115. Feghet och mod äro så nära besläktade med de förut nämnda lynnesarterna, att det kanske ej är ur vägen att här något fästa sig vid dem. Fruktan är en känsla, som, om den rätt ledes, har sin nytta. Och om än kärleken till oss själva sällan förfelar att hålla den vaksam och stark nog inom oss, kunna vi dock gå till överdrift i djärvhet också. Att vara dumdristig och okänslig för faran är lika litet förnuftigt som att darra och rygga tillbaka för varje litet ont, som nalkas oss. Fruktan har blivit oss given som en månare att påskynda vår energi och hålla oss
vaksamma mot det onda, som kan nalkas. Att icke hysa någon farhåga för en hotande olycka, att icke rätt beräkna faran utan hänsynslöst störta sig i den, risken må vara hur stor som helst, utan att tänka på om den är till någon nytta eller vilken följd den kan få, det är således icke en förnuftig varelses beslutsamhet utan djuriskt ursinne. De, som ha barn med denna läggning, ha ingenting annat att göra än att något söka väcka deras förnuft, som
självbevarelsedriften snart nog skall skaffa gehör, såvida icke — som vanligen är fallet — någon annan stark drift jagar dem huvudstupa framåt utan besinning och utan eftertanke. Motvilja mot att lida något ont är så naturlig för människan, att enligt min tro ingen kan vara utan fruktan för det. Ty fruktan är ingenting annat än on känsla av obehag vid föreställningen om att någotkommer över oss, som vi ba motvilja mot. Därföre, när en människa störtar sig i faran, kunna vi säga, att det sker under ledning av okunnigheten eller under herraväldet av någon övermäktig känsla, ty ingen är sin egen fiende till den grad, att ban av fritt val går det onda inpå livet ocb söker faran för dess egen skull. Är det alltså stolthet, skrytsamhet eller raseri, som nedtystar gossens fruktan eller gör honom döv för dess råd, så böra dessa känslor med lämpliga medel försvagas, så att litet eftertanke må dämpa hans hetta och han må besinna, om det han vill fresta på är värt risken. Detta är emellertid ett fel, som barn icke så ofta göra sig skyldiga till, och jag vill därför icke yttra mig mera utförligt om dess botande.
Klenmodighet är ett vanligare fel och kräver därför större omsorg.
Mod.
Själsstyrka är en skyddsvakt och ett stöd för de andra dygderna, och utan mod kan en man näppeligen hålla stadigt fast vid sin plikt och göra sig förtjänt av att kallas en verkligt förträfflig man.
Mod, som låter oss trotsa faror som vi frukta och olyckor som vi känna nalkas, är till stor nytta i en ställning sådan som vår i livet, blottställda som vi äro för anfall på alla håll. Därför är det mycket välbetänkt att så tidigt som möjligt ikläda barn denna vapenrustning. Medfödd läggning gör mycket härvidlag, det erkänner jag gärna.
Men även där denna är bristfull och hjärtat i sig självt är bävande och ängsligt, kan det genom rätt behandling bibringas större fasthet och beslutsamhet. Vad man bör göra, för att icke barnens mod skall brytas genom att skräckfyllda föreställningar väckas hos dem, när de äro små, eller för att de ej skola ömka sig vid varje litet lidande, har jag förut berört. Huru vi skolahärda deras lynne och höja deras mod, om vi finna dem alltför mycket lida av fruktan, böra vi nu vidare taga i övervägande.
Sann själsstyrka anser jag bestå däruti, att en människa lugnt behärskar sig själv och utan att låta sig störas gör sin plikt, trots alla faror och annat ont, som ansätter henne eller kommer i hennes vag. Detta kunna så få människor nå upp till, att vi ej böra vänta det av barn. Dock kan något göras, och en vis ledning kan med
omärkliga steg föra dem längre, än man väntar.
Att man i denna viktiga punkt försummar att taga vård om barnen, medan de äro små, är kanske orsaken till att så få människor finnas, som äga denna dygd i sin fulla omfattning, när de blivit män. Jag skulle icke säga detta bland en av naturen så tapper nation som vår, om jag ansåge, att det sanna modet ingenting annat krävde än tapperhet i fält och dödsförakt i fiendens åsyn. Jag medger, att detta icke är den minst viktiga arten av mod och att man ej kan förvägra den de lagrar och hedersbetygelser, som alltid med rätta böra ägnas de tappre, som våga sitt liv för fäderneslandet. Men ändå är icke detta allt. Faror ansätta oss även på andra områden, ej blott på slagfältet. Och om än döden är fasornas konung, så äro dock även smärta, skam och fattigdom rysliga att skåda och kunna bringa ur fattningen de flesta män, som de synas redo att angripa, och vissa människor, som förakta den ena av dessa fiender, hysa dock en innerlig räddhåga för den andra. Den sanna själsstyrkan är beredd på faror av alla slag och orubblig, vad ont som än kan hota. Jag menar icke orubblig mot all fruktan över huvud taget. Där fara visar sig, där kan ej farhåga saknas, såvida ej människan är dum. Där fara är, bör det finnas känsla för faran, så mycket fruktan, att den kan hålla oss vakna och egga vår uppmärksamhet, energi och kraft utan att störa den lugna användningen av vårt förnuft eller hindra oss att utföra, vad det bjuder.Feghet.
Det första steget till vinnande av denna ädla, manliga ståndaktighet är, vad jag ovan nämnt, att omsorgsfullt bevara barnen från all slags skrämsel, när de äro små. Låt icke någon intala dem skräckfulla föreställningar, och låt dem ej överraskas av hemska föremål! Detta förstör ofta barnens livsandarPå engelska spirits och animal spirits, vilket här ungefär motsvarar »nervkraften», »nerverna» l. d. Jfr s. 132. och bringar dem så i olag, att de aldrig kunna hämta sig igen, utan i hela sitt liv tappa huvudet och bli förvirrade vid första antydan eller
framträdande av någon skrämmande föreställning. Kroppen blir försvagad, sinnets jämnvikt rubbas, och människan är knappast sig själv eller mäktig till någon ordnad eller förnuftig handling. Antingen nu detta beror på någon till vana bliven rörelse av livsandarna,På engelska spirits och animal spirits, vilket här ungefär motsvarar »nervkraften», »nerverna» l. d. Jfr s. 132. vilken inletts genom det första starka intrycket, eller på någon mer oförklarlig förändring av konstitutionen, säkert är, att det så förhåller sig. Exempel på sådana, som i ett svagt och ängsligt sinne hela livet få bära märkena av en skrämsel i barndomen, kan man få se överallt. Därför bör sådant så mycket som möjligt förebyggas.
Nästa steg är att sakta och gradvis vänja barnen vid de saker de alltför mycket frukta. Men härvid bör stor försiktighet iakttagas, så att man ej skyndar på för mycket eller försöker detta behandlingssätt för tidigt, på det att man icke må förvärra det onda i stället för att bota det. Spädbarn kan man lätt hålla ur vägen för skrämmande föremål. Förrän barn kunna tala och förstå, vad man säger dem, äro de knappast mottagliga för de förnuftsskäl och förklaringar, som man bör använda för att låta dem veta, att ingen fara är i dessa hemska föremål, som vi vilja göra dem
förtrogna med och för det ändamålet sakta och varligt föra allt närmare dem. Därför behöver sällan något dylikt medel användas med dem, förrän de kunna röra sig ledigt och tala. Men om det ändå skulle så vara, att spädbarn blivit rädda för något, som ej lätt kan hållas ur vägen för dem, och visa tecken till förskräckelse, så ofta det blir synligt, så måste man använda alla medel att stilla deras fruktan, genom att söka vända bort deras tankar därifrån eller förbinda det med andra saker, som ha trevligt och behagligt utseende, till dess barnen blivit förtrogna med föremålet och ej mer stöta sig därpå.
Jag tror vi kunna göra den iakttagelsen, att strax barnen äro födda, alla synliga föremål, som icke skada ögonen, äro dem likgiltiga. De äro icke mera rädda för en morian eller ett lejon än för sin sköterska eller en katt. Vad är det då, som sedermera i vissa sammansättningar av form och färg kan skrämma dem? Jo, ingenting annat än de föreställningar om farlighet, som åtfölja dessa ting. Om ett barn för var dag finge en ny amma, så är det min övertygelse, att det icke skulle bli mera skrämt av nya ansikten vid ett halvt års ålder än vid sextio. Skälet till att barnet icke vill komma till en främmande är alltså, att det blivit vant att få mat och vänlighet endast av en eller två människor i sin omgivning och därför fruktar, att, om det kommer i en främmandes famn, tagas bort från den, som gläder och matar det och varje ögonblick sörjer för dess behov. Ty dessa känner ju den lille ofta och är
därför rädd, när amman är borta.
Det enda vi av naturen frukta, är smärta eller förlust av något angenämt. Emedan nu dessa icke äro knutna vid någon form, färg eller storlek av synliga föremål, bli vi ej skrämda av något sådant, förrän vi antingen erfarit smärta genom dem eller fått oss bibragta föreställningar om att de skola skada oss. Den behagliga klarheten och glansen av lågan och elden gör barn så förtjusta, att de i början alltid vilja taga i dem med händerna. Men när ständig erfarenhetgenom de rysliga smärtor de fått lida övertygat dem om hur grym och obarmhärtig elden är, äro de rädda för att röra vid den och undvika den omsorgsfullt. Då detta är grunden till fruktan, är det icke svårt att finna, varav den uppkommer och hur den skall kunna botas, närhelst ett barn av missuppfattning får skräck för något föremål. Och när sinnet blivit stärkt mot dylik obefogad rädsla och fått makt över sig själv och sin vanliga fruktan vid mer obetydliga tillfällen, är det väl rustat att möta mera verkliga faror. Ert barn skriker högt och springer för en groda. Låt en annan taga grodan och lägga den på marken ett bra stycke ifrån barnet! Vänj det först att se på den! När det kan göra detta, skall ni vänja det vid att komma närmare grodan och se den hoppa utan att bli rädd; sedan vid att lätt röra vid den, när någon annan håller fast den i handen. Så fortsätter ni, tills barnet kommer därhän, att det kan ta i grodan lika lugnt som i en fjäril eller en sparv. Genom samma medel kan varje annat slag av ogrundad fruktan undanröjas, om man noggrant iakttar att ej gå för fort och ej söka driva fram barnet till en högre grad av säkerhet, förrän det blivit fullt befäst i den föregående. Sålunda skall den unge krigaren utbildas vidare för livets strider. Härvid bör man noga se till, att icke fler saker framställas som farliga, än som verkligen äro det. Vidare att, närhelst ni märker, att han är mer än tillbörligt förskräckt över något, ni för all del endast med omärkliga steg lockar honom vidare, tills han slutligen släpper sin fruktan, blir herre över svårigheten och kan lämna valplatsen med berömmelse. Ofta upprepade framgångar av detta slag komma att lära honom, att farorna icke alltid äro så vissa eller så stora, som vår fruktan framställer dem, och att sättet att
undvika dem icke är att springa sin väg eller låta fruktan bringa oss ur fattningen, nedslå vårt mod och avskräcka oss från att handla, när vår ära eller plikt kräver, att vi gå på.Härdning.
Men då den viktigaste grunden till barns fruktan är smärta, så är medlet till att härda och stärka barnen mot fruktan och fara, att man vänjer dem vid att uthärda smärta. Detta kommer möjligen att av ömma föräldrar anses som en mycket onaturlig behandling av barnen. Ja, de flesta komma kanske att betrakta det som oförnuftigt att bemöda sig om att försona en gosse med känslan av smärta genom att tillfoga honom den. Man kommer att säga:
»Sådant kanske kan giva barnet motvilja mot den, som låter det lida, men kan aldrig lära det se lidandet självt som någonting gott. Det här var då en besynnerlig metod! Ni vill icke, att barn skola få stryk och aga för sina fel, men ni vill, att de skola plågas för sitt goda uppförande eller för plågans egen skull». Jag tvivlar ej på att man kommer att göra dylika invändningar och anse, att jag motsäger mig själv eller är en fantast, då jag föreslår något dylikt. Jag erkänner, att saken måste skötas med stor urskillning, och därför är det icke så illa, att den ej upptages och vinner bifall annat än av dem, som väl överväga en sak och pröva, om den har förnuftig motivering. Jag vill ej, att barn skola få mycket stryk för sina fel, emedan jag ej vill, att de skola anse kroppslig smärta som det svåraste straffet. Men jag vill, att de ibland skola utsättas för smärta, när de uppföra sig väl, och det av samma skäl, nämligen för att de skola vänjas vid att fördraga den utan att betrakta den som det värsta onda. I hur hög grad uppfostran kan lära ungdomen att vänja sig vid smärta och lidande, visar nogsamt SpartasI det gamla Sparta härdades gossarna genom knapp och tarvlig kost, varm beklädnad om sommaren och sval om vintern samt genom att få utan klagan uthärda kroppslig smärta, då de t. ex. piskades vid Artemis altave. exempel. Och de, som väl en gång kommit därhän, att icke anse kroppslig smärta för det värsta onda eller det,varför de mest böra rädas, hava icke gjort ringa framsteg på dygdens väg. Men jag är icke så dåraktig, att jag vill föreslå den spartanska tuktan i vår tidsålder eller med vår samhällsordning.Eng. in our age, or constitution skulle också kunna betyda »i vår tid och med vår (kroppsliga och andliga) läggning», vilket kanske ger bättre mening. Jfr constitution översatt »själsläggning» på nästa sida. Men det påstår jag, att om man sakta härdar barn till att kunna lida en viss grad av smärta utan att rygga tillbaka därför, så är detta ett medel att vinna fasthet i sinnet och lägga grund till mod och beslutsamhet för deras kommande levnad.
Att icke ömka dem eller tillåta dem att ömka sig för varje liten smärta de lida, är det första steg man bör taga.
Men härom har jag talat på annat ställe.S. 129.
Nästa steg är att ibland avsiktligt låta dem lida smärta. Men man får noga se till, att detta sker, när barnet är i god stämning och övertygat om att den, som tillfogar smärtan, hyser välvilja och kärleksfulla känslor vid tillfället.
Inga tecken till vrede eller misshag å ena sidan eller till medlidande eller ånger å den andra få därvid förekomma, och det får på inga villkor vara mer, än barnet kan fördraga utan att känna sig kränkt eller ta det som en
ovänlighet eller en bestraffning. En gosse, som behandlats med denna gradvisa härdning och under sådana omständigheter, har jag sett springa sin väg skrattande, när han fick hårda, duktiga rapp av ett spö på ryggen, ehuru han skulle ha gråtit för ett ovänligt ord och varit mycket känslig för bestraffning med en kylig blick från samma person. Övertyga ett barn genom beständig omvårdnad och vänlighet, att ni håller riktigt av det, så kan det småningom vänjas vid att fördraga mycket smärtsam och hård behandling av er utan att rygga tillbaka eller beklaga sig. Så se vi ju barn göra dagligen, när de leka med varandra. Ju vekare ni finner er son vara, dess mera bör ni söka efter lämpliga tillfällen att så härda honom. Den stora konsten härvidlag äratt börja med det, som endast är helt litet plågsamt och sedan gå vidare med omärkliga steg, när ni leker med honom, är god vän med honom och berömmer honom. När ni väl en gång kommit därhän, att han anser sig ha fått ersättning för sitt lidande genom det beröm han fått för sitt mod, när han kan sätta en ära i att ge sådana bevis på sin manlighet och hellre vill anses käck och duktig än undvika litet smärta eller rygga tillbaka därvid, då behöver ni ej misströsta om att i sinom tid och med hjälp av hans växande förstånd få makt över hans ängslighet och bota svagheten i hans själsläggning. När han blir större, bör man låta honom försöka djärvare ting, än hans naturliga sinnesart leder honom till. Så ofta man då märker, att han ryggar tillbaka för det, som man har skäl att anta, att han skulle reda sig bra med, blott han hade mod att gripa sig an, så bor han till en början få hjälp därmed och sedan steg för steg drivas därtill genom blygsel, till dess slutligen övningen givit honom mer säkerhet och därmed fullkomlig färdighet. Detta måste lönas med mycket beröm och med att andra visa sin goda tanke om honom för vad han gjort. När han så gradvis fått nog beslutsamhet att icke låta fruktan för fara avskräcka sig från vad han söker utföra; när icke fruktan vid plötsliga vådliga händelser bringar hans sinne ur jämvikt, kommer hans kropp att skälva och gör, att han blir oskicklig till handling eller springer ifrån den, — då har han en förnuftig varelses mod. Sådan härdighet borde vi sträva efter att genom vana och övning bibringa barnen, när lämpliga tillfällen yppa sig för oss.
FEMTONDE KAPITLET.