Det stipulerades ovan att principen om fri bevisprövning innefattar principen om fri bevisföring. Det innebär att det finns få begränsningar rörande den bevisning som en part får lägga fram i en process. I enlighet med 35 kap. 6 § RB ankommer det vidare på parterna att svara för bevisningen. Bestämmelsen präglas av dispositionsprincipen och innebär att domstolen inte ex officio får inhämta bevisning i dispositiva tvistemål. Det sagda innebär att det inte alltid är möjligt för domstolen att meddela en materiellt riktig dom i dispositiva tvistemål, eftersom den inte alltid kan få tillgång till allt relevant beslutsunderlag. En part kan alltså självmant välja att inte åberopa viss bevisning. Det behöver dock inte anses likvärdigt med att parten på förhand har avstått från att, vid händelse av tvist, inkomma med viss typ av bevisning. Det faktum att en viss processuell regel faller inom parternas processuella dispositionsfrihet behöver alltså inte innebära att parterna har rätt att avtala om densamma också innan en process. På sina håll i doktrinen har det dock pläderats för att processuella avtal bör äga giltighet med stöd av dispositionsprincipen.252 Lindell anför t.ex. beträffande bevisöverenskommelser att de ”[…] är en följd av avtalsfriheten och strider inte mot dispositionsprincipen, som ju utgör en återspegling av parternas rätt att sluta avtal på förmögenhetsrättens område.”253 Det är givet att bevisöverenskommelser inte strider mot dispositionsprincipen. Däremot torde det kunna hävdas att dispositionsprincipen inte sträcker sig utanför processens ramar på det sätt Lindell synes mena.254
Det finns alltså en skillnad mellan att under en pågående process välja att vidta, eller att inte vidta, en processhandling, och att redan på förhand genom avtal ha reglerat frågan.255 Som ovan redogjorts för föreligger det en skillnad mellan civilrättsliga handlingar och processhandlingar. Medan civilrättsliga handlingar är bindande gentemot motparten har en processhandling i princip endast betydelse i den rättegång den vidtas. Väl i en process vidtar också parterna
251 Se ovan under avsnitt 2.5.2.
252 Se t.ex. Lindell, Partsautonomins gränser, s. 123 ff. 253 Se Lindell, Civilprocessen, s. 144 f.
254 Jfr Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 332.
255 Se Larsson, Dispositionsprinciper och dispositiva regler, s. 595 f.; Maunsbach, Avtal om rätten till
processhandlingar med full insikt i vad tvisten handlar om. Det är då upp till parterna att avgöra vilka ansatser tvisteföremålet är värt och att inte inkomma med viss bevisning kan t.ex. framstå som det mest ekonomiskt fördelaktiga alternativet i en viss situation. Annorlunda förhåller det sig om parterna långt tidigare ingått ett avtal om att avstå från att förebringa viss bevisning. I det läget framstod avsägelsen kanske inte så betydelsefull som den senare kom att bli.256 Det ska noteras att det givetvis kan förhålla sig så att båda parter agerar i enlighet med bevisföringsavtalet och underlåter att förebringa sådan bevisning som uttryckligen är undantagen. Att hävda att avtalet i ett sådant fall får processuell giltighet är emellertid felaktigt, eftersom domstolen inte gjort någon bedömning av det. Det handlar istället om att parterna utnyttjat dispositionsfriheten i denna fråga i enlighet med 35 kap. 6 § RB. Fråga om bevisföringsavtalets processuella giltighet uppstår först om någon av parterna agerar i strid med avtalet.257
Om den processuella ogiltighetsprincipen omfattar bevisöverenskommelser blir den avgörande frågan som sagt huruvida det finns lagstöd för att bevisföringsavtal äger processuell giltighet. Ett undantag från principen om fri bevisföring återfinns i 35 kap. 1 § 2 st. RB där det stipuleras att ”[v]ad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.” Med denna lokution avses att den fria bevisföringen kan inskränkas genom regler där visst bevis ges exklusivitet i förhållande till andra, med följden att ingen annan bevisning får läggas fram för existensen av ett visst rättsfaktum.258 Frågan kan härvidlag ställas vad som inryms i begreppet ”stadgat” i bestämmelsen. Kan ett upprättat avtal mellan två parter anses ”stadga” ett visst bevismedels exklusivitet, med följden att parterna inte får lägga fram annan bevisning?
Svaret är inte helt givet, men torde vara nekande. Den rimligaste uttolkningen av bestämmelsen är nämligen att den endast tar sikte på lagregler.259 Ekelöf anför t.ex. att det ”[i] några fall uppställs i lag en begränsning i bevisföringen […]”260 [Kursivering tillagd.] När processlagberedningen uttalade sig om bestämmelsen vid dess införande beskrevs den vidare som ”[…] en erinran, att särskilda regler gälla om vissa slag av bevis.”261 Att termen ”regler” används kanske inte kan tas till intäkt för att det endast handlar om lagregler. Ett avtal upprättat mellan två parter torde däremot svårligen låta sig hänföras under begreppet ”regler”. Därtill utgjorde samtliga exempel som anfördes av processlagberedningen just lagregler.262
Sammanfattningsvis torde inte 35 kap. 1 § 2 st. RB ge stöd för en slutsats innebärandes att två parter, med bindande verkan för domstolen, kan avtala om exklusiva bevismedel. Till detta ska också läggas att en teleologisk tolkning av 35 kap. 1 § RB ger vid handen att det andra stycket i paragrafen inte borde tolkas som en rätt för parter att inskränka den fria bevisföringen, som
256 Jfr Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 332. 257 Jfr med bevisvärderingsavtal nedan under avsnitt 4.3.
258 Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s. 41. Ett exempel på en sådan regel återfinns i 9 kap. 28 § jordabalken (1970:994) om lagakraftvunnen arrendesyn. Det stadgas där att en syn som inte klandrats gäller som fullt bevis och inte kan motbevisas.
259 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 348 ff. Jfr Lindell, Civilprocessen, s. 610. 260 Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s. 41.
261 Se SOU 1938:44 s. 378.
kommer till uttryck i paragrafens första stycke. Ett viktigt ändamål bakom principen om fri bevisföring torde nämligen vara att främja materiellt riktiga domar. Därtill är det tydligt att principen fyller en betydelsefull funktion vad gäller parternas rättigheter i domstolsprocessen.263 Om 35 kap. 1 § 2 st. RB tolkas som att parterna genom avtal kan inskränka principen om fri bevisföring, skulle den i sådana fall riskeras att urholkas, eftersom dess syften till viss del skulle gå förlorade.
Det ovan sagda gäller specifikt för bevisföringsavtal om exklusiv bevisning. Beträffande bevisföringsavtal generellt finns det även skäl att diskutera ytterligare en bestämmelse, nämligen 35 kap. 7 § RB. I denna paragraf anges de fem möjligheter som domstolen har att avvisa bevisning.264 De bestämmelser som skulle kunna få relevans för bevisföringsavtalens del torde främst vara 35 kap. 7 § 1 – 3 p. RB, där det stadgas att viss bevisning får avvisas om den är utan betydelse, inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan. Om bevisning åberopas i strid med ett uttryckligt avtalsvillkor kan man följaktligen fråga sig om domstolen kan avvisa bevisningen i enlighet med någon av dessa ovannämnda punkter.265
Maunsbach menar att 35 kap. 7 § RB svårligen torde kunna användas av domstolen som grund för att avvisa bevisning som förebringats i strid med ett avtalsvillkor mellan parterna.266 I de fall domstolen avvisar bevisning bör den nämligen inte ägna sig åt några komplicerade eller djupgående analyser. Ett exempel på en omständighet som gör att bevisning kan avvisas med stöd av 35 kap. 7 § 1 p. RB är t.ex. att käranden i ett skadeståndsmål önskar bevisa att svaranden agerat vårdslöst, trots att den relevanta skadeståndsregeln föreskriver strikt ansvar.267 Det ska sålunda framstå som förhållandevis självklart att bevisningen kan avvisas i enlighet med någon av punkterna i 35 kap. 7 § RB. Det måste ifrågasättas om domstolen på förhand verkligen kan veta vilken relevans olika bevis skulle kunna komma att få, utan att dessförinnan göra en mer ingående prövning.268
Även Lindskog har diskuterat huruvida 35 kap. 7 § RB kan användas av domstolen för att avvisa bevisning som förebringats i strid med ett avtalsvillkor. Hans uppfattning är att domstolens möjligheter att avvisa bevisning i enlighet med paragrafen är beroende av hur parten väljer att lägga upp sitt yrkande om avvisning. Lindskog menar, likt Maunsbach, att domstolen inte bör kunna avvisa bevisning om en part hävdar att så bör ske med hänvisning till en avtalad begränsning av rätten att förebringa bevisning.269 Däremot menar han domstolen kan konstatera att viss bevisning är utan betydelse i enlighet med 35 kap. 7 § 1 p. RB och därmed avvisa den, om parten istället hänvisar till att parterna civilrättsligt åtagit sig att följa
263 Jfr prop. 2004/05:131 s. 157.
264 Paragrafen gäller för alla mål och alla typer av bevis. För tvistemål specifikt finns även regler för avvisande av bevisning som prekluderats, se t.ex. 42 kap. 15 § RB. Preklusionsreglerna behandlas inte närmare i denna framställning.
265 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 329. 266 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 329 ff. 267 Se Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, s. 623. 268 Jfr Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 330. 269 Se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 56, not 186.
bevisöverenskommelsen.270 Enligt Lindskog utgör följaktligen inte det processuella avtalet per se hinder för parten att åberopa andra bevismedel. Sådana bevismedel kan dock konstateras sakna betydelse, och därför avvisas, till följd av de civilrättsliga verkningar som avtalet innebär. Det framstår inte orimligt att det skulle kunna förhålla sig på detta vis, men inte heller som självklart. Det kan åtminstone ifrågasättas om domstolen bör agera på olika vis beroende på vilken grund som parten åberopar för sitt yrkande om avvisande. Oaktat vilken grund för yrkande om avvisning som parten använder sig av, så åsidosätts ju principen om fri bevisföring om parten inte tillåts förebringa viss bevisning. Lindskogs resonemang är intressant och tänkvärt, men i vilken mån en domstol kan avvisa bevisning när den civilrättsliga avtalsbundenheten åberopas som grund måste ändå sägas vara oklart.