Gunnar Malm om tiden som generaldirektör för

det nybildade Trafikverket

Gunnar Malm intervjuad av John Hultén

Den 1 april 2010 startade Trafikverkets verksamhet. Vad hade du vid den tid-punkten för tankar kring uppdraget som myndighetens första generaldirektör?

– Jag koncentrerade mig helt enkelt bara på att vi skulle ha en fungerande orga­ nisation. Att man kunde få kontakt med Trafikverket, att vi kunde betala fakturor, att man hade en bild av vilka som var kon­ taktpersoner. Sådana saker. Det var mitt mål för 1 april 2010. Och jag vill påstå att starten gick betydligt mer smärtfritt än jag någonsin hade kunnat tänka mig. Det var en påskhelg. Vi hade nästan inga pro­ blem överhuvudtaget. Ett kvitto på det är att det inte var några skriverier eller kla­ gomål utan att det gick helt oförmärkt förbi.

Vad var de mest prioriterade frågorna för dig under den första tiden?

– Vi tog ett strategiskt beslut att de första hundra dagarna koncentrerar vi oss på att

vara ute. Alla kommuner och regioner ska träffa någon från Trafikverket. För att visa upp ett ansikte, en kontaktperson. Sen så drog vi igång ett effektiviseringsprogram med full kraft i augusti månad. Ett utav de tidiga intrycken jag fick från Banverket och Vägverket var nämligen att man över­ arbetade saker lite grand. I all välmening ska jag säga. Man ville att det skulle vara korrekt. Man ville få till även de sista pro­ centen, även om det tog väsentligt längre tid. Det här med ”good enough” fanns inte riktigt. Nytta och kostnad var två begrepp som man inte alltid ställde emot varandra. Och vid sådana här stora förändringar måste man ta tillfället i akt att se över vad det är för någonting som behöver avslu­ tas eller som kan göras på ett annorlunda sätt. Jag tyckte att det var viktigt att stäl­ la den här typen av frågor. Det här möt­ te ju, jag ska inte säga motstånd, men det var många frågetecken. Varför ska vi? Det är ju ingen som har bett oss. Men vi börja­

de med att ta tag i effektiviseringsfrågor­ na för det såg jag som den stora kulturbä­ raren för den nya myndigheten. Alltså se till att börja ifrågasätta vilken verksam­ het vi ska hålla på med. Och då formule­ rade vi internt i ledningen det tuffa målet att ta bort 20­30 procent av kostnader­ na. Hade vi nått tio så hade det varit jät­ tebra. Men vi nådde 20. Jag överraskades av lojaliteten!

Effektiviseringsprogrammet drevs under tre år men uppmärksammades ganska lite utanför Trafikverket. Var det något som förvånade dig?

– Staten pratar i många sammanhang om en effektiv verksamhet och det kom­ mer besparingsbeting. Men när vi genom­ för någonting på egna meriter som tillför ordentligt med pengar till verksamheten så är intresset inte så stort. Det här är ett av de största effektiviseringsarbeten som

Gunnar Malm om tiden som generaldirektör för det nybildade Trafikverket Gunnar Malm om tiden som generaldirektör för det nybildade Trafikverket

Gunnar Malm om tiden

som generaldirektör för

det nybildade Trafikverket

Gunnar Malm intervjuad av John Hultén

Den 1 april 2010 startade Trafikverkets verksamhet. Vad hade du vid den tid-punkten för tankar kring uppdraget som myndighetens första generaldirektör?

– Jag koncentrerade mig helt enkelt bara på att vi skulle ha en fungerande orga­ nisation. Att man kunde få kontakt med Trafikverket, att vi kunde betala fakturor, att man hade en bild av vilka som var kon­ taktpersoner. Sådana saker. Det var mitt mål för 1 april 2010. Och jag vill påstå att starten gick betydligt mer smärtfritt än jag någonsin hade kunnat tänka mig. Det var en påskhelg. Vi hade nästan inga pro­ blem överhuvudtaget. Ett kvitto på det är att det inte var några skriverier eller kla­ gomål utan att det gick helt oförmärkt förbi.

Vad var de mest prioriterade frågorna för dig under den första tiden?

– Vi tog ett strategiskt beslut att de första hundra dagarna koncentrerar vi oss på att

vara ute. Alla kommuner och regioner ska träffa någon från Trafikverket. För att visa upp ett ansikte, en kontaktperson. Sen så drog vi igång ett effektiviseringsprogram med full kraft i augusti månad. Ett utav de tidiga intrycken jag fick från Banverket och Vägverket var nämligen att man över­ arbetade saker lite grand. I all välmening ska jag säga. Man ville att det skulle vara korrekt. Man ville få till även de sista pro­ centen, även om det tog väsentligt längre tid. Det här med ”good enough” fanns inte riktigt. Nytta och kostnad var två begrepp som man inte alltid ställde emot varandra. Och vid sådana här stora förändringar måste man ta tillfället i akt att se över vad det är för någonting som behöver avslu­ tas eller som kan göras på ett annorlunda sätt. Jag tyckte att det var viktigt att stäl­ la den här typen av frågor. Det här möt­ te ju, jag ska inte säga motstånd, men det var många frågetecken. Varför ska vi? Det är ju ingen som har bett oss. Men vi börja­

de med att ta tag i effektiviseringsfrågor­ na för det såg jag som den stora kulturbä­ raren för den nya myndigheten. Alltså se till att börja ifrågasätta vilken verksam­ het vi ska hålla på med. Och då formule­ rade vi internt i ledningen det tuffa målet att ta bort 20­30 procent av kostnader­ na. Hade vi nått tio så hade det varit jät­ tebra. Men vi nådde 20. Jag överraskades av lojaliteten!

Effektiviseringsprogrammet drevs under tre år men uppmärksammades ganska lite utanför Trafikverket. Var det något som förvånade dig?

– Staten pratar i många sammanhang om en effektiv verksamhet och det kom­ mer besparingsbeting. Men när vi genom­ för någonting på egna meriter som tillför ordentligt med pengar till verksamheten så är intresset inte så stort. Det här är ett av de största effektiviseringsarbeten som

har bedrivits självpåtaget av någon myn­ dighet någonsin, men ingen har frågat om våra erfarenheter. Det kan jag tycka är märkligt. Statsförvaltningen verkar vara mer intresserad av ett strikt budget­ perspektiv, alltså hur saker och ting för­ håller sig till gällande utgiftstak än hur man skulle kunna bedriva verksamheten effektivare.

Järnvägsfrågorna har ju varit omdiskute-rade under din tid som generaldirektör. Hösten 2010 skickade du och Trafikver-kets dåvarande styrelseordförande ett brev till den nytillträdda regeringen om att det saknades resurser för att underhålla järnvägen. Vad fick ni för reaktioner?

– Grunden var det vi hade upplevt vintern 2009­2010 och de analyser som vi gjorde av det. Det här var en fråga som diskute­ rades väldigt mycket i styrelsen självklart, hur situationen var i svenska järnvägssys­ temet och vad vi kunde göra åt det. Och vi kom fram till att det inte var ett akut vin­ terproblem som hade förorsakat det här, utan vintern hade förstärkt ett under­ liggande problem. Och då kände vi att vi måste markera det genom att informera regeringen om att vi inte kan förvänta oss förbättrad robusthet och punktlighet om vi inte gör något åt detta.

Tanken var att vi skulle skicka ett brev till den avgående regeringen. Av olika skäl ankom brevet istället till den nya reger­ ingen på första arbetsdagen och det där föranledde en del kommentarer och dis­ kussioner med den tillträdande statsse­ kreteraren om vad vi avsåg med detta. Tajmningen var ju inte den bästa, men så var det. Men inget ont som inte har något gott med sig. Det här innebar att vi fort­ satte vårt arbete kring de här frågorna och i samband med Transportforum i Linkö­

ping 2011 så bad jag att få träffa ministern och statssekreteraren tillsammans med ställföreträdande generaldirektören Lena Erixson. Och vi satt en eftermiddag i Lin­ köping i ett konferensrum och gick ige­ nom hela situationen rätt upp och ner så som vi i Trafikverket bedömde den. Och vi hade en väldigt bra diskussion kring detta. På något sätt så tror jag att vid det tillfället lyckades vi övertyga dem om att det fanns grund för våra analyser. Det fanns trovärdighet i detta. Och de insåg nog ganska klart att vi står inför bety­ dande problem. Så jag tror att det mötet i början av januari 2011 var väldigt viktigt.

Vad som sen hände var att regeringen kom tillbaks någon gång i februari, mars och då konstaterade att man behövde nog göra en riktigt fördjupad analys av trans­ portsystemet med avseende på kapacitet och annat. Först hade man tänkt sig att lägga ut ett sådant utredningsuppdrag, men det slutade med att vi fick utred­ ningsuppdraget i Trafikverket. Det var det som blev kapacitetsutredningen.

Vad som vi också fick under första kvartalet var 800 miljoner för att vidta åtgärder i systemet omedelbart. Så det var också en effekt av de här diskussionerna. Sen på hösten 2011 kom ju regeringen med 5 miljarder för 2012­2013.

Och i september 2011, då vi lämnade delrapporten om kapaciteten i järnvägs­ systemet, så fick vi ett utvidgat uppdrag att titta på kapaciteten i hela det svenska transportsystemet. Så det är liksom grun­ den för alltihop. Redan innan vi hade fått det här uppdraget diskuterade vi mycket internt vad vår underhållsstrategi var. Vad behöver vi göra? Hur ska vi se på det här? Väldigt tidigt slog vi fast att vi behö­ ver pengar för att vårda det vi har. Vi ska börja där.

Hur har du upplevt den ganska hårda me-diala uppmärksamheten som har varit och hur har den påverkat Trafikverkets verksamhet?

– I allt väsentligt har det ju handlat om järnvägen. Jag ser en förändrad mediebild bara under de här fem åren jag har varit med. Jag ser en mediebild där man från medias sida vill skapa sina egna nyheter. Om man kan få någon expert, medarbeta­ re, leverantör, att uttala sig om någonting så blir det detta man för fram. Jag tyck­ er jag ser mindre intresse av att få bely­ sa hela bilden, och att det kanske finns två sidor av saker och ting.

Vi har varit alldeles för dåliga på att förstå den här förändrade bilden. Vi har varit för dåliga på att förbereda oss. Så i det här sammanhanget är jag inte nöjd med det jobb som vi har gjort internt. Vi är en stor myndighet, vi ska granskas, vi ska ifrågasättas. Och det är vårt ansvar att vi får ut en allsidig bild av vad vi gör och vad vi inte gör. Men vi kunde ha varit mer proaktiva. Legat närmare med örat mot marken för att förstå konsekvenserna av alltihop. Jag tror annars att mediebilden försvårar genomtänkta och kloka beslut.

Debatten kring järnvägsunderhållets organisation som bedrivs utan någon dju­ pare analys gör att olika grupperingar låser sig i positioner som försvårar möj­ ligheten att hitta bra lösningar. Vi har ett ansvar att försöka lyfta frågan så att det i alla fall utifrån vårt perspektiv belyses på ett allsidigt sätt.

Mediebevakning av järnvägen har också medfört att diskussionen inriktats på att saker och ting inte fungerar och att det görs ett dåligt jobb. Folk jobbar sten­ hårt för att få ordning och reda på järn­ vägen. Om media bara lyfter fram pro­ blemen i verksamheten, blir det tungt för

Gunnar Malm om tiden som generaldirektör för det nybildade Trafikverket Gunnar Malm om tiden som generaldirektör för det nybildade Trafikverket

har bedrivits självpåtaget av någon myn­ dighet någonsin, men ingen har frågat om våra erfarenheter. Det kan jag tycka är märkligt. Statsförvaltningen verkar vara mer intresserad av ett strikt budget­ perspektiv, alltså hur saker och ting för­ håller sig till gällande utgiftstak än hur man skulle kunna bedriva verksamheten effektivare.

Järnvägsfrågorna har ju varit omdiskute-rade under din tid som generaldirektör. Hösten 2010 skickade du och Trafikver-kets dåvarande styrelseordförande ett brev till den nytillträdda regeringen om att det saknades resurser för att underhålla järnvägen. Vad fick ni för reaktioner?

– Grunden var det vi hade upplevt vintern 2009­2010 och de analyser som vi gjorde av det. Det här var en fråga som diskute­ rades väldigt mycket i styrelsen självklart, hur situationen var i svenska järnvägssys­ temet och vad vi kunde göra åt det. Och vi kom fram till att det inte var ett akut vin­ terproblem som hade förorsakat det här, utan vintern hade förstärkt ett under­ liggande problem. Och då kände vi att vi måste markera det genom att informera regeringen om att vi inte kan förvänta oss förbättrad robusthet och punktlighet om vi inte gör något åt detta.

Tanken var att vi skulle skicka ett brev till den avgående regeringen. Av olika skäl ankom brevet istället till den nya reger­ ingen på första arbetsdagen och det där föranledde en del kommentarer och dis­ kussioner med den tillträdande statsse­ kreteraren om vad vi avsåg med detta. Tajmningen var ju inte den bästa, men så var det. Men inget ont som inte har något gott med sig. Det här innebar att vi fort­ satte vårt arbete kring de här frågorna och i samband med Transportforum i Linkö­

ping 2011 så bad jag att få träffa ministern och statssekreteraren tillsammans med ställföreträdande generaldirektören Lena Erixson. Och vi satt en eftermiddag i Lin­ köping i ett konferensrum och gick ige­ nom hela situationen rätt upp och ner så som vi i Trafikverket bedömde den. Och vi hade en väldigt bra diskussion kring detta. På något sätt så tror jag att vid det tillfället lyckades vi övertyga dem om att det fanns grund för våra analyser. Det fanns trovärdighet i detta. Och de insåg nog ganska klart att vi står inför bety­ dande problem. Så jag tror att det mötet i början av januari 2011 var väldigt viktigt.

Vad som sen hände var att regeringen kom tillbaks någon gång i februari, mars och då konstaterade att man behövde nog göra en riktigt fördjupad analys av trans­ portsystemet med avseende på kapacitet och annat. Först hade man tänkt sig att lägga ut ett sådant utredningsuppdrag, men det slutade med att vi fick utred­ ningsuppdraget i Trafikverket. Det var det som blev kapacitetsutredningen.

Vad som vi också fick under första kvartalet var 800 miljoner för att vidta åtgärder i systemet omedelbart. Så det var också en effekt av de här diskussionerna. Sen på hösten 2011 kom ju regeringen med 5 miljarder för 2012­2013.

Och i september 2011, då vi lämnade delrapporten om kapaciteten i järnvägs­ systemet, så fick vi ett utvidgat uppdrag att titta på kapaciteten i hela det svenska transportsystemet. Så det är liksom grun­ den för alltihop. Redan innan vi hade fått det här uppdraget diskuterade vi mycket internt vad vår underhållsstrategi var. Vad behöver vi göra? Hur ska vi se på det här? Väldigt tidigt slog vi fast att vi behö­ ver pengar för att vårda det vi har. Vi ska börja där.

Hur har du upplevt den ganska hårda me-diala uppmärksamheten som har varit och hur har den påverkat Trafikverkets verksamhet?

– I allt väsentligt har det ju handlat om järnvägen. Jag ser en förändrad mediebild bara under de här fem åren jag har varit med. Jag ser en mediebild där man från medias sida vill skapa sina egna nyheter. Om man kan få någon expert, medarbeta­ re, leverantör, att uttala sig om någonting så blir det detta man för fram. Jag tyck­ er jag ser mindre intresse av att få bely­ sa hela bilden, och att det kanske finns två sidor av saker och ting.

Vi har varit alldeles för dåliga på att förstå den här förändrade bilden. Vi har varit för dåliga på att förbereda oss. Så i det här sammanhanget är jag inte nöjd med det jobb som vi har gjort internt. Vi är en stor myndighet, vi ska granskas, vi ska ifrågasättas. Och det är vårt ansvar att vi får ut en allsidig bild av vad vi gör och vad vi inte gör. Men vi kunde ha varit mer proaktiva. Legat närmare med örat mot marken för att förstå konsekvenserna av alltihop. Jag tror annars att mediebilden försvårar genomtänkta och kloka beslut.

Debatten kring järnvägsunderhållets organisation som bedrivs utan någon dju­ pare analys gör att olika grupperingar låser sig i positioner som försvårar möj­ ligheten att hitta bra lösningar. Vi har ett ansvar att försöka lyfta frågan så att det i alla fall utifrån vårt perspektiv belyses på ett allsidigt sätt.

Mediebevakning av järnvägen har också medfört att diskussionen inriktats på att saker och ting inte fungerar och att det görs ett dåligt jobb. Folk jobbar sten­ hårt för att få ordning och reda på järn­ vägen. Om media bara lyfter fram pro­ blemen i verksamheten, blir det tungt för

medarbetarna att jobba med de här frå­ gorna. Det har förvånat mig att man inte tänker på det. Jag har 6 500 medarbetare som ska gå någorlunda i takt och tycka att det är roligt att gå till jobbet.

Finns det inga positiva saker med att vara utsatt för en hård granskning av media?

– Jo, det gör det ju självklart. Vi har till exempel den här frågan kring underhållet och hur vi hanterar anmärkningar i spår. Det har ju gjort att vi lyft den frågan och städat av det. Där har mediebevakning­ en snabbat på den processen. Vi har också skärpt kraven på hur våra olycksrappor­ ter ska skrivas och utformas.

Du fick själv hård kritik i media efter ett antal uppmärksammade händelser under vinter 2014 och en del krävde till och med din avgång. Hur uppfattade du den peri-oden?

– Det är klart att det aldrig är roligt att bli ifrågasatt och uthängd på det där sättet.

Att säga något annat vore att ljuga. Det som ändå gjorde att jag på något vis kun­ de uthärda den här ifrågasättande dis­ kussionen var tryggheten i att veta vad vi faktiskt gjorde. Jag kände att vi hade full koll på verksamheten. Jag kände mig helt komfortabel med de åtgärder vi sat­ te in. Hade jag inte gjort det, det är klart att då hade jag kanske känt helt annorlun­ da. Jag vet ju att jag blir symbolen för den här typen av tyckande. Det ingår i jobbet. Du måste lita på vad du gör. Den dagen du börjar vackla, eller inte tror att du gör rätt saker, då är du farligt ute.

Kan du beskriva den relation du haft till den politiska nivån under din tid som ge-neraldirektör?

– Den har varit ganska nära. Jag upple­ ver att vi haft ett förtroendefullt samar­ bete med stor öppenhet inför problem och avvägning från båda håll. Det har funnits ett stort intresse från den politiska led­ ningen av att försöka förstå den verklig­

het som Trafikverket beskriver. Det här har varit på informell basis helt och hål­ let.

Jag har lärt mig en sak under den här perioden; ifall inte det som vi diskuterar med den politiska ledningen förs över till tjänstemännen på departementet så blir det väldigt svårt. Eftersom Trafikverket agerar utifrån samtalen med den poli­ tiska ledningen, och ifall detta som inte är genomdiskuterat på tjänstemannanivå på departementet, kommer tjänstemännen på mellanhand.

Ett typexempel är den jämna anslags­ nivån när det gäller underhåll som vi före­ slog i den nationella planen. Jag har per­ sonligen diskuterat de här frågorna och jag har upplevt, eftersom ingen har sagt något annat, att vi har haft förståelse för förslagen. När vi sedan hade skickat in ett