Gurli Linder var författarinna och föddes 1865 på Irvingsholm i Örebro län. Efter avgångsexamen från Högre lärarinneseminariet i Stockholm 1885 var Linder flickskollärarinna i två år. Därefter var hon föreståndare för Fredrika- Bremerförbundets hemstudiekurs i svenska språket samt litteraturhistorien. Linder skrev även flitigt i tidningar och tidskrifter, hon skrev bland annat för Dagens Nyheter mellan 1899 och 1935. Hon var den första i Sverige som med verkligt intresse och allvar recenserade barn- och ungdomslitteratur. Linder gav ur ett flertal skrifter i olika länder, däribland om kvinnofrågans historia i Sverige. Hennes hem i Stockholm var betydelsefullt för den litterära och publicistiska huvudstaden.93
Böckernas betydelse för barnen
Helst skulle Linder ha sett att barnen själva ägde de böcker som de tyckte bäst om så att de kunde läsa dem så många gånger de ville och alltid ha tillgång till dem. Hon ansåg därför att det var bra att eldsjälarna bakom projektet med Barnbiblioteket Saga arbetade med att sprida litteraturen till ett billigare pris genom att sälja häften. Att Saga gav ut bearbetningar störde henne inte då hon ansåg att dessa var bra och hon trodde inte att dessa skulle göra att man tappade intresse för originalen.94 Sagas alster spreds främst genom folkskolorna och vände sig i första hand till enkelt folk som aldrig skulle ha råd med originalen. Linder påpekade att läsning inte bara var en angelägenhet för överklassbarnen som dessutom var en minoritet. Hon förstod att alla inte hade råd med litteraturen men ville ändå att barnen i så hög utsträckning som möjligt skulle äga litteraturen.
Barnlitteraturen och barns läsning
Linder inleder Våra barns nöjesläsning med att konstatera att debatten kring barnlitteraturen är livlig. Hon menar att många ansåg att den moderna barnlitteraturen är dålig enbart för att de bestämt sig för det. De uttalandena anser hon helt enkelt vara omotiverade.95 Det hon själv främst vänder sig mot är de av henne kallade ”snömosböckerna”. Med pjollriga snömosböcker avsåg Linder litteratur med dåliga översättningar, flickböcker, språkfattiga böcker och böcker med slätstrukna karaktärer. Hon citerar signaturen N.B i Aftonbladet:
93 Dahl, Torsten, huvud red., 1949, Svenska män och kvinnor – Biografisk uppslagsbok 4, s. 646.
94 Linder, 1902, s. 77.
95 Linder, 1902, s. 69.
Tag fem små odygdiga barn, ett fattigt snällt dito, två tanter, tre farbröder (hvaraf en helst rik), en utfärd med och en utan lof samt ett par smärre olyckor; blanda allt väl tillsammans med en handfull pengar och en nypa fattigdom samt irör då och då under vispning några välskötta dockor, ett par sidenskärp samt en och annan hvit klädning. Allt blandas väl samt hälles att stelna i en vanligt slät form. Anrättningen, som är synnerligen lättsmält, serveras prydd med nätta krumelu rer, pressade genom så kallad sockertratt.96
Linder menar att dessa böcker med slätstrukna karaktärer förflackar barns fantasi och att de möjligtvis blev roliga lekkamrater för stunden men inte goda vänner för livet. Dessutom vänder de sig nästan uteslutand e till överklassens barn.97 De lägre böckerna bidrar till att barnen sedan inte blir mottagliga för högre, skönare intryck. Otvetydigt innehåll skulle förslappa barnen i och med att de inte skulle anstränga sig då. Hon ser dock kampen mot denna litteratur som lönlös då det alltid kommer att finnas ”slappa små flickor” som slukar den.98
Linder prisar, som många under sin samtid, sagorna som allmänt ansågs som bra barnläsning.
Hon poängterar även de muntligt berättade sagornas vikt eftersom de motverkar flyktigheten i barnens natur.99 Högläsningen skulle ha en bra inverkan på alla stressade familjemedlemmar som därigenom skulle få en stunds ro. Det var viktigt att sagostunderna fungerade som vilostunder utan tråkiga förklaringar och utläggningar.100 Man led brist på goda sagoberättare som hon befarade snart skulle vara ett utdöende släkte och hon höll ivrigt med Key om att de allra bästa sagoberättarna var de gamla barnjungfrurna. De sagor som hittades på i hemmen och där hade ett högt affektionsvärde skulle enligt Linder inte komma ut på marknaden då de förmodligen var underhaltiga och medelmåttiga.
Även Linder var en förespråkare för klassikerna och hon motsatte sig uppdelandet av barnböcker och vuxenböcker. En ”talangfull” barnbok passade även vuxna.101 Linder ans åg att särskilda ungdomsupplagor kunde få förekomma av de verk som var för svåra men att en sådan adaption fordrade mycket av den person som skulle utföra uppgiften.102 Några av de svenska barnlitterära verk hon rekommenderade var Barnkammarens bok, Skogstomtens saga, Svenska barnboken, Blomsteralfabetet och Puttes äventyr i blåbärsskogen. Precis som Key ansåg hon att läseböckerna inte var den ideala litteraturen. Mycket av den litteraturen användes i skolorna vilket hon såg ogillande på. Linder gick inte lika långt som Key som ansåg att skolorna skulle avskaffas men hon efterlyste bättre litteratur. Linder vände sig även mot söndagsskoleböckerna från England och USA som visade änglalika barn eller odågor och deras felfria föräldrar. Dessa var inte pedagogiska och stred mot de ideal hon hade; att ungdomen skulle läsa med glädje,
eftertanke och behållning. Hon ansåg att det var viktigt att lyssna då de unga berättade om de böcker de läst och även ta hänsyn till deras eget omdöme.103 I söndagsskolelitteraturen fanns det inte utrymme för barns eget omdöme, där allt gick ut på att fostra barnen och ge dem omöjliga förebilder. Många ansåg vid denna tid att det inte alls var nyttigt att barnen satt och läste eftersom de istället borde göra nytta. Linder var medveten om problemet med föräldrar som ryckte böckerna ur händerna på barnen så fort det inte handlade om en skolbok. Hon menade att det ofta använda begreppet ”nöjesläsning” sände ut fel budskap. Att läsa var inte en synd likt att äta godsaker i smyg.104
Linder såg att barn helst skulle äga böcker. För dem som inte hade tillräckligt mycket litteratur hemma behövde det dock finnas möjlighet att låna böcker. För de barnen efterfrågade hon lässtugor. Förläggarna borde trycka fler billiga upplagor så att fler kunde köpa litteraturen.
Om detta skulle innebära att man i dessa upplagor fick ta bort illustrationerna för att pressa priset var det godtagbart. Detta skulle inte göra någon större skada då man i stället fick använda fantasin.105
103 Linder, 1902, s. 64.
104 Linder, 1902, s. 65.
105 Linder, 1902, s. 87 f.