En blank, varm majsöndag utan en kåre, utan ett ljud, havet som blankt stål och så stilla dyningsfritt som havet kan bli, sätter jag kanoten i vattnet och paddlar öster ut. Det är middag och solen bränner min nacke och min rygg.
Luften över horisonten har samma färg som havet under, och när ögonen hunnit dricka sol nog försvinner skillnaden mellan atmosfär och vatten. Jag paddlar i en vit rymd. Men ser jag tillbaka ligger strimman efter kanoten och årbladen som en mystisk, förhistorisk, ofantlig tusenfoting och förlorar sig i det vita, solmättade diset.
Jag paddlar kanske en timme, kanske två utan att tänka på att jag ej har kompass med. Jag har nämligen en gång för många år sedan under segel legat för vindstilla en halv dag i en likadan rymd av strålande mjölke. Atmosfären blir självlysande,man kan ej se uppåt, ögonen värka och en lockande matthet bemäktigar sig ens kropp och ens själ. Man skulle vilja somna efter att ha slukat hela universum i en jättegäspning.
Jag upphör att paddla, sitter och njuter och tänker på allt och intet. Jag har förlorat min kurs och ser icke land. Jag är medelpunkten i den blåvita oändligheten. Jag stöder armarna mot åran och försöker tänka mig in i detta oändlighetsperspektiv.
Plötsligt ser jag en prick, en slätprick, om nära eller långt borta, kan jag ej urskilja i all denna vithet. Men jag vet enligt sjökortet att ingen prick finnes här ute på djupvattnet. Alltså paddlar jag mot pricken för att undersöka.
Nu borde pricken enligt perspektivets lagar bli högre ju närmare jag kommer. Men han bibehåller oavlåtligt samma höjd. Jag blir litet hemsk till mods, ty jag är ensam och på havet händer ju så mycket underligt.
Äntligen är jag framme. Det är ingen prick, det är toppen av en mast. Jag paddlar intill den, håller mig fast vid den och ser ned i djupet. I det klara vattnet ser jag salning, rår, vanter och mast förlora sig i det gröna
hemlighetsfulla.
Men medan jag håller mig i stången märker jag att den sjunker, sakta, sakta! Inom två minuter är kaltoppen i jämnhöjd med vattenytan, jag seralltsammans långsamt försvinna i djupet och jag är åter medelpunkten i den vita sfären.
Aldrig har jag — ”icke ens bland människor”, som de unga skalderna väl skulle snobba till tanken, känt ensamhetens fasa så som då. Här hade plötsligt kommit en hälsning från botten av havet dykande upp för några ögonblick för att försvinna igen. Naturligtvis — eller kanske efter samma fysiska lagar som citronkärnan i din sqwash stiger och sjunker i glaset på baren.
Medan jag satt och sökte bli fri från denna ensamhetskänsla och spejade efter en hållpunkt i allt det vita, skar med ens en svart bris en strimma i vattnet. Efter några ögonblick låg hela havet vattrat blått, och Väddölandets kontur taggade sig i väster. Jag paddlade hemåt.
EN SOMMARMORGON
Jag undrar just, vilken i ordningen den soluppgång är som jag just nu studerar. Havet ligger vitt, blåvitt med strimmor av det som om en stund skall bli morgonbris, över horisonten står en ofarlig molnvägg som släpper igenom österns rosa, och kobbarna ligga skarpt konturerade, svarta, vassa och obevekliga, över molnväggen står luften i svag opal. Under det jag skriver, blir det röda intensivare och det blå blir blåare, medan färgerna i min trädgård blekna. Syrenväggen som i går kväll, sedd mot solnedgångens gula och röda, lyste så violett, att det gula och röda tycktes blekna mot den, ser ut som skummjölk som håller på att surna, och tallarna verka
skuggspelsfigurer mot havet. Men om en timme har allt dagens färger igen.
Nu är landskapet så rikt, yppigt och överflödande som det kan bli här uppe.
Sommaren har kommit i förtid, blommorna hålla på att sätta frukter en hel månad, innan Ålands hav i vanliga fall tillåter det. Och solen bränner som i juli.Egentligen borde man börja segla nu. — Ursäkta att jag avbryter, men nu kommer solskivan som ett skott upp ur havet. Jag bara vill tala om det. Och en fullriggare som går längst ute skär just nu in i solkanten. Nu försvann den i solskivan.
Fåglarna ha vaknat och sjunga för livet. Och kråkorna, som sitta på min jaktriggade flaggstång, hålla basen. Fast inte i samma tonart, men de höra till morgonen i alla fall och ha sin uppgift i den stora orkestern.
Nu är det nästan dag. Det går fort, och plötsligt kommer tanken på hur kort livet egentligen är. Det mesta blir ogjort, palatser, som man skulle ha byggt, tankar, som man skulle ha formulerat. Det är hemskt att sätta sig in i den tankegången. Men var människa gör väl i alla händelser just och precis så mycket hon kan.
För resten är det inte hemskt alls. Byggnaden är storartad och varje sten i den är nödvändig, oumbärlig. Allt växer som en blomma, men en blomma som väl aldrig skall sätta frukt. Meningen med den är kanhända att den aldrig skall bli färdig.
Eller kanske att den alltid är lika färdig, fulländad. Detta är kanske en riktigare tankegång. Nästan med säkerhet är det så.
Nu är dagen här och havet står grönblått mot luftens orange. Det ligger fågel nere i viken, jagkan ej se vad för slag, men det är väl hemejder. Jo, det är ejder som häckar här.
Och nu är allting så vackert i färg, att jag skulle vilja kunna översätta det i begripligt språk. Fina, diskreta toner, som ligga nära varandra, fast de äro motsatser. Nu börjar syrenernas färg att komma till sin rätt, och det gröna mellan klasarna verkar grönt kött, mustigt, fett och rikt. Alldeles färdigt, dignande av hälsa och kraft. Och gräset lyser och till och med berget ser ut som om det skulle svälla av sommarens och jordens safter.
Tillfredsställelsen att ha en egen torva, där man trivs, är kanske den vackraste och mest välgörande sensation en man kan få. Man går omkring på sitt område och njuter och beundrar barren, som man äger, björklöven, vågorna, som skölja ens egen klippa. Man är rädd om allt detta, man aktar sig för att trampa ned en blomma, att skada ett träd, och mossan på bergen är helig. Ty hur fult är det icke att sparka bort en mosstuva! Hur brutalt verkar det inte att gå med klumpiga fötter och förstöra det som hör till landskapet! Sådant förstår man inte, förrän man fått något som är ens eget. Men trots förstående av detta måste jag reagera mot folk som gör invasion på min tomt och trampar sönder min mark. Så ni bör veta detta!
Nu bli molnets översta, litet söndertrasade partiklar förgyllda i underkanten, luften gulnar ochhimmelskupan vidgar sig. Detaljerna bli små under den vida kupolen — och här inne i mitt arbetsrum, vid mitt gamla arbetsbord, sitter jag och söker beskriva ting, som icke kunna beskrivas. Men jag önskar att alla skulle kunna njuta som jag av allt detta vackra, som var och en har framför sig. Och att alla så småningom skulle kunna lära sig att njuta av allt. Ty det finns ingenting, som icke är en outtömlig källa att ösa njutning ur. Det vore en uppgift för en modern filosof att framhålla detta intensivare än som vanligen göres. Gamla filosofer ha gjort det. Men de unga filosoferna och skalderna tyckas förbise det viktigaste. Och deras arbete, mitt intryck av deras verksamhet
just nu, litterärt, kommer mig att göra en bild. De beskriva de smycken en skön kvinna bär och glömma hennes kropp. De glömma det viktigaste. Emellertid slutar jag, ty posten går nu.
SEPTEMBERKVÄLL
Mot solnedgången tar jag bössan och går den kända stigen norr ut genom hasselskogen, över ekbacken och ned mot småsjöarna. Den stigen har jag icke trampat på mången god dag, men kvällen är så vacker och stilla, solen lyser så vänligt och höstluften är så skönt sval, att jag måste ut. Ännu bär september ingen aning om död i sina färger, ingen hektisk rodnad flammar i lövverket, det är bara sommaren som bleknar litet i lugnt, ångestfritt medvetande att den icke är evig. Résignation — la dernière religion.
Småsjöarna äro en rad gölar tvärsöver ett näs. Här var ett brett sund i forna tider och här gingo ryska galärer igenom och gjorde strandhugg och brände de fattiga stugorna och de usla sjöbodarna, som kantade stränderna.
Men nu är här vass och änder i stället och gäddor, som lista sig upp genom rännilarna vid högt vatten.
Jag smyger försiktigt fram mellan alar och enar till gölen med de högsta vassarna. Kanske ha änderna redan kommit dit. Men allt är dödstyst. Ickeen vindfläkt krusar den lilla öppna fladen. Nu speglar den rosenmoln djupt i sitt sköte.
Men tyst! En krickand ropar — en annan svarar — och nu, nu plumsar något på andra sidan om den höga, gula vassbänken. Jag ser några vass vippor röra sig och en svag rörelse i topparna förkunnar att anden söker sig väg mot diket, som leder ut i havsviken. Jag kan icke komma över, jag resignerar, vänder och går genom skogen till gölen, som ligger närmast öppna havet.
Här brukar det sällan slå fel. Jag sätter mig bland enarna vid stranden på den smala landremsa, som skiljer gölen från havet. Nu är västerhimlen blek orange och alarna och deras spegling stå mörkvioletta mot det milda
försvinnande ljuset. Kråkorna börja dra för att söka nattkvist. Deras vingslag susa över mitt huvud. Något släpar i skogen mitt emot. Kanske är det älgkalven, som pojkarna sågo i dag — eller kanske bara en vanlig ko utan det vildas poesi med sig, eller är det —
Plask! Plask!
Två änder slå ned utom skotthåll. Ringlarna efter nedslaget lysa i orange och violett, vidgas och dö med sakta prassel bland strandstenarna. Jag sitter orörlig och osynlig och tyst som en död bland mina enar.
Fåglarna ligga stilla — icke en rörelse, innan de förvissat sig om att inga faror lura från de svartastränderna. Men så börja de putsa sig, ordna fjädrarna, skaka vingarna och plötsligt ljuder deras snatter hårt och brutalt genom tystnaden. De simma och två silverstrimmor följa var och en — plask, plask — två till komma från havet — ingen fara? Nej, kom ni bara! Här är den absoluta friden.
Skola de komma inom håll? Jag önskar nästan att de icke skola göra det.
En kattuggla skriker alldeles invid och tvärsigenom havsdyningens sakta stönande bakom mig hör jag avlägset kackel av andra fåglar.
Det mörknar mer och mer. Det tisslar och tasslar i buskarna — och nu är det något, som släpar något tungt och vått bland tången bara några steg ifrån mig. Vad kan det vara?
Nu lägger kvällsdimman sig över gölen, vattnet svartnar mer och mer. Ugglan skriker otur och silverbanden efter änderna bli allt otydligare.
Nu kommer nattbrisen som ett mummel av tusen viskande röster i altopparna. Nu ser jag ingenting mer. Jag reser mig upp ljudlöst och smyger tillbaka in i skogen. Jag satte mig nog litet illa till i kväll, men i morgon är åter en dag. Och med ett halvt dussin kliande fästingar som vänskänk av mina enbuskar trevar jag mig hemåt genom nattmörkret.