitt resultat att informanternas uppfattningar om norm och makt i teatern skiljer sig från det som uppfattas i Schantz (2007) beskrivning och de förhållanden som skulle komma till mer allmän kännedom under #metoo 2017. Det som ter sig styrande inom teaterlärarutbildningen är enligt analysen av informanternas utsagor en korrekthetsnorm som samlar de sociala normer om beteende, kunskap, politisk inriktning och utseende som visat sig.