Knut B Westman: Den svenska kyrkans utveckling

Det första nedslaget i forskning om kristnandet i Sverige blir Knut B. Westmans bok Den svenska

kyrkans utveckling: från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s från 1915. Med detta verk har

Westman avsett att förklara och översiktligt redogöra för det han kallar svenska kyrkans ”start” i landets historia. Han söker att redogöra för grunden till Sveriges statskyrka genom att titta på kyrkohistoria under svensk medeltids två första sekel. Till sammanhanget hör att Westman åtagit sig uppgiften med anledning av Uppsala ärkesätes påstådda 750-årsjubileum som anordnades av Kyrkohistoriska föreningen i anknytning till bokens publikation. Westman visar medvetenhet om sin skyldighet att återge svensk kyrkohistoria på ett sanningsenligt och vetenskapligt vis när han motiverar studien i förordet. Här distanserar sig Westman även från överdrivna glorifierande intentioner, även om dessa enligt honom ändå har en viss relevans för den minnesskapande aspekten av historieforskningen.76

De olika koncilierna, dvs kyrkmöten, under den sena antiken och tidiga medeltiden beskrivs i bokens inledande översikt som milstolpar eller steg mot kristenhetens triumf i norra Europa. Westman väger även in det första korståget och ser detta som en del av de kristnandeprocesser som sammanfaller med kristnandet i Sverige. Dessa kristnandeprocesser har ett gemensamt drag i att de alla var en ”kamp” eller ”strid” för kristendomens etablerande. Att kristendomen når norra Europa förklaras helt och fullt genom kristna kyrkmöten, militära aktioner och missionärer. Faktum är att hela kronologin hängs upp på olika helgonförklarade missionärer och biskopar.77 _{Allt detta kopplas sedan till de nordiska}

förhållandena. Westman beskriver kristnandet som ett enormt skifte som innebar omfattande förändringar för befolkningen här. Westman formulerar det som följer:

Det innebar en oändligt innehållsrik och mångsidig förskjutning i folkets liv, som inte är tänkbar i ett slag. Att fråga efter ett årtal, när Sverige blev ett kristet land, är ju fullkomligt meningslöst. En sådan process kräver många generationer; man får vara glad, om man kan ange några av de punkter, där insatser av betydelse för utvecklingens fortskridande gjordes. Ty vad innebar religionsskiftet för våra förfäder? Närmast tänker man på, att 76 Westman, Knut B. Svenska kyrkohistoriska föreningen, Den svenska kyrkans utveckling: från S:t Bernhards tidevarv till

Innocentius III:s, Stockholm: Norstedt 1915, s. IX–4.

det betyder en annan gudsdyrkan: Tors och Frejs bilder måste förstöras, gudahov vigda åt dem nedbrytas, dyrkan får ej mera ägnas åt dem och deras fränder. Sådant är ju det första, som kristendomens förkämpar sätta in sin kraft på och genomdriva. Det stadiet har man nått i Danmark och Norge under 1000-talets förra hälft (Knut den store, Olav den helige), i Sverige mot samma århundrades slut (Inge den äldre).78

Ur detta citat kan vi också utläsa att Westman talar om kristnandet av Sverige som land, när han diskuterar svårigheter med att avgöra när kristendomen befästs. Det är således inget geografiskt område som han talar om, utan ett land. Detta visar han även längre fram i stycket där han, tvärtemot vad han skrev innan, ändå försöker koka ner kristnandet av detta ”land” till ett årtal, och då väljer att peka ut kungen Inge den äldres regeringstid (1000-talets slut) som avgörande markör för kristendomens befästande. Det skall påpekas att Westman inte alls lägger någon tonvikt vid kungamakten i fråga om kristnandeprocessen. Faktum är att Inge den äldre är en av ytterst få kungar som nämns i studien.79

Befolkningen som levde i ”Sverige” benämns av Westman mycket konsekvent som ”hedningar” och deras religion som ”hedendom”, samt deras religionsutövande som ”hedniska religiösa bruk”.80 _Skiftet

till en kristen moral är något som Westman menar var avgörande för religionens befästande. Den förkristna, ”hedniska moralen” beskrivs som en slags ”sjörövar-moral” med negativa inslag såsom uppmuntran till träldom i samhället, uppmuntran till hämnd i oförrätt med mera. De tidiga kyrkorna, och i synnerhet gudstjänsten framställs som central för kristnandet.81 _{Predikan i kyrkorna och av}

missionärerna tillskrivs också stor betydelse för kristnandet. Om predikan skriver han:

Man predikar väl om Kristus de uppståndne, som är mäktigare än alla gudar, om kyrkan och betydelsen av dess heliga handlingar, om helgonen, såsom lysande föredömen, om dygder, som föra människor till himmelen, och laster, som störta dem i helvetet.82

Missionärernas betydelse för denna förändringsprocess är ett tema som ständigt återkommer i redogörelsen. Ansgars tidiga mission öppnar upp för ett tidigt kristet fotfäste som senare missionärer bygger vidare på. Den helige Eskil är en utav de mest återkommande missionärerna i framställningen och hans mod och envishet tillskrivs en betydande relevans för religionsskiftet. Hans verksamhetsperiod sammankopplas med avgörande genomslag för kristendomen i både ”Sverige” och

78 Westman 1915, s. 16. 79 Westman 1915, s. 16ff. 80 Westman 1915, s. 17ff. 81 Westman 1915, s. 16–20. 82 Westman 1915, s. 18.

”Danmark”.83 _{Kristnandets förlopp beskrivs av Westman i termer av ”framsteg,” ”triumfer” och}

”nederlag” mot ”hedendomen”. Studien förordar genomgående att en intensiv ”kamp” fördes mellan missionärerna och ”hedendomen” eller ”hedningarna”. Ett typexempel på ”nederlag” eller tydligt negativt omnämnande är när Westman presenterar källmaterial som vittnar om att ”Sveriges” kyrkliga utveckling och slutgiltiga kristnade ligger senare i tiden än motsvarande i ”Danmark” och ”Norge”. När Westman redogör för detta formulerar han det bland annat på följande vis:

[H]a vi att ska vinna någon föreställning om läget här vi tidevarvets början. Frågar man danskarna, blir teckningen mycket mörk. Den engelskfödde prästen Ailnoth i Odense som omkring 1120 skrev om Knut den heliges levnad och martyrium tecknar i inledningen av sin skrift de nordiska folkens ställning till kristendomen. Danskarna som bo närmare galler och sachare, äro längst komna. Norrmän och isländare iakttaga väl den kristna kulten, men överträda på grund av ländernas ofruktbarhet och födans knapphet fasteföreskrifterna. Svear och götar få det utan jämförelse ofödelaktigaste omdömet […] de förfölja den gudsdyrkan som de syntes ära, icke endast med ord, utan ock med handling, hemsöka de kristna i sitt land och vilja alldeles fördriva dem från sina gränser. Detta är bevis för att kristenheten ännu var långt ifrån att segra.84

Den fortsatta närvaron av hedniska drag hos folkgrupperna i ”Sverige” beskrivs här som en ”mörk bild” av den historiska situationen kring Knut den heliges levnadstid (mitten av 1000-talet). I källmaterialet får svear och götar det ”ofördelaktigaste omdömet” i egenskap av att kristenheten ännu inte har segrat. ”Hedendomen” stod sig starkare i ”Sverige” än i ”Norge” och ”Danmark”. Religionsskiftet fullbordas emellertid kring sekelskiftet 1100, enligt Westman.85