• No results found

Hänsyn enligt 30 och 31 §§

12 Fullgörande av övriga skyldigheter samt straffansvar

12.2 Fortsatt kriminalisering

12.2.2 Hänsyn enligt 30 och 31 §§

Förslag: 30 § får fängelse i straffskalan vid överträdelse mot ett föreläggande eller förbud som har meddelats för att bestämmel-sen ska följas. Bestämmelbestämmel-sen formuleras om så att skyldigheten att visa hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intres-sen vid skötseln av skog blir direkt tillämplig.

I kapitel 9 redogörs för de krav på hänsyn som finns i 30 och 31 §§

skogsvårdslagen. Bestämmelsen om hänsyn till rennäringen (31 §) är knuten till 38 § och kan sanktioneras med böter eller fängelse, om någon inte rättar sig efter ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats för att bestämmelsen ska följas. Bestäm-melsen om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intres-sen (30 §) är däremot kopplad till 38 a § och har endast böter i straffskalan.

För att någon ska kunna dömas för brott mot 30 § eller 31 § krävs det att Skogsstyrelsen dessförinnan har meddelat ett föreläggande om den hänsyn som ska tas eller ett förbud mot att någon viss åt-gärd vidtas.

Möjligheten att avkriminalisera överträdelser mot dessa bestäm-melser och ersätta straff med en sanktionsavgift har diskuterats under utredningens gång. Regeringen har tidigare gjort bedömningen att in-förande av sanktionsavgifter för 30 och 31 §§ skulle kräva schabloni-serade föreskrifter på en detaljnivå som inte var förenlig med skogs-politikens inriktning.2 Utredaren delar denna bedömning.

Eftersom ett föreläggande eller ett förbud är en förutsättning för att alls kunna utkräva ansvar för brott mot 30 och 31 §§, har det under utredningens gång även diskuterats huruvida bestämmelser-na skulle kunbestämmelser-na avkrimibestämmelser-naliseras utan att det samtidigt införs be-stämmelser om sanktionsavgifter. Det normala är att förelägganden och förbud knutna till dessa bestämmelser förenas med vite och därmed inte kan leda till straff i ett senare skede. Om ett föreläggande eller förbud inte förenas med vite, har Skogsstyrelsen däremot möj-lighet att lämna över ärendet till polis och åklagare om beslutet inte följs. Denna möjlighet skulle försvinna vid en avkriminalisering.

Frågan som inställer sig är därmed om det finns skäl för Skogssty-relsen att inte alltid förena beslut med vite? SkogsstySkogssty-relsen har redovisat att beslut utan vite förekommer bl.a. i fall där myndig-heten har goda erfarenheter av en markägare och där denne är posi-tiv till att ta den hänsyn som krävs. I sådana situationer upplevs det vara kontraproduktivt att förena beslutet med vite.

Farhågor har också framförts att en avkriminalisering av brott mot 30 och 31 §§ skulle tolkas som en förskjutning i balansen mellan skogspolitikens två jämställda mål. Det har också framförts att brott mot 30 § ska betraktas som ett miljöbrott och att en avkriminaliser-ing inte korrelerar med motsvarande bestämmelser i miljöbalken.

Sammanfattningsvis bedömer utredaren att övervägande skäl talar för att bestämmelserna inte bör avkriminaliseras.

Ytterligare en fråga som har diskuterats avseende 30 och 31 §§ är den omständigheten att bestämmelserna har olika påföljder. Tidigare hade även 30 § fängelse i straffskalan. Att överträdelser mot 30 § numera endast kan leda till böter är inte ett resultat av att bestäm-melserna bedömts ha olika straffvärde utan är en följd av de föränd-ringar som gjordes med anledning av Högsta domstolens avgörande om blankettstraffbud. En sådan ordning är inte tillfredsställande.

Förbudet mot blankettstraff innebär dock inte ett hinder mot att

2 Prop. 2007/08:108, s. 45.

straffbelägga överträdelser av beslut med fängelse. Utredaren bedö-mer att straffvärdet när det gäller överträdelser av förelägganden eller förbud som har meddelats för att föreskrifter meddelade med stöd av 30 § ska följas är böter eller fängelse i högst sex månader.

Detta med beaktande av att föreskrifter som meddelas med stöd av 30 § rör bl.a. skydd av arter som omfattas av artskyddsförordningen.

Vidare föreslås en omformulering av 30 §. Det bör inte vara nöd-vändigt att Skogsstyrelsen först konkretiserat hänsynen i föreskrif-ter för att myndigheten ska kunna meddela ett föreläggande eller förbud. Utredaren föreslår därför att en direkt tillämplig skyldighet att visa hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog införs i 30 §. Förändringen innebär en ökad tydlighet avseende de krav på hänsyn till naturvårdens och kultur-miljövårdens intressen som bestämmelsen ger uttryck för.

En förutsättning för den föreslagna förändringen är att det sam-tidigt tydliggörs att intrångsbegränsningen fortfarande gäller oavsett om Skogsstyrelsen har fattat ett beslut eller inte. Detta framgår också i förslaget till ny formulering av 30 §.

Det bör noteras att avsikten inte är att bestämmelsen ska få ett annat innehåll beträffande vilken hänsyn som ska tas. Utgångspunk-ten bör vidare även fortsättningsvis vara att hänsynen i normalfallet konkretiseras i föreskrifter som meddelas med stöd av bestämmel-sen. Även överträdelser av beslut meddelade med stöd av den direkt tillämpliga skyldigheten att visa hänsyn bör vara sanktionerade med böter eller fängelse i högst sex månader.

12.2.3 Krav på förvärvstillstånd

I 10 a § skogsvårdslagen slås det fast att om tillstånd enligt jord-förvärvslagen (1979:230) krävs vid förvärv av fastighet, får förvär-varen inte påbörja avverkning förrän sådant tillstånd har meddelats.

Sådana förvärvstillstånd krävs vid förvärv av lantbruksfastigheter i vissa delar av landet och under vissa andra förutsättningar. I jord-förvärvslagen listas också ett antal undantag för när förvärvstill-stånd krävs och olika regler gäller för fysiska respektive för juridiska personer. Ansökan om förvärvstillstånd måste lämnas till länsstyrel-sen inom tre månader från tidpunkten för förvärvet. Den som inte

beviljas förvärvstillstånd kan inte få lagfart på fastigheten och för-värvet blir ogiltigt.

Bestämmelsen i skogsvårdslagen syftar till att förhindra att av-verkning inleds av en köpare som sedan inte beviljas förvärvstillstånd och därmed inte heller får lagfart på fastigheten. Säljaren av fastig-heten kan därmed lida ekonomisk skada.

I förarbetena till bestämmelsen i skogsvårdslagen konstaterade regeringen att en överträdelse av bestämmelsen bör bli föremål för sanktioner. Detta motiverades med att liknande handlingsregler i skogsvårdslagen var sanktionerade genom straffansvar.3 Regeringen föreslog att brott mot bestämmelsen skulle sanktioneras genom 38 § skogsvårdslagen, dvs. att påföljden skulle bli böter eller fäng-else i högst sex månader.

I sammanhanget kan det även nämnas att några remissinstanser ansåg det vara mer rimligt att en förvärvare ska kunna uppvisa lagfart på fastigheten innan avverkning får inledas. Regeringen konstaterade att detta skulle innebära vissa lättnader för en skogsvårdsstyrelse (dvs.

Skogsstyrelsens dåvarande regionala organisation), eftersom lagfart inte får meddelas med mindre än att förvärvstillstånd har beviljats.

Regeringen menade dock att det utöver krav på förvärvstillstånd finns en rad andra villkor som kan utgöra hinder mot att en förvärvare får lagfart. Att låta samtliga dessa omständigheter utgöra grund för ett förbud mot avverkning ansåg regeringen skulle leda för långt.

Utredaren har övervägt möjligheten att avkriminalisera denna be-stämmelse till förmån för en sanktionsväxling. Slutsatsen är emeller-tid att det skulle kräva alltför omständlig utredningsverksamhet hos Skogsstyrelsen att avgöra om den aktuella förvärvaren måste ha för-värvstillstånd för att fastighetsöverlåtelsen ska kunna genomföras.

Avgränsningen av vilka geografiska områden som berörs av krav på förvärvstillstånd är visserligen tämligen entydig, men huruvida veder-börande träffas av något eller några av de undantagsbestämmelser som gäller beträffande exempelvis släktskap med säljaren, hur lång tid någon har varit folkbokförd i ett område etc. är betydligt svårare att ta ställning till. Sådana komplexa avgöranden talar således emot införande av en sanktionsavgift för gärningar som omfattas av 10 a § skogsvårdslagen. Det bör även påminnas om att det är länsstyrelserna och inte Skogsstyrelsen som handlägger och beslutar i ärenden om

3 Prop. 2004/05:58, s. 16 f.

förvärvstillstånd, och som har den kompetens som är nödvändig för ändamålet.

Utredaren konstaterar vidare att en sanktionsväxling hade varit mer ändamålsenlig om den aktuella bestämmelsen hade formulerats så att kravet på förvärvstillstånd i stället hade gällt ett krav på lag-fart. Som 10 a § skogsvårdslagen nu är utformad är utredarens upp-fattning att den därtill knutna straffansvarsbestämmelsen bör läm-nas oförändrad.

12.2.4 Återstående bestämmelser