Högläsningsaktiviteter för barn i olika åldrar

Som tidigare nämnts i metoddelen är de deltagande förskollärarna verksamma på olika avdelningar. Utifrån det kommer således kapitlets sista avsnitt handla om hur pedagogerna arbetar med högläsningsstunder för barn i varierande åldrar. Underrubrikerna för avsnittet kommer därför vara boksamtal, varianter på högläsningsaktiviteter, samt högläsningens problematik.

5.4.1 Boksamtal

Flertalet av studiens pedagoger beskriver att de på ett eller annat sätt samtalar med barngruppen om den valda boken. Det här skiljer sig dock lite åt beroende på i vilken åldersgrupp barnen är. Inledningsvis berättar Kalle hur han genomför boksamtal med barn i åldrarna 4-5 år:

30

Vi har precis gått kurs och fått lära oss att titta på pärmarnas insida. Vi berättar vem som har skrivit boken. För det mesta brukar man berätta att det finns ett namn bakom boken. Sen tittar man på pärmarna och kan fråga barnen tillexempel vad tror ni den handlar om. ( Kalle)

Ovanstående citat tyder på att Kalle redan från början bjuder barnen in till samtal om den givna boken. I och med att Kalle dessutom frågar barngruppen om deras tankar kring omslaget, har han tidigt gjort dem nyfikna och intresserade av berättelsens innehåll (Westerlund 2009). Vidare beskriver Lotta ett annat sätt att samtala kring boken tillsammans med de yngsta barnen:

Totte när han går till doktorn till exempel. Hans minspel och nallens minspel när han ger nallen spruta. ( Lotta)

Utifrån Lottas resonemang kan slutsatsen här dras att hon pratar mycket om bilderna i berättelsen, vilket Westerlund (2009) menar lättare kan få barnen att koppla dem till sina personliga upplevelser. Till skillnad från Kalles och Lottas resonemang redogör Lisa för ett litet problem, som kan uppstå när hon håller boksamtal med de äldsta barnen:

Men är det någon som hela tiden ska flika in att sån såg jag när var och handla. Ja men sån bil har min morfar. Man vill ju inte stoppa dem samtidigt man vill ju låta dem snacka men sen ska nästa då prata om att min morfar har också en bil. Min pappa har en jättetuff bil och sen så mister man ju själva handlingen i boken för dem som verkligen vill lyssna.( Lisa)

Citatet ovan visar att Lisa ger barngruppen möjlighet att prata samtidigt som högläsningen pågår. Dock tyder resonemanget på att samtalet ibland kan spåra ur och i med det vet inte riktigt Lisa när hon ska föra samtalet vidare. För att råda bot på det här menar Damber, Nilsson och Ohlsson (2013) att pedagogen då kan ta sig rollen som samtalsledare, vilket således innebär att hon lyssnar på barnens boksamtal, men samtidigt ställer öppna frågor om de skulle komma på fel spår.

5.4.2 Varianter på högläsningsaktiviteter

Den här rubriken syftar på att några av studiens pedagoger ibland väljer bort boken till förmån för andra varianter av högläsningsaktiviteter. Här berättar Lotta att hon och hennes kollegor på en småbarnsavdelning arbetar en del med rekvisita:

Eller då som sagt att man har rekvisita och gör det som en saga. Och sen ibland kan man göra det som att den övergår så småningom till en typ av rollspel även för barnen. ( Lotta)

31

Följande resonemang visar att Lotta efter avslutad saga låter barnen få ta del av rekvisitan, vilket Lindö (2009) menar kan vara ett bra sätt för barngruppen att uppleva sagan på nytt.

Vidare beskriver Helene och Kalle som båda arbetar med äldre barn att de gärna berättar sagor utan bok.

Och sen berätta saga utan bok gör jag rätt ofta också. Och det är också ett sätt. För då är man fri från själva bokpärmen och kan använda kroppen på ett annat sätt liksom. Men just gamla folksagor som Snövit, Rödluvan och Vargen och Mannen som går till skräddaren. Sådana gamla de tar man utan bok. Fast man kan ju dramatisera den väldigt mycket så de blir nästa rädda. Och Tre små grisar. Jag brukar fråga ska det vara den snälle eller räliga versionen. ( Kalle)

Det kan vara både att man fantiserar ihop något. Eller då pratar om till exempel Rödluvan och Vargen. Sen kan det ibland vara roligt för de att man inte har en bok. För då får barnen ha sina egna bilder i huvudet. ( Helene)

Citaten visar att både Kalle och Helene upplever en frihet att berätta utan bok. Det här kan då kopplas till begreppet språkutveckling eftersom Lindö (2009) menar att det då finns stora möjligheter till ökad samhörighet mellan barngruppen och den berättande pedagogen. Fortsättningsvis benämner också Lindö (2009) att det är viktigt att vara mottaglig för barnens respons, vilket Kalle också är då han frågar barngruppen vilken version de vill höra. Vidare beskrivs i Helenes citat att barnen genom det muntliga berättandet bildar sig en egen uppfattning av sagan, som då kan leda till att berättelsen fortsätter i en lek (Lindö 2009).

5.4.3 Förskolepedagogers syn på läsning i hemmet

I stort sett samtliga förskollärare menar att det är av stor vikt att läsa mycket för barn i alla åldrar. Vidare har några av studiens pedagoger tankar kring högläsningen som sker utanför förskolans verksamhet: Nedan berättar inledningsvis Kalle om sin uppfattning angående lässtunder i hemmet:

Det räcker inte att man bara läser på förskolan. Alla borde få en godnattsaga. Någon gång i veckan i alla fall. Om inte man hinner varje dag så åtminstone var annan. Det finns barn som berättar att dem läser saga. I vår grupp så vet jag att 2-3 stycken av 20 som jag hört uttala det. Det kan vara fler som läser saga men om du går tillbaka 20 år så tror jag det är definitivt färre som läser saga hemma idag än. ( Kalle)

32

Med utgångspunkt från ovanstående citat har Kalle uppfattningen att barn idag får höra allt färre sagor i sin hemmiljö. Dock b , Eriksson och Fellenius (2006) att de barn vars föräldrar genomfört högläsningsstunder under deras uppväxt troligtvis, även kommer göra liknande aktiviteter med sina egna barn. I med det går traditionen vidare från generation till generation vilket är betydelsefullt, eftersom då både barn och föräldrar kan ta del av samhörigheten kring den valda boken (Dom , Eriksson och Fellenius 2006).

Karin beskriver att även hon anser det är ”skrämmande” att barn får höra mindre och mindre sagor hemma. Därför finns det på hennes avdelning bokpåsar som föräldrarna kan låna med sig hem, vilket enligt Lindö (2009) kan vara ett bra sätt att förstärka deras inställning till högläsning.

I samstämmighet med Kalle och Karins tidigare nämnda resonemang berättar avslutningsvis Helene att även hon märkt av den neråtgående trenden när det gäller högläsning i barnens hem. Liksom i Lottas fall finns det på Helenes avdelning också bokpåsar tillgängligt för föräldrarna. Eftersom hon arbetar på en mångkulturell förskola är böckerna i påsarna anpassade till deras modersmål, exempelvis arabiska. Dock berättar Helene att det är svårt att sälja in och att få föräldrar tar vara på möjligheten att låna litteraturen. Det här kan enligt Svensson (2009) bero på att barnen och föräldrarna har en negativ syn till sitt modersmål, eftersom de nu befinner sig i Sverige och därför endast vill tala och läsa svenska.