I dag kom det första isbandet från Kvarken. Det betyder vår och sälar och sång i havet.
Jag står på bergklinten utanför min ateljé och studerar en döende dynings anslag mot klippkanten. Alfågeln sjunger — jag vet ingen vackrare vårmelodi. Den flyger i svarta flockar, slår ned, dyker, lyfter och flyger igen.
Två lommar fiska i Badviken. De se mig ej, ty jag står stilla och har en päls som ser ut alldeles som berget här.
Och i skogen bakom mig börja kråkorna skrika så där, som om de vore fullstoppade med kärlekstankar ända till äckel. En strömstare vippar på en sten bland blåisen. Är det inte ovanligt att han ger sig ut så här och hit?Berget är roslagsrött — det vet geologerna — och med svarta ränder i. Urberget uppträder här på ett för vetenskapsmän särskilt intressant sätt. Den som kunde göra det ändå!
Solen står i söder och vågglittret tecknar ett guldnät på sjöbotten. Där ligga olikfärgade stenar och tången vaggar fagert och varmt grön, och när sjön väter den röda klippan, ger den henne köttfärg med grönt i — levande liv, materia, som havet och solen förandligar. Jag står och tänker: Huru skall jag kunna måla det här? Det vita skummet, som kastas upp ibland, kastar en vacker blå skugga på det röda berget. I brotten vältrar en grön färg, men genom det gröna ser jag också de mörkvioletta skuggorna på bottenstenarnas nordsidor och det varmt gulbruna på klippans luddiga kropp.
Alfåglarna fara förbi, bara på några meters håll — men nu ha bestämt lommarna sett mig. De ro som för livet, men de äro väl inte riktigt övertygade, ty de dyka ej.
Jag tänker fortfarande: Detta måste jag måla. Man får aldrig något riktigt till skänks, man måste ge det tillbaka, kanske förvanskat — i alla händelser förenklat. Något måste göras i varje fall. Varom icke blir det som att gå in på en krog och äta och gå utan att betala.
Det är precis som om makterna skulle öppna ett ofantligt juvelskrin och säga: Tag, det är ditt! Mensom om man skulle vilja bära dyrgriparna på sig en tid och så småningom bli övertygad att de äro för gentila för folk i ens ställning.
— Se här, tag igen dem, ursäkta att de blivit litet solkiga!
*
Emellertid tycks det, som om en oro skulle gå igenom landet. Kanske det är vanliga vårkänslor och hannarnas kamplystnad som tar sig uttryck.
Jag tycker att det finns så mycket att göra, att tid till annat inte finns övrig.
Det finns ett gammalt småländskt ordspråk: Slåss, pojkar, så får I granna brödbitar!
Men då bör det också serveras den verkliga storsmockan. Säg ut, kläm till!
Men det klokaste blir väl att arbeta var och en i sin stad. Och arbetar man verkligt ärligt, lämnar arbetet aldrig plats för dåligt humör. Arbetet är helt enkelt det styvaste som livet har att bjuda på.
SENSATIONER
Jag gick ned till ateljén, där jag har mina grejor, för att hämta papperet, som jag just nu skriver på. Det var natt och stilla, mjukt mörkblått med någon aning av rött, som dagen lämnat efter sig, då den dog. Och stjärnorna brunno dämpat med tysta och avvaktande lågor och skogens silhuett stod och tecknade av sin egen vackra kontur gratis åt mig, som om den skulle ha velat säga: — Du är trött i kväll, min broder, arbeta inte, här har du mig ju färdig! Och havet som arbetade i stranden så sakta — sakta — havet och jag blevo sentimentala tillsammans och kommo överens att icke störa varandra. Jag gick tyst på min sandstrand och beundrade den svaga,
gammalkyrkliga förgyllningen på den blida dyningens kant, då den sög sig upp mot mig och gjorde linjer av
musik. Det var faktiskt musik! Om man lägger ner örat till en sådan där svag, oändligt förnäm rörelses livsyttring bland de milliarder sandkorn som göra en strand, hör man inte bara kvartstoner, utan musikens begrepp, där det icke finns bara oktaver utan allt. Men jag skallinte bli sentimental. Jag måste vara karl och röka och dricka och tala mot mitt bättre vetande!
Alltnog! Jag gick åt hemmet till med mitt papper och tänkte just på en farlig och hemsk cowboykniv från Argentina, en kniv, som jag fått av en vän. Jag tänkte mig rida med mustangen och pampas under mig och var inne i fantasin, så jag nästan drack Argentinas luft, där jag gick, då det plötsligt prasslade till i skogen, som kantar min strand. Jag tvärstannade och såg Havhästen, näcken, med ljus man om ett långt allvarligt ansikte. Jag såg Havhästen och hann, under den tusendels sekund sensationen varade, tänka på den vackra dikt om Näcken, som är en pärla i vår litteratur:
Arme gubbe, varför spela, kan det smärtorna fördela! Fritt du skog och mark må liva, kan Guds barn dock aldrig bliva.
Och plötsligt rusade Havhästen i galopp ned till mig, ty han ville ha socker. Den intelligenta läsaren har kanske insett, att det var min islandshäst, som uppträdde på skådebanan. Jag gick naturligtvis hem med hästen och lät honom äta upp allt socker jag hittade i mina skåp.
Men jag har sällan blivit så tvärrädd. Jag svettades av rädsla. Jag är inte rädd för människor, men för troll och sagofigurer.
Det hela berodde antagligen på att jag nyss hadeläst några ark korrektur på min bok om Island, i vilken jag har talat om Havhästen.
Nästa kväll är det mörkt igen med allvarliga mörkblå moln som trängas med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras existens
betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna av fantasimänniskor, goda fantaster.
Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor äro de, som segra i kampen för tillvaron.
Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som om de vore av bly och deras grönska blir materiell. Jag skulle vilja gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan ärvacker när man ser den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den går där ute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin griffeltavla. Under en sekund är allt ljust — landskapet blir en vacker gravyr med varje detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna en sekund — bortåt, ty näthinnan är ju litet trög — och jag är tacksam för det.
Ett ögonblick är hela naturen av självlysande guld. Man har fått blicka in i guds härlighet. Den som förstår vad jag menar nu och är glad och förnäm och icke bracka — herregud, vad jag beklagar och älskar brackorna! Många missförstå mig kanske nu. Men jag använder ordet bracka som gammal student. Det låg något övermodigt i vår värdesättning av dem vi som studenter kallade brackor — men nu vill jag med brackor mena folk som kommit på sned i livet som folk och söka göra något mera än de andligt ha råd till och värdesätta värdelösheter. Jag skulle vilja upprätta ett hem för brackor. Men vilken bracka vill offra några millioner på ett sådant hem? Det blev kanske för stort!
Nu blixtrar det! När jag skriver ordet blixtrar, skulle jag vilja skriva det vitt på svart grund. Detser så dumt ut att skriva svart på vitt, när man talar om underbara ting. Mitt rum lyses upp av blixten, som kanske slår någon bracka i skallen många kilometer härifrån. Prosit!
Ett ögonblick har jag faktiskt varit inne i guds härlighet och skådat in i det gudomliga maskineriet. Die Weltmaschine, där remmarna gå och hjulen snurra och det sprutar blå eld ur tungor och hjärtan och stenar och blad och själar.
Nu blixtrar det igen. Och åskan är mycket nära. Jag vet hur långt ljudet går i sekunden och jag räknar ut att sista åskslaget möjligen hände på min mark. Men nu kommer regnet, detta härliga regn som slår ned, mjukt och varmt och som en hälsning uppifrån, detta ljuva varma, som man skulle vilja dricka eller kläda av sig i.
Och det strömmar över min gård. Små rännilar söka sig fram. Det blir fåror i sanden och jag ser hur en
cigarrettstump åker i en rännil som en lustjakt. Och blomblad driva och fastna på små blågrå stenar och plötsligt
— med ett! — skriker en gröngöling och far över gården. Det blir en lucka i molnens blå tak och en stråle sol kommer ner och träffar just rätt in i mitt tacksamma öga. Jag går ut och drar djupa andetag och dricker hälsa och skönhet. Katten kommer ut ur köket och sträcker på sig och gäspar. Och stararna gno som fan och berätta för varandra om något skvaller, som jag lyckligtvisicke har något att göra med. Och det kommer en sval god vind från havet. Tallarna stå och nicka och prata med varandra. Allt är som rentvättat. Men där längst ute mot Åland går åskan fram i natten med mörkblått mörker, som det lyser ur ibland!
Jag träffar skeppar Söderbom på vägen utanför mitt wigwam och säger för att säga något: — Det var en jäkla åska, som gick över här nyss. Sov kapten, kanske, eller hörde kapten hur det brakade?
— Visst faen hörde jag åskan. Jag har långa öron, ska jag säga Engström. Men det här var ju ingen åska. Det var ju bara som om gud fader skulle ha hostat och hållit hand för käften! Neej! Då skulle Engström ha hört en åska för — ge mej si — ja — tie år sen! Då skulle Engström ha varit med. Jag var inne på telefon och telefonerade till redarn i Stockholm, och just som jag stod och telefonerade, så slog åskan ner i telefon, rakt i käften på mej. Nu har jag ju bussiga doningar, som håller, men det var en tand, som jag hade låtit plombera, och plomben smälte förstås, och det var ett jävla åskslag. Dä lukta fanimej svavel ur halsen på mej åtta dar efteråt. Det var åska, Engström!
ÄNGSKÄR
Få människor känna till Ängskär. Det ligger långt ute i havsbandet, långt utom farlederna, och är Stockholms skärgårds fagraste ö.
Det har skärgårdens charm koncentrerad i sig.
Jag har kanske inte sett Ängskär förut så vackert, som jag såg det för några dagar sedan.
Vi kommo med en stor och bekväm koster. Det mojnade, och när vi lade till vid berget nedanför Bernhards fiskarstuga, låg havet blankt. Och ejdrarna summo orädda utanför uddarna och döko och åto. Vi fingo icke hjärta att skjuta. Men vi lade nät och fingo abborre och sik och flundror. Siken hade rom, och Bernhard, som lagar mat bättre än någon importerad kock i Stockholm, gjorde kaviar, så att brännvinet smakade hundra gånger bättre än det skulle gjort utan rommen.
Och solen öste ned! Det var indiansommar med 34 grader i solen. Vi lågo på klipporna och bådo till solens gudom. Och solens gudom svarade på mina böner med mygg. Ett vackert svar!Ängskär är högt. Ett berg reser sig ur alskogen och från dess krön ser man över alla riken i världen och deras härligheter. Nere åt havet till blixtrar Svenska Högarna, när det mörknar, och i luften gå ljus från fyrar, vilkas namn jag glömt.
Just nu sitter jag och känner på mitt bakhuvud och känner mig som en förbrytartyp. Jag har sett ett porträtt av Soleilland, ett profilporträtt, som är så helsikes likt mitt eget porträtt, att jag tror mig besläktad med honom!
Men över fjärdarna här ute skiner solen, ejdrarna skära diamantskåror i det vita havet, och runt uddarna går sabbiken, som vi måste ha till bete i kväll, när vi lägga långrev för ål.
Vi ro ut och lägga rev och nät. Stjärnorna brinna över oss och spegla sig i havets lugna yta. Vi ligga på rygg på de av solen värmda klipporna och stirra in i vintergatan och konstatera stjärnfall och försöka sätta oss in i den moderna astronomien. Ty vi ha en astronom med oss. Man bör (överhuvudtaget) aldrig segla ut utan en astronom med sig.
Ett berg dominerar på Ängskär. Från dess krön ser man nästan hela Stockholms skärgård med fyrar och underbara öar.
På bergets krön har stått en paviljong, ett litet glashus, som Bernhard har byggt. Nu finns det inte mycket kvar av det. Ty en natt tog stormen taket och slungade det 30 meter bort.Men golvet fanns kvar.
Där dansade vi!
Jag såg hur vackert de dansande gjorde sig i silhuett mot en luft av underbara moln och en sol, som sjönk under en horisont av pariserblått. Solen var så vacker, att jag hade velat äta henne.
Vi stodo där uppe, högst på höjden av Ängskär. En vit kutter seglade i den svaga vinden in mot skäret. En skonare hade satt topparna till och en brigg låg och slängde norr över. Jag blev kär i silhuetten av de dansande och såg dem svartvioletta mot gul luft. Jag ville sträcka ut mina armar över fjärdarna och de vackra kobbarna, som lågo som svarta valar i det orangefärgade havet.
Vi gingo ned till stugan och drucko punsch. Vi skildes åt och jag slocknade i en säng, som var för kort. Jag måste lägga mig diagonalt. Jag borrade mig ned i sängen och kämpade mot myggen, tills jag somnade och vaknade sönderbiten. Bernhard snarkade. Myggen kom in genom skorstenen. Jag slog ihjäl ett par tre och lade mig på rygg. När jag vaknade på morgonen, dödade jag två myggor, som voro fulla av rött blod. Antagligen var blodet mitt.
Säl skrek från kobbarna. Jag levde starkt och skönt. Jag sprang över en huggorm, som låg och njöt av solen. Jag skall aldrig glömma hans vackra väsning, då jag hoppade över honom. Han riktadeen florettstöt mot mig, men jag var snabbare än han och klarade mig. Allt var vackert och särskilt minns jag den halstrade siken, som låg och fräste på glöden. Och just nu minns jag strömmingen, som var godare än något annat!
SOMMARSENSATIONER
Jorden och jag och vi alla, som verkligen äro jordbundna, ha längtat efter regn. Våra åkrar torka, våra ängar längta, och över oss står himlen obevekligt blå och hemskt skön.
Jag har märkt att det icke hjälper med böner, icke ens de obligatoriska i psalmboken. Jag har begripit att
människornas förmåga, när det gäller att nedkalla regn eller framtvinga torka, är ganska minimal. Man kan ju spå som den unge Strömberg, och man kan om man är smart förtjäna pengar på saken, men vatten är bättre, då det behövs. Då Strömbergs kurvor stundom skära den verkliga kurvan, jublar Strömberg och vetenskapen. Fast det är så enkelt, att Strömbergs och Guds kurva nödvändigt måste skära varandra ibland. Detta är ett beröm åt
Strömberg — eller herr Strömberg skulle jag väl säga, emedan jag ännu icke lagt bort titlarna med ynglingen. Jag brukar lägga bort titlarna på gammalt studentmaner, ty man kan tala fritt ur hjärtat med frånvaron av titlar som basis.
Emellertid kände jag något av min reumatism,förvärvad i havet och på jakter i land. Jag hade svårt att få lederna i ordning i förrgår. Jag gick som en invalid från kriget 70—71 några timmar, innan jag lyckades mjuka upp
lederna. Jag sade till mig själv: — Hej på dej! Det blir ombyte i väderleken!
Och i kväll kom ombytet. Det kom som ett svagt kanondunder och jag tänkte genast, att vi nu voro helt plötsligt invecklade i världskriget. Men så blixtrade det, och jag begrep, att vi fortfarande voro neutrala.
Ett lätt regn började falla. Vinden var sydlig. Blixtarna kommo tätare. Åskan började mullra, och med ett bröt det löst. Vi fingo regn för tusentals kronor. Och jag lärde min pojke, att det inte alls är farligt, då det smäller i luften, ty då är faran över! Jag lärde mina barn beräkna avståndet från det elektriska centrum med tillhjälp av ljudets hastighet i sekunden. Men när blixten och dundret kommo samtidigt blev jag bet. Fönsterrutorna skallrade och luften blev kvav och fick en doft av något främmande, nästan som av svavel. Hundarna tjöto och ville ty sig till människorna. Men hästen — jag gick ned till stranden, där hästen brukar ligga, och han låg lugn på sidan och sov. Han är antagligen van vid vulkanutbrott på Island.
Åskan drog sig ut över Ålands hav. Jag gick upp på min balkong och såg, hur blixten slog ned gång på gång. Vid varje nedslag lyste havet ljusgrönt,Självporträtt 1911min gård blev ljus och syrenerna stodo skarpt och skönt tecknade med skuggor under varje särskild blomma. Det var som om allting under en sekunds tid skulle ha blivit självlysande. Det var nästan, som om man skulle ha förstått Alltets hemlighet, som låg i en obeveklig, nästan hemskt klar dager. Det var nästan, som hade man förstått sig själv för ett ögonblick för att nästa ögonblick glömma chiffret, den hemliga nyckeln till alltets gåta, den man nyss fick koxa in i. Utan all förskyllan eller värdighet och med fasansfulla rullande, havande moln över sitt huvud. Havet brusar litet starkare, underliga och omotiverade (för mig) gäss gå norr över. Regnet, det efterlängtade, det nödvändiga, som skall ge oss bröd, stannar av med några dröjande stänk på min balkongs järnplåtsdäck. Jag går ut igen och ser mina syrenklasar buga djupt fulla av vatten, och jag begriper, att vi ha fått litet hjälp von Oben. En hjälp som betyder mycket. Vad det doftar just nu! Men vattnet har nog icke trängt mer än två tum ned. Bättre något än intet!
Nu är det morgon och ljust och jag väntar på drängen, som skall föra mina teckningar och denna text ned till stationen och förvandla dem till ett ilgods. Just nu upptäcker jag några blåklintar i ett glas. Min hustru har satt in dem åt mig. De stå mot det gröna utanför fönstret och lysa som en koncentrerad sjustjärna. Jag tycker icke om blommori glas. Nu skulle det aldrig kunna hända, att jag skulle bryta en blomma. Jag går ogärna på en äng. Men jag måste sentera den känsla, som ligger i det vackra blå på gröna stjälkar. Och utanför vaggar i morgonbrisen ett hav av syrener.
Jag var ute och inspekterade min egendom i går. Jag gläder mig särskilt åt att jag har fått duvor dit. Två orrkullar
Jag var ute och inspekterade min egendom i går. Jag gläder mig särskilt åt att jag har fått duvor dit. Två orrkullar