Barnlitteraturen och synen på barns läsning
Bibliotekarierna och pedagogerna är de som haft störst påverkan på biblioteksutvecklingen och vad som bör tillhöra biblioteksverksamheten. Palmgren, Linder, Key och Hellsing har alla varit betydande för utvecklingen. Har pedagogerna pläderat för att barnen skall läsa sagor har allmänheten rättat sig efter det då pedagoger är de som utger sig för att vara kunniga inom området. Sagan till exempel, ansågs vid sekelskiftet 1900 som den bästa läsningen. På 1960-talet tar Hellsing upp kritik mot läsning av sagor och han anser inte att fablerna som tidigare ansetts vara bra barnläsning alls är det. På 1970-talet anses fantasi som direkt farlig för barnen då pedagoger ansåg att barnen kunde utsättas för verklighetsflykt. Bettelheim försvarade sagan igen i slutet av 1970-talet och idag är sagor återigen ansedda som god läsning för barnen. Detta visar klart hur pedagogernas tankar och idéer inverkat på samhällsnormen. Människan har i alla tider förlitat sig p å auktoriteter, vilket kan vara bra i vissa fall men farliga i andra. Hur är det nu med sagan, är det verkligen bra läsning för barnen? Som sagt så anses det nu på 2000-talet som bra läsning, men inget kan, om man skall lära av historien, garantera att den kommer anses vara det i framtiden.
Jag tycker dock inte att man kan göra sig till åtlöje över de pedagogiska tankar som rådde vid förra sekelskiftet även om många av dåtidens idéer känns förlegade. Varje tidsepok har sina normer och det är snarar e intressant och lärorikt att gå tillbaka i tiden och titta på utvecklingen för att förstå varför vi tänker och reagerar som vi gör idag. Genom århundradet har man velat att barnen skall läsa god litteratur och man har hela tiden försökt att motarbeta populär- och skräplitteraturen och man diskuterar fortfarande om den är skadlig för att den kan ge snedvridna stereotypa föreställningar. Larsson skriver i sitt examensarbete att Palmgren såg primärt på litteraturens fostrande verkan och sekundärt på den som underhållning. Hon konstaterar att man idag inte, till skillnad mot förr, har samma inställning till den ”goda” och den ”dåliga”
litteraturen. Förr ansågs den ”goda” litteraturen vara bra för läsaren och den ”dåliga” direkt farlig.
Jag håller med om det och konstaterar att man idag istället vill att låntagarna skall avgöra vad de anser är bra respektive dåligt genom att tillhandahålla ett brett bestånd.Jag tillstår dock att detta görs med viss modifikation då bibliotekspersonalen fortfarande köper in så kallat god litteratur för att hålla kvalitetskravet.
Förr liksom idag höjs röster om vad som är bra eller dåligt för barnen, det verkar helt enkelt vara ofrånkomligt, vilket inte är konstigt då barnen är en låntagargrupp som teoretiskt sett från början inte får välja den litteratur de själva vill läsa.
Enligt Larsson är moralen idag inte lika hård som den var förr då man tyckte att den ”dåliga”
litteraturen var farlig. Detta stämmer men är även det sant med modifikation då man även idag vänder sig mot skräp- och populärlitteraturen så som man förr vänt sig mot den så kallade kolportagelitteraturen197. Linder och Key verkade för att barnen helst skulle läsa klassiker vilket man inte kräver att barnen skall göra idag. Linder kritiserade däremot inte den nya litteraturen utan kritiserade de som vände sig mot det nya i egenskap av nytt. Däremot var hon emot uppdelningen av barn- respektive vuxenböcker, även om hon faktiskt tillkännagav barnlitteraturen visst berättigande. Linder ansåg också att det inte var hela världen om en mindre accepterad bok slank ner någon gång då och då och av samma åsikt var mina informanter. Själv tror jag att det är bättre att barnen läser den inte fullt lika accepterade litteraturen än att de inte läser alls. Det man är rädd för är främst att barnen skall fastna i den litteraturen och inte komma vidare i sin läsutveckling. Faktum är dessutom att populärböckerna ofta är stereotypa och att de skildras i svart eller vitt. Men jag tycker att man, som Informant B uppmärksammade, även skall granska de så kallade klassikerna noggrant och se efter vad för slags budskap de egentligen sänder ut. Som tidigare nämnts har normen ändrats för vad som är god litteratur och sista ordet lär inte vara sagt så länge böcker finns.
197 Med kolportagelitteratur avses sämre litteratur som på 1800-talet såldes av kringvandrande försäljare. Den räknades till en särskild genre inom triviallitteraturen.
Mina informanter poängterar däremot att lättlästa böcker är oerhört viktiga för många barn och att det är en välsignelse att de finns för nybörjarna såväl som för de lässvaga barnen. Dessa grupper verkar varken Linder eller Key ha haft i åtanke och tilläggas skall att de redan i unga år och som barn var mycket belästa. Jag kan konstatera att åsikterna varierar från årtionde till årtionde men att diskussionen om dålig litteratur fortfarande finns kvar, det är snarare objekten som varierar. Pedagogerna har definitivt del i det som anses vara norm och deras inverkan är stor.
Bokprat
Bokprat var inget man ägnade sig åt vid sekelskiftet 1900 utan är en senare företeelse som började användas i Sverige i början på 1980-talet. Båda informanterna är ense om att bokpratens betydelse är ovärderlig för skapande av läslust. På detta sätt kan de introducera böcker för barnen på ett spännande sätt. Förhoppningsvis vill barnen efter bokpratet veta mer om vad som händer i boken och låna den eller kanske en annan bok med liknande tema. Oftast valde informanterna skönlitterära verk som de själva tyckte var roliga att prata om. Informant B konstaterade att hon kanske borde ta upp mer faktaböcker än vad hon gjorde. Hon poängterar att hon avskyr att generalisera men att det kan finnas tendenser som tyder på att faktaböcker tenderar att tilltala pojkar i högre utsträckning än flickor. Om så skulle vara fallet vore det bra att ta upp fler faktaböcker på bokpraten. Både Östermalms och Tenstas bibliotek satsade mycket på bokprat och bjöd in så många klasser som de hade kapacitet till.
Runt sekelskiftet 1900 berättade man sagor för barnen och skrev boklistor på lämpliga titlar samt informerade föräldrarna om vilka böcker de borde skaffa åt barnen. Dagens verksamhet däremot vänder sig direkt till barnen och man överlåter åt dem att välja de böcker de finner intressanta. Informanterna bokpratade om böcker de själva tyckte var roliga men var även angelägna om att få en bredd på böckerna så att chansen ökade för att barnen skulle hitta något som intresserade dem. Bokpraten på informanternas bibliotek tjänade samma syfte men gick till på lite olika sätt. Jag tror att denna bokinformation och presentation av böcker är ovärderlig då det verkar som att böcker är ett medium som måste presenteras för barnen till skillnad från till exempel TV. De flesta hem, vågar jag påstå, har en TV hemma men jag tror att det är långt ifrån alla hem som har ett rikt bokbestånd även om det skulle varit önskvärt. Det har tydligt framkommit att böcker i hemmet är av stor betydelse för läsintress et som behöver uppmuntras från början.