Gravarnas funktion

Om gravarna på gravfälten skulle ha någon speciell funktion är svårt att säga, gravfält var ändå de dominerande gravplatserna under romersk järnålder. Vad som är intressant vid diskussioner om gravfunktion är snarare de

ensamliggande gravarna, vars placering i landskapet och sammansättning tyder på att de kan ha innehaft speciella funktioner.

6.4.1. Återbruk av gravar

Återbruk av gravar förekommer både på gravfälten och bland de

ensamliggande gravarna. Vid analys av gravfältsmaterialet, speciellt av grav 13:1 och 13:2 (grav 25 och 26 i tabellerna) vid Gannor i Lau, har gravarna setts som familjegravar (Stenberger 1935:62). När det kommer till fallet med

sekundärgraven vid Ansarve i Tofta är det mindre sannolikt att detta är fallet då en lång tidsrymd passerat mellan de olika gravläggningarna. Det är förstås inte uteslutet att det kan finnas släktband mellan de olika individerna, det är till och med ett förhållandevis rimligt antagande.

Det finns flera olika teorier om varför människorna valde att återbruka äldre gravar, och en av dessa är att återbruket kan ha varit en del av ett

identitetsskapande; ett sätt att skapa eller förstärka en identitet och koppla den till en plats (Artelius 2004:115; Artelius & Lindqvist 2007:139; Tegnér 2007:243).

37

Speciellt om det finns ett släktskap med den begravde i den gamla graven förstärks de senare människornas identitet genom att knyta sig till platsen än en gång.

Återbruket av gravar kan även vara ett sätt att legitimera makt eller

äganderätt, att skapa sin historia, eller ett resultat av en förfäderskult (Tegnér 2007:244).

Fallet med sekundärgraven vid Ansarve borde dock ses som ett specialfall; det är den enda kända megalitgraven på Gotland som dessutom ligger i ett område som är rikt på skeppssättningar. Platsen har brukats under en lång tid och har troligtvis haft en mycket viktig funktion för människorna i större delen av förhistorien. Något som förstärker gravens säregenhet ytterligare är det faktum att graven helt saknar gravgåvor (Bägerfeldt 1992:15) till skillnad från de andra ensamliggande gravarna. Att graven skulle ha en funktion inom en förfäderskult ter sig därför mycket lockande, och det är möjligt att platsen för megalitgraven och dess sekundärgrav haft en viktig roll som altare inom denna kult. Samtidigt kan sekundärbegravningen haft en viktig funktion för identitetsskapandet i och med att människorna knöt sig till platsen.

6.4.2. Omarkerade gravar

Många av de ensamliggande gravarna utgörs av flatmarksgravar. Detta innebär att den enda gravmarkering som funnits på dessa gravar torde vara gjorda av organiska material, som till exempel trä. Hur kommer det sig att människorna valde att begrava vissa på ett sådant sätt att deras gravplats skulle falla i

glömska när gravmarkeringen förmultnat? Att människorna kände till att trä och andra organiska föremål inte skulle vara kvar för evigt torde det inte vara någon tvekan om.

Enligt Kerstin Cassel verkar det som att det blev vanligare att inte markera gravarna med sten när stengrundsbygden började växa fram på Gotland. Istället för att använda sten till gravmarkeringar började människorna använda sten till stengrunder och stensträngar (Cassel 1998:101). Detta är extra

intressant när graven i stensträngen vid Backänget i Levide tas med i

diskussionen. Denna grav är både markerad och omarkerad på samma gång; markerad då den har en tydlig stensträng över sig, men samtidigt omarkerad då det inte finns någon möjlighet att se att en grav döljer sig under stensträngen. Att begrava människor i stensträngar, eller kanske anlägga stensträngar ovanpå gravar, kan ha varit ett sätt för människorna att binda samman det gamla användningsområdet av sten med det nya. Många stensträngar sträcker sig dessutom mellan gårdarna och äldre gravar, vilket Cassel tolkat som ett sätt för människorna att knyta samman gårdarna med förfäderna (ibid:122).

Det går i vilket fall inte att säga att det skulle ha blivit mindre viktigt att

markera gravarna ovan jord, då stora rösen och stensättningar var, så vitt vi vet, ungefär lika vanliga som flatmarksgravarna. Det verkar inte heller vara ett

resultat av regionala skillnader då både markerade gravar och flatmarksgravar är utspridda över större delen av ön.

38

Det kan anses vara märkligt att vissa gravar inte överbyggdes med sten när det finns en stor mängd rösen och stensättningar från denna tid. Kanske var det just därför människorna valde att anlägga gravar utan stenmarkeringar? Den romerska järnåldern utgörs som sagt av en period då människorna använde sten till de flesta mänskligt tillverkade strukturer i landskapet; hus, vastar och gravar, vilket borde innebära att sten var något som ofta sågs som

förhållandevis vardagligt. För att utmärka sig kan människorna istället ha valt att tillverka avancerade eller vackra konstruktioner av organiska material som gravmarkering. Att flatmarksgravarna utgörs av speciella gravar tyder de många statusvisande föremålen, men framförallt de många vapengravarna och den exklusiva grav 4, på. De organiska gravmarkeringarna kan då vara ytterligare ett tecken på gravarnas status. Alla ensamliggande flatmarksgravar utgörs dock inte av högstatusgravar, men de andra gravarna kan ha haft mindre avancerade gravmarkeringar. Det faktum att en så stor del av flatmarksgravarna utgörs av högstatusgravar talar emot att det skulle vara oönskade individer som var begravda i de ensamliggande gravarna.

Cassel föreslår att minskningen av stenöverlagda gravar kan vara ett resultat av människornas minskade intresse av att knyta samman gravarna med det förgångna. Detta genom att inte längre prioritera gravarnas yttre utseende och placering i landskapet, utan istället lägga huvudvikten på gravgåvorna (Cassel 1994:47). De skilda sammansättningarna av gravgåvor och avsaknaden av gravöverbyggnader av sten tyder på att detta kan stämma i vissa fall. Intresset för att stärka förhållandet till det förgångna genom att efterlikna tidigare

begravningar, såsom bronsåldersrösen, kan i vissa fall ha minskat. Samtidigt talar dock återanvändandet av äldre gravar, inte bara av megalitgraven vid Ansarve utan också av många bronsåldersrösen (ibid:175), emot detta. Om flatmarksgravarna är ett resultat av minskat intresse för det förgångna torde det bero på personliga idéer och inte ses som ett allmänt beteende bland Gotlands befolkning under romersk järnålder.

6.4.3. Gravar som gränsmarkeringar

Ett vanligt antagande är att en gravs eller ett gravfälts placering i landskapet kan indikera politiska, administrativa eller sociala gränser, till exempel kan gravar ha fungerat som sockengränsmarkeringar. Enligt antropologiska studier är döden dessutom förknippad med ”liminala” platser, döden är ett slags

ingenmansland mellan gränser (Hodder 1982:195f). Carlsson har också diskuterat gravarnas roll som gränsmarkeringar (Carlsson 1979:57, 157) och Fallgren menar att gravarna kan ha fungerat som markörer av äganderätt (Fallgren 2006:136ff).

Om de ensamliggande gravarna skulle ha haft en funktion som gränsmarkeringar är en svår fråga. Om flatmarksgravarna verkligen är flatmarksgravar, och inte gravar med bortplockade gravmarkeringar, är det osannolikt att de fungerat som gränsmarkeringar. Att ha trästolpar eller annat

39

organiskt material som gränsmarkeringar när människorna annars byggde hus och vastar av sten är inte speciellt sannolikt då människorna troligtvis önskade mer beständiga gränsmarkeringar. De ensamliggande rösena kan dock ha haft funktionen som gränsmarkeringar, men då jag inte gjort någon studie av

gravarna i förhållande till boplatser och tillhörande marker går detta inte att säga säkert. En intressant tanke är dock att många av de ensamliggande gravarna utgörs av vapengravar och dessa skulle, om de fungerat som

gränsmarkeringar, samtidigt kunna ha fungerat som beskyddare mot utomstående.

Frågan är samtidigt om människorna hade samma behov av att markera sina ägor, genom att använda gravar som revirmarkörer, som de kan ha haft under andra tider. De utvecklade och distinkta stensträngssystemen från denna tid borde ha varit tillräckliga för att markera gränser. Samtidigt är dock gravar troligtvis mer laddade och det torde vara lättare att hävda äganderätt genom att hänvisa till en grav där ens förfäder ligger begravda än att hänvisa till en

stensträng vem som helst kan ha byggt. Här skulle det därför vara intressant att jämföra de ensamliggande gravarnas placering i förhållande till stensträngarna från denna tid.

6.4.4. Gravar som kultplatser

Att de ensamliggande gravarna skulle ha haft en funktion som altare eller kultplats skulle kunna ifrågasättas då många gravar saknar överbyggnad av sten. Det finns dock inget som säger att en kultplats måste vara en manifest del av landskapet; en grav med överbygd konstruktion av trä eller andra förgängliga material borde kunna ha samma funktion. De ensamliggande rösena och

stensättningen kunde dessutom mycket väl ha innehaft viktiga funktioner för kultutövande.

Evert Baudou har diskuterat om ensamliggande järnåldersrösens funktion i Mellannorrland utifrån idén att de kan vara viktiga platser för utövandet av förfäderskult, men dessa rösen ligger ofta mitt bland bebyggelsen nära människorna. Dessa är dock, liksom några av de ensamliggande gravarna i uppsatsens material, fyndfattiga (Baudou 1989:16ff,24).

Hodder menar också att gravar placerade inom eller nära en boplats ses som ett tecken på att förfäderna är en viktig och närvarande del av samhället. Då fungerar gravarna dessutom som en tydlig markering av äganderätt

eftersom det går att påvisa en lång kontinuitet (Hodder 1982:195f). Då jag, som nämnts tidigare, inte gjort några studier av de ensamliggande gravarna i

förhållande till järnålderns husgrunder och bebyggelse är det svårt att diskutera dessa idéer utifrån materialet i denna uppsats. Om en sådan studie skulle göras i framtiden skulle möjligtvis intressanta likheter framkomma.

Det går dock inte att utesluta att åtminstone en del av gravarna kan ha innehaft viktiga roller inom kultutövande och människornas trosföreställningar. Då de ensamliggande gravarna inte verkar ha någon direkt koppling till

40

gravfälten skulle de mycket väl kunna ha innehaft en skild funktion från dessa gravar, vilket Baudou också diskuterar (Baudou 1989:16f). I de fall gravar från romersk järnålder återfinns i äldre gravar var deras kultutövande roll sannolikt mycket viktig.