Graninger & Tägil: Historia i centrum och periferi: Del 1 Högmedeltiden till Franska revolutionen

Göran Graninger och Sven Tägils lärobok Historia i centrum och periferi: Del 1 Högmedeltiden till

190 Borg, Ivan, Nordell, Erik, Historia för gymnasiet. Årskurs 3, 1, Hum-Sh, Stockholm: Läromedelsförlagen: Svenska bokförlaget 1970, s. 53.

Franska revolutionen från 1973 är onekligen piken för nedskärningen av äldre historiskt stoff i urvalet.

Boken skall täcka upp historia från ca år 1000 till 1789, men innehåller bara ca 15 sidor om hela Nordens medeltid och knappt en sida om kyrka och stat i Norden. I anknytning till detta lyfter man också fram kristnandet men detta sker enbart på några få rader. Vad som nämns är endast att ”De nordiska länderna kristnades sent. Först fram emot 1100 kan missionstiden sägas vara till ända. Då var en organisatorisk inledning i biskopsdömen genomförd.”192 _{Med detta som grund är en textanalys svår}

att genomföra, men vad vi ser är emellertid samma generella fakta som framkommit tidigare. Man talar återigen om ett generellt ”nordiskt” kristnande, trots att det i studier ända sedan 1930-talet (med Ljungbergs studie 1938 som ett bra exempel) tydliggjorts att ”Sverige” eller ”svenska områden” kristnas senare. Tidsangivelsen för en organisatorisk indelning i biskopsdömen, som här är ”fram emot 1100”, är också oförenlig med forskningsresultat från Hellströms studie 1971 och hela vägen tillbaks till studier från 1910-talet. Något annat bruk än det vetenskapliga går emellertid inte att utläsa ur framställningarna i boken, men det är uppenbart att temat kristnandet inte är optimalt för att synliggöra historiebruk i läroböckerna kring 1960- och 1970-talet, med tanke på hur drastiskt man drog ner på mängden stoff angående detta.

3.2.8 Graninger & Tägil: Vägar till nuet: historia för gymnasieskolan. Antiken – 1800

Nästa lärobok är Vägar till nuet: historia för gymnasieskolan. Antiken – 1800 från 1982, som i likhet med föregående bok är författad av Göran Graninger och Sven Tägil. Här ser vi genast reaktionerna på de förändringar i kursplanen för historia som skett 1981.193 _{Äldre historiska epoker har nu fått ett}

mycket större utrymme än i föregående läroböcker, vilket även inkluderar nordisk och svensk historia. Kristnandet och övergången från vikingatid till medeltid får här ett betydligt större utrymme än i läroböcker från 1960- och 1970-talet.194 _{Framställningen av kristnandets centrala delar ser ut på}

följande vis:

Norden fick sin första direktkontakt med kristendomen redan i början av vikingatiden, omkring 830. Den frankiske missionären Ansgars besökte då både Hedeby och Birka. Men Ansgars mission fick inga bestående resultat. Först vid 900-talets mitt började Danmark verkligen att kristnas. I Sverige dröjde det ungefär ett halvsekel till. Missionärer från de brittiska öarna och ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen tävlade om att sprida den kristna läran till Norden. De senare fick så småningom övertaget. De nordiska länderna blev en del av den 192 Graninger, Göran, Tägil, Sven, (eds.), Historia i centrum och periferi: Del 1 Högmedeltiden till Franska revolutionen. Stockholm: Esselte Studium 1973, s. 40.

193 Se 2.2 Läroböckernas utbildningshistoriska kontext.

194 Graninger, Göran, Tägil, Sven, (eds.), Vägar till nuet: historia för gymnasieskolan. Antiken - 1800, Solna: Esselte studium 1982, s. 57–59.

hamburg-bremiska kyrkan. Redan 1104 fick dock Norden bilda eget biskopsdöme med centrum i Lund. Snart delas också detta upp […] Sverige fick en egen ärkebiskop i Uppsala 1164.195

Vi ser här omedelbara skillnader från föregående decenniers läroböcker, även inkluderat författarnas egna lärobok från 1973. Nu talar man inte längre om ett generellt nordiskt/skandinaviskt kristnande (ens av bekvämlighetsskäl) utan förtydligar att kristnandet i ”Sverige” ligger senare i tiden. Vi ser även spår av forskningsrön som vi inte sätt tidigare, samt en betydande skillnad i noggrannhet. Ett exempel på detta är tidsangivelserna: att kristnandet inte kommer igång i ”Sverige” förrän 1000-talet är något som inte framkommit i någon tidigare lärobok, och det faktum att man lyfter fram år 1164 som en viktig markör är också nytt. Tidigare läroböcker har antingen påstått att kristendom ”slagit rot” i ”Sverige” redan vid år 1000 eller så har man inte nämnt något annat än Ansgar som referenspunkt för starten av kristnandet. Vidare så har tidigare läroböcker antingen inte gett några tidsangivelser alls om när kristnandet är slutgiltigt genomfört (alternativt nått ett avgörande stadium) eller så har man angett ”1000-talets slut” eller 1090 och Uppsala tempels förstörelse som markör för detta. Senareläggning av kristnandet tyder på att forskningsrön från åtminstone 1930- och 1940-talet nu på allvar börjar få fotfäste i läroböckerna. I urvalet av forskning var Ljungberg 1938 och Nerman 1945 först med att tala om 1100-talets mitt eller slutskede som en relativ tidsangivelse för kristendoms befästande. Det är också möjligt att det är ännu ”nyare” forskning som vi ser spår av i läroboken. Framställningen ger också fler belägg för detta längre fram, angående kristnandets statsbildande kraft:

Vikingatågen slutade vid mitten av 1000-talet. Då hade också kristendomen fått ordentligt fäste i Norden, åtminstone i de centrala bygderna, mer tveksamt är det angående landsbygden. […] Förr brukade man anse att Sverige bildades mycket långt tillbaka i tiden, kanske redan på 500-talet. Numera menar man att de skandinaviska rikena bildades betydligt senare, ungefär samtidigt som de började kristnas. […] Det kan synas märkligt att alla tre länderna enades samtidigt som de kristnades. Man har därför frågat sig om det finns ett orsakssamband. Kanske stödde kungarna missionärerna mot att dessa predikade lydnad mot kungen bland hövdingar och menige man i de olika landskapen.196

Vi ser här fler exempel på vetenskaplig noggrannhet i rekonstruktionen av de förflutna, inte minst angående hur man särskiljer kristendomens påstådda fotfäste i städer under 1000-talets mitt, ifrån ett fotfäste på landsbygden. Här skriver man också om hur man tidigare talat om ett statsbildande långt tillbaka i tiden, men att man ”nu” menar att det bör sammankopplas med kristnandet. Vi minns hur

195 Graninger & Tägil 1982, s. 57. 196 Graninger & Tägil 1982, s. 59.

exempelvis Nerman 1945 var en av de som förordade att statsbildandet skett långt tidigare än kristnandet, men att Palme och Kumlien med flera på 1950-, 60-, och 70-talet menade att statsbildandet hänger samman med kristnandet. Vad vi ser här är således den första läroboken som inkluderar teser som drivits av forskare från den andra halvan av 1900-talet, åtminstone baserat på de utvecklingslinjer som framträdde i det aktuella urvalet av forskning.

Noterbart är emellertid att författaren skriver att man har ”frågat sig” om det finns ett orsakssamband mellan kristnandet och statsbildandet och att det ”kanske” var så att kungarna stödde missionärerna mot att dessa predikade lydnad mot kungen etc. Angående ”lydnad mot kungen” ser vi även de första tendenserna till att inkludera kristendomens funktion som maktmedel i framställningen. Men som vi ser är man ännu mycket försiktig när man lyfter fram dessa teser. Detta skulle kunna tyda på att man inte uppfattar dem som riktigt befästa och därför inte ger dem samma ”tyngd” eller ”säkerhet” i sina formuleringar som man gör angående andra komponenter i framställningen. Slutsatsen blir emellertid att ”nyare” forskningsrön nu har inkluderats, även om det är teser som drivits i forskning åtminstone ända från 1950-talet, baserat på de nedslag i forskningsfältet som granskats här. Det vetenskapliga bruket är också allenarådande, främst genom den noggrannhet och vetenskaplig försiktighet i tolkningarna som omger framställningen.