VIT - EN HÖGST ONEUTRAL FÄRG

VÄGSKÄL

VIT ^- EN HÖGST ONEUTRAL FÄRG

Den andra konstnärliga delen av mitt projekt var scenframställningen VIT- EN HÖGST ONEUTRAL FÄRG som jag uppträdde med på Backa Teater i Göteborg den 19/2-2016. Utrymmet för föreställningen var en scenografi som tillhört Backa Teaters produktion av A Clockwork Orange och liknade på många sätt en gammal anatomisk teater. Rummet var format som ett djupt U där publiken kunde sitta på två våningar med blicken mot rummets fondvägg som bestod av en stor projektionsduk. Detta var för mig oerhört fördelaktigt då jag använde filmmediet som en extra dimension i föreställningen. Rummet kunde också upplevas lite som en gammal domstol vilket också var till min fördel då bekännelsen var central i föreställningen.

Precis som i utställningen, ville jag även här lyfta frågor om kulturell appropriering. I föreställningsformatet blir det ännu mer personligt. Jag hoppar mellan dåtid och nutid samt mellan kontexten av att vara i Indien kontra Sverige. I föreställningen har jag placerat mig i det vägskäl som jag beskriver i början av denna text. Det är krångligt, obekvämt och smärtsamt.

Föreställningen inleds med en film där olika röster ”presenterar” de faktiska kommentarer jag fått från omgivningen om mitt projekt. Sedan får publiken se ett dokumentärt material när jag befinner mig i Indien 2010 och får lära mig om Ottan Thullal-kostymen. Här är det dokumentära materialet manipulerat, då jag konsekvent endast använt de delar av filmmaterialet när jag säger emot och avbryter min lärare

79

VÄGSKÄL

samt försöker vara rolig framför kameran. Jag ville här förstärka bilden av den vita blicken och visa ett exempel på en slags ”vit ignorans” genom att framhäva mig själv på detta sätt, också för att visa på min egen okunskap och mina ”blinda fläckar”.

Föreställningen varvas således med filmmaterial som både är dokumentärt och fiktivt med syfte att kommunicera med, stå i kontrast till eller förstärka en känsla eller stämning i den nutid jag befinner mig i på scenen. I denna ”nutid” problematiserar jag etiska och moraliska frågor som rör kulturell appropriering genom att bland annat berätta om situationer som varit obekväma, romantisera över min tid i Indien, göra en karikatyr på mig själv, och därigenom utsätta mig själv för en kritisk blick. Jag håller konsekvent en distans till mig själv genom hela föreställningen och låter mina göranden från verkligheten agera exempel för en problematik som är större än jag.

Hela föreställningen är en slags bekännelse.

FOAJÉN

Det var viktigt för mig att inkorporera delar av utställningen i denna andra del. Inte som ett upprepande utan snarare som en utveckling och fördjupning av det jag tidigare gjort.

Därför fick även bikten följa med till Backa Teater. Som jag nämnde tidigare i textavsnittet om utställningen, hade jag transkriberat några av de bikter jag spelat in i min performance¹⁰⁰ och låtit skådespelarstudenter från HSM tolka dessa texter. Dessa tolkningar gjorde vi sedan nya ljudinspelningar av. Jag hade nu placerat bikten på Backa Teaters foajéscen, som en installation, där publiken innan och efter föreställningen kunde besöka bikten för att lyssna på dessa bikt-tolkningar.

100

80

VÄGSKÄL

Jag hade även projicerat filmmaterialet från videoverket LOOK! på en av foajéns väggar, för att sätta stämningen och som en brygga från utställningen, då detta verk, även då, var det första en såg när en kom in i utrymmet.

Foajén fungerade därmed som ett slags intro till föreställningen. Jag hade även gjort ett program, också denna gång, där publiken, liksom utställningens besökare tidigare, kunde läsa om min bakgrund och mitt arbete, samt ta del av textverk som jag skrivit och som återfinns på olika ställen i denna text.

DOCKAN

I scenutrymmet hade jag en en docka i mänsklig storlek, iförd min Ottan Thullal-kostym, som hängde ifrån taket. Denna docka agerade symbol för ett ”dåtida jag” i den ”nutid”

som etableras på scen. Ett ”dåtida jag” som jag relaterar till under föreställningens gång. Dockan får även agera fysisk symbol för hela temat i föreställningen: kulturell appropriering. Det var för mig inte ett alternativ att själv ta på mig kostymen i den här föreställningen. Det hade nästan varit som att göra just det som jag ville kritisera och ifrågasätta med min föreställning. Dockan tillverkade jag med hjälp av Andreas Braun, som gjorde silvertejps-avgjutningar av mig, som vi sedan stoppade med några rullar torkpapper.

81

VÄGSKÄL

FILMERNA

De filmer jag använde mig av i föreställningen var i huvudsak delar av mina videoverk som jag hade ställt ut några månader tidigare på A-venue. Att inkorporera filmerna i föreställningen var ett självklart val för mig och, som jag nämnt tidigare, ett sätt för mig att bygga vidare på det jag redan hade gjort i projektet. Tanken på att endast berätta min historia från scengolvet kändes begränsande. Eftersom en scenframställning alltid är föreställande och eftersom min historia handlar om faktiska händelser kändes det viktigt att också kunna ge en så ärlig och dokumentär bild som möjligt av dessa händelser. Att berätta dessa historier enbart genom en gestaltning på scen hade skapat

”en kanon av verkligheten” och det skulle istället bli ett slags uppvisande av ett ”som om”; jag gestaltar ”som om” jag var där i Indien nu, till exempel. I ett sådant fall skulle det till exempel ha kunnat medföra att jag skulle ha behövt ta på mig Ottan Thullal-kostymen, vilket på ett sätt skulle motverka hela föreställningens syfte. Det dokumentära var således centralt för den fiktion jag ville bygga i föreställningen.

Att använda mig av filmmediet var ett sätt att såväl kunna byta mellan dokumentären och fiktionen, som att blanda dokumentären med fiktionen. Detta stilgrepp använder jag även i min gestaltning i en sådan utsträckning att det tillslut kan bli oklart för publiken vad som är ”teater” och vad som är ”på riktigt”. Jag använder ju förstås filmmediet för att också skapa en viss ”bild” av verkligheten, och jag använder den sceniska gestaltningen för skapa verkliga stämningar och situationer.

Leken mellan det dokumentära och det fiktiva är något som har intresserat mig länge, med tanke på hur dagens media-samhälle ser ut. Hur vi dagligen matas med så kallad

”fakta”, en ”fakta” som sällan är objektiv eller opartisk. Detta är något som jag finner oerhört intressant och som jag anser att vi ofta glömmer att ifrågasätta.

Med filmmediet kunde jag även förstärka och/eller kontrastera det som hände på scengolvet och därigenom behandla en situation på olika plan och/eller från olika perspektiv samtidigt.

82

VÄGSKÄL

Med filmen som en extra dimension kunde jag berätta mer än vad som sägs/görs på själva scenen. Ett exempel är när jag har ett tyst och stillsamt moment med dockan.

Jag står och ser på ”henne” med sorgsen blick, samtidigt som en filmsekvens spelas upp på fondväggen bakom oss. I filmsekvensen ser publiken mig smeta ut Ottan Thullal-sminket. Med den här ”kompositionen” av film och gestaltning ville jag berätta hur mitt ”nutida jag” sympatiserar med mitt ”dåtida jag” som precis kommit tillbaka till Sverige och hamnat i en ny kontext som var allt annat än enkel. Med filmmediet kunde jag även komma åt ett mer subtilt uttryck och berättande och på så sätt även öppna upp en situation eller fråga lite till, än om jag endast hade uttryckt mig genom en gestaltning.

SAMARBETET

Med mig i arbetet och på scenen hade jag också min vän Ram Krishna Ranjan som är masterstudent i Fri konst vid Akademin Valand och kunnig i postkolonial teori. Tanken om att bjuda in Ranjan i arbetet kom när jag funderade kring temat alibi; hur vita människor kan använda rasifierade som alibi, med syfte att till exempel stärka sin trovärdighet i en antirasistisk fråga eller projekt, eller att använda sina rasifierade vänner som ett slags ”bevis” på att en inte är rasist och därmed ha ”frikort” för att kunna uttrycka sig och/eller agera rasistiskt. Ranjan kommer från Indien och var mitt alibi i föreställningen. Detta blir en bubbla som vi gör tydlig och slår hål på i slutet. Under hela föreställningen har jag använt Ranjan på olika sätt; ”den andra” som ska validera mig, min medhjälpare, en ”alternativ röst” i föreställningen samt den vars närvaro ska stärka och legitimera hela föreställningens trovärdighet.

I slutet vänder jag mig till Ranjan och frågar vad han tycker om allt som behandlats i föreställningen, varpå han kallt och cyniskt talar om för mig att det är över 3000 km mellan var han är född och uppvuxen och vart Ottan Thullal utövas, vilket inte direkt gör honom legitimerad att uttala sig om konstformen. Som om han skulle veta allt om Ottan Thullal bara för att han är indier (antagandet om att Ranjan är kunnig om Ottan Thullal på basen av sitt utseende är något som vi planterar tidigt hos publiken). Han tittar demonstrativt bort från mig. Illusionen bryts och jag blir bortgjord. Ranjan läxar upp mig och indirekt den icke-rasifierade delen av publiken om våra egna (stereotypa) antaganden.

83

VÄGSKÄL

I huvudsak är interaktionen mellan mig och Ranjan ordlös på scenen. I föreställningen placerade vi oss i olika positioner i förhållande till varandra. Genom endast blickar manipulerade vi fram olika stämningar och perspektiv då publiken kunde iaktta Ranjan som iakttar mig.

Samarbetet med Ranjan var väldigt givande på många sätt. Vi hade många och långa samtal om bland annat postkolonialism, om Indien, om Sverige samt om hans roll i föreställningen. Inte sällan ifrågasatte Ranjan kritiskt mitt arbete, vilket jag är oerhört tacksam för, då det hjälpte mig framåt på många sätt.

Då Ranjan är akademiker, dokumentärfilmare och aldrig tidigare har stått på en teaterscen, var det väldigt viktigt att han skulle känna sig bekväm och att deltagandet skedde på hans villkor. Jag bad därför Ranjan att skriftligt kommentera mitt arbete hur han ville, vilket resulterade i ett poetiskt tal som han håller i föreställningen.

84

But there comes a point when adapting becomes a must too Benign …benign…benign

Its so benign Not the act

…. the borrowing of it

It’s so difficult to do appropriate things

At what point benign borrowing becomes appropriation And appropriation not such an appropriate thing to do He and I

You and me Mutual

How much mutual Change

Change the exchange

Located

We both are… somewhere…

Only if I delve deep into it

The context of my text will surface He exercised his agency

What worries, then, I must have The only worry in sight is that How ready I am to perform….

Everything that is me…and not him I dislocate him and me

You dislocate… you Is it so benign I guess not…

Dislocation brings so much gain…for me Locating this dislocation…

Postpone… postpone.. postpone

Ram Krishna Ranjan

101