J U R I D I C U M
Bevisöverenskommelsers giltighet i den svenska
civilprocessen
Hanna Green
HT 2019JU101A Examensarbete inom juristprogrammet, 30 högskolepoäng
Examinator: Erika Lunell
Sammanfattning
Förevarande framställning belyser den problematik som uppstår när två parter, med stöd av den civilrättsliga avtalsfriheten, ingår avtal hänförliga till processrättens område, s.k. processuella avtal. Processuella avtal är ett begrepp som saknar en allmängiltig definition, men gemensamt för avtalen kan sägas vara att de reglerar någon typ av processuell fråga. I denna framställning behandlas bevisöverenskommelser, vilka är en typ av processuella avtal. En bevisöverenskommelse upprättas mellan två parter på samma sätt som ett sedvanligt civilrättsligt avtal, men avtalet tolkas även som en instruktion till domstolen att handla i enlighet med partsavtalet, vid händelse av tvist mellan parterna.
Uppsatsen tangerar följaktligen två skilda rättsområden, civilrätt och processrätt, men fokuserar på de processuella effekterna av bevisöverenskommelser. Civilrätten och processrätten styrs av disparata ändamål vilket får till följd att en bevisöverenskommelse, när den väl åberopas i domstol, kanske inte får den processuella effekt som parterna avsett vid avtalsslutet. Svensk rätt har länge präglats av en restriktiv syn på processuella avtal, i enlighet med ett uttalande av Lagrådet som gjordes vid införandet av den nuvarande rättegångsbalken (1942:740). Innebörden av uttalandet har sedermera kommit att benämnas som den processuella ogiltighetsprincipen och innebär att processuella avtal per se är ogiltiga, om inte lagstöd som stadgar motsatsen finns.
I framställningen diskuteras gränserna för den processuella ogiltighetsprincipen, i syfte att kunna utröna huruvida den omfattar bevisöverenskommelser. En analys av de befintliga rättskällorna ger vid handen att det i dag inte är möjligt att med säkerhet nå en slutsats kring gränserna för principen. Rättsläget måste följaktligen sägas vara oklart och frågan huruvida principen omfattar bevisöverenskommelser saknar ett svar. Givet att principen tolkas lexikaliskt i enlighet med det ursprungliga uttalandet så omfattar den även bevisöverenskommelser, vilket får till följd att lagstöd krävs för att avtalen ska vara processuellt giltiga. Av framställningen framgår att något sådant uttryckligt lagstöd inte har kunnat återfinnas.
Innehållsförteckning
Förkortningslista ... 3
1 Inledning ... 4
1.1 Bakgrund ... 4
1.2 Syfte och frågeställning ... 5
1.3 Avgränsningar ... 5
1.4 Metod och material ... 7
1.5 Disposition ... 10
2 Relationen mellan avtalsrätt och processrätt ... 11
2.1 Allmänt ... 11
2.2 Avtalsfrihet och avtalsbundenhet ... 13
2.3 Processuell dispositionsfrihet ... 14
2.4 Processuella avtal ... 18
2.5 Den processuella ogiltighetsprincipen ... 22
2.5.1 Bakgrund ... 22
2.5.2 Principens ställning i dag ... 23
3 Bevisöverenskommelser ... 31
3.1 Definition ... 31
3.2 Bevisföringsavtal ... 31
3.3 Bevisvärderingsavtal ... 34
3.4 Avtal om bevisbörda och beviskrav ... 35
4 Giltighet av bevisöverenskommelser ... 36
4.1 Inledande anmärkningar ... 36
4.2 Giltighet av bevisföringsavtal ... 36
4.3 Giltighet av bevisvärderingsavtal ... 39
4.4 Giltighet av avtal om bevisbörda och beviskrav ... 40
5 Avslutande kommentarer ... 45
Förkortningslista
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område
EKMR Den europeiska konventionen den 4 november 1950
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
EU-stadgan Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
HD Högsta domstolen
JT Juridisk Tidskrift
NJA Nytt juridiskt arkiv avdelning I
LSF Lag (1999:116) om skiljeförfarande
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
SOU Statens offentliga utredningar
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Processer i domstol är ofta både tidskrävande och kostsamma. Det kan vara bidragande anledningar till att parter ibland önskar styra över processen på något sätt. Det kan handla om att parterna är överens om ett visst bevisfaktum och önskar binda domstolen vid denna bedömning. Det kan också handla om att den ena parten önskar skaffa sig processtaktiska övertag över sin motpart och t.ex. söker avtala om begränsningar i motpartens bevisföring. För båda dessa syften kan bevisöverenskommelser användas. I denna framställning används begreppet bevisöverenskommelse som en sammanfattande term för bevisföringsavtal, bevisvärderingsavtal och avtal om bevisbörda eller beviskrav.1 Ett bevisföringsavtal reglerar frågan om vilken bevisning som ska få åberopas i en process medan ett bevisvärderingsavtal istället stipulerar vilket värde den åberopade bevisningen ska ha. Ett avtal om bevisbörda eller beviskrav reglerar placeringen av bevisbördan mellan parterna respektive beviskravets styrka. En bevisöverenskommelse är ett processuellt avtal.2 Begreppet processuellt avtal beskrivs och problematiseras senare i framställningen.3 Redan nu kan emellertid nämnas att det finns flera olika typer av avtal som brukar hänföras till kategorin processuella avtal. Som exempel kan nämnas skiljeavtal och prorogationsavtal. Med det förra avses enligt 1 § lagen (1996:116) om skiljeförfarande [cit. LSF] att parterna i dispositiva mål genom avtal kan komma överens om att tvister ska lösas av skiljenämnd, istället för av allmän domstol. Med det senare avses enligt 10 kap. 16 § rättegångsbalken (1942:740) [cit. RB] att parter genom avtal kan utpeka specifik domstol som ensam behörig att avgöra tvist mellan parterna.
Det finns flera anledningar till att parter kan tänkas vilja upprätta ett processuellt avtal av något slag. En fördel med en skiljedom är t.ex. att parterna kan komma överens om konfidentialitet,4 vilket kan attrahera parter som riskerar goodwill-förlust vid prövning i allmän domstol. Mellan kommersiella parter pågår ofta avtalsförhandlingar under lång tid, vilket kan leda till att avtalsunderlaget blir svåröverskådligt. En bevisöverenskommelse kan i sådana fall öka möjligheterna för parterna att förutspå utgången i en tvist och således göra att rättegångskostnaderna begränsas.5
Många bevisöverenskommelser torde vara civilrättsligt giltiga, d.v.s. giltiga mellan parterna. Den civilrättsliga giltigheten behöver dock inte gå hand i hand med den processuella giltigheten, d.v.s. frågan om domstolen är bunden av parternas avtal.6 När ett processuellt avtal väl aktualiseras i en process är det således inte självklart att det ger upphov till de verkningar som parterna avsett och varit överens om vid tidpunkten för avtalsslutet. Processrätten styrs av andra ändamål än civilrätten och det är givet att privata subjekt inte kan tillåtas att utforma
1 Se nedan under avsnitt 3.
2 Avtal om bevisbörda och beviskrav ses dock av många som civilrättsliga avtal, se nedan under avsnitt 4.4. 3 Se nedan under avsnitt 2.4.
4 Jfr SOU 1994:81 s. 62; Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 33 f. 5 Jfr Lindell, Partsautonomins gränser, s. 123.
processen på vilket sätt som helst. Men är det enligt svensk rätt över huvud taget möjligt att avtala om någon processuell fråga på förhand, innan en tvist uppkommit? Traditionellt sett har svaret på den frågan varit nekande, om det inte funnits lagstöd för avtalet i fråga. Synsättet har sin grund i ett uttalande från Lagrådet som gjordes vid införandet av den nuvarande RB. Innebörden av uttalandet har sedermera kommit att betecknats som den processuella ogiltighetsprincipen och innebär att avtal om processuella frågor är ogiltiga per se, om det inte finns lagstöd som ger parterna rätt att avtala om den aktuella frågan.7 Principen har dock ifrågasatts och problematiserats genom åren och det finns således skäl att diskutera dess ställning och tillämpningsområde i dag.
Det ovan sagda ger en liten inblick i problematiken med processuella avtal, inbegripet bevisöverenskommelser. Bevisöverenskommelser tangerar alltså två skilda rättsområden: avtalsrätt och processrätt. När bevisöverenskommelser aktualiseras i en process uppstår en konflikt mellan partsautonomin och processrättens ändamål och det förefaller inte vara klart hur domstolen ska bedöma dessa avtal. Frågan om bevisöverenskommelsers processuella giltighet är följaktligen det spörsmål som står i förgrunden för denna framställning.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med förevarande framställning är att redogöra för gällande rätt avseende bevisöverenskommelsers processuella giltighet i den svenska civilprocessen. En bevisöverenskommelse är ett processuellt avtal. Det saknas emellertid allmängiltiga definitioner av såväl begreppet processuellt avtal, som begreppet bevisöverenskommelse. Följaktligen behöver följande två frågeställningar besvaras:
• Vad är ett processuellt avtal? • Vad är en bevisöverenskommelse?
Enligt den processuella ogiltighetsprincipen är avtal i processuella frågor ogiltiga så länge det inte finns lagstöd som gör dem giltiga. Om den processuella ogiltighetsprincipen konstateras omfatta bevisöverenskommelser, innebär det att lagstöd krävs för att de ska vara processuellt giltiga. Sålunda behöver ytterligare två frågeställningar besvaras för att kunna uppfylla framställningens syfte:
• Omfattar den processuella ogiltighetsprincipen bevisöverenskommelser? • Finns det lagstöd som gör bevisöverenskommelser processuellt giltiga?
1.3 Avgränsningar
Det nämndes ovan att det finns flera olika typer av processuella avtal, t.ex. skiljeavtal och prorogationsavtal. Valet att utreda bevisöverenskommelser innebär att inga andra processuella avtal kommer att behandlas. Inom ramen för utredningen görs vidare ett antal avgränsningar. I framställningen behandlas bevisföringsavtal, bevisvärderingsavtal och avtal om bevisbörda
eller beviskrav. För dessa används den gemensamma termen bevisöverenskommelser. Avsikten är att denna indelning ska vara relativt heltäckande. Det finns emellertid många olika variationer av de typer av bevisöverenskommelser som behandlas. Det vore alltför optimistiskt att tro sig kunna genomföra en fullskalig analys av samtliga dessa, inom ramen för denna uppsats givna gränser. Sålunda har fokus varit att behandla de tre typerna mer övergripande. En ytterligare avgränsning är att framställningen enbart fokuserar på dispositiva tvistemål, vilket innebär att indispositiva mål lämnas därhän. Med dispositiva tvistemål avses mål där parterna är fria att träffa en förlikning om saken, till skillnad från vad som är fallet i indispositiva mål. I princip så är alla förmögenhetsrättsliga mål hänförliga till de dispositiva tvistemålen, medan t.ex. familjerättsliga mål hänförs till de indispositiva målen.8 Huruvida ett mål är dispositivt eller indispositivt avgörs inte av RB:s regler, utan av den materiella regleringen. Om den civilrättsliga regeln syftar till att skydda allmänna eller enskilda intressen, och alltså inte enbart rör parterna, innebär det ofta att ett mål med anledning regeln blir indispositivt.9 Anledningen till avgränsningen blir härvidlag tämligen självklar, eftersom andra hänsyn gör sig gällande i indispositiva mål. Bevisöverenskommelser torde alltså vara än mer problematiska i indispositiva mål, eftersom fler intressen än enbart parternas där måste beaktas. Vidare torde behovet av att använda sig av bevisöverenskommelser vara störst inom rent kommersiella förhållanden, vilket också är den utgångspunkt som ligger till grund för framställningen. Den praxis som diskuteras har dock ett vidare perspektiv än så, och även prejudikat där förhållandet rör näringsidkare och konsument beaktas. Det har att göra med att också sådana fall är av relevans för att diskutera den processuella ogiltighetsprincipens ställning i svensk rätt, särskilt med beaktande av att praxis på området är skral. En bidragande anledning till att det finns få prejudikat på området torde vara att många processuella avtal kommit att bedömas av skiljenämnd, istället för domstol. Denna framställning behandlar dock endast den processuella giltigheten av bevisöverenskommelser i domstol. Hur en skiljenämnd skulle bedöma frågorna är sålunda inte föremål för analys.
Det bör slutligen noteras att bevisöverenskommelser, och även processuella avtal över lag, kan sägas ha två sidor: en civilrättslig och en processuell. Det är möjligt att ett processuellt avtal kan sakna processuell giltighet, men likväl vara giltigt civilrättsligt.10 Det faktum att framställningen i flera delar tangerar gränsen mellan civilrätt och processrätt är inte utan betydelse. Tvärtom är det av relevans att diskutera skillnaden mellan dessa rättsområden för att kunna uppfylla syftet med framställningen på ett tillfredsställande sätt. Det bör dock framhållas att fokus i uppsatsen är de processuella aspekterna. När det talas om olika avtals giltighet avses sålunda processuell giltighet, om inte annat uttryckligen sägs. Civilrättsliga verkningar analyseras följaktligen inte mer än att några exempel ges i det följande.11
8 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 62. 9 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 62.
10 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 41. 11 Se t.ex. nedan under avsnitt 2.4.
1.4 Metod och material
Ett rättsvetenskapligt arbete har, oavsett om det rör sig om en promemoria, en uppsats eller en avhandling, så gott som alltid ett syfte som författaren ämnar uppnå med framställningen. Syftet i fråga kan givetvis variera, men ofta är det formulerat som något i stil med att fastställa gällande rätt rörande en specifik fråga. Valet av metod i en uppsats är beroende av dess syfte, och när syftet är att fastställa gällande rätt är det vanligt att rättsdogmatisk metod används. Den rättsdogmatiska metodens uppgift brukar nämligen beskrivas just som att fastställa gällande rätt.12 För denna uppgift sägs det att ett begränsat antal, allmänt accepterade, rättskällor tillåts användas: lagstiftning, förarbeten, prejudikat och doktrin.13 Att dessa fyra källor brukar beskrivas som de traditionella rättskällorna leder oundvikligen till frågan om det finns fler rättskällor inom svensk rätt. Och därtill: vad är egentligen en rättskälla? Ramberg använder begreppet som ett samlingsnamn på allt material som jurister hänvisar till och menar att det i svensk rätt finns fler än de fyra ovannämnda rättskällorna.14 Även Mellqvist ger begreppet rättskälla en vidsträckt innebörd och anför att det inte är någonting som är formellt begränsat, utan helt enkelt varje källa där juristen kan söka efter den gällande rätten.15 Andra, t.ex. Dahlman, uppvisar en striktare syn på begreppet som i mångt och mycket är en motpol till det tidigare anförda. Enligt Dahlman är begreppet rättskälla förbehållet de källor som har rättslig auktoritet.16 Att en regel innehar rättslig auktoritet innebär att den utgör handlingsskäl för att handla i enlighet med regeln. Man kan vidare göra en skillnad mellan auktoritetsskäl och sakskäl, där de förra är handlingsskäl p.g.a. härkomst och de senare är handlingsskäl p.g.a. innehåll.17 För att någonting ska vara en rättskälla krävs följaktligen, i enlighet med Dahlmans definition, att den är förenad med auktoritetsskäl.
Avgörande för om en viss källa klassificeras som en rättskälla är huruvida det finns en regel i rättsordningen som tilldelar källan denna status. En sådan regel benämns enligt den engelska rättsfilosofen Herbert Hart som erkänningsregel.18 Erkänningsreglerna i Sverige utgörs av rättsliga sedvanor och för att avgöra huruvida t.ex. förarbeten utgör en rättskälla behöver man sålunda ställa sig frågan om jurister tillämpar förarbeten som en rättskälla.19 Studerar man prejudikat inser man snart att domstolen använder sig av förarbeten i sin dömande verksamhet på ett sätt som indikerar att de har rättslig auktoritet. Följaktligen kan förarbeten sägas vara en rättskälla i svensk rätt.20
Det finns ingen allmänt accepterad definition av begreppet rättskälla. Eftersom begreppet saknar en fixerad mening, är det inte heller möjligt att hävda att en viss definition av begreppet
12 Se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43; Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s. 4; Olsen,
Rättsvetenskapliga perspektiv, s. 122.
13 Se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43. Jfr Kleineman, Rättsdogmatisk metod, s. 21. 14 Se Ramberg m.fl., Rättskällor, passim.
15 Se Mellqvist, Processrätt, s. 22.
16 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 57. 17 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 65.
18 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 61 med där gjorda hänvisningar. 19 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 62 f.
är korrekt.21 Däremot är slutsatsen i denna framställning att det är problematiskt att att ge begreppet rättskälla en så vidsträckt betydelse som t.ex. Ramberg och Mellqvist gör. För att kravet på förutsebarhet i så hög grad som möjligt ska kunna upprätthållas, måste juridiken stå på en fastare grund än så och således vara begränsad till ett färre antal rättskällor. Dahlmans sätt att definiera en rättskälla och avgränsa den gentemot andra källor förefaller därför vara lämpligare, även om vissa delar i hans resonemang rörande rättskällor kan problematiseras. Dahlman anför t.ex. att inte bara prejudikat, utan även hovrättsavgöranden, och i viss mån också tingsrättsavgöranden, har rättslig auktoritet och därför utgör rättskällor.22 Att hovrätter ibland hänvisar till ett avgörande med liknande omständigheter från en annan hovrätt och dömer i enlighet med det, förklaras av Dahlman som att avgörandet i fråga ses som ett handlingsskäl för domstolen att döma på samma sätt. Också underrättspraxis har således rättslig auktoritet enligt honom.23 Samtidigt anför han att doktrin inte är en rättskälla, eftersom det inte är tillräckligt att domstolar hänvisar till doktrin i sina domskäl. Det krävs därutöver att doktrinen behandlas som en rättslig auktoritet.24 Dahlman anför följande: ”Att domaren övertygas av argumentationen i verket är ett sakskäl, inte ett auktoritetsskäl.”25 Det sagda innebär förvisso inte att ingen doktrin kvalificerar sig som rättskälla, men att det likväl är felaktigt att använda begreppet för all doktrin.26 Vad Dahlman stipulerar om doktrinens avsaknad av auktoritetsskäl måste anses korrekt. Stringensen i hans argumentation kan dock ändå sägas dala, eftersom påståendet om att underrättspraxis innehar auktoritetsskäl framstår som dubiöst. Det är rimligare att anta att benägenheten att följa underrättspraxis inte är beroende av det faktum att det är en hovrätt som dömt, utan snarare bero på hållbarheten i argumentationen. Domskälen kan sålunda utgöra sakskäl i det enskilda fallet, men utgör inte per definition auktoritetsskäl.27 Med hänsyn till det ovan anförda antas det förhållandevis strikta synsättet i denna uppsats att det är lag, förarbeten och prejudikat som i svensk rätt utgör rättskällor.28 I framställningen används också i hög grad doktrinen som källa, men i strikt mening kan den inte benämnas rättskälla. Eftersom den saknar auktoritativ betydelse kan den närmast beskrivas som bidrag till den juridiska diskussionen.29 Tillämpningen av doktrinen skiljer sig sålunda från tillämpningen av rättskällorna och ett kritiskt förhållningssätt blir än viktigare här. Det är tydligt att all doktrin omöjligen kan sägas ge uttryck för gällande rätt, emedan t.o.m. ett till synes enkelt juridiskt spörsmål kan besvaras olika av olika rättsvetenskapsmän. Värdet av ett doktrinuttalande ligger således inte i att det framförs i doktrinen; det ligger i vad det är som framförs.
21 Jfr Frändberg, Begreppet rättssäkerhet, s. 25. 22 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 70. 23 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 70. 24 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 70 f. 25 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 71. 26 Se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 71.
27 Det sagda bör inte tas till intäkt för att en hovrättsdom aldrig kan vara förenad med auktoritetsskäl.
28 Det kan noteras att Dahlman även betraktar sedvanan som en rättskälla, se Dahlman, Begreppet rättskälla, s. 69. Den utgångspunkten tas inte i detta arbete, emedan sedvanans status som rättskälla är omdiskuterad och varierar mellan olika rättsområden. Dessutom torde den inom civilprocessrätten inte ha särskilt stor betydelse. 29 Se Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 203.
Den ovanstående diskussionen har främst handlat om användningen av material. Frågan om material ingår i metodfrågan, men metod är inte detsamma som material. Metoden handlar också om hur materialet tolkas.30 Med hjälp av rättsdogmatisk metod söker gällande rätt fastställas. Olika källor och texter används för denna uppgift och dessa tolkas och systematiseras, i syfte att åskådliggöra ett koherent system.31 Som exempel på tolkningsmodeller kan teleologisk tolkning och objektiv tolkning nämnas.32
Av det ovan anförda har framgått att den rättsdogmatiska metoden används för att beskriva gällande rätt, lex lata, vid en given tidpunkt. Att det är den rättsdogmatiska metodens uppgift synes det råda koherens om.33 Som ovan nämnt är också syftet med denna framställning att redogöra för gällande rätt avseende den processuella giltigheten av bevisöverenskommelser. Vid besvarandet av de fyra frågeställningar som är aktuella i framställningen används följaktligen rättsdogmatisk metod. Utanför syftet med uppsatsen förekommer det i mindre utsträckning, främst i det avslutande kapitlet, argument av de lege ferenda-karaktär, även om inga definitiva lösningar på problematiken presenteras. Huruvida den typen av argument är tillåtna inom rättsdogmatisk metod förefaller det inte råda enighet om.
Sandgren skiljer mellan rättsdogmatisk metod, rättsanalytisk metod respektive rättspolitisk metod.34 Han anför att rättsdogmatiken bör vara fri från rättsvetenskaparens värderingar, eftersom idealet är att två rättsvetenskapare som undersöker samma fråga ska komma till samma resultat.35 Argumentet förefaller rimligt, även om det inte kan uteslutas att redan de olika tolkningsläror som innefattas i rättsdogmatisk metod torde kunna leda till att resultatet på en fråga varierar mellan olika rättsvetenskapare, utan att för den skull egna värderande synpunkter varit avgörande. Sandgren menar vidare att den rättsanalytiska metoden lämpar sig för att analysera rätten och att i princip alla möjliga olika källor kan användas för detta syfte.36 Han anför att den rättsanalytiska metoden öppnar upp för en rättspolitisk argumentation, vilken har till syfte att analysera huruvida rätten bör ändras.37 Det sagda kan dock problematiseras något. Materialvalet ingår som sagt i metodvalet, men material är inte synonymt med metod. Följaktligen innebär ställningstaganden de lege ferenda inte nödvändigtvis att man beaktar fler källor än de som inryms inom ramen för den rättsdogmatiska undersökningen. Istället handlar det om att olika värden beaktas för att kunna förespråka en förändring av rättsläget. Den förordade lösningen varierar givetvis beroende på vilket intresse som sätts i förgrunden för den.38
30 Se Svensson, De lege interpretata, s. 218.
31 Jfr Svensson, De lege interpretata, s. 223; Peczenik, Juridikens allmänna läror, s. 259. 32 Jfr nedan under avsnitt 2.5.2.
33 Se t.ex. Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43; Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 201; Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s. 4; Olsen, Rättsvetenskapliga perspektiv, s. 111; Kleineman,
Rättsdogmatisk metod, s. 21.
34 Se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43 ff. 35 Se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 45. 36 Se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 45. 37 Se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 48.
38 Jfr Westberg, Domstols officialprövning, s. 57 som anför att en lösning kan skilja sig åt beroende om t.ex. ett rättssäkerhetsperspektiv eller ett processekonomiskt perspektiv väljs som ändamål.
Jareborg menar att rättsdogmatiken förknippas med en rekonstruktion av gällande rätt. Till skillnad från Sandgren menar han dock att detta inte innebär något hinder för att man inom rättsdogmatisk metod också kan gå utanför gällande rätt och vidga perspektivet, eftersom syftet är att finna nya och bättre lösningar på problem.39 Peczenik förefaller gå än längre och menar att ”[r]ättsdogmatiken innefattar […] värderande ståndpunkter. Dessa skiljer sig visserligen från rent moraliska sådana, eftersom bundna rättskällor har en mycket större vikt i rättsdogmatiken än i moralen. Rättskällornas juridiska relevans är dessutom uppenbar medan deras moraliska relevans är endast indirekt - - - Värderingarna utgör rättsdogmatikens nödvändiga beståndsdel.”40 Att moralen över huvud taget skulle ha någon plats inom rättsdogmatiken ifrågasätts dock på sina håll.41 För att uppnå den önskade koherensen i juridiska frågor är det istället rimligt att moralen bör sökas åtskiljas från juridiken. Peczeniks synsätt ligger följaktligen inte till grund för denna framställning. Istället kan det sägas att en snäv, positivistisk definition av rätten föranleder en tolkning som innebär att ställningstaganden om gällande rätt de lege ferenda principiellt faller utanför rättsdogmatikens sfär.42 I den mån normativa ställningstaganden om gällande rätt framförs i framställningen, får det sålunda sägas göras inom området för rättspolitisk rättsvetenskap.43
1.5 Disposition
Framställningen består, utöver detta inledande kapitel, av fyra kapitel. I kapitel två ges en överblick över det inte helt okomplicerade förhållandet mellan avtalsrätt och processrätt. I kapitlet behandlas skillnader mellan civilrätt och offentlig rätt, liksom skillnader mellan materiell och formell rätt. Principen om avtalsfrihet och dispositionsprincipen berörs. Särskilt uppmärksammas hur dessa korresponderar med varandra. Syftet är att ge en grund inför den kommande framställningen, eftersom relationen mellan civilrätt och processrätt är av stor betydelse för förståelsen av problematiken med bevisöverenskommelser. Kapitel två besvarar även den första av frågeställningarna, d.v.s. vad som är ett processuellt avtal. Därtill presenteras den processuella ogiltighetsprincipen och en diskussion förs om principens ställning i dag. Kapitlet mynnar ut i en slutsats om principens tillämpningsområde, särskilt vad gäller bevisöverenskommelser och söker därmed besvara den tredje frågeställningen. Kapitel tre besvarar den andra frågeställningen, d.v.s. vad som är en bevisöverenskommelse. I kapitlet redogörs för de tre olika typer av bevisöverenskommelser som är aktuella i framställningen. Principen om fri bevisföring, principen om fri bevisvärdering och begreppen bevisbörda och beviskrav presenteras även här, i syfte åskådliggöra problematiken med dessa typer av avtal. I kapitel fyra analyseras de olika bevisöverenskommelsernas giltighet och den fjärde frågeställningen besvaras för att uppfylla uppsatsens syfte. Framställningen avslutas med ett femte kapitel som, förutom att innehålla avslutande och sammanfattande kommentarer, också består av några resonemang de lege ferenda.
39 Se Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s. 4. 40 Se Peczenik, Juridikens allmänna läror, s. 250. 41 Se t.ex. Olsen, Rättsvetenskapliga perspektiv, s. 110. 42 Jfr Olsen, Rättsvetenskapliga perspektiv, s. 117.
43 Uttrycket rättspolitisk rättsvetenskap används sålunda med innebörden att t.ex. avsikten med rättsreglerna, samhälleliga behov eller konsekvenserna av regeln tillmäts betydelse för tolkningen av reglerna, se Olsen,
2 Relationen mellan avtalsrätt och processrätt
2.1 Allmänt
Juridikens mångfacetterade värld består av åtskilliga rättsregler. Dessa regler bildar ett system av regler som är omfattande och ofta förefaller svåröverskådligt. I olika sammanhang, t.ex. när reglerna ska tillämpas eller när de genom ny lagstiftning ska kompletteras, har det ansetts önskvärt att dela in dem i olika rättsområden.44 På så vis kan klarhet och översikt över materialet uppnås, vilket möjliggör analyser från olika perspektiv.45 I svensk rätt saknas en allmängiltig erkänd indelning, men en grundläggande och ofta använd indelning låter sig göras i civilrätt respektive offentlig rätt.46 Kortfattat kan det sägas att civilrätten reglerar förhållandet mellan privata subjekt, d.v.s. mellan såväl fysiska personer som mellan juridiska personer.47 Den offentliga rätten reglerar istället dels förhållandet mellan privata subjekt och det allmänna, d.v.s. stat, kommun och landsting, dels de offentliga subjektens inbördes relationer.48
Denna framställning behandlar som nämnts processuell giltighet av bevisöverenskommelser. Begreppet bevisöverenskommelse förklaras och problematiseras i ett senare skede av framställningen.49 Kort ska här endast nämnas att det handlar om ett avtal mellan två parter där avtalsinnehållet på något sätt rör bevisfrågor i händelse av tvist mellan parterna. Parternas avsikt med avtalet är således att det ska äga giltighet i en domstolsprocess. Frågor om avtalets processuella giltighet uppstår i regel också först när avtalet åberopas i en process.50 Det är sålunda tydligt att spörsmål som uppstår i anslutning till bevisöverenskommelser, men även processuella avtal över lag, kan sägas befinna sig i gränslandet mellan avtalsrätt och processrätt. Avtalsrätten som rättsområde tillhör förmögenhetsrätten, ett område som i sig är hänförligt till civilrätten.51 Att klassificera processrätten låter sig dock inte göras riktigt lika enkelt. Att hänföra processrätten antingen till civilrätten eller till den offentliga rätten kan te sig alltför kategoriskt, bl.a. till följd av att processrätten i sig består av civilprocessrätt, straffprocessrätt respektive förvaltningsprocessrätt. Dessa delområden uppvisar egentligen förhållandevis få likheter, även om den centrala lagstiftningen, RB, är gemensam för både civilprocessen och straffprocessen. Den gängse uppfattningen torde dock vara att processrätten i vid bemärkelse är hänförlig till den offentliga rätten.52 Med hänsyn till att domstolsprocessen trots allt handlar om offentlig maktutövning gentemot enskilda är en sådan slutsats rimlig.53 Stråken av den offentliga rätten är dock ännu tydligare inom förvaltningsprocessrätten än inom civilprocessrätten, men också flera delar av civilprocessen indikerar tydligt att det rör sig om ett förhållande mellan den enskilda och det allmänna, d.v.s. domstolen. Det sagda gestaltas t.ex.
44 Se Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 79.
45 Se Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 232. 46 Se Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 79 ff.
47 Se Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 80; Ramberg, Malmströms civilrätt, s. 26. 48 Se Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 80; Ramberg, Malmströms civilrätt, s. 26. 49 Se nedan under avsnitt 4.1.
50 Att avtalet i sig kan inverka på parternas agerande också innan en process är en annan sak. 51 Se Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 82 ff.
52 Jfr Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 81 f; Olivecrona, Rätt och dom, s. 11. 53 Jfr Lindell, Civilprocessen, s. 29.
av förekomsten av principen om jura novit curia, en princip som gäller såväl i de indispositiva tvistemålen som i de dispositiva.54
I fråga om förhållandet mellan civilrätt och processrätt är det vidare brukligt att göra en indelning i materiell respektive formell rätt, där civilrätten sägs tillhöra den förra, medan processrätten sägs tillhöra den senare.55 Frågan kan ställas vad som föranleder denna distinktion. Ett sätt att se på saken är att den materiella rätten innehåller handlingsregler för medborgarna, medan den formella rätten innehåller handlingsregler för domstolen.56 Mot denna beskrivning har emellertid viss kritik riktats.57 Ekelöf har t.ex. anfört att karakteriseringen inte ovillkorligt kan upprätthållas eftersom flertalet regler har dubbla adressater.58 Med detta menar han att såväl civilrättsliga lagar, som processuella lagar, innehåller bestämmelser som kan sägas utgöra både handlingsregler för de enskilda medborgarna och handlingsregler för domstolen. Ekelöf underbygger sin ståndpunkt med bl.a. ett exempel från köplagen (1990:931). 45 § köplagen stadgar följande: ”Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.” Enligt Ekelöf kan denna civilrättsliga regel förvisso ses som en handlingsregel för medborgarna, men den utgör också en handlingsregel för domstolen, eftersom det av regeln följer hur domstolen ska döma om prisfrågan blir tvistig mellan säljare och köpare.59
Det ovan anförda demolerar dock inte nödvändigtvis beskrivningen av den materiella rätten som regler för medborgarna och den formella rätten som regler för domstolen. Ekelöfs argumentation torde nämligen i viss mån kunna ifrågasättas. Ekelöf använde 45 § köplagen som ett exempel på en regel som, enligt honom, har dubbla adressater, d.v.s. både de enskilda medborgarna och domstolen. Att domstolen genom en civilrättslig regel ges besked om hur den ska döma vid händelse av tvist kan dock inte sägas vara någonting unikt för 45 § köplagen. Tvärtom borde det kunna konstateras att de flesta, om inte alla, materiellrättsliga regler ger domstolen information om hur den ska döma. Innebär det att civilrättsliga lagar utgör handlingsregler för domstolen? Det är tveksamt. Boman har t.ex. anfört att regler som är utformade för dömandet formellt sett hör till processrätten.60 De civilrättsliga lagarna är inte primärt utformade som regler för dömandet; i första hand är de riktade till de enskilda medborgarna genom vilka de åtnjuter kännedom om sina rättigheter och skyldigheter. En annan sak är att domstolen självklart måste tillämpa de civilrättsliga lagarna i sin rättstillämpning och därigenom meddela domar i enlighet med gällande rätt.
Ekelöf har vidare anfört, som nämndes ovan, att det finns bestämmelser i RB som kan betraktas både som handlingsregler för domstolen och som handlingsregler för parterna.61 Det är dock
54 Jfr Westberg, Domstols officialprövning, s. 30.
55 Se Lindblom, Processhinder, s. 11; Olivecrona, Rätt och dom, s. 11; Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 53 f. 56 Jfr Lindell, Civilprocessen, s. 57.
57 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 54 f.; Lindblom, Processhinder, s. 19. 58 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 54 f.
59 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 54. 60 Se Boman, Bevisbörda och civilrätt, s. 64. 61 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 54 f.
inte självklart att det har någon större betydelse i sammanhanget. Det faktum att vissa processuella regler också ger information till parterna om hur de får eller ska handla, behöver inte frånta regeln dess karaktär som en handlingsregel som i första hand är avsedd för domstolen.
Sammanfattningsvis kan det anföras att den åskådliggjorda problematiken ovan inte har, och kanske inte heller kan ha, någon given lösning. Beroende på vilket perspektiv som anläggs nås olika slutsatser. Det finns inte några exakta, allmängiltiga kriterier för att avgöra huruvida en viss regel är materiellrättslig eller processuell. Att en viss regel, för att klassificeras som processuell, ska anses utgöra en handlingsregel för domstolen, är däremot ett kriterium som ofta, även i denna framställning, lämpar sig väl.62
2.2 Avtalsfrihet och avtalsbundenhet
Inom förmögenhetsrätten är principen om avtalsfrihet av fundamental betydelse. Avtalsrätten bygger på denna princip som innebär att envar har en rätt att fritt ingå avtal av olika slag.63 Avtalsfriheten ger parter rätt att bestämma om ett avtal över huvud taget ska ingås, med vem avtalet i sådana fall ska ingås samt innehållet i avtalet. Avtalsfriheten är en grundbult i en marknadsekonomi där avtalet används som ett viktigt instrument för förverkligandet av privata initiativ.64 En bärande tanke bakom avtalsfriheten är vidare att den enskilde själv anses ha rätt att bestämma vad som är det bästa valet för honom i olika situationer.65
Intimt sammankopplad med principen om avtalsfrihet är principen om avtalsbundenhet, vilken brukar beskrivas med den latinska termen pacta sunt servanda.66 Principen innebär att parterna är skyldiga att fullgöra sina förpliktelser i enlighet med vad avtalet stadgar. Underlåter part att prestera i enlighet med avtalsinnehållet kan motparten väcka talan och genom exekution kan den som vägrar uppfylla sin del av avtalet tvingas till detta.67 Förekomsten av principen om avtalsbundenhet är grundläggande för ett fungerande samhälle och enkel att förstå: principen om avtalsfrihet skulle i princip förlora sin betydelse om parterna inte kunde räkna med att avtalet skulle infrias. Principen om avtalsbundenhet leder följaktligen till förutsebarhet och effektivitet och kan därtill sägas främja omsättningsintresset.68
Avtalsfriheten är långtgående, men inte absolut, och är sålunda underkastad vissa begränsningar. Också principen om avtalsbundenhet är förenad med flera undantag.69 Avtalsfriheten begränsas bl.a. av att det i vissa situationer föreligger en kontraheringsplikt med vilket avses att det i vissa situationer föreligger en skyldighet för part att sluta avtal. Exempelvis kan det strida mot konkurrensrättsliga principer att vägra tillhandahålla vissa tjänster eller
62 Se nedan under avsnitt 2.4.
63 Se t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 33. 64 Se Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I, s. 21.
65 Se Westberg, Domstols officialprövning, s. 89. 66 Jfr Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I, s. 44.
67 Se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 33. Rätten till fullgörelse är dock inte ovillkorlig, se t.ex. 23 och 24 §§ köplagen.
68 Se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 35.
produkter.70 Avtalsbundenheten begränsas bl.a. av ogiltighetsgrunderna i tredje kapitlet i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område [cit. AvtL].71 T.ex. kan ett avtal som ingåtts med någon som blivit svikligen förledd att ingå detsamma ogiltigförklaras med stöd av 30 § AvtL. Ytterligare ett exempel på en begränsning i avtalsbundenheten är tvingande regler på t.ex. konsumentlagstiftningsområdet.72
2.3 Processuell dispositionsfrihet
Det faktum att avtalsfrihet är huvudregeln inom civilrätten innebär inte att den är det också inom processrätten.73 Parternas materiella förfoganderätt har förvisso haft stor betydelse för hur den processuella regleringen av dispositiva tvistemål utformats, men det innebär inte att avtalsfrihet är huvudregeln ens i de dispositiva tvistemålen.74 Inom processrätten är parternas möjligheter att styra domstolen istället avhängiga i vilken mån dispositionsprincipen givits genomslag i lagreglerna.75
Dispositionsprincipen präglar förfarandet i de dispositiva tvistemålen.76 Principen kommer till uttryck i 17 kap. 3 § RB och innebär att det är parterna, och inte domstolen, som har den huvudsakliga bestämmanderätten över föremålet för rättegången.77 Principen innebär bl.a., enligt 17 kap. 3 § RB, att domstolen inte får grunda domen på andra omständigheter än dem som åberopats av någon av parterna. Paragrafen innebär också att domstolen ska meddela dom på formell grund, utan vidare prövning av den materiella frågan, om svaranden medger kärandens talan fullt ut.78 35 kap. 6 § RB är ytterligare ett lagrum som genomsyras av dispositionsprincipen och stadgar att domstolen i dispositiva tvistemål inte ex officio får inhämta bevisning.79 Underlåter part, t.ex. i enlighet med en bevisöverenskommelse, att inkomma med relevant bevisning för sin sak, finns sålunda ingen möjlighet för domstolen att beakta den.
Av det ovan anförda förstås att parterna i dispositiva tvistemål kan begränsa domstolens möjligheter att nå en materiellt riktig dom.80 De möjligheter till processhandlingar som dispositionsprincipen ger parterna harmonierar dock med det faktum att parterna många gånger
70 Se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 36; Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I, s. 82. 71 Se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 137.
72 Se Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I, s. 21.
73 Se t.ex. justitieråd Karlgrens tillägg i NJA 1949 s. 724, där han diskuterar problematiken och bl.a. anför att ”[a]v
den materiella avtalsfriheten behöver ju icke följa processuell sådan i större utsträckning än som är förenlig med allmänna processuella överväganden.”
74 Se Westberg, Domstols officialprövning, s. 89. 75 Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 61.
76 Se Andersson, Dispositionsprincipen, s. 168; Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 62. I viss utsträckning gäller dispositionsprincipen också i indispositiva mål och inom straffprocessen, se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 65 ff. 77 Se Andersson, Dispositionsprincipen, s. 168.
78 Att domstolen får meddela dom i enlighet med ett medgivande framgår indirekt av 42 kap. 18 § 3 p. RB. Bestämmelsen handlar dock egentligen om möjligheterna för domstolen att meddela dom utan att hålla huvudförhandling, se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s. 63, not 25. I dispositiva tvistemål följer det av 17 kap. 3 § RB att domstolen ska meddela dom i enlighet med medgivandet, se Lindell, Civilprocessen, s. 100; Ekelöf m.fl.,
Rättegång IV, s. 64. Jfr dock Olivecrona, Rätt och dom, s. 194.
79 Regeln är förhållandevis ny, se prop. 2004/05:131 s. 154 f.
skulle kunna komma till samma resultat ändå, antingen utanför processen eller genom en stadfäst förlikning.81 Dispositionsprincipen korresponderar följaktligen med den civilrättsliga avtalsfriheten och traditionellt sett har dispositionsprincipens förekomst förklarats med stöd av parternas långtgående avtalsfrihet på det civilrättsliga planet.82 Det har ansetts vara av stor vikt att parternas processuella dispositionsfrihet är harmonierad med deras förfoganderätt på det civilrättsliga planet.83 I ett samhälle som präglas av avtalsfrihet och fri företagsamhet är det nämligen upp till de enskilda medborgarna att välja hur de önskar ta tillvara sina rättigheter. Att använda sig av processinstitutet är ett val som tillfaller envar och förklarar varför domstolen, i enlighet med 13 kap. 4 § RB, endast efter stämning får ta upp förmögenhetsrättsliga mål till prövning.84 Under en pågående process kan samma aspekter sägas gälla. Parterna är som tidigare nämnt i dispositiva tvistemål fria att träffa en förlikning om saken och det är därför följdriktigt att de också har rätt att styra över ramarna för rättegången.85
En uppdelning av RB:s regler kan bl.a. göras i dispositiva respektive tvingande regler, samt obligatoriska respektive fakultativa regler.86 Handlingsregler riktade till domstolen kan karaktäriseras som antingen obligatoriska eller fakultativa, där de förra innebär att domstolen ska vidta en viss processhandling och de senare innebär att domstolen får eller äger vidta en viss processhandling.87 Handlingsregler riktade till parterna är antingen dispositiva eller tvingande.88 En dispositiv regel ger uttryck för att en part får företa en viss processhandling, medan en tvingande regel innebär att en part måste rätta sig efter regeln.89 Också handlingsregler för domstolen kan klassificeras som dispositiva. När så är fallet innebär det att domstolen endast får företa en viss processhandling på yrkande av någon av parterna.90 Indelningsgrunden i dispositiva, tvingande, obligatoriska och fakultativa regler är endast applicerbar på regler som rör processhandlingar.91 Med begreppet processhandling avses all den verksamhet som processubjekten, t.ex. domstolen och parterna, ägnar sig åt i en process.92 Som exempel på processhandlingar kan, för parternas vidkommande, nämnas yrkande, åberopande av grund samt åberopande av bevisning.93
81 Jfr SOU 1982:26 s. 120; Andersson, Dispositionsprincipen, s. 181. 82 Se Andersson, Dispositionsprincipen, s. 183 f.
83 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 63; Westberg, Domstols officialprövning, s. 89 f. 84 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 63.
85 Se SOU 1982:26 s. 120.
86 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 55 ff.; Lindell, Civilprocessen, s. 83 ff. 87 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 55.
88 Oaktat att en regel i RB är utformad som en handlingsregel för parterna kan det också rikta sig till domstolen, se ovan under avsnitt 2.1.
89 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 57. Det kan nämnas att det i praktiken ofta är en flytande gräns rörande parternas respektive domstolens inflytande. T.ex. är ett rättegångshinder p.g.a. res judicata någonting som domstolen ex
officio ska uppmärksamma. I praktiken är det dock vanligt att parten gör en invändning om det, eftersom det
knappast är möjligt för domstolen att känna till alla tidigare avgöranden, se Lindell, Civilprocessen, s. 90 f. 90 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 57.
91 Det kan även noteras att processrättens terminologi avseende dispositiva respektive tvingande regler avviker från civilrättens, se Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 266.
92 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 39; Lindell, Civilprocessen, s. 93. Begreppet processubjekt omfattar alla de rättssubjekt som är verksamma i processen, d.v.s. även t.ex. vittnen och parternas ombud, se Ekelöf m.fl.,
Rättegång I, s. 38.
RB:s regelsystem består emellertid av betydligt fler regler än enbart sådana som rör processhandlingar. Som exempel kan nämnas regler om domstolarnas organisation och personal.94 Följaktligen blir det tydligt att alla RB:s regler över huvud taget inte kan karaktäriseras som fakultativa, obligatoriska, dispositiva eller tvingande.95 Det finns givetvis även i fråga om dispositiva tvistemål bestämmelser som parterna inte har någon möjlighet att påverka. Rättegången är trots allt ett förfarande inför ett statligt organ och måste därför uppfylla vissa krav.96 Parterna kan t.ex. inte, föga förvånande, påverka instansordningen och kräva att HD ska pröva deras tvist istället för tingsrätten.97 Inte heller har parterna någon rätt att välja specifik rotel eller domare för att avgöra deras tvist.98 En sådan ordning skulle inte bara strida mot principen om domstolarnas oberoende, utan också riskera att urholka rättskipningens effektivitet.99
Dispositionsprincipen genomsyrar alltså inte alla regler i RB. För de regler som faktiskt rör processhandlingar är det emellertid av relevans att diskutera gränserna för dispositionsprincipen. För även om parternas civilrättsliga avtalsfrihet har varit en grundläggande faktor vid bestämmandet av ramen för domstolens agerande i dispositiva tvistemål, så råder det inte fullständig koherens mellan principerna. 100 Viktiga undantag från principen tar sikte på domstolens rättstillämpning och bevisvärdering.101 Att parterna inte har någon dispositionsrätt avseende rättstillämpningen innebär att domstolen kan lägga en viss rättsregel till grund för domen, även om ingen av parterna åberopat den. Det sägs vara ett utslag av principen om jura novit curia.102 Anledningen till att parterna saknar dispositionsrätt i frågor om rättstillämpningen förefaller vara att rättskipningen i för hög grad skulle kunna kompliceras i annat fall.103 Om parter t.ex. skulle få kräva att civilrättsliga regler ska tillämpas på ett annat sätt än vad lagtexten anger, skulle domstolen inte längre kunna söka ledning i andra rättskällor vid uppkomna tolkningsproblem.104 Vad gäller bevisvärderingen så framgår det av 35 kap. 1 § RB att det är domstolen som utför denna. Det har vidare anförts att principen om jura novit curia är av vikt också vad gäller bevisvärderingen, eftersom det är den som ger domstolen ensamrätt på bevisvärderingen.105
Att det finns en viss diskrepans mellan den civilrättsliga avtalsfriheten och den processuella dispositionsfriheten kan illustreras med följande exempel. Två parter kan vara överens om att 94 Se Lindell, Civilprocessen, s. 93. 95 Se Lindell, Civilprocessen, s. 93. 96 Jfr Lindell, Civilprocessen, s. 23 ff. 97 Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 156 f. 98 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 120.
99 Jfr Heuman, Kan parter träffa avtal om hur civilrättsliga och processuella regler skall tillämpas?, s. 346 ff. 100 Se SOU 1982:26 s. 120.
101 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 64; Westberg, Domstols officialprövning, s. 326 f.; Lindell, Civilprocessen, s. 143.
102 Se Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 64; Westberg, Domstols officialprövning, s. 327.
103 Se Westberg, Domstols officialprövning, s. 327; Heuman, Kan parter träffa avtal om hur civilrättsliga och
processuella regler skall tillämpas?, s. 336.
104 Se Heuman, Kan parter träffa avtal om hur civilrättsliga och processuella regler skall tillämpas?, s. 336. 105 Se Westberg, Domstols officialprövning, s. 326 f.; Croon, Jura novit curia-principen, s. 277. Jfr även Lindell,
en viss civilrättslig regel ska tillämpas på ett sätt som avviker från lagtexten. Följaktligen kan de, med stöd av den civilrättsliga avtalsfriheten, avtala om en sådan tillämpning för det fall tvist mellan parterna uppstår.106 Väl i en process är dock inte den civilrättsliga avtalsfriheten längre huvudregeln. Parternas påverkansmöjligheter i processen styrs istället av i vilken mån dispositionsprincipen givits genomslag i RB:s regler. Rättstillämpningen är, i enlighet med principen om jura novit curia, undantagen från parternas processuella dispositionsfrihet. Dispositionsprincipen har således snävare gränser än den civilrättsliga avtalsfriheten, emedan vissa uppgifter endast faller på domstolen att göra. Dessa frågor kan parterna som regel inte heller styra över genom på förhand ingångna avtal.107
Det bör avslutningsvis erinras om att det inte är samma sak att vidta en rättshandling på det civilrättsliga planet, som att vidta en processhandling med stöd av dispositionsprincipen.108 En processhandling är en ensidig partshandling och sålunda inte bindande på samma sätt som en civilrättslig handling.109 En processhandling medför alltså som regel inte några civilrättsliga verkningar, utan har i princip endast betydelse i den process den vidtas i.110 Ett exempel på detta är att svarandens medgivande av kärandens yrkande i ett dispositivt mål i princip fritt kan återkallas i den instans det lämnats.111
Angående skälen till diskrepansen mellan civilrättsliga handlingar och processhandlingar ska enbart några korta anmärkningar göras här.112 Om det civilrättsliga förhållningssättet skulle appliceras på processhandlingar inom en process skulle det innebär att de, likt en avtalsrättslig accept, skulle bli omedelbart bindande i förhållande till motparten. Processhandlingarna är emellertid riktade till domstolen, inte till motparten, och en tvist är inte slutligt avgjord förrän domstolen meddelat dom.113 Anledningen till att processhandlingar inte också medför civilrättsliga verkningar är att en sådan ordning anses hämmande för parterna; kanske t.o.m. föranleda dem att vara onödigt försiktiga i sin processföring. Det skulle i sin tur motverka ändamålen med enkla och snabba rättegångar.114 Applicerat på t.ex. medgivandet som processhandling talar alltså processekonomiska skäl talar för att man vill främja svarandens villighet att medge talan, då det ofta både förenklar och förkortar processen. Samtidigt är det då också rimligt att låta svaranden återkalla medgivanden som vid ett senare skede visat sig
106 Ett sådant avtal klassificeras som ett rättstillämpningsavtal. På motsvarande vis kan de träffa ett bevisvärderingsavtal, där båda parter är överens om att viss bevisning ska värderas på visst sätt, se nedan under avsnitt 3.3.
107 Jfr dock NJA 2011 s. 576 som diskuteras nedan under avsnitt 2.5.2.
108 Se Larsson, Studier rörande partshandlingar, s. 9; Westberg, Civilrättskipning, s. 278 f. Huruvida det faktum att en viss processuell regel faller inom dispositionsfrihetens sfär innebär att parterna också har rätt att avtala om den på förhand diskuteras nedan under avsnitt 4.2.
109 Se Westberg, Civilrättskipning, s. 279.
110 Se Westberg, Civilrättskipning, s. 279; Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 39.
111 Se t.ex. NJA 1980 s. 56 och NJA 1972 s. 439. Ett återkallande i högre instans av ett medgivande som lämnats i lägre instans tillåts bara göras om det föreligger alldeles speciella omständigheter, se NJA 1981 s. 780. 112 För en utförlig förklaring och en beskrivning av de rättspolitiska motiv som ligger bakom hänvisas till Heuman,
Verkningar av medgivanden, passim.
113 Se Heuman, Verkningar av medgivanden, s. 22 ff. 114 Se Westberg, Civilrättskipning, s. 279.
förhastade, eftersom domstolarnas möjligheter att avge materiellt riktiga domar i sådana fall ökar.115
2.4 Processuella avtal
Av ovanstående avsnitt har visats att det på det civilrättsliga planet råder stor frihet för parter att ingå avtal och därtill besluta om avtalsinnehållet. Den materiella regleringen uppställer få begränsningar i avtalsfriheten. Det innebär också att flertalet processuella avtal som utgångspunkt torde vara civilrättsligt giltiga.116 Emellertid är det inte säkert att det processuella avtalet också äger processuell giltighet, d.v.s. är bindande för domstolen.117
En första fråga som härvidlag uppstår är vad som egentligen avses med ett processuellt avtal och hur man ska klassificera ett sådant. Frågan kan vid en första anblick verka enkel, men det visar sig snart att begreppets innebörd inte är helt självklar. I många juridiska verk används begreppet processuella avtal utan att det för den skull definieras närmare.118 Någon allmängiltig definition verkar det inte heller finnas.119 Samuelsson anför att ”[…] alla avtal som syftar till att på något sätt reglera den processuella hanteringen av tvister parterna emellan” är processuella avtal.120 Maunsbach menar att ett processuellt avtal är ett avtal genom vilket parterna önskar välja tvistlösningsforum eller på något annat sätt styra över förfarandet inför domstolen, beslutsfattandet eller beslutsunderlaget.121 Beskrivningen verkar riktig och tydliggör också i viss mån vad avtalet kan syfta till att reglera.
Maunsbach anför vidare att ett processuellt avtal kännetecknas av att det får betydelse i en rättegång.122 Denna slutsats torde dock i viss mån kunna ifrågasättas. Ett avtal borde nämligen kunna klassificeras som processuellt, utan att för den skull få betydelse i en rättegång. Först och främst kan det nämnas att syftet med många processuella avtal är att de ska få betydelse i en rättegång. När frågan om avtalets processuella giltighet väl uppstår i en process kan det dock konstateras att sådan giltighet saknas. I sådana får ju avtalet ingen betydelse i rättegången.123 Vidare finns det avtal som otvivelaktigt klassificeras som processuella, men för den skull inte får någon betydelse i en rättegång. Ett exempel på ett sådant är skiljeavtalet. I enlighet med 10 kap. 17 a § RB samt 4 § LSF får inte en domstol pröva en tvist som enligt skiljeavtal ska prövas av skiljenämnd. Det sagda gäller dock endast om svaranden invänder att kärandens talan omfattas av skiljeavtalet; skiljeavtalet utgör sålunda ett dispositivt rättegångshinder. Det sagda innebär att ett skiljeavtal kan komma att sakna betydelse i en rättegång om inte svaranden
115 Se Heuman, Verkningar av medgivanden, s. 22 ff.
116 Härvidlag tas som utgångspunkt att inga begränsningar vad gäller avtalsfriheten eller avtalsbundenheten, t.ex. någon ogiltighetsgrund i 3 kap. AvtL, är förhanden.
117 Jfr Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 25.
118 Se t.ex. Westberg, Från statlig till privat rättskipning, s. 349; Lindskog, Skiljeförfarande, s. 54. Jfr Heuman,
Kan parter träffa avtal om hur civilrättsliga och processuella regler skall tillämpas?, s. 338.
119 Maunsbach, Avtalsrättslig bundenhet av processuella överenskommelser, s. 162; Samuelsson, Avtal om rätten
att föra talan mot en skiljedom, s. 470, not 2.
120 Se Samuelsson, Avtal om rätten att föra talan mot en skiljedom, s. 470. 121 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 62.
122 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 62.
åberopar dess existens.124 Inte heller får skiljeavtalet någon betydelse i en rättegång om båda parter agerar i enlighet med det. Trots det sagda, måste ett skiljeavtal klassificeras som ett processuellt avtal.125 Att definiera ett processuellt avtal som ett avtal som får betydelse i en rättegång synes alltså inte vara korrekt. Ett processuellt avtal kan däremot få betydelse i en rättegång, men också avtal som inte får någon betydelse alls kan klassificeras som processuella. Med hänsyn till det ovan anförda förefaller det avgörande kriteriet för definitionen av processuella avtal alltså inte vara huruvida det får betydelse i en rättegång eller inte. Vad som verkar vara avgörande är vilken typ av frågor som avtalet reglerar. Avtalet klassificeras inte som processuellt om endast materiella frågor regleras, utan det krävs att det är processuella frågor som regleras.126 Maunsbach har vidare anfört att processuella avtal karaktäriseras av att de innehåller någon form av instruktion till domstolen om hur den ska hantera en viss fråga. Avtalet riktar sig alltså till domstolen.127 Denna slutsats torde stämma för de allra flesta processuella avtal. Eftersom processuella avtal oftast syftar till att få processuella verkningar är det rimligt att ett kriterium för avtalet i fråga är att det riktar sig till domstolen, eftersom det är denna som dömer vid en eventuell tvist mellan parterna. Avtalet skulle sakna verkan om det inte ansågs utgöra en processuellt bindande instruktion till domstolen. Har parterna t.ex. avtalat om att ena parten ska ha bevisbördan för ett visst rättsfaktum, måste det kunna antas att deras avsikt är att det ska binda domstolen vid att placera bevisbördan i enlighet med avtalet. Det ska dock nämnas att det torde finnas ett fåtal avtal som skulle kunna klassificeras som processuella, utan att för den skull rikta sig till domstolen. Ett exempel på ett sådant är en medlingsklausul med innebörden att parterna vid händelse av tvist först ska söka lösa schismen genom medling, innan talan i domstol väcks. Det kan tänkas att parternas önskan genom avtalet är att domstolen ska avvisa en väckt talan, om medling inte genomförts innan dess.128 I ett sådant fall tolkas avtalet som en instruktion till domstolen. Det kan dock också förhålla sig på motsatt vis, d.v.s. att parterna inte avsett att medlingsklausulen ska utgöra hinder för att väcka talan i domstol, utan enbart tillämpas så länge båda parter fortfarande är överens om det.
Det avgörande kriteriet synes alltså vara huruvida avtalet reglerar processuella frågor. Det är dock inte alltid helt enkelt att avgöra huruvida en viss klausul är avsedd att reglera en processuell eller materiell fråga, och svåra gränsdragningsproblem kan därvidlag uppstå.129 Följande klausul som poneras ha upprättats mellan säljare och köpare påvisar det sagda: ”Säljaren avgör exklusivt om köparen har rätt till hävning av köpet.” Det ligger kanske närmast till hands att tolka klausulen som att den avser reglera en civilrättslig fråga: rätten till hävning. En alternativ tolkning är emellertid att den kan avse reglera en processuell fråga: rätten till domstolsprövning för köparen, eftersom klausulen kan tolkas som att säljaren givits rätt att ensam besluta över köparens rätt att väcka talan om hävningsfrågan.130 Det finns ingen given
124 Det torde dock vara ovanligt att svaranden inte åberopar skiljeavtalets existens som ett rättegångshinder. 125 Se Lindskog, Skiljeförfarande, s. 90. Jfr dock Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 120 med där gjorda hänvisningar.
126 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 118 ff.
127 Se Maunsbach, Avtalsrättslig bundenhet av processuella överenskommelser, s. 161.
128 Att en medlingsklausul inte konstruerar ett rättegångshinder står dock klart, se prop. 2010/11:128 s. 42 f. 129 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 118 f.
lösning på hur denna problematik bäst löses. Det står dock klart att olika rättsföljder kan aktualiseras beroende på hur klausulen klassificeras.131
Det kan vidare nämnas att Maunsbach delar in processuella avtal i sådana där parterna helt avstår från domstolsprövning och sådana där parterna delvis avstår från domstolsprövning. De senare betecknar hon som partiella avståenden.132 Ett exempel på avtal där parterna önskar avstå helt från domstolsprövning är skiljeavtal.133 Med avtal som innebär partiella avståenden önskar parterna alltjämt att tvisten ska lösas av allmän domstol, men vill själva kontrollera t.ex. beslutsunderlaget för domen.134 Maunsbach menar att bevisöverenskommelser är en typ av avtal som utgör partiella avståenden.135
Beträffande de avtal som innebär ett totalt avstående från domstolsprövning, t.ex. skiljeavtal, torde begreppet ”avstående” vara korrekt, eftersom sådana avtal innebär att prövningen inte sker i allmän domstol. Vad gäller de avtal som Maunsbach betecknar som partiella avståenden kan dock lämpligheten av termen ”avstående” ifrågasättas. Det är t.ex. inte givet att alla bevisöverenskommelser innebär någon typ av avstående från den statliga domstolsprövningen. Det kan förvisso förhålla sig så beträffande vissa typer av avtal, t.ex. ett bevisföringsförbud. Det är dock inte självklart att beteckna ett bevisvärderingsavtal som ett avstående; här handlar det snarare om att parterna önskat säkerställa att ett visst bevis ska få ett visst värde. Trots det sagda är Maunsbachs terminologi inte oanvändbar. Värdet av den ligger dock snarast i att den åskådliggör det faktum att det finns många processuella avtal som inte innebär ett totalt avstående från domstolsprövning, utan där syftet istället är att påverka någon del av processen. Något ska här också sägas om den problematik som följer av att uppsatsens ämne kan sägas befinna sig i gränslandet mellan civilrätt och processrätt. Framställningen behandlar, som tidigare nämnts och som rubriken antyder, bevisöverenskommelser ur ett processuellt perspektiv. Det innebär att de civilrättsliga verkningarna av avtalen inte är föremål för analys.136 Några synpunkter låter sig dock ändå framföras, i syfte att ge en vidare förståelse för ämnet som sådant.137 Det har redan konstaterats att de processuella verkningarna av ett processuellt avtal inte nödvändigtvis behöver gå hand i hand med de civilrättsliga. Följaktligen är det tänkbart att ett processuellt avtal kan sakna processuell giltighet, men trots det vara giltigt civilrättsligt.138 Ett exempel på ett sådant avtal är ett s.k. stilleståndsavtal. Genom ett stilleståndsavtal förbinder sig parterna att inte processa under viss tid. Rättsverkningarna av ett
131 Se Westberg, Från statlig till privat rättskipning, s. 359 f.; Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 121 ff.
132 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 26 f.
133 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 26 f.; Lindell, Civilprocessen, s. 143. Skiljenämnd betraktas dock som ett till allmän domstol likvärdigt tvistlösningsorgan, se Westberg, Från statlig till privat
rättskipning, s. 356.
134 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 27. 135 Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, s. 305. 136 Se ovan under avsnitt 1.3.
137 För en utförligare redogörelse av problematiken hänvisas till Maunsbach, Avtalsrättslig bundenhet av
processuella överenskommelser, passim.
138 Se Maunsbach, Avtalsrättslig bundenhet av processuella överenskommelser, s. 182 ff. Jfr Lindskog,
