OM GUDSFRUKTAN SOM DYGDENS GRUNDVAL

134. Vad varje herreman, som har någon omsorg om sin sons uppfostran, önskar honom förutom den

förmögenhet han lämnar honom i arv, tror jag innefattas i dessa fyra ting: dygd, klokhet, belevenhet och lärdom.

Jag bryr mig nu icke om att inlåta mig på den frågan, om ej dessa ord delvis ibland beteckna samma sak eller i själva verket innefatta varandra. Det överensstämmer här med mitt syfte att följa dessa ords gängse användning, som jag förmodar är nog klar för att göra min framställning begriplig, och jag hoppas det ej skall bli någon svårighet att fatta, vad jag menar.

135. Jag sätter dygden som den främsta och nödvändigaste av de gåvor, varmed en man eller en herreman bör vara utrustad, som en oundgänglig fordran, för att han skall bliva värderad och älskad av andra och angenäm eller dräglig för sig själv. Utan dygden tror jag, att han varken blir lycklig i denna eller i en annan värld.

136. Som grundvalen härför bör mycket tidigt inpräglas i gossens själ ett riktigt begrepp om Gud, som det oberoende högsta väsendet, alltings skapare och upphov, från vilken vi mottaga allt vårt goda, som älskar oss och giver oss allt. Och i sammanhang därmed skall ni ingjuta i hans själ kärlek och vördnad för detta högsta väsen.

Detta är nog till att börja med,utan att man behöver inlåta sig på vidare förklaringar över detta ämne. Ty om man talar för tidigt med honom om andliga väsen och är olämpligt ivrig att få honom att förstå detta oändliga väsens obegripliga natur, kan hans huvud antingen bli fyllt med falska begrepp om Gud eller bli förvirrat av obegripliga.

Må man blott vid tillfälle säga honom, att Gud skapat och styr allting, hör och ser allt och gör allt slags gott mot dem, som älska och lyda Honom. Ni skall finna, att när han fått höra talas om en sådan Gud, komma lätt andra tankar om Honom att hastigt nog uppstiga i gossens sinne. När ni märker, att dessa innehålla några misstag, måste ni rätta dem. Jag tror det vore bättre, om människor i allmänhet stannade vid en sådan föreställning om Gud utan att för mycket grubbla över ett väsen, som alla måste erkänna som obegripligt. Ty genom sådant grubbel förfalla många, som ej ha styrka eller tankeklarhet att skilja mellan vad de kunna och vad de icke kunna veta, till vidskepelse eller ateism, i det de göra Gud lik sig själva eller ock — emedan de icke kunna fatta någonting annat — alldeles förneka honom. OchDenna mening är senare tillagd. jag är böjd att tro, att det vore mycket nyttigare för barnens religiösa utveckling, vetande och dygd att regelbundet morgon och afton hålla dem till andaktsövningar i form av någon enkel och kort för deras ålder och fattningsgåva lämplig bön till Gud såsom deras skapare, bevarare och välgörare, än att förvirra deras tankar med lärda undersökningar om hans

outgrundliga natur och väsen.

Andar och spöken.

137. När ni sakta och gradvis, i den mån ni finner gossen i stånd därtill, i hans sinne befäst en sådan föreställning om Gud och lärt honom bedja till Honom och prisa Honom som sitt väsens upphov och upphovet till allt gott han själv gör eller kan åtnjuta, bör nisedan undvika allt tal om andra andeväsen, tills han föres till att själv fråga härom, genom att han råkar få höra dem nämnas vid tillfällen, som jag sedermera skall tala om, eller läser om dem i sin bibliska historia.

138. Men även då och alltid, så länge han är liten, bör ni noga bevara hans ömtåliga sinne för alla intryck och föreställningar om andar och spöken eller hemska skräckbilder i mörkret. För en sådan fara kommer han att bli utsatt genom tjänstefolkets oförstånd, vars vanliga metod är att skrämma barn och hålla dem i underdånighet genom att berätta för dem om »busen» och »den fula gubben»Locke har Raw-head »Råhnvud» och Bloody-bones

»Blodben», spökgestalter från den tidens amsagor. och andra sådana namn, som medföra föreställning om någonting förskräckligt och farligt, som de ha skäl att vara rädda för, när de äro ensamma, särskilt i mörkret.

Detta måste man omsorgsfullt förhindra. Ty om tjänarna också genom detta dåraktiga medel kunna avhålla barnen ifrån smärre fel, är dock botemedlet mycket värre än själva sjukdomen. I barnens fantasi inpräglas föreställningar, som sedan följa dem med skräck och fasa. Om sådana tankar på »busen» väl en gång kommit in i det ömtåliga barnasinnet och där genom den förskräckelse, som åtföljer dylika föreställningar, väckt ett starkt intryck, så tränga de djupt ned och fastna så, att man icke lätteligen, om ens någonsin, kan få bort dem igen. Och så länge de finnas kvar, plåga de barnen ofta med märkvärdiga syner, de göra dem. så till fega stackare, när de äro ensamma, och göra dem rädda för sin skugga och för mörker hela livet igenom. Jag har hört vuxna män, vilka som små blivit så behandlade, klaga över att, ehuru deras förnuft rättade de felaktiga föreställningar de inhämtat och de voro övertygade om att det icke fanns något skäl att frukta osynliga väsen i mörkret mer än vid dagsljus, dessa föreställningar ändå fortfarande av vilken anledning som helst gärna ville uppstiga i deras därav

behärskade inbillning ochicke kunde avlägsnas utan en viss ansträngning. För att visa, hur varaktiga och skrämmande sådana bilder äro, som tidigt inpräglas i själen, vill jag här berätta en ganska märkvärdig men sann händelse. I en stad i västra England fanns en man med rubbat förstånd, som pojkarna brukade reta, när han råkade ut för dem. När denne en dag på gatan såg en av de pojkar, som brukade plåga honom, gick han in till en

knivsmed i närheten, grep där ett blottat svärd och sprang efter pojken. Då gossen såg honom komma så

beväpnad, tog han till fötter och sprang för livet. Till all lycka hade han nog krafter och tillräckligt snabba fötter att nå fram till sitt föräldrahem, innan dåren kunde hinna upp honom. Dörren var endast stängd med klinka, och när pojken hade denna i handen, vände han på huvudet för att se, hur nära hans förföljare var. Denne var nu alldeles utanför portgången med svärdet i högsta hugg, och gossen hann nätt och jämnt komma in och slå igen dörren för att undvika att träffas. Men om han också kom undan oskadd till kroppen, så tog dock hans själ skada.

Denna skräckfyllda föreställning gjorde ett så djupt intryck på hans själ, att den stod kvar i många år, om icke hela hans efterföljande liv. Ty när han som man berättade om händelsen, sade han, att han alltsedan den tiden aldrig vid något tillfälle, så vitt han kunde minnas, kunde gå in genom den dörren utan att se sig om, vilka göromål han än hade i tankarna och hur föga han än tänkte på dåren, innan han kom dit.

Om barn finge vara i fred, skulle de icke vara mera rädda i mörkret än mitt i klara solskenet. De skulle i tur och ordning hälsa det ena lika välkommet att sova i som det andra att leka i. Man borde icke på något sätt i sitt tal inför dem göra någon skillnad på dag och natt, som om den ena tiden av dygnet vore mer full av faror och förskräckligheter än den andra. Men om dårskapen hos någon i deras omgivning skulle tillfoga dem skada härutinnan och inbilla dem, att det är någon skillnad mellan att vara i mörkret och attblunda, så måste ni taga det ur dem, så fort ni kan. Låt dem veta, att Gud, som skapat allting till deras nytta, har gjort natten, för att de skulle kunna sova bättre och lugnare, och att, då de äro under Hans beskydd, det i mörkret ingenting finnes, som kan skada dem. Vad som man ytterligare kan veta om Gud och goda andeväsen, bör man uppskjuta att tala om till en tid, som vi längre fram skola nämna. Vad onda andeväsen beträffar, torde det vara lyckligt, om ni kan bevara gossen från falska föreställningar om dem, tills han är mogen för kunskap om sådana ting.

Sanning och välvilja.

139. Sedan vi lagt grunden till dygd genom att giva gossen ett sant begrepp om Gud, sådant som vår

trosbekännelse så vist lär oss, — detta i den mån hans ålder kan fatta det, samt genom att vänja honom vid att bedja till Gud, — så är det nästa föremålet för vår omsorg att noggrant hålla honom till att tala sanning och att med alla upptänkliga medel göra honom benägen för välvilja och godhet. Låt honom veta, att tjugo fel kunna förr förlåtas än ett våldförande av sanningen för att genom en undanflykt överskyla något enda! Och att i god tid lära honom kärlek och välvilja mot andra är att tidigt lägga den sanna grunden till en hederlig man. Ty all

orättfärdighet har i allmänhet sitt upphov i alltför stor kärlek till oss själva och för liten kärlek till andra.

Detta är allt, vad jag vill yttra om detta ämne i allmänhet taget, och det är nog för att lägga de första grundvalarna till dygden hos ett barn. I samma mån gossen växer upp, måste man iakttaga riktningen av hans naturliga

böjelser. Allteftersom denna mer än tillbörligt vill draga honom bort från dygdens rätta väg åt ena eller andra hållet, böra lämpliga botemedel användas däremot. Ty få av Adams barn äro nog lyckliga att icke vara födda med något karaktärslyte, vilket är uppfostrans sak att antingen taga bort ellergiva en motvikt. Att här gå in på

enskildheter skulle dock vara utom planen för denna korta avhandling om uppfostran. Jag ämnar icke här tala om alla dygder och laster, om hur varje dygd kan uppnås och hur varje särskild last kan botas genom sina särskilda läkemedel, om jag också har nämnt några av de vanligaste felen och de olika sätt man bör använda för att rätta dem.

TJUGOANDRA KAPITLET.

KLOKHET.

Engelska ordet wisdom betecknar både »vishet» och »klokhet».

140. Med klokhet menar jag enligt den allmänt gängse uppfattningen av ordet en mans förmåga att med

skicklighet och förutseende sköta sitt arbete i denna världen. Denna egenskap är frukten av god naturlig läggning, flit i användning av själsgåvorna samt erfarenhet i förening och är alltså oupphinnelig för barn. Det mesta man med dem kan åstadkomma i denna riktning är, att man så mycket som möjligt hindrar dem från att vara listiga.

List, som är klokhetens efterapare, är dock himmelsvitt skild därifrån, liksom en apa trots sin likhet med en människa saknar, vad som verkligen kunde göra den lik henne, och därför är så mycket fulare. List är blott den brist på förstånd, som, då den ej kan nå sina syften på direkt väg, vill söka nå dem med knep och på omvägar.

Det farliga med saken är, att ett listigt knep hjälper bara en gång men sedan alltid är till hinder. Intet omhölje har någonsin vävts vare sig så tjockt eller så fint, att det kunnat dölja sig självt. Aldrig har någon varit så listig, att han dolt sin listighet. Men när sluga människor en gång väl blivit avslöjade, äro alla skygga och misstänksamma mot dem, och hela världen förenar sig ivrigt för att bereda dem motstånd och nederlag, under det att den öppne, rättrådige, kloke mannen får alla att ge plats för sig och kan gå raka vägentill sin uppgift. Att vänja ett barn att ha riktiga begrepp om saker och ej ge sig tillfreds, förrän det har dem, att höja dess själ till stora, värdiga tankar och hålla det borta från falskhet och från list, i vilken senare alltid falskhet till betydlig del ingår, — det är

lämpligaste sättet att bereda ett barn till att vinna klokhet. Det övriga, som kan läras genom tid, erfarenhet och iakttagelse samt bekantskap med människor, deras olika sinnelag och avsikter, får man icke vänta sig med barndomens okunnighet och oaktsamhet eller ungdomens obetänksamma hetta och oförsiktighet. Det enda man i denna riktning kan göra under en så omogen ålder är, som sagt, att vänja barnen vid att vara sanna och

uppriktiga, låta förnuftet råda samt så mycket som möjligt övertänka sina egna handlingar.

TJUGOTREDJE KAPITLET.

BELEVENHET.

141. Nästa goda egenskap, som bör tillhöra en herreman, är belevenhet. Det finns två slags brist på belevenhet:

den ena är förlägen blyghet, den andra missklädande vårdslöshet och missaktning i vårt uppträdande. Båda dessa fel undvika vi genom tillbörligt iakttagande av denna enda regel, att ej tänka lågt om oss själva och ej tänka lågt om andra.

142. Den första delen av denna regel får ej uppfattas som en motsats till ödmjukhet, utan som en motsats till självsäkerhet. Vi böra ej tänka så väl om oss själva, att vi pocka på vårt eget värde och tillvälla oss företräde framför andra på grund av någon överlägsenhet vi inbilla oss hava över dem. Utan vi böra blygsamt taga, vad oss bjudes, när det tillkommer oss. Dock böra vi ha så hög tanke om oss själva, att vi utföra de handlingar, som åligga oss och väntas av oss, utan att känna förlägenhet eller förvirring, vilka människor som än äro närvarande, i det vi iakttaga den aktning och den försynthet, som vars och ens rang och samhällsställning kan fordra. Det förekommer ofta hos människor, särskilt hos barn, en tölpig blyghet inför främmande eller högre stående: de bliva förvirrade både i tankar, ord och blickar, och i denna förvirring tappa de så bort sig själva, att de ej kunna göra någonting, eller åtminstone ej göra det med den ledighet och det trevliga sätt, som väcker behag ochgör dem omtyckta. Den enda boten för detta liksom för varje annat fel i uppförandet är, att man genom övning inför den motsatta vanan. Men eftersom vi ej kunna vänja oss vid att umgås med främmande och personer av hög samhällsställning, utan att vi äro i deras sällskap, så kan ingenting bota detta slags brist på belevenhet annat än ombyte och omväxling av sällskap och det med högre stående personer.

143. Liksom den nu nämnda bristen på belevenhet består i att vi för mycket oroa oss för hur vi böra uppföra oss mot andra, så ligger det andra slaget av bristande belevenhet däruti, att vi tyckas alltför litet bry oss om att behaga eller visa aktning för dem vi ha att göra med. För att undvika detta fel krävas följande två ting: för det första en vårt sinnes benägenhet att ej kränka andra och för det andra det mest angenäma och behagliga sätt att ge uttryck åt denna vår benägenhet. Äga människor den förra egenskapen, kallas de artiga, äga de den senare, kallas de fina människor.Locke använder här uttrycken civil och well-fashioned. Detta senare innebär det passande och behagfulla i blickar, röst, ord, rörelser, åtbörder och hela det yttre uppträdandet, som i sällskapslivet vinner människor och ger dem, med vilka vi just umgås, en känsla av trevnad och tillfredsställelse. Detta är liksom det språk, varigenom den sinnets inre artighet jag nämnt kommer till uttryck. Som andra språk bestämmes det mycket av varje lands seder och bruk och måste därför till sina regler och sin användning inläras huvudsakligen genom iakttagelse och med ledning av de människors uppträdande, som erkännas vara verkligt väluppfostrade.

Den andra sidan av belevenheten, vilken ligger djupare än på ytan, är den allmänna välvilja och hänsyn för alla människor, som gör, att man vinnlägger sig om att i sitt uppträdande icke visa något förakt, ringaktning eller försumlighet mot dem utan söker att enligt landets bruk och sätt uttrycka aktning och uppskattning av dem efter deras rang ochsamhällsställning.Härifran till paragrafens slut senare tillägg. Det är en sinnets benägenhet, som visar sig i uppträdandet och varigenom en människa undviker att låta någon känna otrevnad i hennes umgänge.

Jag skall här fästa mig vid fyra egenskaper, som stå i den mest direkta motsats till denna främsta och mest vinnande av alla sällskapliga dygder. Från någon av dessa fyra leder ohövligheten vanligen sitt upphov. Jag skall anföra dem, på det att barn må bli bevarade eller botade för deras dåliga inverkan.

1. Den första är en medfödd plumphet, som gör en människa oartig mot andra, så att hon icke har någon hänsyn till deras böjelser, olika läggning eller förhållanden. Det är det säkra kännetecknet på en ohyfsad människa att icke fästa sig vid vad som behagar eller misshagar dem hon är tillsammans med. Och dock kan man ofta få se en människa i fina kläder ge otyglat utbrott åt sitt eget lynne och tillåta det ränna emot eller kasta omkull vem som helst som står i vägen, fullkomligt likgiltig för hur denne tager det. Detta är en råhet, som var och en ser och avskyr och ingen kan känna trevnad vid. Därför kan den icke finnas hos någon, som vill anses ha den ringaste anstrykning av belevenhet. Ty belevenhetens själva syfte och uppgift är att mjuka upp den medfödda stelheten och så mildra människors lynnen, att de må kunna bekväma sig till eftergivenhet och anpassa sig efter dem de ha att göra med.

2. Förakt eller brist på skyldig aktning, som röjer sig antingen i blickar, ord eller åtbörder. Från vilken detta än

kommer, medför det alltid en känsla av obehag. Ty ingen kan med nöjt sinne fördraga att bli behandlad med ringaktning.

3. Klandersjuka och begär att anmärka på andra är raka motsatsen till hövlighet. Vad än människor äro eller icke äro skyldiga till, så vilja de icke få sina fel blottade och framställda till allmänt beskådandeoch i klara dagsljuset inför sina egna och andras blickar. När vanprydande drag påvisas hos vem det vara må, medför det alltid blygsel, och uppenbarandet eller till och med blotta tillvitelsen av något fel fördrager man icke utan ett visst obehag.

Gyckel är det finaste sättet att blotta andras fel, men emedan det vanligen sker med kvickhet och hyggligt språk och är underhållande för sällskapet, förledas människor lätt till den villfarelsen, att gycklet, när det håller sig inom lämpliga gränser, icke innebär någon ohövlighet. Det skämtsamma i dylik samtalston bereder den sålunda insteg bland folk av högre rang, och människor, som så tala, vinna bifall av sina åhörare och belönas i regel med att få skrattarna på sin sida. Men de borde betänka, att det övriga sällskapet roas på dens bekostnad, som de framställa i så löjlig dager och som därför måste känna det obehagligt, så vida ej ämnet för gycklet med honom verkligen i sig självt är något berömvärt. Ty de roande bilder och framställningar, vari gycklet består, skänka då både beröm och nöje, varför den, som är utsatt för gycklet, finner sin fördel däri och deltar i den allmänna munterheten. Men emedan det icke är allom givet att rätt behandla en så ömtålig och kinkig sak, varvid ett litet fel kan förstöra allt, tror jag, att de, som vilja akta sig för att reta andra, och särskilt då alla unga, böra

Gyckel är det finaste sättet att blotta andras fel, men emedan det vanligen sker med kvickhet och hyggligt språk och är underhållande för sällskapet, förledas människor lätt till den villfarelsen, att gycklet, när det håller sig inom lämpliga gränser, icke innebär någon ohövlighet. Det skämtsamma i dylik samtalston bereder den sålunda insteg bland folk av högre rang, och människor, som så tala, vinna bifall av sina åhörare och belönas i regel med att få skrattarna på sin sida. Men de borde betänka, att det övriga sällskapet roas på dens bekostnad, som de framställa i så löjlig dager och som därför måste känna det obehagligt, så vida ej ämnet för gycklet med honom verkligen i sig självt är något berömvärt. Ty de roande bilder och framställningar, vari gycklet består, skänka då både beröm och nöje, varför den, som är utsatt för gycklet, finner sin fördel däri och deltar i den allmänna munterheten. Men emedan det icke är allom givet att rätt behandla en så ömtålig och kinkig sak, varvid ett litet fel kan förstöra allt, tror jag, att de, som vilja akta sig för att reta andra, och särskilt då alla unga, böra