Jo, det var så att,… det började med,… en gång…, Jag tänkte:, vi kan börja med,… många olika varianter att börja en berättelse har varit mitt första möte med personer i samtalssammanhang. Kvalificerade samtal utgår från en peda-gogisk vardag, där frågor och problemställningar rör en pedapeda-gogisk praktik utifrån specialpedagogiska frågeställningar. Jag kommer fortsättningsvis an-vända termen kvalificerade samtal i meningen: pedagogiskt handledande sam-tal utifrån pedagogiska dilemman; individuellt och i grupp där deltagarna är utövare i en pedagogisk verksamhet. Vid de tillfällen vi möts är frågor kring den pedagogiska yrkesrollen oftast utgångsläget och då med ett specialpeda-gogiskt fokus. De kvalificerade samtal mina erfarenheter utgår ifrån vill jag se som sprungna ur människors berättelser om sina levda erfarenheter från och i en yrkespraktik. Dessa levda erfarenheter benämner jag här narration, vilka blir berättelser i den stund de blir verbaliserade. Berättelser som i mötet med andras berättelser ger möjlighet att skapa nya berättelser, ny förståelse, nytt lärande, nytt agerande och ökad kompetens. Berättandet kan beskrivas och ses som en grundläggande aktivitet och del i människans sätt att organisera, bearbeta och förstå den verklighet vi lever i enligt anna Johansson (2004), Gudrun olsson (2008) m.fl. Berättandet kan ibland ske i syfte att förstå det vi berättar om och blir ett sätt att forma vår uppfattning om vem vi är och vem vi önskar att vara.
Denna text riktar sig till personer som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med eller använder sig av samtalande som verktyg och har ett intresse för specialpedagogisk verksamhet. Den inriktar sig på frågor kring narrationens, lärandets och skapandets roll i en samtalsprocess. ett lärande och skapande som utforskas ur både kollektiv och individuell betydelse, med narration som utgångspunkt. Vad det kvalificerade samtalet kan innebära och ha för betydelse för dessa frågor kommer också att diskuteras. Jag kom-mer i mina reflektioner emellanåt att använda mig av korta citat ur olika kvalificerade samtal där jag varit samtalsledare, för att belysa mina tankar. Dessa samtal är förda i olika sammanhang, i olika praktiker och vid olika till-fällen med specialpedagoger och pedagoger som själva använder samtalande i sin yrkesutövning. samtalen kan ibland vara handledning på handledning men också utgå från frågeställningar direkt från en praktik. De är ryckta ur sitt sammanhang och bör därför läsas som just; exempel. mina kommentarer och frågor är markerade med: U. och de jag samtalar med : i.
utgångspunkt
Den tes som är utgångspunkten för denna text är det kvalificerade samtalet som arena för ett lärande med både kollektiv och individuell förståelse och meningsskapande. ett lärande som utgår från samtal i och om en yrkesprak-tik. Jag reflekterar över det kvalificerade samtalet som möjligt verktyg att både skapa och utveckla en yrkesroll såväl som dess vokabulär och ställer mig frågan om det kvalificerade samtalet i sig, kan ses som en artefakt i ett specialpedagogiskt yrkesutövande.
i mitt utforskande av narrationens och berättelsens betydelse för lärande av praktiken genom kvalificerat samtal, har olika delar och faktorer i samtal-sprocessen visat sig viktiga. De har framkommit genom mina egna reflektio-ner från bl.a. litteratur, loggboksskrivning och i samtal och resonemang med andra, såsom kollegor och samtalsdeltagare. i texten reflekterar och diskute-rar jag fortlöpande utifrån den tes eller de frågor som beskrivs under rubriken utgångspunkt. efter en kort beskrivning av begreppet narration fortsätter jag med att beskriva hur jag uppfattar startens betydelse för det kvalificerade samtalet för att sedan fortsätta utifrån de rubriker och de områden som visat sig betydelsefulla under mitt arbete.
narration, berättelse och det kvalificerade samtalet
Det som påbörjas när vi möts för ex. ett kvalificerat samtal kan uttryckas som en narrativ kommunikation som enligt carola skott (2004) är något vi människor ständigt är sysselsatta med då vi skapar berättelserna om våra liv. en kommunikation som bygger på och utgår från deltagarnas narrativ och berättelser, då vi uttrycker det vi upplevt genom att berätta. i detta fall berät-telser ur en yrkesvardag, en pedagogisk praktik som i vissa fall delas av de andra i gruppen, men som är individuell. ett möte mellan det inre (det eget upplevda och erfarna) och det yttre berättade, men också ett möte mellan det individuella och det kollektiva. Det kollektiva i meningen den gemensamma yrkespraktiken, social praxis, yrkesvokabulär och förväntningar, men också kollektivet i samtalsgruppen.
narration är ett relativt nytt forskningsfält som under senare år varit fö-remål för ett ökat forskningsintresse inom ett flertal discipliner såsom: an-tropologi, etnologi, sociologi, pedagogik, psykologi, organisationsteori och medicin. Det är ett tvärvetenskapligt forskningsfält vilket det har gemensamt med t.ex. specialpedagogik som är utgångsläget för mina frågeställningar. ordet narrativ kommer från latinets gnarus vilket betyder: att veta, att vara bekant med, samt Narro i betydelsen att berätta, skildra, vilket beskrivs av Johansson (2008) och kan i och med denna beskrivning ses som en form av kunskap. Narrativ beskrivs som berättande i Bonniers svenska ordbok (1988).
Vad innebär narration eller ett narrativ? anna Johansson (2008) diskute-rar detta utifrån egna och andras försök att definiera begreppen och beskri-ver de olika sätt att se och fråga kring begreppet som: ”kreativ ambivalens.” innebörden i detta kan ses som att en klar definition över betydelsen inte är given. narration och det berättade beskrivs bl.a. som ”en universell mänsklig aktivitet” och att det är en av våra tidigaste former av kommunikation som vi lär oss redan som barn (s. 16). narrativ och berättelser har ett tidsperspektiv och ett mönster som bygger på en början, en mitt och ett slut. Där finns ett vad, ett hur och själva den kommunikativa handlingen. Där finns en ”intrig” som leder till: vad kommer att hända härnäst? Berättelsen kan också delas upp i olika stadier som:
1. introduktion
2. stegrande handling eller komplikation 3. Klimax eller konflikt
4. Upplösning
5. Konklusion. (s. 132)
Berättandet om narrationen sker i olika faser och ses från min utgångs-punkt och horisont, som uttryckta levda erfarenheter eller livsberättelser. livsberättelserna är komna ur varje individs sätt att se, tolka och förstå värl-den, den ”livsvärld” vi var och en utgår ifrån i våra handlingar och som vi bygger vår förståelse utifrån. Jan Bengtsson (1988, 2001) skriver om livsvärld utifrån husserl och merleau Ponty som: ”den värld vi dagligen lever våra liv i” (s. 69). Det jag berättar är min upplevelse och förståelse av världen. hur jag tolkar mina erfarenheter är beroende av hur jag förstått mina tidigare erfarenheter. erfarenheterna blir som skott (2004) uttrycker det en del av identiteten. skott skriver också att ”människan framställer världen och sig själv i de berättelser hon skapar tillsammans med andra” (sid. 9).
Det är ur de narrativ dessa berättelser är komna, som utgör grunden för de kvalificerade samtal jag har som utgångspunkt i texten.
våra berättelsers första möte
samtalande kring den egna praktiken utifrån det berättade; pedagogers narra-tiv, som bas för det språkade, kan jag se som en resa där en eller flera processer pågår samtidigt och på olika vis är sammanflätade. i de stunder då jag möter en eller flera personer för att starta ett samtal är min förväntan ofta stor över vad som komma skall. Vi sitter vid ett oskrivet blad och skall snart tillsam-mans på något vis fylla det. i denna stund har ingen av oss någon aning om vad som kommer att gestalta sig, men förmodligen med många tankar och olika förväntningar. Det är ett spännande ögonblick, men också ett viktigt. min erfarenhet säger mig att denna stund är viktig ur flera aspekter: här har vi möjligheten att lägga ribban eller startbanan för hur samtalet kommer att
gestalta sig. Det är inte helt oåterkalleligt eftersom korrigeringar och förtyd-ligande också sker inom samtalets ramar och utrymme, allt utifrån hur vi er-bjuder och tar emot varandras berättelser. Det sagda, det blir det uttalande vi i stunden upplever att dialogen och förståelsen kräver. likväl är starten basen för den gemensamma berättelsen, som är beroende av tillit, roller, ansvar, öp-penhet, förförståelse och förväntningar. Vi kan nu starta resan med att nyfiket utforska varandras ingångsvägar, frågor och förväntningar. Detta ögonblick upplever jag som spännande och som en ”kittlande” utmaning.
vad är det som händer när vi samtalar om vår praktik?
Vad kan det innebära att berätta och klä i ord det vi erfarit och att dela det med andra?
Bland mina erfarenheter av att mötas i kvalificerade samtal kring fråge-ställningar från den egna praktiken är att det innebär en utmaning i kommu-nikation och lyhördhet i mötet med ”den andre”. Vad jag under denna min egen berättelses gång erfarit att det kan innebära att anta denna utmaning beskriver jag nedan.
praktiken, narrationen och berättandet
i berättandet skapas möjligheten till en meningsfull helhet där enligt skott (2008) ”tid, mening, etik, och identitet fångas och uttrycks” (s. 9). att för-vandla den egna praktiken och den egna handlingen till ord kan beskrivas som en handling i sig. Den berättar något om berättaren själv utifrån hur handlingen och situationen beskrivs. att se yrkespraktiken och erfarenheter från denna som underlag för ett berättande i samtalsform och som en del av livsvärlden, kan vara ett sätt att utforska mina frågor ur ett livsvärldsfenome-nologiskt såväl som sociokulturellt perspektiv. livsvärldens roll utifrån om-givning och tradition beskrivs av Bengtsson (2001) som: ”Det är genom att ingå i en levande tradition som de kulturella föremålen får sin egen specifika mening, en tradition som vi själva bidrar till att forma, hålla vid liv och för-ändra” (s.95). här ser jag en möjlighet att länka samman utforskandet av det kollektiva lärandet, kulturella redskap, yrkesroll och yrkesspråk/vokabulär såväl som utövande och praxis. De sammanhang som berättelsen ryms inom kan också beskrivas som kollektiva och kulturella mönster för vilka ord som används och vilka bilder som ges; i en avsikt att bli förstådd och att erbjuda delandet av ett sammanhang. roger säljö (2005) talar om gemensamma so-ciala praktiker vilket i detta sammanhang blir aktuellt utifrån den yrkesmäs-siga situation och relation som ligger till grund för de kvalificerade samtalen. Det kan beskrivas som ett ”kollektivt tänkande med hjälp av språk”: och som ”en ömsesidighet i sociala praktiker” (s. 62).
Berättande och det kvalificerade samtalet
maria andrén (2008), anna Johansson (2008), Paul ricoeur (1993), roger säljö (2005), m.fl. tar upp meningsskapande i förhållande till språket som en social konstruktion med meningsskapande som drivkraft. Berättelser kan ses som sociala konstruktioner, skapade i ett socialt samspel i ett kulturellt och historiskt sammanhang. Berättandet kan då ses som ett meningsskapande för den berättande i det att den blir benämnd och uttryckt. Det uttryckta möter ”den andre” i detta fallet mig. hannah arendht (1958,1998) skriver: ”all mänsklig verksamhet försiggår inom en omgivning bestående av ting och människor, den är lokaliserad till en sådan och skulle förlora sin mening utan den” (s. 51).
Det kvalificerade samtalet kan innebära en plats där en gemensam berät-telse börjar. Genom att i starten gemensamt ringa in sammanhanget, att be-skriva förväntningar och uttrycka frågor och dilemman skapas en plattform för de narrativ och berättelser som utgör samtalandets kärna. i samtalet ges möjlighet att genom kulturella erfarenheter utveckla strategier för att ”min-nas, förstå, läsa, lösa olika slags problem, att värdera och bedöma situationer, att argumentera och använda olika slags verktyg” (säljö 2005, s. 69). enligt min mening görs detta möjligt i ett samtal där den egna praktiken utgör grunden för samtalandet. hur dessa strategier ser ut eller skapas är av bety-delse för möjligheterna till att gemensamt bygga upp och skapa nya verktyg och finna utrymme för ny förståelse.
om strategiers betydelse i samtalande skriver Désirée Von ahlefeld nis-ser (2009) och tar upp: ”Det nödvändiga ´vänliga` strategiska handlandet” med ett förståelseinriktat förhållningssätt som utgångsläge (s. 234). i detta sammanhang blir strategi också en fråga om makt och maktbalans inom samtalets ramar. i rollen som samtalsledare kan jag välja strategi, en strategi i meningen: det kvalificerade samtalet som utgår från alla deltagares rätt att kommunicera på lika villkor om erfarenheten av sin praktik, genom sina berättelser. i samtalet kan praktiken bli ett verktyg i sig när den blir benämnd och därmed synlig och kan ses som föremål för förändring. Den kan då ut-göra verktyg för ny förståelse och därigenom förändrat agerande.
i ett exempel från ett av mina samtal ställer jag en fråga om användbar-het. U: ”Kan det vara användbart tänker du? För xxx, det som ni gör tillsammans här, nu, i andra sammanhang”.? i: ”Min förhoppning är väl att xxx så småningom kan se det som ett verktyg….”. Vi fortsätter vårt samtal kring frågan och jag frå-gar vidare: U: ”Så du har en tanke här att du/ni tillsammans skapar ett mönster här?. Är det ett tankemönster för dig eller xxx dessa frågor?”. Fortsättningen blir: i: ”Ja, för båda, att sortera…… I vårt arbete tillsammans…”. här fortsätter ett längre resonemang kring olika sätt och vägar att erbjuda tydlighet kring ex-empelvis hinder och tillgångar. i samtalet ges utrymme för skapandet av nya
verktyg och att pröva nya tankar och instrument. säljö. talar om mediering och skapandet av: artefakter; av människa skapat och med någon form av design. artefakt kan ses som bärare av kunskap. (säljö, r. 20090507 Från föreläsning Göteborgs universitet,). mediering är kopplat till ”förmågan att bygga upp gemensamma erfarenheter, att dela dem med andra och föra dem vidare till andra generationer” (säljö, 2005, s.7).
meningsskapande, social praktik och praxis
att skapa mening och att kommunicera är två viktiga och primära funktioner som ryms i berättandet. Gudrun olsson (2008) skriver om hur det kan ske på olika vis. meningsskapande kan handla om att strukturera erfarenhet, ge en förklaring till det inträffade eller genomförda, och genom att låta mönster framträda. Kommunikation, i sin tur, kan också ske på olika vis, t.ex. ”ge-nom att ge en beskrivning av en händelse, ge”ge-nom att uttrycka subjektivitet, intentionalitet och identitet, att låta en relation komma till uttryck, att kom-municera känslor och förmedla lärdom”(s.123).
Jag gör här en koppling till avsnittet ovan och samtalssituationen som oftast genomförs i en känd miljö, i en gemensam tid, och ofta i en känd so-cial praktik. Vilka talanger och kunskaper behöver utvecklas, eller ser vi som nödvändiga att utveckla, utifrån våra kollektiva erfarenheter? Vi kan inte här koppla bort vare sig individ eller kollektiv. i exemplet ovan utgår vi båda i samtalet från en praktik och en yrkeskontext som är känd av oss bägge, men som innehåller våra olika upplevelser och förståelse utav densamma. mina frågor i samtalssituationen riktar sig mot att få ”den andres” berättelse om hur det framstår för just henne och ge möjlighet till reflektion över de ut-förda handlingarna och avsikterna. Utifrån dåtid till det framåt tänkta.
Utifrån vilka gemensamma förgivettaganden för vi våra samtal? Utgår våra berättelser från myter om vår yrkespraktik? Bygger vi nya myter när vi samtalar? Jag kommer inte att fördjupa mig i begreppet myter som är ett stort område att utforska i sig, men jag ser det användbart att använda som begrepp för den sociala praxis vi utgår ifrån och det vi tror oss veta eller ha som gemensam utgångspunkt i en arbetsvardag. Jag kan i detta sammanhang tänka mig vårt gemensamt uttryckta ”vetande” som det vi ”ser” och ”talar” om utifrån en social praxis. i ett samtal kan det gestalta sig enligt följande: U (jag) : ”Att göra synligt beskriver du,? Att det som sägs blir tydligt ?”.. Jag får svarskommentar: i.: ” Ja, jag kan inte komma på något annat sätt att jobba på”. samtalet fortsätter kring metoder och inte: U: För vad skulle du beskriva att du använt för metod?… i.:: Ja, jag har ju använt samtal, men det är ju ingen metod. Säger de ju…..; ja det tvistar de om. Man kan inte säga att det är bara samtal. Det skall vara ett strukturerat samtal då….”. citatet ovan kan beskrivas som
som kollektiv praxis där den samtalade förhåller sig till det erfarna i sitt eget handlande utifrån en upplevd praxis.
Genom vårt samtalande kan det utförda benämnas och speglas i våra ge-mensamma erfarenheter och ett annat perspektiv att utgå ifrån görs möjligt. säljö (2005) skriver: ”Utan att individer lär, kan inte heller kollektiv lära”, och skriver vidare om hur lärande ur ett sociokulturellt perspektiv innebär att förstå lärande:” som en fråga om hur individer tillgodogör sig (det vill säga appropierar) kunskaper och färdigheter” (s. 66). Utifrån exemplet ovan kan det i sin tur innebära att det omprövande av upplevd praxis som vi genomför i vårt samtal, i fortsatta samtal och möte med andra leder till en förskjutning av hur man förhåller sig till frågan. alltså en långsam förändring av praxis i en social praktik. en viktig utgångspunkt som beskrivs är att betrakta ”kunskaper och lärande som situerade, det vill säga som något som växer fram i sociala praktiker” (sid. 66). Det innebär att enbart ha fokus på individen som isolerad person inte är tillräckligt för att förstå lärandets komplexitet. ”man måste analysera aktiviteter, hur individer agerar i dessa och vilka erfarenheter de gör, det vill säga hur människor skapar mening om vad de är med om” (sid.66). exemplet ovan kan ses som en illustration till detta, då reflekterandet över den egna aktiviteten (samtalet som arbetsverktyg i termer av metod), ställs mot eller i förhållande till en upplevd praxis och kanske en ”kollektiv myt”.
De samtal jag själv varit och är en del av har ofta skett i sammanhang och en praktik jag själv varit aktiv inom och där jag har egna erfarenheter. sammanhang där yrkespraxis och social praxis både funnits och vuxit fram med min medverkan. Det har betydelse för både mig och dem jag samtalar med i ett kvalificerat samtal. Vår egen förståelse kring dessa faktorer påverkar hur ett samtal gestaltar sig. som medskapare av samtalets berättelse behöver jag som samtalsledare frilägga och medvetandegöra min egen ”bild” av och förståelse kring dessa fenomen för att så fritt som möjligt kunna möta de berättelser jag får från övriga deltagare i samtalet.
reflektion
reflektionens betydelse i samtal och i läroprocesser utgör ännu en faktor att förhålla sig till i dessa sammanhang. reflektion kan ses som ett sätt att ”allmänt återspegla, tänka efter och begrunda” otto Granberg, Jon ohls-son, (2004, s. 44). reflektion kan ske genom dels reflektion - i - handling, dvs. att i sitt yrkesutövande gör ”korta reflektiva avbrott under en pågåen-de handling”, pågåen-dels genom reflektion – över handling genom att distansera sig och ”mer reflektera över både hur man handlat och över” resultatet (s. 47). Karin Åberg (2009) skriver om reflektionen i handledning och nämner det ”reflektiva tänkandet i och om praktiska situationer…” som något som …”bygger på ett intresse för lärarens eget tänkande om sin praktik” (s.37). i
det kvalificerade samtalet ser jag bägge dessa reflektionsdelar aktuella. Dels reflektionen över handling som kanske ofta är utgångsläget för samtalandet men också reflektion i handling då vi ibland gemensamt på ett ”metaplan” reflekterar över vår egna gemensamma handling i samtalet självt. Även